AfS och det nya tredje

Det är sannolikt att jag kommer behöva försöka spela samma självständiga, kritiska roll i AfS som jag gjorde i SD. Nu när valrörelsen kommit igång finns flera saker som tyder på det.

Betydelsen av denna roll får på intet sätt överskattas. Den här anspråkslösa bloggen anses smal och svår, och har följaktligen få läsare. Av samma skäl har jag få följare i sociala media. Jag har vidare numera ingen som helst formell position i samhället som gör att vad jag säger uppmärksammas i större utsträckning. Vad jag säger är inte viktigt eller intressant p.g.a. någon min reguljära samhälleliga funktion. Fastän jag fortfarande deltar på akademiska konferenser där jag i någon mån är involverad i organisationen, där jag har ett bestående intresse för ämnet, eller där gamla kolleger och vänner helt enkelt vänligen önskar min närvaro, har jag inte längre någon formell koppling till den akademiska världen efter att Lund gjorde sig av med mig p.g.a. min “ideologi”, och jag har sedan dess inte heller publicerat någonting i akademiska sammanhang. Inte heller har jag ha någon position – eller kan jag ha någon position, antar jag – i den traditionella publicistiska världen. Slutligen är jag ju, som jag med viss utförlighet klargjorde på ett tidigt stadium av mitt försvar för SD, i själva verket överhuvudtaget inte någon intellektuell – och detta är sant i en betydligt djupare mening än jag tror de flesta av mina läsare förstår. Den påverkan jag kan utöva i denna bloggs blygsamma format är av alla dessa skäl högst begränsad.

Min perifera roll i SD var alltså till att börja med formellt lik den jag redan nu i viss mål spelar i AfS: fri och självständig, även om jag var partimedlem. D.v.s. jag kunde vara relativt fri och självständig eftersom jag, under större delen av den tid jag var medlem, inte hade några förtroendeuppdrag. Även innehållsligt fanns avgörande, gemensamma punkter med min nya roll – om den ens kan kallas en roll – i AfS. Jag ville att SD utan att på något sätt kompromissa i centrala sakfrågor skulle bli ett socialkonservativt idéparti, utveckla och fördjupa denna ideologi genom anknytning till de skolor och idétraditioner jag försökt försvara och som också åtminstone några andra partiet närstående tillhörde eller var påverkade av, göra det alternativa Europasamarbetet till en huvudfråga, inta långt tydligare och mer konsekventa ståndpunkter på utrikespolitikens område, höja sig ur populistnationalismen, fortsätta rörelsen bort från det “gamla första”, sunkbunkern, övervinna även den liberala anpassning som ersatt den, det “gamla andra”, och uppnå det “nya tredje” – något nytt i svensk och europeisk partipolitik.

Dessa grundläggande övertygelser är givetvis vad jag vill verka för även i AfS. Ja, det är ju de som gör att jag nu är med i AfS i stället för SD: de såg, liksom en gång i tiden SDU, ut att ligga mycket närmare dem. Och det finns punkter där de verkligen gör det. Det finns mycket som AfS gör rätt och bra. Ståndpunkterna och orienteringen i de med SD gemensamma, allmänna kärnfrågorna är tydligt formulerade, sakligt skärpta och innovativt utvecklade. De utrikespolitiska markeringarna är föredömligt klara. Gustav Kasselstrand och Mikael Jansson deltog i en stor internationell konferens i Moskva om parlamentarismens framtid, där de förutom ryska duma-ledamöter träffade företrädare för några av de stora, liknande, framgångsrika partierna i Europa, och de kommunicerade detta deltagande väl genom många bilder och kommentarer. Kampanjmaterialet är föredömligt snyggt och professionellt designat, bättre än SD:s. Kasselstrand är en bra partiledare, i alla sammanhang, och det finns många andra utmärkta personella resurser. Kasselstrands och Erik Berglunds podd Den kokta grodan, liksom deras videokommentarer omedelbart efter partiledartalen i Almedalen, har varit något helt unikt i den svenska partipolitiken, något inget riksdagsparti kunnat komma ens i närheten av, och som kunde fortsätta utvecklas hur långt som helst.

