Den musiker jag nämnde i inlägget Begreppet “klassisk musik” ger sig nu också under signaturen “wilhelmstenhammarberger” in i diskussionen här i bloggen med en rad kommentarer. Jag bemöter här den första i vad jag kallar “forumformatet”, d.v.s. uppdelad i mindre delar.
“Det finns ingen ‘mening’ med en gemensam term för allt från gregorianik till serialism i egentlig mening. Hur termen har uppstått har säkert någon forskat på, men det finns så att säga inget att hitta här ur någon logisk synpunkt. Det är bara så att denna term ‘klassisk’ just nu fungerar som en samlingsbeteckning för musik som, i vid bemärkelse, tillhör den tradition som antyds med de valda tidsmässiga ytterpunkterna.”
Naturligtvis finns åtminstone något att “hitta ur logisk synpunkt”. Termen har just de konnotationer jag nämnde, och det finns uppenbara anledningar till det. Vilken term som helst skulle inte fungera som den samlingsbeteckning man anser sig ha behov av. Det är fråga om ett relativt bestämt begrepp. Problemet är att konnotationerna och definitionerna är otillräckliga ur den logiska synpunkten såväl som ur alla andra synpunkter. Det är svårt att se att musiken med “de valda tidsmässiga ytterpunkterna” utgör en gemensam “tradition”.
“Det är riktigt att det är svårt att se sammanhanget mellan all den musik som ryms inom begreppet ‘klassisk musik’, men frågan är varför det skulle vara ett problem?”
Därför att begreppet är missvisande, kitschigt och smålöjligt.
“Det finns heller inget förbluffande, ur en musikers synpunkt, att termen används som den görs. Termer inom musik, bortsett från väldigt konkreta sådana av typen ‘Tonen A’ eller ‘A-Dur’, är ofta påfallande vaga och återspeglar troligen det faktum att musiker och tonsättare inte söker någon precision i musikaliska termer, de söker precision i musikaliska uttryck: Kompositioner och tolkningar av dessa.”
Det var en märklig jämförelse. Och naturligtvis söker musiker, och i än högre grad musikhistoriker och musikkritiker, precision i sina termer.
“Det enda man egentligen själv kan göra, är att när man tycker det är påkallat, själv lägga in de förtydligande man tycker man behöver. Man kanske resonerar om musik av Mozart, och då kan man påpeka att den är klassicistisk om man behöver det för att kunna jämföra med exempelvis litteratur från samma epok i den mån termen klassicistisk då skulle vara självklar inom litteraturdiskussioner.”
Man kan också helt enkelt undvika att använda termen. Jag förstår helt enkelt inte varför samlingsbeteckningen överhuvudtaget behövs.
“Musikhistoria, konsthistoria och annan historia är helt enkelt inte synkroniserad rent terminologisk. Det kan man verkligen beklaga av många skäl, men någon synkronisering lär inte ske i första taget. Potentiellt kunde man propagera för något slags arbete för en synkronisering naturligtvis, varför inte?”
Jag förespråkar ingen sådan synkronisering, bl.a. av det uppenbara skälet att vi inte har någon klassisk musik i betydelsen musik från den klassiska antiken, jämförbar med den antika litteraturen och konsten/arkitekturen som varit normerande för flera senare epoker. Jag säger bara att begreppets märklighet framgår tydligt inte minst om man beaktar att man, trots att till skillnad från vad som är förhållandet när det gäller musiken en i den beskrivna meningen klassisk litteratur och konst/arkitektur är grundläggande för litteraturen och konsten/arkitekturen i västerlandet, man på dessa områden inte använder termerna “klassisk litteratur” och “klassisk konst/arkitektur” på motsvarande totalt urskillningslösa sätt som samlingsbeteckning även för allt annat än klassiska verk, i betydelsen “klassicistiska”.
