Jan Olof Bengtsson

Tyska AfD har som partisymbol en pil som pekar snett uppåt till höger. Ursprungligen var den en uppåtpekande linje i ett diagram, en framgångskurva. Men denna antog i slutet, på sin högsta punkt, formen av en pil, som indikerade fortsatt utveckling i samma positiva riktning. Nu har denna pilsymbol elegant stiliserats till en förenklad, kraftigare pil.

Det är en bra symbol. Om SDU:arnas nya svenska parti skulle övertagit något från det tyska partiet var det enligt min mening en symbol liknande denna, inte partinamnet. Eller snarare, bara den generella idén med en pil pekande i denna riktning. Pilen är en ny och fräsch partisymbol som inte används, eller mig veterligen ens tidigare använts, av något svenskt parti. Det är som jag ser det avgörande att det nya partiet får en helt ny och annorlunda framtoning som svarar mot en ny och annorlunda politisk substans, det “nya tredjes” substans, och en pilsymbol av detta slag bidrar starkt till det.

Visserligen är det naturligtvis, i största allmänhet, svårt att tycka illa om den svenska flaggan i hjärtform. Intentionen är givetvis god. Vi älskar Sverige. Men jag tror inte, för detta viktiga syfte, på användningen av någonting från det gamla nationalistiska symbolspråket. Och inte bara för att det inte förmedlar något av den nya, centrala Europaorientering jag efterlyser. Det fungerar överhuvudtaget inte som partisymbol, i synnerhet inte i Sverige. Det slår an fel ton. SD gjorde rätt i att byta symbol från flagg-facklan till blåsippan. Som symbol för just detta nya parti som nu heter AfS förmedlar flagghjärtat tyvärr bara det begränsade gamla nationalistiska eller radikalnationalistiska budskapet, det “gamla förstas”. Detta beror förstås främst på vad som efter valrörelsen tyvärr framstår som partiets direkta föregångare i denna partipolitiska division, som frekvent använde flaggan, om än inte som just partisymbol. Hjärtflaggan får bara partiet att framstå som en förutsägbar och ointressant återlansering av ND eller SvP.

Men anmärkningsvärt nog lyckas den som partisymbol både, genom flaggan, ge de felaktiga associationerna till dessa partiers misslyckade exempel och problematiska politik, och, genom hjärtat, framstå som alltför “snäll”, ja som litet töntig till och med. Dess övertydlighet går över gränsen till det banala. Den ger ett kitschigt intryck, som en nyckelringsbricka i en billig souvenirbutik på Västerlånggatan.

Det förslag jag föreslog när detta diskuterades förra året var en blå kvadrat med en enda stor, kraftig gul pil som började i nedre vänstra hörnet och pekade snett upp mot höger, utan att nå ända fram till det övre högra hörnet. Alternativt, eller komplementärt (och särskilt lämpligt som nål), en blå cirkel med samma pil. Pilen hade bestämda matematiska proportioner som bland annat gjorde att det blev lika mycket blått som gult i kvadraten respektive cirkeln. Linjerna från pilens spets var parallella med två av kvadratens sidor, och underkanten av pilens huvud låg på kvadratens ena diagonal. Det var viktigt att färgerna blev de rätta, djupt klarblå respektive nästan orange – det vill säga andra färger än de som på senare tid standardiserats för flaggan. Detta har partiledningen redan förstått och tillämpat i den nuvarande symbolen, men man kan möjligen gå ännu längre i denna riktning, med ytterligare något mörkare och varmare färger.

Mitt förslag var bara en förenkling av ett som de själva tagit fram för diskussion: tre gula pilar, varav – som jag minns det – två kortare och en längre, som pekade på samma sätt snett uppåt höger, mot blå bakgrund. Min variant kan således inte ligga särskilt långt från vad de själva tänkt sig som möjligt.

Till höger om denna symbol kunde man, föreslog jag, i vissa sammanhang ha texten med partinamnet, men förstås, enligt mig, det nya: Svenska på en rad och Europapartiet på en annan under, i samma blå färg som i kvadraten/cirkeln (så blev det också med det nuvarande namnet Alternativ för Sverige till höger om flagghjärtat). Alternativt kunde texten förekomma under pilen. Även förkortningen SEP kunde användas i samma placeringar. (Jag upprepar att jag inte på allvar tror att partiet skulle kunna bringas att överväga detta namn, men att jag ändå vill gå så långt som att föreslå det för att tydligt markera vikten av en ny Europaorientering.) Den blå kvadraten kunde möjligen också förlängas till höger eller nedåt till en rektangel, med plats för både pilen och texten i samma gula färg. Bokstäverna borde få en åtminstone något mer “kvadratisk” karaktär av ett enkelt och rent slag som mer motsvarar kvadraten och pilens former, men den närmare utformningen här kunde diskuteras.

Överhuvudtaget kan den närmare utformningen av pilsymbolen diskuteras. Mjukare och rundare former, som AfD:s nuvarande pils, är också möjliga, men jag tror att en mer så att säga beslutsam pil av det beskrivna slaget vore bäst. Det viktiga i detta förslag är hursomhelst att det är en enkel och tydlig pil, som pekar i den beskrivna riktningen, och att den är gul mot blå bakgrund. Denna symbol är ny, bestämd, offensiv och entydig i svensk politik: framåt, uppåt och (i socialkonservativ mening) till höger.

Och framåt, uppåt och till höger för Sverige i Europa. De bibehållna blå och gula färgerna är fullt tillräckliga för de nationella syftena. Men samtidigt är ju blått och gult också den Europeiska Unionens färger. Pilen visar vägen även för Europa. Den är en symbol för det nya tredje. För den Europaorienterade ideologiska utveckling och fördjupning som alla de nuvarande populistnationalistiska partierna behöver, och som kan ge dem den mognad och klarsyn som sätter dem i stånd att samarbeta, i och utanför Europaparlamentet. Och för den tyngd och långsiktiga stabilitet som möjliggör för dem att med tiden överta en avgörande del av makten såväl i sina respektive nationer som i unionen.

Allt detta kan det nya svenska partiet försöka bidra till. Pilen blir en symbol för det parti som förstått att nationalismen nu måste modifieras och kompletteras, ja i vissa former helt enkelt ersättas av det alternativa Europaengagemanget. För det parti som förstått att detta är så avgörande, även för Sverige och Sveriges framtid, att man gör det till den för hela partiet definierande huvudfråga som bestämmer även det nya partinamnet.

Denna kritik mot den nuvarande symbolen innebär inte att partiet aldrig överhuvudtaget kan använda den svenska flaggan. Men detta bör ske endast i smakfullt begränsad utsträckning, endast vid de allra viktigaste tillfällena, där den värdigt exponeras – som vid några av SD:s landsdagar jag minns (2011?). Endast då blir dess användning effektfull, icke-trivial, kraftfull – inte som del av en partisymbol som förekommer överallt.