Trots allt detta har det visat sig att det inte är självklart att AfS ligger närmare den ovan beskrivna visionen, d.v.s. grundlinjerna i det jag trott på och försökt arbeta för sedan 80-talet, än SD (jag gör inte anspråk på att ha gjort särskilt mycket för detta, eller att ha gjort allt särskilt bra, men i viss mån har jag under denna ganska långa tid åtminstone försökt verka för det). Och det är alltså därför min (minimala) roll även i det nya partiet rimligen kommer behöva bli både formellt självständig och innehållsligt kritisk. AfS har hittills avvisat ambitionen att bli ett idéparti, ja ideologi överhuvudtaget, och gått till val på ett rent sakfrågeinriktat program präglat av “sunt förnuft”. Det alternativa Europasamarbetet, hela anledningen till att jag först började sympatisera med SDU:arna, nämns knappt i programmet, och såvitt jag kunnat se hittills heller inte i valrörelsen, i någon artikel eller intervju, i något tal, vid något torgmöte. Under den studentikosa ytan och ibland även genom den, framträder partiet i vissa avseenden som mer populistnationalistiskt än SD. Ja, i stället för att röra sig framåt mot det nya tredje (som kan betraktas som en sammanfattande beteckning av min vision), ser det ut att vara på väg att återvända till det gamla första.

Detta sistnämnda, sjunkandet tillbaka ned i sunkbunkern, gör att det också finns en skillnad i det innehållsligt kritiska, i jämförelse med den (likaledes minimala) roll jag spelade i SD. I AfS bortfaller helt uppgiften att ifrågasätta det gamla andra, den liberala anpassningen. I stället är det just det SD-ledningen, utifrån det gamla andras position, kritiserade hos det SDU som idag är kärnan i AfS, som det visat sig att även jag måste vända mig mot utifrån min. Jag har redan utförligt beskrivit och förklarat detta i inlägget Om ideologisk gränsdragning. Jag hade försökt anpassa mig så gott det gick till den valda strategin. Min avsikt var att vänta till efter valet med att på det offentliga sätt jag hela tiden, t.o.m. när jag innehade förtroendeuppdrag, gjort i SD – ett sätt som lät åtminstone några se att det fanns en vettig mångfald av olika röster inom partiet – framföra denna kritik. Men Martin Hagwalls och Nordisk Alternativhögers antisemitiska karikatyr blev droppen som fick bägaren av under våren och i synnerhet sommaren, med närstudiet under Almedalsveckan i Visby, gradvis ackumulerad kritik att rinna över.

Inlägget om ideologisk gränsdragning har fått flera instämmanden, men också en del kritik på nätet. Det tog upp åtskilliga saker; Hagwall var bara ett av flera exempel som illustrerade nödvändigheten av denna gränsdragning. Kritiken har dock huvudsakligen fokuserat på mitt argument att Hagwall bör uteslutas, och har egentligen bara en huvudpunkt, som jag i det föregående inlägget anteciperade. Den utgörs av ett insisterande på riktigheten av den valda strategi av, om jag får uttrycka det så, avståndstagande från avståndstagande, som var just det jag där tog avstånd från.

Min position är den jag försvarade i min diskussion om “avståndstagarlogiken” och mediedramaturgin med signaturen “tras” i inlägget Ezzelino, 2 från 2012, och i synnerhet i dess kommentarfält – det inlägg som Expo på så samvetslöst sätt “fulciterade” i sitt angrepp på mig 2015 att de framställde en entydig, ja övertydlig polemik mot antisemitism som ett uttryck för antisemitism. Kritikerna av mitt inlägg om den ideologiska gränsdragningen intar, liksom AfS, helt och hållet “tras'” position. Eftersom jag menar mig redan i denna gamla diskussion ha uppvisat denna positions ohållbarhet, är det i principfrågan tillräckligt att hänvisa till den. Men det specifika aktuella fallet kräver särskilda förtydligande kommentarer.

