Mänsklighetens välgång och överlevnad kräver obetingat ett verkande för en samhällsordning som i tillräcklig utsträckning bygger på det slags högre kultur som den verkliga filosofin möjliggör. En kultur som alltså måste omfatta både den humanistiska nivån och den andliga; en kultur som förstår och erkänner människans högre utvecklingspotential och sofiska mål såväl som vägarna till deras förverkligande. Allt annat upplöses förr eller senare i en meningslös och självdestruerande naturalism och nihilism, inklusive hela samhällsordningen. Denna kultur är alltid det enda filosoferna kan uppställa som de samhälleliga förhållandenas regulativa norm och som horisont för deras problems möjliga men aldrig fullständiga och definitiva lösning.
Men moderniteten och upplysningen i den västerländska meningen är historiskt nödvändiga och deras religionskritik oundviklig p.g.a. det allmänt ohållbara i den mer eller mindre bokstavstrodda abrahamismen (annan religion var ju i väst redan våldsundanträngd av den). Staten Israels agerande idag, i den givetvis avgörande utsträckning det är dikterat av den abrahamismformade nationella identiteten, är bara ett av de otaliga våldsuttryck för denna – även inkluderande kristna och muslimska – som fyller de senaste årtusendenas historia. Israels försvar idag tycks, kort uttryckt, bara vara möjligt i den mån israelerna, eller de judiska israelerna och deras övriga judiska understödjare, i tillräcklig utsträckning omförstår sin egen identitet, exempelvis i enlighet med vad de nu av Molly Crabapple på så gripande sätt framställer det som att de gamla bundisterna åtminstone i mycket avsevärd utsträckning gjorde. D.v.s. genom att de blir humana socialister av deras typ, motsvarande den partiella optiska illusionen från den nya judiska statens första tid. Bundisterna visade sig ha rätt när det gällde riskerna med den.
Ett ny och förbättrad version, som genomgått den kvalificerade filosofiska konservatismens eklut, av ett internationellt kulturellt klimat, en global opinion omfattande nord som syd, öst som väst, för vilken ett slags allmän gemensammänsklig socialism ånyo blir en informell norm, ett mått av åsikts- och värderingsgemenskap sådant det i någon mån var på väg att växa fram under början av efterkrigstiden, måste återskapas; en enhet och helhet som israelerna vill vara en del av i stället för en atavistisk och suprematistisk-apartheidistisk terrorstat byggd på primitiv mytologism. Endast så kanske den nu existerande staten kan bevaras, även om nu tills vidare endast bundisternas doykeit och den palestinsk-judiska enstatslösningen (hur omöjlig den än synes) framstår som de enda civiliserade lösningarna.
Men det är ett stort problem att så få orkar börja försöka förstå att det är de centrala moment jag ofta fokuserat på i den mytologiska abrahamismen som sådan, i exoabrahamismen, som, vid sidan av atlantimperialismen, hindrar oss att se detta, se denna väg. Många som tar avstånd från abrahamismen gör det på förvirrade, inexakta eller felaktiga grunder, och några ibland i förening med egentlig “antisemitism” eller ett generellt hat mot judar. Det förhindrar ständigt en seriös förståelse och hantering av detta problem och alla till det knutna frågor, en förståelse och hantering som blir alltmer akut nödvändig.
Trots vetenskapens utveckling är p.g.a. abrahamismens eget kvarstående grundläggande mytologiska exoväsen hela vår västerländska kultur också till stor del nedsänkt i en fundamental blindhet. Vi lever alla i den. Ja, vi är den själva, redan genom att vi föds in i denna kultur, eller andra kulturer som starkt globalpåverkats av den. Vi är alla, inte bara judar, kristna och muslimer, själva genom vår historisk-fenomenella betingelse en del av den. Mycket av det vi skriver, talar och gör är oundvikligt ett uttryck för den, och vi kommer inte kunna undvika att det i viss – om än förhoppningsvis avtagande – utsträckning fortsätter vara det. Vår kultur och vårt samhälle är konfigurerade på sådant sätt att vi alla tänker och handlar i enlighet med en konstitutiv och överväldigande existentiell fördumning. De är ett slags tragikomisk teater, baserad på våra illusoriska egoidentiteter, som genom sin specifika religiösa och filosofistiska underbyggnad går långt utöver den allmänmänskliga. Och det gäller hela västerlandet alltsedan antiken, såväl medeltiden som moderniteten. Dess framsteg och landvinningar är inte i sig oupplösligt förbundna med denna blindhet, men de är det faktiskt-historiskt.