“Till argumentet – jag är alltså den som nämns som ‘en av dem’ (musiker) som nyligen kommit med argument, att notation spelar en avgörande roll för definitionen av att en viss musik är (bör definieras som) hörande till gruppen ‘klassisk’ – vill jag tillägga följande: Det som kallas kontrapunkt, alltså stämflätning, är endast möjlig att genomföra i noterad musik. Just denna aspekt av klassisk musik skiljer den helt från alla andra kända former av musik i alla hörn av världen och alla epoker. I den mån populärmusik använder sig av kontrapunktik, är arbetssättet helt enkelt taget från den klassiska musiken.”
Kontrapunkt kräver alltid, undantagslöst, notation? Jag är inte säker på att jag förstår detta, men det kan bero på bristande kunskaper. Om det är så kan jag ändå inte se att det är tillräckligt som argument för begreppet “klassisk musik”, d.v.s. som förklarande nödvändigheten av ett specifikt, unikt fenomen, notationen, som gemensamt för hela den ofantliga mängd olika musikformer som innefattas i begreppet och som därför motiverar användningen av detta begrepp. Många av dessa former är ju inte kontrapunktiska och kräver inte principiellt notation, i enlighet med min argumentation i inlägget Om notation.
“Att klassisk musik kan innehålla improvisatoriska inslag förändrar inte det som sägs ovan om kontrapunktik.”
Nej, men det är heller inte relevant för och stärker inte argumentet för begreppet “klassisk musik”. Och uppdelningen mellan kontrapunktik och improvisation är inte uttömmande: mitt argument var att notation inte är ett tillräckligt gemensamt fenomen för att motivera begreppet, bl.a. därför att notation inte är principiellt nödvändig ens för den helt dominerande icke-improviserade musik som faller under det.
“Det är förstås riktigt att alla andra begrepp som används synonymt, konstmusik till exempel, också är missvisande. Men det kan vi inte göra mycket åt. Det är heller ingen mening med att föreslå att begreppet ‘klassisk musik’ överges. Eftersom det inte kan ersättas med något bättre kan det helt enkelt inte överges.”
Det här är själva den av mig oförstådda kärnan i denna argumentation. Varför skulle det förhållandet att man inte kan ersätta begreppet med något bättre göra att man inte kan överge det? Det går väl alldeles utmärkt? Det behövs ingen samlingsbeteckning.
“Däremot är det förstås bra varje gång någon preciserar sig kring klassisk musik genom att använda termen ‘klassisk’ eller ‘klassiker’ på vanligt sätt, som när man talar om en bok som är en ‘klassiker’. I dessa fall får man väl helt enkelt förklara för läsaren att det är just det man gör vi det tillfället.”
Jag vill förstås här gå längre, och säga att man absolut måste precisera att, när man menar detta, det är detta man menar. Vad jag hävdat är att man bara får mena två saker när man använder begreppet “klassisk musik”: att det är fråga om klassiker i den mening du här tar fasta på, eller “klassicistisk” musik av den typ vi avser när vi tallar om Wienklassicism.
För säkerhets skull upprepar jag ännu en gång att jag argumenterar mot begreppet “klassisk musik” enbart utifrån ett engagemang för den på detta sätt beskrivna musiken, av omsorg om den, som del av ett försvar för den och för allt det som kommit att höra till den, såsom notationen. Begreppet är kitschigt och filiströst, och gör inte musiken rättvisa. Det måste ha skapats av personer vars förtrogenhet med den var högst begränsad.
Jan Olof Bengtsson 
Det första som måste sägas är någon som kan mer än jag måste in i diskussionen, annars kan den inte komma någon vart. Jag vet inte om till exempel Gunnar Valkare kan tänka sig att yttra sig om frågeställningen här?
Det andra är att det givetvis finns något ursprung till termen som diskuteras, men jag känner inte till den. Dock tänker jag mig att JOB ganska lätt kan hitta den själv genom rådfrågning om lämplig litteratur på Musikverkets musik- och teaterbibliotek. (Jag skulle gärna kolla detta själv då hela saken är intressant, men har helt enkelt inte tid.)
