Jan Olof Bengtsson

Martin Jonols skriver vad jag tror är en viktig och symptomatisk artikel i Dagens Arena med rubriken Vänster och konservativ.

Det blir lite problematiskt när konservatismen bara består i tillbakablickandet på och försvaret av “ett av världens modernaste länder”. Författaren talar till om med om att “drömma sig tillbaka” till detta land. I SD-sammanhang har jag försökt varna för folkhemsnostalgin eftersom vissa av de moderna inslagen var av problematisk karaktär. Men då fått svaret att den måste bejakas eftersom den är så politiskt användbar.

Det måste man ju erkänna att den är. Min invändning fick så att säga inskränkas till ett önskemål om åtminstone ett litet mått av kritisk urskillning. Mycket av det författaren beskriver var förstås entydigt bra, och han hyllar även, med fördelaktig inkonsekvens, sin gamla kristendomslärarinna.

Artikeln är av personligt intresse för mig. Jonols är jämnårig med mig, och jag känner, i viss detalj, igen den värld han beskriver. Exempelvis uppvisade Bromma gymnasium på 70-talet en folkhemstypisk blandning av elever, alltifrån de som kom från de mest mörkblå delarna av det äldsta Bromma, över de från de kvantitativt dominerande liberala och högre socialdemokratiska skikten, till de från exempelvis det Riksby där han växte upp.

De sistnämnda var dock trots allt betydligt färre än de andra, men skillnaden mot hur det såvitt jag förstår ser ut idag – och hur det såg ut när de förstnämnda gruppernas föräldrar gick där på 40- och 50-talen – var stor. Jag fick några av mina bästa vänner bland dem.

I ett inlägg med rubriken ‘Svensk konservatism och nationalism’ från 2010 skrev jag själv lite om denna värld.