Jag har själv alltid försökt försvara abrahamismen – naturligt nog oftast i form av kristendomen och en kristen humanism – så långt jag kunnat bejaka den som sann (och det är givetvis en mycket allmän och abstrakt längd), och i en i ljuset av den egentliga filosofins disciplin bestämd och begränsad form och uttolkning. Att på visst sätt fortsätta verka i och försvara vår givna kultur tillhör, till skillnad från den politiska och ekonomiska ordningen, i linje med den delsanna konservativa förståelsen av hur bestående och djupare historisk förändring generellt kommer till stånd, s.a.s. vårt förhandenvarande partikulärt-inkarnationella uppdrag i tiden och rummet. Men det är ett faktum att detta verkande och försvarande ännu delvis äger rum i det exoteriska mytvärlden. Även försvaret och bevarandet av denna kultur kräver därför mer och annan urskillning och kontinuerlig utveckling än konservativa ännu förstår.
Såtillvida som min typ av kvalificerat försvar, exempelvis i diskussionen av högre värden i de vanliga svepande, numera nästan enbart konservativa termerna – förr kunde de också vara liberala och t.o.m. socialistiska – av den västerländska kulturen som “arvet från Athen, Rom och Jerusalem”, måste fortsätta, är det därför nödvändigt att försöka röra sig från högre till lägre grader av detta mörker. Men för att det ska bli fullt möjligt att se även vad en sådan s.a.s. mörkrets egen rörelse mot ljus, vad en immanent konventionalvästlig process i denna riktning innebär och hur den kan ske, måste åtminstone i tillräcklig utsträckning ljus bringas från andra och nya källor.
Urabrahamismen, judendomen, är alltifrån början en sionism, en sionism med bl.a., eller som ett moment i den helhetliga obegripliga eskatologin, en ny messiansk världsordning som historiskt mål. Bibeln är programmet för detta. De olika kaotiskt varandramotsägande tolkingarna och utläggningarna gör inte eskatologin mer begriplig. Givet urbrahamismens avknoppningar i form av nya religioner behöver det inte heller vara judar som genomför eller är instrumentet för det mytologiska målens uppnående. Kristendomen är en alternativ väg till eller, som det alltmer framstår, ett slags auxiliärstrategi för detta, och islam beskriver det på sitt eget sätt. Ebba Busch poserar tillsammans med IDF samtidigt som israeliska rabbiner (Eliyahu Mali, Ronen Shaulov) och politiker (Nissim Vaturi, Moshe Feiglin) under dess pågående massakrer upprepar och insisterar att alla palestinska barn är fiender eller att de måste dö eftersom de annars kommer växa upp till terrorister (allt i rabbi Ido Elbas efterföljd, som efter Baruch Goldsteins massaker 1994 skrev en artikel om dödandet av gentiler som mitzva). Bibeln prefigurerar hur sion-ordningens upprättande kräver vad vi kallar folkmord. Och när det gäller detta blir även ledare som tidigare ansetts icketroende, som Netanyahu, religiösa: palestinierna blir Amalek.