Vidare kan det inte vara ett rimligt motiv för ifrågasättande av ett begrepp att någon, hur bildad han än är tycker att begreppet “är missvisande, kitschigt och smålöjligt.” Det måste finnas rimligare och solidare motiv om ett ifrågasättande ska vara rimligt. Sådana motiv skulle kunna vara att det finns någon sorts rimlig misstanke om att begreppet ger upphov till faktiska problem. Dessa problem skulle kunna vara pedagogiska eller kommunikationsmässiga i förhållande till utövare av andra konstarter. Det skulle också kunna vara så att begreppet är till nackdel för den musik det representerar i ett vidare perspektiv: om det på något sätt kunde visas att de vikande publiksiffrorna för konserthus har att göra med begreppet, eller om det kunde visas att den olyckliga inriktningen på cerebrala kompositionstekniker som skrämt iväg publiken från musiken har något med begreppet att göra.
Angående detta “Och naturligtvis söker musiker, och i än högre grad musikhistoriker och musikkritiker, precision i sina termer”. Naturligtvis? Vilka musiker avses? Jag tror aldrig jag träffat dem för min del. Musikhistoriker? Det finns säkert någon som söker precision i sina termer, men de flesta förefaller bara använda de termer som redan finns ganska oreflekterat. Musikkritiker? Vilka då? Jag känner inte till någon.
Angående detta: “För säkerhets skull upprepar jag ännu en gång att jag argumenterar mot begreppet “klassisk musik” enbart utifrån ett engagemang för den på detta sätt beskrivna musiken, av omsorg om den, som del av ett försvar för den och för allt det som kommit att höra till den, såsom notationen. Begreppet är kitschigt och gör inte musiken rättvisa. Det måste ha skapats av personer vars förtrogenhet med den var högst begränsad.”
Det är mycket bra. Men anta att det är något problem med det svenska fruktätandet. Då kan vi inte lösa det genom att ta bort begreppet “frukt” på grund av att det blir förvirrande att tomater, som är frukter, är placerade i grönsaksdisken. Analogt kan jag inte se att ett borttagande av begreppet “klassisk musik” löser någonting. Och som sagt, begreppets historia kan helt säker klarläggas av någon som kan mer, eller av JOB själv med ganska blygsam arbetsinsats.
Och när det är gjort kan man ju fundera vidare…
Jag förstår fortfarande inte.
Varför är det förhållandet att ett begrepp uppfattas som eller påvisas som missvisande, kitschigt och smålöjligt inte ett rimligt motiv att ifrågasätta det? Jag har svårt att tänka mig någora motiv som skulle kunna vara mer rimliga och solida. Missvisande: detta är ju helt grundläggande, avgörande! Och om det dessutom är kitschigt, ja smålöjligt, blir ju behovet av ifrågasättande helt akut. Det är för mig uppenbart att allt detta ger upphov till just pedagogiska och kommunikationsmässiga problem, ja, att det är till nackdel för den musik det representerar.
Att musikhistoriker och musikkritiker söker precision i sina termer ligger i deras typ av skrivandes själva natur, det är ett – av många – moment i utvecklingen av deras språkanvändning och begreppsliga tänkande. (När jag även nämnde musiker syftade jag på sådana som själva skriver om musik på motsvarande sätt.) Om de bara oreflekterat använder redan existerande termer är de knappast av någon större betydelse, men inte minst i den modernistiska originalitetsromantikens sammanhang måste inskärpas att även användningen av sådana termer, inte bara det egna nyskapandet, är ett led i sökandet efter terminologisk precision, även om användningen givetvis också då måste vara reflekterad, inte oreflekterad. Att du aldrig träffat någon musikhistoriker eller musikkritiker som söker sådan precision är omöjligt.
Fruktanalogin är tyvärr för mig obegriplig. Jag diskuterar inte något problem med det svenska lyssnandet på “klassisk musik”, utan problemet med själva detta begrepp. Om begreppet frukt motsvarar det, vad motsvarar tomaten, vad motsvarar förvirringen, vad motsvarar placeringen i grönsaksdisken? Om tomaten är en frukt finns ju inget problem i att benämna den så. Jag diskuterar problemet med att placera grönsaker i fruktdisken och kalla dem frukter, och med att detta inte blir förvirrande.
