Jan Olof Bengtsson

Jack Matlock, Reagans ambassadör i Moskva och författare till Autopsy on an Empire: The American Ambassador’s Account of the Collapse of the Soviet Union (1995), Reagan and Gorbachev: How the Cold War Ended (2005), och Superpower Illusions: How Myths and False Ideologies Led America Astray – And How to Return to Reality (2011), kommenterar på Facebook intervjun med Gorbachev som publicerades igår i Time under rubriken Gorbachev Blames the U.S. for Provoking “New Cold War”:

“I can well understand why he feels as he does! He helped us end the Cold War, threw of Communism, allowed the East Europeans to make their choice, and avoided suppression of the Balts when they demanded a return to independence. He did that with assurances, both explicit and implicit, that a reformed Soviet Union would become part of a ‘common European home.’ The world he and his Western counterparts sought was undermined by the policies followed by subsequent U.S. and Western leaders, starting with President Clinton, as well as by his successors as Russia’s leaders. That’s why, as others have noted, we have Russia problem, not just a Putin problem.”

Matlocks kritiska formulering även om Gorbatjovs efterföljare syftar på Krim-annekteringen och dess brott mot Budapest-memorandumet. Mitt intryck är att Putin i det längsta försökte upprätthålla den Europa-integrationistiska linjen, samtidigt som han p.g.a. de under Jeltsins tid uppkomna missförhållandena tvingades i mycket slå in på en annan politisk väg. Detta i enlighet med talet i tyska förbundsdagen 1991 och även München-talet 2007, vilket senare dock är mest känt för att han där börjar signalera missnöjet med västs politik.

Det är viktigt att förstå att den tyngsta kritiken av “västs” politik gentemot Ryssland sedan Gorbatjovs tid är amerikansk. Den helt dominerande delen av de artiklar o.s.v. jag tagit upp här och, framför allt, postat i sociala media är amerikanska. Personer som Matlock, liksom Kissinger och Mearsheimer, och hela det autentiska konservativa lägret med Buchanan och tidskriften The American Conservative i spetsen, har hela tiden delat den konservativa linje i Ryssland- och Ukraina-frågorna som jag försökt försvara. Den kritik som idag framförs från de konservativa är en fortsättning och variation av en historiskt djupt förankrad analys och förståelse av USAs utrikespolitik – inklusive exempelvis dess förhållande till det för dagens kris i hög grad medskyldiga EU. Det finns i själva verket en kontinuitet i denna konservativa kritik genom hela 1900-talet och fram till idag. Men även inom den amerikanska vänstern vänder man sig sedan länge i mycket mot samma politik, något som jag också flera gånger exemplifierat.

Det är viktigt att förstå detta inte minst eftersom de i denna blogg försvarade positionerna ofta i den utomordentligt primitiva svenska debatten avfärdas som “Putins propaganda”.