Kritiken menar att ett krav på uteslutning av Hagwall, ja redan på ett offentligt uttalande där partiledningen tar avstånd från Hagwalls agerande, skulle innebära en oacceptabel kapitulation inför media och etablissemanget. Man ska aldrig “pudla”, aldrig “backa”, eftersom det bara leder till att media kommer med fortsatta krav och att man då obönhörligen måste anträda “nolltoleransens” förödande väg av eftergifter, som påstås ha förstört SD. Donald Trump har, hävdar man, bevisat att strategin att ignorera medias krav på avståndstagande är den rätta, att den fungerar och varit framgångsrik.

Jag vill avfärda allt detta som, för det första, irrelevant, eftersom mitt krav på avståndstagande (med eller utan uteslutning) inte har något som helst att göra med media och deras krav. Vad det handlar om är vår åskådning, vad vi vill stå för, vad vi vill vara – och jag skriver “vi” och “vårt” här eftersom jag är medlem i AfS. En uteslutning eller ett avståndstagande är en tillämpning av partiets egna värderingar, inte medias. De riktar sig inte till media, är inte avsedda för dem. Vi skickar en signal till allmänheten, till väljarna, till de egna medlemmarna. Och det sker i partiets egna kanaler, inte i fientliga media.

Det är ohållbart att hävda att det skulle vara fel av partiet att utifrån sina egna värderingar ta avstånd från Hagwalls agerande eftersom medierna gör det utifrån sina. Vilken är principen bakom en sådan hållning? Hur kan den generaliseras? Finns det några gränser för dess tillämpning? Det kan knappast bli sunkigare än denna näsa, men det är lätt att tänka sig någon som går längre i explicit ideologisk bekännelse och i handling. Ska alla ideologiska avvikelser, eller beteenden som implicerar ideologiska avvikelser eller i sig är uppenbart moraliskt förkastliga, som media kräver avståndstagande från undgå offentligt deklarerat fördömande och rimliga åtgärder? Det måste, givet de grupper som nu attraheras till AfS av de skäl jag nämnde i det föregående inlägget, i detta partis fall oundvikligen leda till en mycket snabb reell identifikation av AfS med sunkbunkern.

Det blir här uppenbart att det inte handlar om medias krav och om eftergifter mot dem, utan om partiet självt, och oundvikligen så. Centralt för det nya tredje måste vara en avancerad förmåga till urskillning och uppställande av kvalificerade kriterier. Mitt föregående inlägg efterlyste ingen nolltoleransprincip av SD:s typ. Jag argumenterade för nödvändigheten av ideologisk gränsdragning, och exemplifierade med bl.a. Hagwalls aktuella fall. Men i den första delen upprepade jag min ståndpunkt att SD:s gränsdragning delvis är felaktig, Bara för att SD ofta har underkastat sig medias krav och många av deras uteslutningar varit oriktiga och inkonsekventa, kan man givetvis inte dra slutsatsen att detta gäller alla uteslutningar av ideologiska skäl. Det finns ju solklara fall. Utan detta nödvändiga redskap, som Mattias Karlsson kallar det, skulle ju ett parti och dess åskådning bli fullständigt formlösa. Nån jävla ordning får det ju vara, som C. H. Hermansson uttryckte det.

Alldeles oavsett hur viktigt det är att ett parti inte underkastar sig media och deras värdegrund, är det “trasska” och nu efter Trump förstärkta generella avståndstagandet från avståndstagande helt förkastligt. Om vi inte får ta avstånd från något som den nuvarande journalistkåren tar avstånd från, om det inte får finnas någon överlappning mellan deras och våra värderingar, leder det till en grotesk nihilism. Om media tar avstånd från Ezzelino – vilket de har kommit att göra, eftersom han uppmärksammades av dem några år efter att jag gjorde det genom hans polemik mot mig – får vi inte göra det!

Paula Bieler har korrekt framhållit att alla har rätt till sina åsikter och att fritt uttrycka dem, men inte inom ett och samma parti. Man kan ju tillägga att detta ligger i själva begreppet, ja själva ordet parti. Och ja, jag har då svarat att av detta följer att de i SD som förespråkar NATO-medlemskap eller eftergifter i invandringspolitiken eller homoadoptioner också borde uteslutas.

