Author: Jan Olof Bengtsson

I juli förra året tog ”huvudpastorn” i Livets Ord, Ulf Ekman, till orda i Världen Idag under rubriken ’SD inget seriöst alternativ i valet’. Här finner vi en av ”auktoriteterna” för dagens svenska kristdemokrati, inklusive en icke obetydlig del av dess konservativa falang. Hans åsikter är i högsta grad representativa för Världen Idag, eftersom det numera huvudsakligen är Livets Ord som står bakom tidningen.

”Att det finns problem i Sverige i dag vet vi alla”, skriver pastorn. ”Att de olika riksdagspartierna inte alltid tacklat dessa problem inger inte heller trovärdighet.” Vissa politiker verkar ”förneka problemen”. Ekman erkänner ”de stora problemen i invandrarpolitiken. Inte minst med integrationssvårigheter, urholkad asylrätt och en brottsstatistik som oroar många. Till detta kommer fundamentalistisk islam i vissa grupper och förmodad ökad arbetslöshet bland svenskar på grund av invandring.”

Men redan här röjs Ekmans nya politiska korrekthet: ”inte alltid tacklat”, ”förmodad ökad arbetslöshet”. Och i det följande brakar denna korrekthet mycket riktigt loss på det vanliga förutsägbara och standardiserade sättet.

Andan i församlingen har förändrats under de senaste tjugo åren. Ekman ägnar sig åt en ny, politisk propaganda. Utan några som helst självkritiska hämningar radas klichéerna och karikatyrerna upp: ”På ett populistiskt sätt utnyttjar SD detta och påstår enögt att invandrarna tar jobben, förändrar Sverige i negativ riktning och att SD är de enda som vågar ta upp problemen.” SD har ”en gemensam nämnare bakom alla sina problemställningar och det är främlingsfientligheten. Någon kallar dem för nostalgiskt nationalparanoida. De ser på Sverige som en gång stort och starkt och rikt, men numera förfallet på grund av överhetens svek och omvärldens – läs invandrarnas – destruktiva inflytande. Det är hög tid att vi återupprättar vår storhet och tar tillbaka det som egentligen är vårt, låter det som…Alltså tillbaka till en svunnen guldålder, folkhemmet, där Sverige var svenskt. Att på detta sätt försöka vrida klockan tillbaka är en omöjlig illusion.” Det är ”enödg populism”.

Gäsp. Herden manar, liksom oräkneliga, ofta av starka intressegrupper välbetalda sådana i USA, sina får att hålla sig i den politiska mainstream-fållan. Att rösta på SD är ”olyckligt”. KD får inte åka ur riksdagen och SD inte komma in. SD får inte bli vågmästare. ”Alltså, viktigt att rösta i höst”.

Det bidde alltså ingenting mer av Livets Ord? Det är detta vi nu ska acceptera som ”tron som övervinner världen”? Ekman sjunger med änglarna, på det sätt Hans Bergström nyligen beskrev. I och för sig var ju något annat noga taget inte att vänta. Men problemet förblir förstås att ”änglarna” i detta fall bara är gamla vanliga världsliga, liberalsocialistiska drömmare. Vid behov pådrivna av globalismens krassa politiska och ekonomiska intressenter.

Begreppet “politisk korrekthet” är kontroversiellt. Jag har använt det i mina inlägg i mina inlägg, och menar att det är ett analytiskt och teoretiskt relevant och legitimt begrepp. Utan tvekan finns dock en risk att det används på ett alltför löst, svepande och inexakt sätt. Dess användning kräver en precis definition som bygger på en adekvat historisk och politisk-filosofisk förståelse.