Är därför, frågar sig många p.g.a. allt detta, Hamas och Hizbollah de goda krafterna? I viss mån är de liksom det gamla national- och vänstersekulära PLO politiska motståndsrörelser; även detta motstånd har ju nu på det sätt jag beskrivit tagit religiös form, och dessa organisationers grundande tillhör de tydligaste exemplen på detta. Och islam är ju, som ibrahimism, likaledes till stor del spridd med våld och upprätthållande samma åskådnings och ordnings exotvång. Det är sant att islamister är motiverade av sin religion att kasta judarna i havet, men det är också en korrekt, traditionell judisk uppfattning att islam liksom kristendomen är judarnas egen skapelse i betydelsen en biprodukt av deras egen abrahamism. Mot populisthögerns judiska kontrajihadister som Aron Flam står de stora islamvänliga judiska organisationerna i Europa och den judiska folkhögskolan Paideia i Stockholm som förenade sig under samma tak i organiserad enhet med studieförbundet Ibn Rushd. I det de fortfarande primärt är politiska motståndsrörelser kanske de nämnda organisationerna kan sägas vara bättre än Israel och den atlantkopplade sionismen och kristenheten; Hizbollah är ju också skild från den typ av islamism som av politiska skäl befrämjas av USA och Israel. Men Israel har även stött Hamas mot PLO. Man får stanna vid det allmänna sanningen att det under alla omständigheter är två primitiva, mytologistiska exoabrahamismer som krigar mot varandra, även om detta krigande också till avgörande del beror på atlantimperialismens rent sekulära intressens närvaro. Utan tvekan här även mycket i de omgivande muslimska staternas propaganda och politik gentemot Israel genom åren varit problematiskt.
Vad är det djupast liggande problemet med exoabrahamismen? I filosofiska termer kan detta specificeras som att allt det centrala som den i dess ursprungliga form handlar om och som jag belyst i tidigare inlägg, Exoguden, Skapelsen, Människan, Folket, Historien, Lagen, Landet, Löftena, och t.o.m. den Kommande Världen, förutom att genom de nya sionisternas agerande ha kommit att framstå som blott ett exempellöst pretentiöst rättfärdigande av en vid bronsålderns slut initierad etnisk power grab, tillhör endast den fenomenella manifestationens illusion, dess tillfälliga, konditionala medvetandeinnehålls apparens.
Detta innebär inte, som den problematiska typen av gnostiska riktningar menade, att fenomenaliteten och vad vi i den uppfattar som “materien” i sig är mörka och onda. Men de blir det när vi inte ser dem som vad de är, som blott fenomen, i deras sanna, högre ljus, och inte förstår vår tillhörighet till detta ljus; när vi binds och dras ned genom essentiell identifikation med dem. Den sanna verkligheten och den verkliga sanningen ligger bortom dem, och kan liksom de själva bara förstås genom upplysningens transcendenta syn. Denna upplysning, upplysningen i primärt österländsk andlig mening, den rent vertikala och här och nu och alldeles oavsett historiens förlopp uppnåbara, är självklar och central i de stora östandliga traditionerna, och har i västerlandet partiellt motsvarats av vad som kunnat kvarhållas av en perennialistisk sofi i all äkta platonisms mening. Det som i sin esouniversalitet på det avgörande sätt jag försökt betona går utöver allt i de dominerande västerländska tolkningarna och fortstaltningarna av arvet från såväl Jerusalem som Athen och Rom, den västerländska civilisationens normala hittillsvarande identitet och självförståelse.
Men den nya abrahamistiska mytologismen är också vad upplysningen i den andra meningen, den västerländska och vetenskapliga, alltid tvingats kämpa med efter att den sänkte sig över den klassiska antikens värld där redan, p.g.a. filosofin, den gamla mytologin ej längre bokstavstroddes. Det är det märkliga med den västerländska differentieringsprocessen: fastän denna är en rörelse bort från den gamla mytologismens kosmologiska kompakthet, är en av dess två huvuddrivkrafter, abrahamismen, av sådant slag att den samtidigt initierar en ny uppsättning myter, propagerade som bokstavlig historisk sanning.
