Rabindra Kumar Das Gupta (1915-2009) doktorerade i Oxford under Helen Gardner vid Merton med en avhandling om Milton, och blev Tagore Professor of Bengali vid Delhi-universitetet, chef för Indiska Nationalbiblioteket i Kolkata, och Vivekananda Professor of Indology vid Ramakrishna Mission Institute of Culture i samma stad.
Denna 1995 av det sistnämnda institutet första gången utgivna bok, ett kraftfullt försvar – jag vill förstås gärna kalla det “mjuktraditionalistiskt” – för Vivekanandas “neovedantism” (som enligt författaren “can be the foundation of a universal religion for the New Humanity of the future”, s. 15) och för uppfattningen att socialismen måste vara vedantistisk i denna mening, innehåller följande urval av hans föreläsningar där mellan 1980 och 1993:
Swami Vivekananda’s Vedantic Socialism
Revolutionary Ideas of Swami Vivekananda
Swami Vivekananda and the Question of Indian Unity
Swami Vivekananda’s Concept of Morality
Swami Vivekananda’s Participation in the Parliament of Religions in Chicago in 1893
Vedantism in India and Abroad since Swami Vivekananda’s Presentation of it in the Parliament of Religions at Chicago in 1893
Swami Vivekananda on Shankaracharya
Swami Vivekananda on Ramanuja
–
Jan Olof Bengtsson 
Åh, den måste jag läsa. Jag har redan en bok i hyllan med titeln Swami Vivekananda: The Prophet of Vedantic Socialism, av V. K. R. V. Rao, men denna var okänd för mig till nu.
Das Gupta nämner den, men jag har inte läst den.
Rao (som satt i Nehrus regering såvitt jag förstår) får till en bra slutkläm i sitt förord: ”I request forgiveness for my possible rashness in giving the sub-title “The Prophet of Vedantic Socialism”. I have done so not merely on account of the influence he has had on my own socialist ideas but more on account of my strong conviction that socialism without spirituality is like salt without its savour or a motor without its fuel. It is only in Vivekananda that I found the answer to the socialist riddle; and I hope at least some readers of this book may also do so.”
Ja, alla relativa förtjänster – i form av eftergifter och öppningar – vi försöker ta fasta på hos de nya “konservativa” marxisterna i väst är ju en intig futtighet i jämförelse med detta: litet vildvuxen duginism, och när det mer specifikt gäller religionen, utöver det allmänna och abstrakta erkännanet bara mer eller mindre av de gamla vanliga abrahamistiska exoabsurditeterna och kuriositeterna. Det är därför det är så viktigt att utöver det kompromisslösa insisterandet på betydelsen av den allmänna esoplatonska traditionen i väst (uppstramad och korrigerad p.g.a. de förvridna former den klassicistiska humanismens begränsningar, abrahamomörkläggningen och romantiken orsakat) oavbrutet verka för vedantismens och med den mer eller mindre överensstämmande östtraditioners fortsatta spridning och etablering i väst.
Rao var utbildningsminister i Indira Gandhis regering. Das Gupta nämner honom som “a very distinguished Indian economist”.