Ljusets bronserade strängar darrande sig in genom
Mont Saint Michels höga gotiska fönster, långsamt
trevande men strax fångade mellan
skuggornas pendlande
bläckfiskarmar
Så länge sedan, dag av Chablis
ostron, kärlek. Det gamla timglaset som gnistrade
till när det nåddes av en sista solreflex
just innan regnets tid
Vi väntade på att tidvattnet skulle vända igen
I mörkret som växte ur de tjocka väggarna
kunde jag kisande se hur sanden rann till glasets botten
Korn efter korn, gyllene, i mjuk ström
ljudlös, doftlös
Ett vackert glas med korslagda knotor
konstfullt smidda ur metallen
Min röst som dröjande gungade
ovan mig under valvens bågar
“Det som är har alltid varit”
Sic transit gloria mundi
Memento mori
finstilt, nästan oläsligt
och din röst, en uttunnad ringning
från en klocka av glas
spröda kristallvibrerande toner sjungande
sjunkande genom bränningarnas stegrande dån
Havet vände ut igen
Havet vände ut igen
–
Ur Mats Gellerfelts diktsamling Apastron från 1981. Gellerfelt har lämnat oss. Jag har skrivit kort om honom några gånger här i bloggen, och borde vidareutveckla det nu.
Jan Olof Bengtsson 
0 Responses to “Ur Apastron”