Åkesson och destabiliseringen

Det är oklart om Jimmie Åkesson använde ordet ”kuppmakare”. Men det förekommer i ingressen till den intervju av Niklas Svensson som Expressen igår publicerade. Åkesson pekar för första gången ut Mattias Karlsson som nästa partiledare, heter det. Men: ”Samtidigt ser SD-ledaren kuppmakare i partiet”. “Det är”, förklarar Åkesson, “uppenbart att det har funnits intressen att destabilisera partiet från olika håll. Man vill positionera sig i händelse av att jag inte skulle komma tillbaka.”

Jag talar på SD Stockholms Stads årsmöte i Alvik den 1:a mars. Foto: Per Åkesson

Jag talar på SD Stockholms Stads årsmöte i Alvik den 1:a mars. Foto: Per Åkesson

Eftersom denna typ av påståenden och anklagelser fortsätter att framföras i media, nu alltså även av Åkesson, måste också jag fortsätta bemöta dem åtminstone här i bloggen. Jag har ju redan gjort allt för att reda ut allt detta, men när partiledningen framhärdar tvingas också jag göra det. Vad menar Åkesson? Vi dyker ned i intervjun för att finna utförligare formuleringar.

Ingenting förklaras om de ”olika håll” från vilka intressen att destabilisera partiet funnits. Vad menar Åkesson med det? Anser han exempelvis att de ”högljudda” individuella företrädare för nya och från partilinjen avvikande vänsterliberala tendenser som SDU kritiserat utgör ett försök att destabilisera partiet? Menar han, som jag, att Mattias Karlssons strid mot Hahne och Stockholms Stads nya styrelse är destabiliserande? Är krafter i rörelse som vill få bort både Karlsson och Åkesson?

Faktum är att bland artikelns alla vaga och allmänna formuleringar endast ett konkret “håll” berörs, nämligen William Hahnes och SDUs, d.v.s. samma ”håll” som var föremål för Karlssons strid. Svensson frågar: ”På Sverigedemokraternas årsmöte i Stockholms stad den 1 mars vann William Hahne över valberedningens förslag till ny styrelse. Hur kommenterar du det?” Åkesson svarar: ”Jag har hört att det var ett möte som gick ganska speciellt till jämfört med hur sådana möten brukar vara.”

Återigen bekräftar jag att mötet ”gick ganska speciellt till”. Det gjorde det nästan uteslutande p.g.a. den bristfälliga organisationen, den sena startpunkten, den 1 ½ timme långa förseningen orsakad av långsam registrering som naturligt nödvändiggjorde en motsvarande framskjutning också av slutpunkten till en mycket sen tidpunkt, den otillräckliga lokalen, den massiva dominansen i debatten av valberedningens från partitoppen hämtade medlemmar, presidiets sätt att mot slutet hantera de problem som uppstod p.g.a. allt detta, och den spektakulära sortin från mötet av den gamla styrelsen och anhängarna av valberedningens styrelseförslag innan vi hunnit till dagordningens slut.

Allt detta ”speciella” var utan tvekan mycket beklagligt, och inte minst jag själv beklagade mig under mötet över det, alltifrån början men särskilt mot slutet. Men ingenting av detta ”speciella” kan skyllas på William Hahnes styrelse och dess anhängare.

Jag har sett någon kritisera mötet för att deltagare utsattes för hotelser. Det är ytterst anmärkningsvärt och vore förstås lika allvarligt om det är sant. Av något sådant märkte jag dock ingenting. Vad jag kom att tänka på när jag såg detta påstående var visserligen en av de mest spektakulära händelserna, nämligen hur en av de nominerade till vår styrelse plötsligt, mitt under mötet, tillkännagav att hon bytt sida, och försvarade valberedningens förslag. Där skulle man åtminstone kunna misstänka att otillbörliga påtryckningar skett, men jag känner inte till några bevis för detta.

Åkesson fortsätter: ”Men det är ju ingen hemlighet att det finns olika intressen mellan partiledning och SDU-ledning, och så har det ju varit ett tag.” Svensson frågar: ”Men är det inte en konflikt?” Åkesson svarar: ”Jo, det är det väl i någon mening. Sen har ju den varierat lite, så klart.”