Vad som skett är att begreppet politisk korrekthet kommit att bli en sammanfattande beteckning för det så att säga hittillsvarande resultatet av en lång historisk utveckling som konservativa kritiker av olika slag länge analyserat i andra kategorier. Den specifika utvecklingen från andra hälften av 1900-talet, med Frankfurtskolan och vad som idag av vissa kallas “kulturmarxismen”, radikalfeminismen, den anti-rasism som till sin verkliga innebörd ofta är en anti-vit rasism, den provokativa typen av affirmation av homosexualiteten och så vidare, föregick termens introduktion, men denna utveckling representerar bara en intensifiering av en långt äldre politisk och kulturell dynamik. Den politiska korrekthetens förterminologiska historia, och därmed dess djupare innebörd, måste förstås i termer av de analyser konservativa tänkare och kritiker av olika slag presterat under de senaste århundradena.

En värdefull översikt av centrala aspekter av fenomenet under andra hälften av förra århundradet är Jean Sévillias Le terrorisme intellectuel de 1945 à nos jours (2000). I USA tillhör Roger Kimball de främsta bland de otaliga kritikerna av fenomenet och dess olika uttryck, utan att dock använda själva termen särskilt ofta. Fastän han saknar en del av de djupare historiska och filosofiska perspektiven, härrör de analytiska resurser han använder ur den konservativa tradition som i sak förstått och adekvat beskrivit fenomenet innan termen uppfanns. (I en artikel om Kimball har jag dels uttryckt uppskattning av hans kritik så långt den sträcker sig, dels försökt antyda hur den behöver modifieras och kompletteras, men artikeln är gammal och täcker inte hans författarskap under de senaste tio åren.)

Numera finns emellertid också ett flertal böcker ägnade specifikt åt detta begrepp (eller denna term, i den engelska logiska betydelsen), exempelvis Matthias Hildebrandts Multikulturalismus und Political Correctness in den USA (2005), Geoffrey Hughes’ Political Correctness: A History of Semantics and Culture (2009), och John Lees Political Correctness and Higher Education: British and American Perspectives (2009). Jörg Schönbohms Politische Korrektheit: Das Schlachtfeld der Tugendwächter (2009), är ett exempel på termens numera vanliga användning för kritiska analyser av olika aspekter av samtiden.

På svenska, och med särskild hänsyn till svenska förhållanden, finns den av Pierre Kullbom och Per Landin redigerade Politisk korrekthet på svenska från 1989 och John Järvenpääs Politisk korrekthet: Likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering från 2006.

Tradition & Fasons Dag Elfström ifrågasätter SD:s socialkonservatism: ”Men är det då inte en socialkonservativ agenda partiledare Åkesson torgför i sina arbetsmarknadspolitiska utspel, har det frågats från liberalt håll. Näppeligen. Inte ens de mest inbitna socialkonservativa skulle försvara ’den svenska modellen’ som SD gör det. Disraeli, den socialkonservativa husguden, var exempelvis väldigt noga med att påpeka vikten av arbetsmoral och att var och en gör sin plikt utifrån den situation de befinner sig i.”

Denna Elfströms fråga om socialkonservatismen och den svenska modellen förtjänar att idag trängas djupare in i, både för den kvalificerade konservatismdiskussionens skull och på grund av SD:s framgångar. Jag har i tidigare inlägg redan börjat utreda den i de stora drag som är tillräckliga för att komma tillrätta med de i denna diskussion aktuella missuppfattningarna eller polemiska förvrängningarna.

Ämnet i sig är alltså viktigt, men Elfströms kritik av SD är ohållbar, ja obegriplig, och går tyvärr ännu inte utöver den vanliga partipolitiska polemiken. Det är just i försvaret av den svenska modellen som det ser ut hos SD som hela skillnaden ligger. Just därför att den försvaras som SD gör det, blir försvaret acceptabelt för den inbitne socialkonservative. SD:s försvar för den svenska modellen är inte S:s. SD förkastar ju S:s typ av socialistisk ideologi och urskillningslösa kulturradikalism.

Det är svårt att se vad Elfström menar med sitt framhållande av arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Skulle SD inte försvara dessa? Skulle de förneka att vi har skyldigheter såväl som rättigheter? Dessa är självklart en del av socialkonservatismen i såväl Disraelis som SD:s version.

