Viktige historikern Alf Johansson har lämnat oss.
Förlusten är dels stor för mig personligen. Jag lärde känna Alf vid slutet av 90-talet och förde viktiga diskussioner med honom över långa luncher. Han tog initiativ till utgivningen av en bok av en av mina inspiratorer, Eric Voegelin, i en av honom redigerad serie på Prisma/Norstedts, en bok som jag översatte och skrev en längre inledning till. Han besökte mig i Oxford tillsammans med sin trevliga fru Ulla. Han arrangerade ett seminarium med mig på Södertörn. Och han kämpade länge och hjältemodigt på Respons’ redaktion för att de skulle publicera den recension av Sven-Eric Liedmans bok Livstid som de beställt av mig men som högerredaktören Kay Glans fann alltför politiskt kontroversiell.
Men givetvis är förlusten stor främst för den allmänna svenska intellektuella offentligheten. Mitt första starka intryck av Alf fick jag på det Timbro-evenemang där den stora kampanj inleddes genom vilken Tingsten skulle spelas ut mot Dagens Nyheters efter honom följande vänstervridning under Lagercrantz (strax före denna kampanj min bastuinterlokutör på Sturebadet), och i största allmänhet mot den svenska vänstervågen alltifrån 60-talet. 50-talets högeramerikanisering skulle understödja och förstärka nyliberalismen.
Central var här den av lärjungen Per Ahlmark redigerade Tingstenantologin Tyranniet begär förtroende (1992), något senare följd av Ahlmarks egen bok Vänstern och tyranniet (1994). Evenemanget där den första av dessa lanserades, lett av Glans och givetvis med Ahlmark själv som huvudtalare, var ett av de större och tyngre jag var med på vid denna tid och under 80-talet. Bl.a. var en rad av våra mest kända professorer i statskunskap och historia närvarande. Så var även (dock utan att själv tala) Tingstens trevliga dotterdotter Jill Klackenberg, som jag träffade i Uppsala vid början av 80-talet och som 2010 utgav I skuggan av Tingsten: En släktberättelse; hon noterade att Glans inte gav mig ordet när jag begärde det…
Man kan inte glömma hur Alf var den ende som i någon mån, ja avsevärd mån, motsade den bild av Tingsten och hans roll och betydelse som skulle etableras. Han ställde sig upp i den mittgång som skilde två delar av det stora auditoriet (det måste ha varit på IVA eller någon annanstans med större lokaler än Timbros egna) och förklarade hur den liberale jätten inte var så självständig som man ville mena, utan passade in i en av atlanticismens intressen dikterad problematisk ideologisk diskursordning alltifrån slutet av 40-talet.
Alf följde sedan upp denna insats med en mer utförlig framställning av sin egen bild i Herbert Tingsten och det kalla kriget (1995). Nästan allt han skrev rörde liksom denna bok helt centrala, bestående problemområden. Hit hör klassikern Den nazistiska utmaningen (1983), Europas krig: Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut (1989), och Per Albin och kriget: Samlingsregeringen och utrikespolitiken under andra världskriget (1995), det sista ett ämne där han tio år senare förde en signifikativ debatt med Klas Åmark. 2001 publicerade han antologin Vad är Sverige? Röster om svensk nationell identitet. Till kalla kriget återvände han som redaktör – tillsammans med Ulf Bjereld och Karl Molin – för antologin Sveriges säkerhet och världens fred: Svensk utrikespolitik under kalla kriget (2008).
I den här inledningsvis nämnda serien på Prisma/Norstedts utgav han efter min Voegelinbok även en samling texter av Irving Babbitt, valda och introducerade av Claes Ryns svenske lärjunge Carl Johan Ljungberg, och rentav, postumt, Tage Lindboms I Frithjof Schuons fotspår, med lång inledning av Ashk Dahlén; han medverkade också i vänboken till Lindbom 1999.
Man borde skriva mycket mer om Alf, men detta får räcka tills vidare. Hans verk och hans arv förblir mer relevanta än de flestas.
Jan Olof Bengtsson 
Jag har mest läst hans Per Albin- och neutralitetsrelaterade saker, som är väldigt intressanta och ett elegant vederläggande av det perspektiv jag har fått, för att låta litet grov, ”inhugget i hjärnan” ända sedan historielektionerna i grundskolan. Det ”antineutrala” perspektivet, det moralistiska, det svartvita. Glömmer inte hur det liksom låg i luften att ”man” skulle ”skämmas” för samlingsregeringens hållning. Uttrycket ”feg” och ”feghet” användes mer än en gång av lärarna. Men Sveriges bistånd till det ockuperade Norge, inkl. militär (de s. k ”polititroppene”) fick jag t. ex aldrig höra talas om.
Trevligt att läsa om dina personliga möten med Johansson, som jag givetvis helt saknar.