Efter att Björn Söder slutligen avfärdat denna konflikt som överdriven av media och betonat det goda samarbetsklimatet under valåret, tar Åkesson alltså ännu en gång upp den och menar att den fortsätter, även om den ”varierat lite”. Även detta ämne har jag ju kommenterat tidigare. Det är obegripligt hur man kan göra en dramatisk intressekonflikt av de marginella och minimala skillnader som ådagalagts i samband med SDUarnas samarbete med vissa kontinentaleuropeiska partiers ungdomsförbund, Palestina-artikeln, den starkare kritiken mot ”väst” och NATO, det förment otillräckliga avståndstagandet från Putin, och försvaret av Almqvist (formuleringen av kulturpolitiken och om den svenska identiteten, och ställningstagandet i övervakningsfrågorna, har jag överhuvudtaget inte sett moderpartiet invända mot). Och detta gäller också, ja i ännu högre grad, Hahnes nu aktuella uttalanden om hans avsedda, begränsade anpassning till de övervägande borgerliga Stockholmsväljarna. Det finns ingenting extremt, radikalt eller ovanligt i SDUs ställningstaganden. Det är tröttsamt att upprepa detta.

”Men visst”, fortsätter Åkesson, ”för min del tycker inte jag att det är bra om det nu är så att partiet riskerar att glida åt ett håll på grund av att man byter ordförande.” Svensson frågar: ”Vilket håll skulle det vara att man glider åt?” Åkesson svarar:Det återstår ju att se om det nu är så. Men om man ger uttryck för att SD ska bli något slags högerparti, det är inget som jag kan identifiera mig med på något sätt. Vi ska ju vara ett mittenparti som attraherar människor från både vänster och höger, och från alla delar av samhället.”

Vi noterar att Åkesson till skillnad från Karlsson försiktigtvis säger ”om”, och tillägger ”Det återstår ju att se om det nu är så.” Men återigen: det enda Hahne här talat om är att vi måste ta i beaktande att Stockholm är en övervägande borgerlig stad och förändra vår approach här för att vinna över de dominerande borgerliga väljarna. Detta är hela innebörden av ”högersvängen”, och jag har redan flera gånger här och i sociala media förklarat hur utrymme för sådan lokal anpassning av flera skäl självklart finns inom ramen för vår kommunikationsplan, vårt principprogram och våra kommun- och landstingspolitiska inriktningsprogram.

Hur kan Hahnes försiktiga formuleringar överhuvudtaget vara kontroversiella när Karlsson, samtidigt som Åkesson ger denna intervju, meddelar att han på den mörkblå, högborgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala kommer tala om ’Behovet av en svensk konservativ rörelse’? Alltså inte ens socialkonservativ, utan konservativ tout court. När han även tidigare oräkneliga gånger på just detta sätt, utan bestämningen ”social-”, talat om SD som ett konservativt parti? Och när exempelvis den av valberedningen till Stockholms stads styrelse nominerade ledamoten av både kommun- och landstingsfullmäktige i Stockholm, Jacob Hagnell, på distriktets hemsida besvarar frågan ”Vad är det bästa med att vara Sverigedemokrat?” med orden ”Gemenskapen och att det äntligen finns ett konservativt alternativ för Sverige!”

Om detta inte befaras “ge uttryck för att SD ska bli” – eller snarare redan är – “något slags högerparti”, och strida mot att vi ”ska vara ett mittenparti som attraherar människor från både vänster och höger”, är det omöjligt att förstå hur Hahnes försiktiga formuleringar skulle kunna göra det. Han har inte ens använt ordet konservatism i det han sagt i samband med Stockholmsårsmötet och som han nu utan grund kritiseras för av både Karlsson och Åkesson.

”Jimmie Åkesson medger att striden står mellan partiledningen och ungdomsförbundet”, skriver Svensson och låter Åkesson fortsätta: ”Jag vet att det finns synpunkter på SDU-ledningen generellt och att man medvetet till exempel inte använder socialkonservatismen i sina program, och det är klart att det är inte bra om det är på det viset. Vi vill ju ha ett ungdomsförbund som tillhör partiet och som vill följa partiets väg. Det måste ju vara utgångspunkten.”

Det mest slående här är att Åkesson alltså, efter att just ha tagit avstånd från det Hahne anklagas för, nämligen att ”ge uttryck för att SD ska bli något slags högerparti”, kritiserar SDU för att inte använda beteckningen socialkonservatism i sina program. Detta är mycket intressant. Åkesson menar alltså att termen konservatism, med bestämningen ”social-”, markerar en mittenposition i förhållande till SDUs program.

Detta är på intet sätt självklart. SD är ju ett mittenparti i speciell mening, ett mittenparti i ekonomiska frågor, där det sociala dock direkt kopplas till det konservativa – även, redan i principprogrammets första mening, det värdekonservativa: ”Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället.”

Vad SDU brukar förebrås är att de vill begränsa sig till nationalismen som ideologisk beteckning. Men att anta att detta, i synnerhet med utelämnandet av beteckningen konservatism med bestämningen social, skulle innebära en position till höger om moderpartiets, är i hög grad problematiskt. Den moderna nationalismen är nästan genomgående mer vänster eller mitt än varje konservatism. I sin kritik av Motpol vänder sig Karlsson bl.a. mot nationalismens och ”neofascismens” förespråkande av mitt- och vänsterorienterade ekonomiska positioner, av ”andra ekonomiska system”, och försvarar mot dem entydigt den borgerliga högerns marknadsekonomi.

Principprogrammets första mening rymmer allt det högerinnehåll som Karlsson och många andra hela tiden betonar genom sin användning av denna menings egna beteckning, konservatism – och nu alltså även i direkt hänvändelse till borgerliga väljare i Heimdal. Det centrala dokumentet och partiledningens exempel omöjliggör all kritik av Hahne och hans styrelse av den typ som nu signaleras även av Åkesson. Ja, Åkesson själv säger i intervjun apropå Ebba Busch Thor att “alla socialkonservativa eller värdekonservativa krafter, allt som sker i den riktningen, är väldigt bra”!

Och man måste tillägga: Om SDU-ledningen verkligen är så kritisk mot socialkonservatismen i Karlssons och Åkessons mitt-mening, ja om de är så farligt nationalistiska och extremistiska som partitoppen säger, varför vill Hahne då ha med mig i sin styrelse? Varför uttrycker han och Kasselstrand hela tiden uppskattning av mina inlägg i dessa och alla andra av dem berörda frågor? Det går inte ihop. Jag har ju alltid försvarat övergången till beteckningen socialkonservatism och menat att man bör gå ännu längre i denna riktning, försvarat socialkonservatismen på sätt som gjort borgerliga politiker som Olof Ehrenkrona närmast förtvivlade (om än i mycket p.g.a. rena missförstånd och bristande förtrogenhet med de akademiska traditioner jag åberopat), ja problematiserat nationalismen i sådan utsträckning att moderpartiet tycker jag går alldeles för långt, och i stället förespråkat mer kosmopolitism i högre mening och definition av den svenska kulturen i högre grad i europeiska termer. Det förefaller s.a.s. som om jag själv är en garanti för att kritiken är missriktad.

Åkessons relativa försiktighet märks åter i hans svar på Svenssons nästa fråga: ”Mattias Karlsson har varnat för att odemokratiska krafter nu flyttar fram sina positioner i partiet. Håller du med om det?” Åkesson svarar: Det är en väldigt skarp formulering och jag har inte belägg för att säga att det är så, men det är klart att det utifrån rykten och skriverier skulle kunna vara så att det finns enskilda som ser en chans…”

Ämnets allvar är dock sådant att det är svårt att glädjas över den större försiktigheten. Även Åkesson menar alltså, i en diskussion om Hahne och de andra i Stockholmsstyrelsen inklusive mig, att det ”skulle kunna vara så” att ”odemokratiska krafter flyttar fram sina positioner” (och vi vet  ju vilka andra oförsiktiga beskrivningar Karlsson också givit av dessa krafter). Varför lånar sig Åkesson till detta? Alla, SDs medlemskår i dess helhet, media, allmänheten, kan ju med sensationell övertydlighet se att den enda odemokratiska kraft som för närvarande flyttar fram sina positioner är SDs partiledning, sådan den visar sig i sitt agerande mot den nyvalda Stockholmsstyrelsen.

För mig är det helt obegripligt. Några i ett europeiskt perspektiv högst måttfulla representanter för ett måttfullt ungdomsförbund går vidare till sitt moderparti, på det sätt som det borde vara fullständigt självklart och naturligt för dem att kunna göra. Men Karlsson rör upp himmel och jord, och Åkesson dras med. Det säger mycket om det extrema politiska klimatet i vårt land.

Det hela är självklart högst beklagligt för partiet. Åkesson hade ju här ett lysande tillfälle att just vid sin uppmärksammade återkomst agera statsmannamässigt som den av alla respekterade ledaren, och för hela partiets gemensamma bästa snabbt avblåsa den fullständigt onödiga, irrationella och destruktiva striden, acceptera den demokratiskt och stadgeenligt valda styrelsen, och lägga ned personärendet mot Hahne. I stället börjar han, återkommen från över ett halvårs vila, omedelbart sylta in sig i denna obegripliga och komprometterande affär och binda sig till en oförsvarbar position.

”Har du en plan nu när du kommer tillbaka för att hantera eventuellt missnöje på arbetsplatsen?”, frågar Svensson. ”Jag vet inte”, svarar Åkesson,i vilken grad det finns ett missnöje att hantera, det är ju högst eventuellt i så fall. Det finns olika uppfattningar, och det kommer det alltid att göra.” Ordet “arbetsplatsen” kan här tyda på att ämnet övergår från högerhotet och de “odemokratiska krafterna” som tidigare i intervjun, liksom i Karlssons strid, är direkt kopplade till SDU, Hahne och Stockholmsstyrelsen, till ett eventuellt missnöje närmare Åkesson, om “arbetsplats” inte syftar på partiet i dess helhet.

Och det är här vi finner de i ingressen citerade orden. ”Men det är uppenbart”, påstår Åkesson, ”att det har funnits intressen att destabilisera partiet från olika håll.” Detta måste man alltså utan all tvekan hålla med om. Eller åtminstone måste man konstatera att Karlsson och hans allierade på grund av beklagliga missförstånd trott sig ha ett intresse av att starta sin strid, och att den riskerar att på mycket allvarligt sätt destabilisera partiet. Möjligen finns alltså också personer med vänsterliberala tendenser som har ett sådant intresse, men det är oklart. Kanske kan ytterligare personer vilja få bort både Karlsson och Åkesson. Det kan enligt Åkesson möjligen finnas ett missnöje, men det är uppenbart att det funnits intressen att destabilisera.

Svensson vill naturligtvis veta mer om det där med ”hållen”: ”Från centralt placerat håll?”, frågar han.Ja, det verkar ju så utifrån vad ni säger. Och det är klart att det är ju inte bra. Någonstans visar ju det att man vill positionera sig i händelse av att jag inte skulle komma tillbaka.”

Det lustiga här är ju att detta skulle kunna läsas som en kritik av Karlsson. Han är verkligt centralt placerad; han är en given kandidat att efterträda Åkesson; och han har agerat på ett sätt som riskerar att destabilisera partiet. Givetvis menar Åkesson dock inte detta, och tidigare i intervjun har han själv pekat ut och berömt Karlsson som en lämplig efterträdare.

”Du ser att människor har försökt positionera sig?”, frågar Svensson. ”Ja, jag kan inte tolka struntpratet och den påstådda kritiken på annat sätt än att man vill positionera sig.” Åkesson uttrycker sig luddigt. ”Struntpratet och den påstådda kritiken”? Vilka är det som pratar strunt, vem är det som kritiserar?  ”Det är ju självklart så att om jag på något sätt kan återstabilisera så tänker jag göra det, det är ju självklart.”