Men socialkonservatismen handlar om mer. Även den klassiska liberalism som står så långt som någonsin är möjligt från socialkonservatism försvarade ju, under den viktorianska eran, arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Vad som gjorde Disraeli – liksom Bismarck, som Söderbaum tar upp i den artikelserie om välfärdsstaten som jag tidigare hänvisat till – känd som socialkonservativ var inte försvaret för arbetsmoral och pliktuppfyllelse. Det var i stället de statliga välfärdsreformer som sökte inom samhällsgemenskapen bevara eller införliva den nya industriella arbetarklass som under ovärdiga arbetsvillkor och levnadsförhållanden riskerade att alieneras och därför kunna exploateras av de radikala ideologerna och revolutionärerna.

Sådana reformer är givetvis inte tillräckliga för en mer avancerad och vad jag skulle vilja kalla dynamisk socialkonservatism. De historiska, kontextspecifika begränsningarna är uppenbara. Flera andra politiska, ekonomiska, sociologiska och filosofiska bidrag från samma tid såväl som senare är lika viktiga för en sådan utvecklad socialkonservatism som Disraelis och Bismarcks åtgärder och även, och inte minst, syften. Också vad som på något problematiskt sätt kommit att kallas “civilsamhället”, det som bättre beskrivs, med Robert Nisbet, som de “mellanliggande grupperna”, är likaledes viktigt i detta sammanhang. Men dessa reformer utgör en av flera beståndsdelar. Och de försvaras ju också av åtminstone en av Tradition & Fasons två redaktörer. Den svenska unghögern förespråkade sådana reformer i avsevärd kontinuitet med Disraeli och Bismarck.

Elfström är orättvis också mot Per Albins Hanssons S, vars användning åtminstone av samma term som förekommit inom unghögern, folkhem, trots alla skillnader väl inte helt saknar betydelse. Bland dess väljare levde en beundransvärd, distinkt arbetarkultur, präglad av just arbetsmoral och pliktkänsla, som inte minst Ronny “Mitt förnamn är Ronny” Ambjörnsson, som så föredömligt förklarat den viktiga roll konservatismen skulle kunna spela idag, på utmärkt sätt levandegjort för oss.

Överhuvudtaget är en justering i Tradition & Fasons bedömning av den svenska modellen under folkhemmets glansdagar önskvärd. Självklart kan det inte vara fråga om något passivt, nostalgiskt tillbakablickande, som kritikerna alltid säger att SD ägnar sig åt. Det är inte bara så att ett enkelt, ohistoriskt återvändande naturligtvis är omöjligt. Det är också så att den svenska modellen innefattade ideologiskt, och närmast värderingsmässigt, högst problematiska, radikalmodernistiska element.

Jag har alltid försökt ifrågasätta många av de intellektuella, kulturella och ideologiska strömningar som under dess tid gick framåt och bredde ut sig. När aspekter av den svenska modellens välfärdspolitik, sådana som kan ses som liggande i linje med en mer genuin, dynamisk socialkonservatism försvaras, är det helt avgörande att samtidigt förkasta inte minst den hägerströmianism som låg bakom modellen och i själva verket systematiskt undergrävde det moderna Sverige – inte bara på det moraliska och allmänkulturella planet utan i lika hög grad på det juridiska. Hägerström bidrog förvisso med en del viktiga historiska, utredningar inom ramen för sina proto-analytisk-filosofiska perspektiv. Men de egna, positiva ståndpunkter som han stannade för var problematiska, och blev grundläggande för hela den på nytt sätt politiserade och ideologiserade offentliga förvaltningen och den alltför långtgående korporativismen.