När det gäller begreppets historia tror jag vi redan har diskuterat det i tidigare kommentarer och inlägg. Varför menar du att den är så viktig? Vilka upptäckter vid dess studium skulle, menar du, kunna invalidera min kritik? För mig är det uppenbart att begreppet skapats eller börjat användas som en enkel, billig, svepande etikett från en position utanför de musikaliska traditioner som avses, i ett skede där dessa redan befinner sig i kris, där de är allmänt oförstådda, där de inte längre är en dominerande, levande, kontinuerligt utvecklad mångfald, och just därför låter sig benämnas på detta sätt.
Varför inte konstmusik?
Jag uttryckte mig nog fel på en punkt. Givetvis är skälen för ifrågasättande som du nämner valida nog. Jag ifrågasätter alltså gärna termen själv. Vad jag menade var att skälen du anger inte är nog för att sluta använda termen i detta läge hur missvisande och förvirrande den än är. Det finns inga alternativa termen att ta till, och de pedagogiska och kommunikativa situationerna blir troligen oftast bara ännu mer förvirrande om man försöker sig på att inte alls använda begreppet.
Däremot kan ju givetvis försöka sig på redan i detta läge att själv försöka undvika att använda begreppet om man direkt kan inse i ett visst läge att det antingen inte behövs just då, eller att det i en viss situation uppenbart faktiskt skulle skapa större oklarhet än om man inte använde det. (Några exempel på det kan jag inte komma på, men de finns säkert.)
Majoriteten av musikhistoriker och musikkritiker tror jag faktiskt använder befintliga termer i stort sett oreflekterat, i alla fall är det mitt intryck av vad jag läst. Att originalitetsdyrkande modernister av olika slag däremot håller på vad de tycker är terminologisk precision, (vanligen är det inte det, utan de sysslar med ett meningslöst cirkelgående språkspel utan kontakt med något annat än det egna resonemanget) är förstås ett problem. Om det är ett problem i samband med termer som “klassisk musik”, vet jag inte. Men så kan ju givetvis vara fallet.
Angående begreppet som sådant så år problemet för mig att det inte fullt gripbart varför man skulle diskutera ett begrepp i sig. Om alla aktiviteter som har att göra med begreppet, lyssnande, spelande, skrivande, ändå skulle fungera, (jag säger inte att så är fallet) varför skulle man då diskutera ett begrepp? Dessutom förstår jag tyvärr inte detta: “Jag diskuterar problemet med att placera grönsaker i fruktdisken och kalla dem frukter, och med att detta inte blir förvirrande.”
“För mig är det uppenbart att begreppet skapats eller börjat användas som en enkel, billig, svepande etikett från en position utanför de musikaliska traditioner som avses, i ett skede där dessa redan befinner sig i kris, där de är allmänt oförstådda, där de inte längre är en dominerande, levande, kontinuerligt utvecklad mångfald, och just därför låter sig benämnas på detta sätt.”
Jag förstår. Men för mig var det inte alls uppenbart, och är det inte nu heller även om jag starkt misstänker att du har helt rätt, nu när jag äntligen tycker mig förstå vad det är som bekymrar dig, förstå det något så när i alla fall.
Anledningen till att jag anser det lämpligt att gräva i begreppets uppkomst visar sig liksom själv, menar jag, av vad du säger: Om man ska kunna visa på dess orimlighet eller olämplighet måste man ju kunna påvisa vem eller vilka som började använda det, när de gjorde det, och i vilket syfte. Detta för att sedan kunna neutralisera det – få bort det.
Dessutom borde man samtidigt kunna göra vinsten att lyckas få fram någorlunda klart hur den musik vi talar om benämndes innan den olyckliga termen infördes. Dessutom kunde vi också d förstå konkret varför situationen innan fungerade, och varför den gjorde det.