Här är partiet alltså enligt Åkesson redan destabiliserat. Och han ska, om möjligt, vidta åtgärder. Har det som här avhandlas att göra med det som sades om Hahne, SDU, högerhotet och de odemokratiska krafterna? Det är alltså inte säkert att Åkesson använde ordet ”kuppmakare”, det kan ha varit Svenssons eget. Men andra partiföreträdare, inklusive avgående Stockholmsordföranden Maria Danielsson, har inte dragit sig för att använda det om Hahnes grupp och dess fullt normala och demokratiska styrelsekandidatur. Syftar Åkesson på några andra?

Det är möjligt. Kritiker av Karlsson sägs ha funnits i riksdagsgruppen. Men formuleringarnas vaghet medger inga bestämda slutsatser. Eftersom samtalet sedan omedelbart övergår till de mått och steg Karlsson redan tidigare tagit mot det först avhandlade förmenta hotet, blir intrycket att Åkesson menar att även på annat håll, på “centralt placerat” håll, på “arbetsplatsen”, samma krafter som i SDU och Stockholmsstyrelsen, kanske krafter lierade med dem, hotar, är missnöjda, destabiliserar.

Åkesson godkänner hursomhelst Karlssons åtgärder: ”Det avslöjades för ett par veckor sedan att Mattias Karlsson i slutet av 2013 tog kontakt med Daniel Poohl på Expo och efterfrågade ’relevant dokumentation’ om de så kallade ’identitärerna’. Hur ser du på att han ville ha ett samarbete med Expo?” Åkesson “tror inte att det var ett samarbete med Expo som han var ute efter”. ”Jag tror”, förklarar han, ”att han kontaktade Daniel Poohl på ett personligt plan.” ”Han ville ha information av dem?” ”Ja, om de hade det. Jag tycker inte att det är så konstigt. Det finns ju vad jag vet få åsiktsregister i det här landet, men Expo sitter ju ändå på ett sånt. De har ju koll på sina politiska motståndare…Och om det finns extremister i vårt parti och det finns människor som känner till det, då får de gärna berätta det.”

Han uttrycker sig faktiskt så. Åkesson, som jag i sex år entusiastiskt försvarat inte minst här bloggen. Och han gör det, liksom Jomshof och Karlsson, offentligt, i media, i stället för internt i vårt parti. Han godkänner och gillar, som sin första åtgärd efter återkomsten, i en stort uppslagen intervju i Expressen, beviljad hemma hos honom själv, Karlssons hänvändelse till Expo för användningen av deras åsiktsregister. Åsiktsregister är olagliga i Sverige.

Innebär detta att han också, liksom Jomshof, ”tror att det ligger någonting bakom” de för var och en som till skillnad från Expo verkligen läst mig – och de är numera icke få, och åtminstone några av dem har gjort det sedan åttiotalets mitt – uppenbart falska anklagelser om rasism, antisemitism och fascism som Expo publicerade före vårt årsmöte? Att ”det verkar finnas fog för de anklagelser som läggs fram”? Man kan inte, hur obrottsligt och hängivet partilojal man än må ha varit, och i synnerhet inte om man har sin huvudsakliga verksamhet på kulturens och vetenskapens områden, vara med i ett parti där ledande företrädare ägnar sig åt att försöka förstöra ens anseende.

Fortsätter detta tvingas jag ju gå tillbaka till mina gamla partier, KD eller M. Det är knappast meningslöst att åter försöka arbeta för att de ska byta kurs, när KDs nya ledning redan tycks inse att de måste börja göra det, och det sjuder i M. Men jag sätter nu mitt hopp till att Åkessons försiktighet får honom att ta sitt förnuft till fånga, så att vi snabbt kan glömma denna obehagliga och obegripliga incident, denna groteska nonsensstrid om ingenting. Så att vi konstruktivt kan gå vidare med det politiska arbete där vi ju alla i verkligheten är överens, arbetet för vad som är och förblir våra gemensamma mål. SD är ett starkt och enigt parti, och vår ideologiska riktning ligger fast.

Kort om Expo

Om Hahne och medlemsregistret

Personärende

Min kandidatur

Nystart i Stockholm

Sanna Raymans oro

Rasist, antisemit, fascist?

Det finns ingen strid

Karlsson och Motpol

Staden, Länet och Kasselstrand

Karlssons strid

0 Responses to “Åkesson och destabiliseringen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi