Jan Olof Bengtsson

Över ett år före lanseringen av partiet meddelade vad som redan då åtminstone informellt konstituerats som dess ledning under ett trevligt evenemang för en begränsad krets vad som skulle bli dess namn: Alternativ för Sverige. Den första av de radikala åtgärder jag nu – som helt perifer och i det formella partiarbetet icke-engagerad medlem – efter valet föreslår att man vidtar är att ändra detta namn.

Dess brister var, menar jag, från början uppenbara. Givetvis ville man ansluta sig till tyska AfD som förebild och inspiration. Men namnvalet gav huvudsakligen intryck av osjälvständig imitation. Inte minst om man i enlighet med min främsta förhoppning skulle ha det alternativa Europasamarbetet som huvudsaklig inriktning, framstod namnvalet som generande. Alla samarbetspartners på kontinenten måste ju enbart tänka “svenskar – osjälvständiga epigoner”. Besvärad av detta kände jag mig efter lanseringen i mars tvungen att skriva ett långt inlägg som, i den mån det var möjligt, rättfärdigade namnvalet: Hem till Tyskland? Jag angav där i allmänna drag mycket av det jag ville att partiet skulle bli, men det kunde inte hjälpas att tolkningen blev något ansträngd och konstlad – inte minst i beaktande av att partiets främsta inspiration i själva verket, och med alltmer påträngande övertydlighet, kom inte från det tyska partiet utan från Donald Trump och Ian Wachtmeister.

Skillnaderna mellan AfS och AfD är ganska djupgående. Inte minst har AfD jämförelsevis enorma kulturella och inte minst akademiska resurser – en anmärkningsvärt lång rad av disputerade företrädare har exempelvis satt sin prägel på politikens formulering och presentation. Detta är förvisso ett ideal för AfS – man betonar gärna sina företrädares akademiska meriter, och att man har fler med sådana än SD. Inte heller saknas, som jag tidigare framhållit, inslag av de nödvändiga utvidgade kulturella och historiska horisonterna i vissa intervjuer och ibland i Kasselstrands och Berglunds podd “Den kokta grodan”. Men sådant partiet framträdde i valrörelsen, blev skillnaderna ändå plågsamt tydliga.

AfD är liksom SD ett parti som självklart ägnar sig åt den nödvändiga ideologiska och övriga gränsdragningen, och vid behov utesluter medlemmar. Det har också en annorlunda, icke enbart nationalistisk bakgrund och historia som skiljer det även från SD, och som i åtminstone vissa avseenden gör att de ligger närmare en tysk version av det “nya tredje” som jag argumenterat för att både SD och, efter den nu definitiva och ohjälpliga splittringen, även AfS borde bli i Sverige. Men vad AfS kom att likna var i stället det mycket gamla men ständigt hopplöst minimala, radikalnationalistiska NPD, Nationaldemokratische Partei Deutschlands. Avståndet till AfD visade sig i flera avseenden vara så stort att dessa väl rimligen närmast måste finna det svenska partiets namnval besvärande.

Namnet AfS är nu som jag ser det räddningslöst belastat av den för NPD – eller tidiga SD, ND och SvP, för att åter nämna de svenska motsvarigheterna – karaktäristiska typ av profil som man hittills uppvisat. Det kommer, är jag rädd, alltid förknippas med den primitiva, frånstötande och på högsta nivå näsklistringsuppbackade “ut med packet”-kampanjen och de stödtrupper man, på ett sätt som vore AfD helt främmande, under denna inte dragit sig för att engagera.

Slutligen skulle jag vilja påstå att “Alternativ”-namnet överhuvudtaget inte är optimalt, hur akut angeläget det än är att Tyskland, Sverige och hela Europa i sak väljer en alternativ politik. Det är möjligt att det med sin abstraktion och neutralitet fungerar bra i dagens Tyskland, och i synnerhet bättre än allt som innehåller “national”. Men generellt kan dessa egenskaper knappast sägas utgöra en styrka. Ett partinamn bör förmedla något av den positiva och specifika politiska visionen.

Den på grundlig omprövning byggande nystart som jag tror är nödvändig om Kasselstrand och de andra ska fortsätta i politiken måste alltså, enligt min anspråkslösa uppfattning, av alla dessa skäl börja med att man ger partiet ett nytt namn. Det går inte att vinna med det nuvarande namnet. Men det är lätt att skapa nya och attraktiva partinamn – många andra bra mönster för detta finns i dagens Europa.

Mitt eget namnförslag, Svenska Europapartiet, SEP, följer inget sådant mönster, utan är något helt nytt. Jag förstår att det är helt orealistiskt att partiet skulle anta detta förslag, och det finns många andra utmärkta och för mig lika acceptabla namn som kan väljas. Men jag vill ändå gå så långt som att framföra detta förslag för att åtminstone med största möjliga tydlighet markera hur viktigt jag menar att det är med en ny profil och sakpolitik i ett europeiskt sammanhang, att komma bort från vad som nu närmast framstår som en karikatyr av den genomsnittliga populistnationalismen.

Jag har redan nämnt det som begrepp i inlägget Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid, och som partinamn i Den populistiska nationalismens otillräcklighet. De sakpolitiska grunderna för förslaget ska jag inte gå igenom här. Kort bör dock sägas att eftersom det ju knappast inom överskådlig tid är möjligt att helt komma bort från AfS:arnas, det vill säga till stor del de gamla SDU:arnas, nationalism, eller ens populistnationalism, det första ledet, “Svenska”, utöver vad givetvis även jag själv vill värna av svensk egenart och så vidare, ger utrymme för just den, i en högre form och såsom balanserad, modifierad och även i sig själv fördjupad av det andra ledets “Europa”. I enlighet med bland annat den Europagemensamma nya höger som jag partiellt vill försvara, som anpassad till de övriga, huvudsakliga traditioner jag försökt anknyta till, anger detta led vad som för framtiden borde bli den viktigaste större politiska och kulturella orienteringen.