Men samtidigt är urskillning i högsta grad nödvändig ifråga om den svenska modellen (i vid mening) som helhet. Det gäller att förstå de materiella framgångarnas – som är vad det är och bör vara fråga om här – förutsättningar och funktionella strukturer. Förvisso finns problem och begränsningar även i dem, i det större historiska och internationella perspektivet. Men de hade inte varit möjliga utan århundraden av ackumulerat kulturellt kapital (jag finner denna term otillräcklig, men använder den i en vidare och djupare mening än Bourdieu). När M:s och Timbros teknoliberaler talar – och de har gjort det mycket länge – om hur Sverige var ett u-land vid slutet av 1800-talet, jämförbart med Uganda, är det ett av de många tecknen på den svenska högerns karaktäristiska kollaps.

Det kulturella kapitalet togs i bruk på ett sätt som är av förblivande intresse. Vad vi talar om är ett land som under denna period ofta var världsledande inte bara i välfärdspolitik, utan i vetenskap och teknologi, i industriell produktion, i militärt försvar, ett land som tävlade med USA under dess allra starkaste epok på ett sätt inget land av jämförbar storlek kom i närheten av. Att vi lyckades hålla oss utanför krigen gav oss naturligtvis ett försprång i fortsättningen av denna utveckling.

Materiella värden är inte allt. Men de är något. Vad vi talar om är vad som rentav kallats “den andra stormaktstiden”. Jag ser dess begränsningar, ur flera synvinklar. Men jag känner också något slags ansvar för det. Det är verkligen inte fråga om något nostalgiskt, ohistoriskt återvändande. Jag har ägnat en stor del av mitt vuxna liv åt att, med exempelvis Tage Lindbom, försöka kritisera det modernistiska S-Sveriges materialism. Jag önskar något bättre än den svenska modellen i dess historiska form. Men en del finns att lära av denna och ta med sig för ett Sverige som halkat långt ned när det gäller välfärd i internationell jämförelse.

SD eftersträvar såvitt jag förstår, eller åtminstone hoppas, föreningen av å ena sidan den andra stormaktstidens materiella utveckling, och den välfärd den gjorde att vi utan problem hade råd med, och å den andra rekonstruktionen av de kulturella och moraliska traditioner och mönster som denna utveckling och denna välfärd förutsatte och som också är av grundläggande betydelse för samhällsgemenskapen i sig.

Elfström tycks försöka antyda att SD:s försvar för den svenska modellen är ett försvar för ett system av passiviserat, vegeterande bidragsberoende, fusk, utnyttjande och kravlöshet. Men ett sådant system har ingenting med socialkonservatism, Disraeli, Bismarck, SD eller ens Per Albin Hansson att göra. Fastän Elfström hittills bara ägnat sig åt snäv, partipolitisk polemik av det vanliga slaget ger det åtminstone anledning till en närmare behandling av de historiska sammanhangen. Såtillvida äger det ett värde. Man får försöka glädja sig åt det lilla i dagens svenska debattklimat.

2

Tradition & Fasons Jakob Söderbaum skriver att han som “konservativ och kristdemokrat” känner sig hotad av att SD “försöker plocka poäng genom att profilera sig som konservativa”.

SD är och har alltid varit konservativa i centrala avseenden. Värde-, moral-, och kulturkonservatismen är ju, som jag flera gånger har framållit, en av partiets tre hörnpelare, vid sidan av elementen av nationalism och det försvaret av välfärdsstaten som också kan formuleras i termer av socialkonservatism. Detta är således inte något partier “profilerar sig” med, inget man “försöker plocka poäng med”. Det vill säga, det är inte någon tillfällig taktik, något propagandagrepp, något billigt kampanjtrick. Det är något som alltifrån början varit en del av den centrala, essentiella partiidentiteten, av hjärtat i partiets program.

Men Söderbaum tror inte på detta. Han tror inte att SD är ett konservativt parti i den specificerade meningen. Hade han gjort det borde ju denna konservatism ha varit något han tycker är bra, i all synnerhet när M och KD på så spektakulärt sätt motarbetar konservatismen – på samma sätt som jag tycker det är bra när jag hos honom och andra av Tradition & Fasons skribenter kan upptäcka kvardröjande uttryck för försvar för konservatismen i dessa partier.

