Jan Olof Bengtsson

Jan Sjunnesson tar idag upp frågan om socialkonservatismens historiska ursprung i Samtiden:

“Med den tyske kanslern Otto von Bismarcks sociala reformprogram vann socialkonservatismen intåg i statsapparaten i Europa. Halvannat sekel senare ställs den svenska välfärden inför prövningar när samhällsgrunden försvagas. Utan gott samhälle, ingen god stat.

Under 1800-talet mekaniserades jordbruket i Sverige och industrier växte fram i städer och bruksorter. Jordlösa arbetare flyttade in till städerna utan tillräckliga resurser att klara sig och sina familjer i tillräcklig grad. Några försvann till Amerika men de flesta levde kvar i armod. Först efter 1870 blev det något bättre.

Ur kristen barmhärtighet och storsinnad medmänsklighet växte frivilligorganisationer fram ur borgarklassen med visst stöd i adel och prästerskap. Rådiga handelsmän, advokater och läkare styrde upp sjukkassor, byggnationer för hemlösa, kooperationsbodar, studiegrupper och välgörenhetsinrättningar. Deras fruar var inte sällan ledande i de sociala föreningar som bildades utifrån ideal om frihet, frivillighet och medkänsla.

Dessa organisationer lade grunden för de politiska ideologierna socialliberalism och socialkonservatism, som i sin tur försvarade sig mot de socialistiska, kommunistiska och anarkosyndikalistiska grupperna. Dessa radikaler såg hellre att de fattiga gjorde uppror än att de organiserade sig tillsammans med välvilliga herrar och damer.”    Läs mer

Här nämns flera viktiga faktorer. Jag skulle dock vilja komplettera bilden av socialkonservatismens historiska ursprung och vad som “lade grunden för” den. Vi bör titta närmare på den tyska bakgrunden. Inte minst där finns nämligen också en akademisk riktning som var av stor betydelse, statsvetenskaplig, i tidig mening sociologisk, och nationalekonomisk, inom ramen för den mer allmänna filosofiska, idealistisk-historicistiska tradition som flera av mina publikationer – och i stor utsträckning denna blogg – är ägnade.

Få saker kan, som jag ser det, idag vara viktigare än att återvända till den riktning vi här finner, återerövra dess positioner, ånyo uppta dess ansatser, och inte minst, från de därmed rekonstruerade och förnyade utgångspunkterna, kritiskt granska de skolor inom respektive områden som bröt med den och, avlösande varandra i historisk succession eller sinsemellan kontinuerligt stridande, erbjöd teoretiska alternativ som idag utan större svårighet bör kunna förstås som, på det hela taget, förfelade, ohållbara, misslyckade. De och deras inflytande måste rullas tillbaka.