Delvis har förståelsen av upplysningen i den första meningen, öst- och esomeningen, som en indirekt och oavsiktlig bieffekt befrämjats av den av kapitalismen och den förnyat frigjorda vetenskapen och teknologin skapade modernitetens tendens i riktning mot en världskultur, eftersom denna nödvändigt innefattar en perifer spridning av de österländska andliga traditionerna i väst, eller i alla fall den av Voegelin betonade nya principiella tillgången till dem. Vikten av det sof-andliga förverkligandes möjlighet som därmed erbjuds framstår som än större i ljuset av den i västmodernitetens mening förstådda upplysningens religionskritik, som alltså av naturliga skäl till helt övervägande del är en historiskt oundviklig uppgörelse med den medeltidsärvda exoabrahamismens nymytologiska världs- och livsvy.
Ingen form av abrahamismen kan, måste man föreslå, försvaras utan ett accepterande av och en omtolkning i enlighet med centrala moment i denna negativa kritik. De österländska traditionernas spridning, liksom den platonska esotraditionens fortlevnad, med vilken den moderna filosofiska idealismen var mer eller mindre förbunden även när den hölls tillbaka och påtvingades karaktäristiska svagheter av det statskyrkliga tvånget, har alltid erbjudit de positiva perspektiv i överensstämmelse med vilka en sådan omtolkning måste ske. De har också initierat en idémässig djupprocess som i princip möjliggör en samtidig den västerländska modernitetens räddning undan fundamentalismens återkomst och religionens verkliga, andliga essens’ räddning undan modernitetens i sig blint sekulära huvudtendens. Som stod klart redan under antiken är en förening av upplysningens båda betydelser möjlig.
Men vår tid präglas av ett nytt exomytologiskt förkastande av denna enda genuina framstegsaveny. När Israels ultraortodoxism på 80-talet inte längre kunde blundas för hade emellertid spridningen av de nämnda traditionerna och deras nödvändig omtolkningsresurser ännu inte slagit djupare rötter, och den nya, mer allmänna abrahamistiska aggressionen har gjort att den inte heller idag har det. De lovande idealistiska riktningarna från 1800-talet, vars anda förmärktes på alla områden och på några även genom en stor del av 1900-talet, möjliggjorde i verkligheten de flesta i god mening progressiva riktningarna, inklusive socialismen själv och exempelvis fredsrörelsen, även om den nästan alltid var i stort behov av en såväl klassisk-etisk-humanistisk som strikt metafysisk uppstramning. Här kunde även den abrahamitiska historiemytologin och eskatologismen ges en mild, allmänprogressiv exeges som visserligen var utopistisk, och klarsedd som situerad på “världens” varanivå, d.v.s. det som i egentligt metafysiskt och andligt perspektiv utgör dess svaghet, men ändå ofta relativt harmlös. Till det idealistiska paradigmets frukter hörde exempelvis också ett initiativ som världsreligionernas parlament, representerade en karaktäristiskt human och kvalificerat universell och dialogisk orientering, där signifikativt nog judendomen representerades endast av den liberala reformriktningen.
Men detta allmänidealistiska humaninflytande underminerades alltmer av 1900-talets intellektuella cynism och nihilism, som kom att mer eller mindre forma otaliga tidstypiska riktningar av sinsemellan ofta mycket olika slag, fascister, analytiska filosofer, psykoanalytiker, existentialister, strukturalister, reduktionistiska scientister och andra. Även marxismen avvisade dess åskådningsmässiga grunder. Det klimat dessa riktningar och världskrigens katastrofer tillsammans skapade kunde dock inte helt döda det. Det var först den nya kapitaldrivna högervågen, inklusive vänsterns postmoderna kollaps, som medförde dess ersättande med en maktägande religiös exklusivism i atlantimperialismens centrum, utmanad av eller för sina egna syften understödjande en motsvarande sådan i den muslimska världen, såväl som av nyhobbesiansk och naturalistisk “realism”, “the clash of civilizations”, och nyinskränkt identitarism och nationalism. Men i frånvaro av den av den kvalificerade konkreta universalitetens filosofiska artikulation möjliggjorda högre kosmopolitismen var det även det idealistiska paradigmets egna rousseauansk-romantiska svagheter som, genom en alltför enkel konservatism, ledde till denna utveckling som reaktion.
Till detta kunde ingen öst-västlig upplysnings fortsättning och förstärkning av den kvalificerade idealistiska andan erbjuda något effektivt alternativ; den hade varken funnit tillräckligt mogna formuleringar och organisatoriska strukturer, eller producerat det nödvändiga antalet auktoritativa ledare. Genombrottet för forskningen om västerlandets egna historiskt föreliggande, med de österländska fryndade traditioner, de som p.g.a. abrahamismens exodominans här framstår som och benämns esoteriska, hade heller ännu inte ägt rum. När det gäller de större västkristna kyrkorna hade några århundraden av liberalteologisk utveckling visserligen ofta gjort dem bestående självkritiska ifråga om ortoliteralistisk exklusivism, och de fortsatte att i någon mån dialogiskt öppna sig för och anpassa sig till de nya impulser som på centrala punkter bröt igenom den allmänabrahamitiska dogmatiken. Men även i dessa fall kvarhöll de ett slags liberal exklusivism, i det de insisterade på en kristendomens unicitet och överlägsenhet bestående i att Jesus var så människa, så som vi – och att vi därför, kravlöst gudsälskade, kunde fortsätta vara så som vi var. Denna fortförda och upprepade abrahamobegränsning till det världsfenomenella skeendets plan i ny sentimentalmoralisk form blev kyrkornas kvarstående tunna men som överlägsen ansedda lära: en ny toleranstro som bara kunde utvecklas i ensidigt horisontal liberal- och socialhuman riktning, genom kyrkornas alla nu helt dominerande Ersatz-artade samhälls- och kulturengagemang.
De österländska traditionerna som historiskt manifesterade samhälleliga krafter ska inte idealiseras. Även i öst har olika riktningar våldsbekämpat varandra och tagit sig ohyggliga, grymma uttryck. Vissa av dem rymmer alltså dessutom, i sina populära former, ännu mer literalförstådd – om än på avgörande sätt innehållsligt annorartad – mytologi, till den grad att abrahamismen i jämförelse representerar ett avgörande moment i västerlandets differentieringsprocess i förhållande till deras civilisationsformer. Den CIA-stödde Dalai Lamas tibetanska kultur tycks ha uppvisat en extremrigid hierarkis orubbliga förtryck och en oföränderlig fattigdom hos folkflertalet, som började modernitetsavhjälpas först genom den kinesiska revolutionen.
Likafullt gäller att de österländska traditionernas lärare – inklusive västerlänningar som genom den nya tillgängligheten och eget res-sökande tillägnat sig dem – ofta förmedlade en långt mer substantiell och avancerad undervisning än såväl de liberala som de återstående högkyrkliga och ortokonservativa kristna, ja naturligtvis alla exoabrahamister. Det var inte bara p.g.a. den kinesiska revolutionen som CIA stödde Dalai Lama: även i väst blev nya österländska “rörelser” ett av flera sätt att avleda yngre generationer från 60-talets hotande politiska revolution. Men långtifrån allt i den för de flesta nya undervisningen var användbart för högerrepressionen. Tvärtom uppfattades det också av båda de nämnda kyrktyperna och andra ibland av starka intressen drivna och uppbackade kritiker – nitiskt scientistiska religionsforskare, socialnosande sekt- och kultbekämpare, sensationssnokande och skandalfrossande journalister – som angeläget att finna missbruk och karaktärsbrister hos de nya esolärarna, av det slag som fick dem att framstå eller verkligen avslöjas (charlatanerimarknaden vidgades givetvis också, av skäl och på sätt som jag diskuterat i tidigare inlägg) som komprometterade. Detta trots att den socialt accepterade kristna tron endast kunde postuleras som representerande det normala, sunda och seriösa tack vare konventionens sociala trögmakt och den skenbara kvarstående yttre stabiliteten hos dess gamla, av den världsliga makten sanktionerade exoinstitutioner. Få tittade lika nära på dess ledare, men när så skedde hittades givetvis samma mänskliga svagheter och stundom horrösa missförhållanden.
