Värdefull genomgång av vad vi kallar nyliberalismen, omfattande dess historiska ursprung och specifika introduktion och förverkligande i Sverige, och med kort blick på dess resultat, med professorn i idéhistoria i Uppsala Jenny Andersson. Daniel Suhonen intervjuar, eller samtalar, i ett samarbete mellan Katalys och Anderssons gamla forskningsprojekt Nyliberalism i Norden, och förklarar att detta ska bli en serie om nyliberalismen i Sverige, med även andra medverkande:
“Nyliberalismen i Sverige blev en stark och kraftfull ideologisk våg som fortfarande dominerar stora delar av samhället. Från ekonomi och forskning till en välfärdspolitik med unika inslag av privata vinstdrivande skattefinansierade aktiebolag i skola och vård. Men hur ser rötterna till nyliberalismen ut, var kom idéerna från och hur blev de så starka just i Sverige?”
Givetvis finns dock en del att tillägga rörande såväl enskilda punkter som de större linjer, mönster och sammanhang som Andersson och Suhonen får fram. En sak som från mitt perspektiv är slående är frånvaron av uppmärksammande av det – visserligen marginella men dock – utrymme för förnyad introduktion av och debatt om den mer politisk-filosofiska typ av konservatism som marginellt gavs inom ramen för den nyliberala ideologiska offensiven åtminstone några år in på 80-talet. Termen konservatism nämns inte ens, tror jag, endast, kort, nationalism och fascism.
Här borde tematiseras hur detta utrymme delvis medförde att en nygammal spänning inom högern teoretiskt växte utöver försöket att hålla den inom gränserna för en “liberalkonservatism”, och hur därför i den verkliga politiken den nyliberaliserade högern visade sig inte kunna tolerera någon mer distinkt och principfast konservatism av meningsfullt slag.
Det blir därmed bl.a. svårt att förstå SD:s framväxt och utveckling bort från sina tidiga inslag av radikalnationalism till vad de såg ut att kunna bli vid slutet av 00- och början av 10-talet. Suhonen förstår dem här fortfarande förenklat som bara en fortsättning av den gamla lilla svenska nazismen, senare lätt koopterad av den nyliberala högern.
I själva verket var de, när de var som bäst, i de avgörande avseendena en lovande ny reaktion på helt nya historiska omständigheter, på förhållanden skapade av just nyliberalismen. De var en reaktion med potentiellt rätta svar på de problem dessa innebar. Och det var en oundviklig reaktion, givet dels de åskådningsmässiga bristerna i den gamla socialdemokratiska modellen, dels, och i synnerhet, det faktum att socialdemokratin själv hade gjort sig till en del av det nyliberala systemskiftet.
Jan Olof Bengtsson 