Man försöker bagatellisera näsan som “bara” ett klistermärke. Men klistermärken är en viktig och typisk del av politisk aktivism. Åtminstone var de det förr och inom vänstern, och de är det definitivt fortfarande för NMR och Nordisk Alternativhöger (som förutom klistermärkena med näsan också säljer sådana med idolbilder av NMR:s ledare). Det finns väl få saker som så klart och entydigt kan bevisa ideologisk avvikelse som ett klistermärke.

Om Hagwall sitter kvar och AfS inte offentligt tar avstånd från honom, kan man aldrig mer säga att partiets personella resurser är bättre än SD:s. Om detta är möjligt, anar förstås väljarna en avgrund av sunkeri och att Kasselstrand bara är en vilseledande yta. Och väljarna måste då oundvikligen undra om det i själva verket faktiskt var så också i SDU. Om inte det “gamla andras” företrädare i SD hade rätt, helt enkelt. Detta, hyllningarna av Nordisk Alternativhögers Christoffer Dulny, och samarbetet med Svegot, som jag nämnde i det föregående inlägget, är de första verkliga, bevisade kopplingarna av den typ SD-ledningen anklagade SDU för, som jag kunnat se.

AfS’ dominerande retorik är till stor del Nationaldemokraternas, Svenskarnas Partis, ja kanske Nationalsocialistisk Fronts såtillvida som NMR närmast är en del av det AfS på högst påtagligt sätt närstående Nordisk Alternativhöger. I senaste avsnittet av de senares podd Vita Pillret försökte sig Dulny liksom tidigare Radio Svegot på skitsnacket om Pinocchio – för att bokstavligen i nästa sekund uppmana lyssnarna att jämföra med Jerzy Sarneckis näsa, och bryta ut i en lång utläggning om judarna. Allt snack om att althögerns memer bara är skämt är löjeväckande. Det är bara ett sätt för dem att undvika den seriösa och balanserade diskussion om fascismen, judiskt inflytande o.s.v. som de borde men inte kan och inte vågar föra.

Om ND, SvP och NSF hade funnits kvar, skulle de blivit stora framgångar i årets val och stormat in i riksdagen? Varför förstod de i så fall inte det, utan lade ned sina partier? Nej, att bli enkla rabble-rousers som håller tyst om och beskyddar svinerier av Hagwalls och Nordisk Alternativhögers typ håller inte. Men även om det gjorde det, i termer av röstmaximering och valframgång, vore det förstås helt förkastligt. Detta är verkligen den lägre nationalismen och populismen.

Fallet Hagwall är, som framgick av mitt inlägg om ideologisk gränsdragning, mindre en enskild, isolerad incident än ett av flera exempel – om än det mest uppseendeväckande – på den nuvarande, obefintliga gränsdragningen. Men som jag antydde i det inlägget kan man också säga att just detta fall egentligen inte främst handlar om sådan gränsdragning, utan bara om en uppenbart okvalificerad individ. Nordisk Alternativhögers näsa är verklig antisemitism, antisemitism av Ezzelinos typ. Men Hagwall framstår mest som obegripligt omogen och okunnig, inte nödvändigtvis som ond. Det kan säkert bli något bra av honom i något annat sammanhang, om han själv under några år hanterar det inträffade på rätt sätt. Hans agerande i sig spred mest ett löjets skimmer över partiet.

Det avgörande är i stället hur (den övriga…) partiledningen och Kasselstrand förhåller sig till det. Inget parti, och i synnerhet inte ett parti av AfS’ typ idag, kan helt skydda sig från och förhindra sådana här olyckshändelser. Men en hel del kan de göra. Det har SD visat: det är deras rörelse bort från sunkbunkern som är den nuvarande partiledningens bestående, värdefulla insats, även om de, i egenskap av det “gamla andra”, gått för långt och i fel ny riktning. Det verkligt problematiska är att den subkultur Nordisk Alternativhöger representerar kunnat ta sig in i AfS’ högsta ledning. Och nu, att denna ledning hittills inte reagerat mot ett så flagrant uttryck för den som Hagwalls aktion.

Utan tvekan har Hagwall fått sitt klistermärke från Dulnys Nordisk Alternativhöger, som är de som tillverkar och säljer dem. Det är den erfarne f.d. SD-politikern Dulny som fått Hagwall att tro att det är OK att sätta upp sådana här klistermärken, och att posera så avsiktligt provokativt med det som han gjorde. I det senaste avsnittet av Den kokta grodan, efter denna näsaffär, anstränger sig Berglund, en långt mer känd partiföreträdare än Hagwall, att ytterligare cementera det nära förhållandet mellan AfS och Nordisk Alternativhöger och hamra hem det hos lyssnarna genom att ännu en gång, och ännu mer än förra gången, hylla Dulnys våldsamma framfart vid torgmötet på Stureplan. Dröjsmålet med adekvata åtgärder från partiledningen är allvarligt nog, men det fortsatta och förstärkta försvaret, i detta läge, av den ezzelinianske antisemiten Dulny i ett offentligt samtal med partiledaren, måste få åtminstone några att undra var partiledningen egentligen står. Samtidigt skruvas torgretoriken upp, och inifrån partiet hörs oavbrutet de idiottrumpistiska ropen om att man aldrig ska “backa” o.s.v. Backa! Man ser faktiskt näsan som ett utspel från partiet?!

Det är en förolämpning mot medlemmarna och mot den allmänhet vars förtroende man begär att hålla tyst om det inträffade och rentav, som vissa, kräva sluten, solidarisk sammanhållning kring det. Jag är fortfarande övertygad om att den utmärkte Kasselstrand kommer agera på rätt sätt, men varför dröjer det så länge? Vilka krafter är det som verkar i partiet här?

Det finns en risk att det redan är för sent, men åtminstone nu, efter denna händelse, är det – tvingas jag säga utifrån min position av minimalt inflytande i partiet – nödvändigt att stoppa och ändra den AfS’ strategi som tillåter sådana här saker. Man måste göra en kraftig insats under de veckor som återstår till valet för att förändra den bild av sig själva som nu framför allt de här nämnda företrädarnas omdömeslöshet förmedlat. Jag gör inte anspråk på stt kunna bedöma opinionsläget i dess helhet, och är som vanligt förbluffad av hur många som tvärsäkert uttalar sig om valresultat för enskilda partier och nu inte minst för AfS. Men hur mycket och hur snabbt åsiktsklimatet än förändras idag, och hur fullständigt otillräckliga de gamla riksdagspartierna än är, tycker jag mig i alla fall hittills av individuella reaktioner ha förstått att en bullrande trumpism som menar sig kunna överse med moralisk blindhet och smaklöshet på den nu uppvisade nivån bygger på en felbedömning av åtminstone en viktig del av väljarkåren. Fallet Hagwall kan förhoppningsvis bli en vändpunkt där partiet inser nödvändigheten av att, utöver ett avståndstagande i detta enskilda fall, även medels andra åtgärder tydligt kommunicera att man är något mer och annat än ännu ett vanligt, förutsägbart nationalpopulistiskt parti med häpp-häpp-spektakel och ideologiskt laddade sunkinslag av denna typ.

Det är nödvändigt att redan nu signalera att man har en långt större och högre vision som man avser att så snart som möjligt föra fram. Man måste helt enkelt omedelbart börja visa att man i verkligheten är det nya tredje. Det nya tredje, som inte raggar väljare i kloaken. Det nya tredje som står fast vid kritiken av de rådande missförhållandena och de annonserade drastiska åtgärderna för att avskaffa dem, men som just genom att vara det nya tredje och inte det gamla första har en verklig och stor möjlighet att genomdriva dem. Det nya tredje som presenterar ett alternativ för Sverige baserat på en utvecklad och fördjupad åskådning och helhetssyn. Det räcker inte med SD:s vaga återgång till Sverige som det var före massinvandringen, eller Sverige som Bullerbyn. Vad som krävs är det nya tredjes långsiktiga, kulturella, andliga och historiskt förankrade vision för Sverige i ett förnyat, enat Europa. AfS 2018!

0 Responses to “AfS och det nya tredje”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi