Härom året utkom en bok om den kanske nästan legendariske Oxfordprofilen Jeremy Catto, av David Vaiani: Jeremy Catto: A Portrait of the Quintessential Oxford Don. Förlaget presenterar den som följer:
“If Hollywood wanted to make a film about Oxford University, the casting team would have to find someone to play Jeremy Catto. Born in 1939, this composite of Goodbye Mr Chips, Porterhouse Blue, and C.P. Snow was the quintessential Oxford don. A gifted teacher, noted scholar, and devoted college man, he enjoyed the most extraordinary network and seemed to know everyone: he was friends with Bryan Ferry, became Harold Macmillan’s drinking companion, taught Princess Margaret her family’s history, had a part to play in General Pinochet’s extradition trial and was even rumoured to be a spy. But he was no mere caricature. Over four decades, he shaped the minds and characters of generations of men and women who went on to prominent roles at Westminster, in the City, in the Church, and in the world of academia. In 2018, his memorial service was attended by over 500 people and his death marked the end of an era in British social, political and academic life.”
En collegemiddag förde mig någon gång under detta årtusendes början samman med Catto. Efter att den avslutats fortsatte vi med en diskussion i sittgruppen på quadens gräsmatta utanför. Det var en varm försommarkväll. Han hade druckit och fortsatte dricka betydligt mer än jag (och detta är inte bara en utsaga om min måttlighet), men var ändå hela tiden påfallande klar och skarp.
Vad jag framför allt minns var vad han sa om EU och det brittiska och svenska medlemskapet. Han var motståndare, och mobiliserade djupa, tillbaka till senmedeltiden – hans primära specialitet som historiker – gående argument. Jag försökte försvara den mer allmänna Europatanken och i vilken mening den eventuellt kunde accepteras från brittiskt och kanske t.o.m. just hans perspektiv. Det var inte den enda diskussionen av detta slag jag hade under mina Oxfordår; sådana var givetvis oundvikliga.
Mycket är intressant med Catto, som beskrivningen av Vaianis bok visar. Bl.a. hans vänskap med Bryan Ferry. I samband med dennes 80-årsdag förra året skrev Vaiani också en separat artikel om hans långa och nära relation till Catto. Jag uppfattar den som helt central för förståelsen av Ferry.
