Viktige historikern Alf Johansson har lämnat oss.
Förlusten är dels stor för mig personligen: vi lärde känna varandra vid slutet av 90-talet och förde viktiga diskussioner över långa luncher. Han tog initiativ till utgivningen av en bok av Eric Voegelin i en av honom redigerad serie på Prisma/Norstedts som jag översatte och skrev en längre inledning till, besökte mig i Oxford tillsammans med sin trevliga fru Ulla, arrangerade ett seminarium med mig på Södertörn, och kämpade länge och hjältemodigt på Respons redaktion för att de skulle publicera den recension av Sven-Eric Liedmans bok Livstid som de beställt av mig men som högerredaktören Kay Glans fann för politiskt kontroversiell.
Men givetvis är förlusten stor främst för den allmänna svenska intellektuella offentligheten. Mitt första starka personliga intryck av Alf fick jag på det Timbro-seminarium där man lanserade den kampanj där Tingsten skulle spelas ut mot Dagens Nyheters efter honom följande vänstervridning under Lagercrantz och i största allmänhet mot den svenska vänstervågen alltifrån 60-talet. 50-talets högeramerikanisering skulle understödja och förstärka nyliberalismen.
Central var här den av lärjungen Per Ahlmark redigerade Tingstenantologin Tyranniet begär förtroende (1992), något senare följd av Ahlmarks egen bok Vänstern och tyranniet (1994). Evenemanget där den första av dessa lanserades, lett av Glans och givetvis med Ahlmark själv som huvudtalare, var ett av de större och tyngre jag var med på vid denna tid och under 80-talet. Bl.a. var en rad av våra mest kända professorer i statskunskap och historia närvarande. Så var även (dock utan att själv tala) Tingstens trevliga dotterdotter Jill Klackenberg, som jag träffade i Uppsala vid början av 80-talet och som 2010 utgav I skuggan av Tingsten: En släktberättelse; hon noterade att Glans inte gav mig ordet när jag begärde det…
Man kan inte glömma hur Johansson var den ende som i någon mån, ja avsevärd mån, motsade den bild av Tingsten och hans roll och betydelse som skulle etableras. Han ställde sig upp i den mittgång som skilde två delar av det stora auditoriet (det måste ha varit på IVA eller någon annanstans med större lokaler än Timbros egna) och förklarade hur den liberale jätten inte var så självständig som man ville mena, utan passade in i en av atlanticismens intressen dikterad problematisk ideologisk diskursordning alltifrån slutet av 40-talet.
Senare gav Johansson en mer utförlig framställning av sin egen bild i Herbert Tingsten och det kalla kriget (1995). Nästan allt han skrev rörde liksom denna bok helt centrala, bestående problemområden. Hit hör klassikern Den nazistiska utmaningen (1983), Europas krig: Militärt tänkande, strategi och politik från Napoleontiden till andra världskrigets slut (1989), och Per Albin och kriget: Samlingsregeringen och utrikespolitiken under andra världskriget (1995), det sista ett ämne där han förde en signifikativ, utdragen debatt med andra svenska historieprofessorer. 2001 utgav han antologin Vad är Sverige? Röster om nationell identitet.
I den nämnda serien på Prisma/Norstedts utgav han efter min Voegelinbok även en samling texter av Babbitt valda och introducerade av Carl Johan Ljungberg, och rentav postumt Tage Lindboms I Frithjof Schuons fotspår med lång inledning av Ashk Dahlén.
Man borde skriva mycket mer om Alf, men detta får räcka tills vidare. Hans verk förblir mer relevant än de flestas.
Jan Olof Bengtsson 