I verkligheten var dessa institutioner sedan länge svaga och dammtrötta, men de avlöstes eller förstärktes nu alltså av en ny våg av vulgärvital fundamentalism. I USA övertog och imiterade de bisarra dispentionalistisk-evangelikala kyrkorna i endast lätt modifierad form chabadismens typ av messianism, även om det ju i all kristendom redan från början i stort varit fråga om ett och samma eskatologiska paket. Idag sprids den “kristna sionismen” i hela världen, långt bortom de terminalknäppa amerikanerna, och under starkt inflytande eller rentav ledning av den judisk-organiserade noakidismen. De andra kyrkorna erbjuder naturligtvis, fastän alltid sionistiska i Bibelns allmänmening, inte ett tillräckligt stöd för Israel.
På många håll var det annars i de gamla kyrkorna som ortoexoterismen bäst höll ställningarna, medan de som liberalöppnade och förändrade sig i längden sällan nådde fram till något trovärdigt och sammanhängande som också kunde förstås som historisk-förankrat kristet. Det senare skulle i själva verket kräva ett kompromisslöst nytt fasttagande på och en radikalt ny exegetisk rekonstruktion av det lilla mått av vad som kan identifieras som esoandlig undervisning som, hämtad från olika håll, återfinns i vissa av de tidigaste kyrkoriktningarna före exoortodoxins kejserliga fasthamrande, och ibland i någon mån t.o.m. återspeglas i Nya Testamentet. Den tidigaste kyrkohistorien är ju en oavbruten kamp mellan den framväxande rena abrahamomytologin och alla de riktningar som i olika former sökte rädda mer eller mindre av esosanningarna. Men för att en sådan rekonstruktion skulle kunna komma till stånd torde mycket lång tid av förenad yttre påverkan från relevanta andra traditioner och växande missnöje med kyrkans i jämförelse med dem strikt obegripliga eller, i den mån den är begriplig, ohållbara exodogmatik och frånvaro av verklig andlig undervisning och praktik krävas. Trots att kyrkorna inte längre ens själva i allmänhet är särskilt sakligt intresserade av sina historiska konfessionella identiteter, vill de ändå kunna säga sig äga sådana.
Allt detta är viktigt i det aktuella sammanhanget eftersom det har att göra med den globala kulturella samhetsanda, den sociala mentalitet och humanistiska konsensus som är nödvändig för att bearbeta konflikter sådana som den i Västasien såväl som för att avveckla den atlantimperialism som i avgörande utsträckning driver dem. Fastän vi inte kan inte uppnå någon definitiv och fullständig enhet och fred på jorden, kan vi ange många av de villkor och förutsättningar som enhet och fred kräver. Men de många nya österländska och västesoteriska insiktsimpulserna kunde av de skäl jag nämnt inte tillräckligt bidra till att ge religionen och andligheten de artikulerade uttryck och former som både 1900-talssocialismen och modernitetens allmänintellektuella utveckling under lång tid gradvis kommit att kräva. Framtolkandet, i den idealistisk-socialistiska andan, av en ny och alternativ abrahamism avbröts. Vad som hade börjat förverkligas av ett sant civiliserat kulturellt, politiskt och andligt klimat som i utvecklad form kunnat förebygga den israeliska och övriga västasiatiska utvecklingen gick förlorat. I stället fick vi Trump.
På detta område var de flesta av de filosofiska konservativa tänkarna givetvis inte heller behjälpliga. De förblev även i de fall där de seriöst närmade sig den egentliga platonska sofin oftast fångna i exoabrahamitiska synsätt, och dessutom trots sina bästa insikters transcendenta föremål alltför bundna till den politiska högerns monopol- och finanskapitalistiska avgrundsintressen för att deras helhetliga tänkande inte skulle ta skada. Därmed blev de avskilda från det historiska skeendet, blinda för dess fulla innebörd, oförmögna att adekvat hantera det; de kunde varken göra tillräcklig rättvisa åt modernitetens delsanningar eller se den intellektuella och allmänkulturella nivåsänkning som det nyliberala systemskiftet ledde till.
Konservatismens relevans för den här aktuella analysen kräver därför bl.a. att Claes Ryns värdecentrerade historicism utvecklas till en systematisk samtidig integration dels av idealismen i mer fullständig mening, dels av den ävenledes historicistiska – från samma historicism som hans egen filosofi härstammande – marxismens delsanningar, förstådda som extraherade från sitt ursprungliga ontomaterialistiska (till skillnad från metodologisk-materialistiska) sammanhang; den för den värdecentrerade historicismen centrale Croce började ju som marxist. Det sant internationella samfundets nödvändiga humana konsensus kräver att den idealistiskt förstärkta högre kulturen förenas med en adekvat förståelse av modernitetens sig till socialism historiskt utvecklande materiella (som materiella common-sense-uppfattade) och samhälleliga fakticiteter. Givetvis är konservatism rent principiellt en ensidighet. Men följande allmänna stycke från en redaktionell principförklaring från 1993 i Ryns tidskrift Humanitas kan förstås som beskrivande det förhållande som måste råda i en konservativ socialism:
“Radicalism and conservatism are in one sense indistinguishable and mutually dependent. They are aspects of one and the same necessary process of preservation and renewal. ’Conservative’ ideas that are not just well-worn slogans but directly relevant to the present must have an element of originality and embody a break with the past. ’Radical’ ideas that are not just quickly fading sparks but capable of lasting illumination necessarily develop potentialities of the past and speak to enduring concerns…Humanitas will oppose the facile classification of ideas in political terms and will encourage articles that go beyond an obsolescent left-right distinction.”
Ryns historicism är dock begränsad till fenomenalimmanensen på samma sätt som Nordins – likaledes och i samma utsträckning av Croce inspirerade – marxism. Bortom den måste en för dagens situation adekvat konservativ socialism och dess revolution primärt förstås i termer av den egentliga platonska sofin, i enlighet med den koppling som sedan socialismens uppkomst alltid gjorts och inte minst liberala kritiker tagit fasta på, även om de ofta felaktigt reducerat det hela till frågan om utopism. Här måste alltid inses att delvis redan med den abrahamitiska matrisens etablering under antiken men framför allt med modernitetens gradvisa utveckling av historicismen och med tiden dess centralitet i marxismen, fenomenet utopism blivit något annat, något som förskjutits från idealiteten till framtiden och innehållsligt förändrats i förhållande till Platon. Det har förbundits med abrahamismens messianism och med dess eskaton som alltid varit immanent i den mening jag ovan angivit – den uigaste topi som någonsin drömts. Inom västmarxismen har detta lett till spektakulära förvrängningar.
De marxistiska revolutionärerna hade rätt i att det förflutna med dess arv av konventioner och fördomar kan vara en fruktansvärd börda. De såg det förstås som obrutet fortlevande i de samhälleliga missförhållanden som, inte minst i Ryssland, i viss utsträckning gjorde revolution oundviklig, gjorde den till något som inte bara ingen vitreaktionär intervention utan inte heller några moraliska överväganden kunde stoppa. Till denna börda hör givetvis mänsklighetens alla gamla religiösa, kulturella och etniska identiteter i den mån de är nödvändigt och allvarligt konfliktalstrande. Den fulla universalistiska etiska och politiska regulativiteten måste äga en förmåga att tillräckligt hantera dem. Den socialism vi känner som historisk produkt rymde åtminstone vissa bristfälliga försök att förstå och utveckla en sådan förmåga. Fastän de var ensidiga och ofullständiga, och ramponerades av den långtgående och programmatiska, av modernitetens andliga blindhet och rationalistiska och romantiska allmänna tankeformation bestämda kulturradikalismen, äger de ändå en bestående relevans. Deras långsiktiga möjlighet är, med hela socialismen, och på annat sätt än som då förstods, givetvis beroende av civilisation och bildningsnivå i enlighet med vad Nordin argumenterat för, och även i en metafysisk omfattning som går utöver såväl hans som Ryns position.
En mycket stor del av den av revolutionärerna identifierade bördan av det ickeupplysta förflutna var förstås, återigen, just den abrahamism som då var ett med den vita terrorn och som nu, i sin mer ursprungliga form, enligt den oändliga raden av olika slags israeler som de senaste åren fyllt sociala media är vad som kommer till uttryck i Gaza, på Västbanken, i Libanon, i Syrien och i Iran. Tillsammans med sina försvarare och understödjare i atlantväst har de tvingat många till helt nya steg av omprövning. De palestinska barnen har förändrat världsopinionen; förhoppningsvis har de förändrat mänskligheten som sådan och givit historien en ny riktning. Men den debatt som i händelsernas spår förenklat polariseras mellan en antisionism som riskerar att vältra över i allmänt judehat å ena sidan och en kontrajihadistisk antiislamism å den andra hjälper oss inte att förstå och hantera situationen.
Alltsedan antiken har abrahamismen alltså i olika former mer eller mindre, och även delvis bortom alla slags materiella faktorer, drivit krig, erövringar, förföljelser och legitimerat oändligt förtryck i namn av en världsåskådning som i centrala delar är en uppenbart absurd och rent kuriös mytologi. En åskådning vars vidsträckta historiska anammande bara kan förstås som en följd av dess användning för den världsliga maktens syften, och i termer av en drivkraft som var och förblir etniskt och kulturellt identitär. Den mer omfattande och djupgående teologiska, filosofiska och kulturella kritik som man nu tvingas förstå som nödvändig är bara delvis av samma generella slag som exempelvis de “nya ateisternas” idag, Ingemar Hedenius’ igår, och hela den radikala upplysningen alltifrån Spinoza och 1700-talet. Den måste gå långt utöver detta, och den måste företas utifrån ett annat perspektiv, i vilket oavsett de riktiga negativa resultaten den i den föregående kritiken normala ateismen, i sig, framstår som lika absurd.
Som jag kort berört är det också en kritik som, liksom sitt föremål, måste vara insatt i ett större och djupare historiskt sammanhang, i vilket det bl.a. blir tydligt hur ett gammalt och djupt, om än ofta – och inte minst hos konservativa – dolt, ja rentav programmatiskt dolt konfliktarv medsläpas, innefattande den gamla motsättningen mellan Jerusalem och Rom och i stor utsträckning även Athen. Detta arv, som går tillbaka till den förkristna antiken, utgör idag en latent orsak till en upplösning av den atlantsionistiska alliansen och staten Israels tillhörighet till väst. Detta hör till det som måste djupare förstås och som en ny konservativ-socialistisk normativitet måste kunna tillräckligt bemästra. Hur viktiga och nödvändiga en Mckays marxistiska analyser här än förblir, visar de som vi sett också hur absurd en begränsning till dem blir, och detta gäller också alla andra – mindre intelligenta – typer av analyser som skränker sig till de materiella faktorernas horisont.
Är det orealistiskt att hävda att abrahamismen måste omtolkas på det sätt vars nödvändighet följer av denna analys och argumentation? Är en sådan omtolkning omöjlig? Vad vi vet är att den är nödvändig. Abrahamismen måste hanteras, i alla dess former men mest akut den i vars termer på alltmer extremt sätt staten Israels självförståelse konstitueras, och även utanför denna stats gränser. Därför är det givetvis av vikt att primärt fokusera på vad som härvidlag trots allt även idag sker inom judenheten.
Jan Olof Bengtsson 