Tradition & Fason har vid något tillfälle klagat över att deras sverigedemokratiska kommentatorer ägnat sig åt partipolitisk polemik i stället för att diskutera konservatismen. Det skulle, om så är fallet, kunna vara en legitim kritik, om man ville undvika eller minimera den partipolitiska dimensionen och hålla sig till allmän konservativ idédebatt och belysning av samhällsfrågorna utifrån ett allmänt konservativt perspektiv.

Dock undviker redaktionen själv på intet sätt den partipolitiska polemiken. I stor utsträckning är det just partipolitiska hänsyn, inte hänsyn till konservatismen, som ligger till grund för Tradition & Fasons kritik av SD.

Man kan säga att det är begripligt att Söderbaum som partiman känner sig hotad av SD, i den meningen att han som sådan naturligt vill att hans parti, och därmed han själv, ska vinna makten, styra politiken, regera. Ur denna rent formella synpunkt, oavsett parti, ur ett rent egoistiskt och gruppegoistiskt maktperspektiv, känner partimän (och kvinnor), krist- såväl som sverigedemokrater, naturligt oro bland annat för att andra partier plockar vad de anser vara deras egna poäng, och mer generellt för att en annan grupp människor ska styra politiken och regera i stället för den egna gruppen. Även om den andra gruppen skulle driva samma politik, eller rentav driva samma politik bättre och mer framgångrikt, är det ur denna synvinkel ett hot. Det är helt enkelt fel grupp människor, inte den egna kretsen.

Det är inte minst detta som är partipolitik i den problematiska meningen, den mening som konservativa från början haft problem med. Och det är i mycket stor utsträcknig detta den politiska charaden inom “sjuklövern” handlar om, med dess skiftande, gemensamt systemimmanenta tonviktsskillnader.

När Söderbaum fortsätter uttrycka sitt tvivel på SD:s konservatism genom att tala om deras “oblyga flirtande med klassiskt borgerliga grundvärderingar som familj, försvar och en levande landsbygd (var för sig tidigare starkt förknippade med KD, M och C)”, har han, menar jag, tappat bort såväl historien som logiken. Det finns inga grunder för att, av det skälet att de är “klassiskt borgerliga” (om de nu samtliga verkligen är det), ifrågasätta legitimiteten eller autenticiteten i SD:s försvar för dessa värderingar, vilket är vad han gör genom att kalla det ett “oblygt flirtande”.

Dessa värderingar är ju nämligen i högsta grad nationella sådana, värderingar som självklart måste vara grundläggande för varje nationalist. De är nationella såväl som och i lika hög grad som borgerliga. Och mer: i den politiska världen finns konservativa värderingar, nationella värderingar, och vissa i högre mening liberala värderingar. Även socialistiska värderingar i den historiskt existerande vänsterns mening finns, även om de i den revolutionära radikalismen i dess olika former ofta är uppblandade med ett märkligt konsekvent och långsiktigt destruktivt och nihilistiskt projekt i linje med de problematiska lägre ansatserna och planerna i den franska revolutionen och de revolutionära sällskapen från dess tid som redan Burke och hans franska motsvarigheter delvis kunde urskilja.

Att den svenska socialdemokratin också uppvisat konstruktiva sidor beror mindre på dess ursprung än på att dess ledare inte bara var kollektivistiskt reducerade partimän och ideologiska fanatiker, utan förblev självständigt tänkande varelser. De tänkte på sitt eget sätt i termer av ett folkhem, liksom unghögern några gånger gjorde det på sitt. Även i detta sammanhang har socialdemokraterna i viss mening rätt när de pekar på “solidaritet” o.s.v. som egna, positiva socialistiska värden.

Det bör också påpekas att själva ordet socialism också kunde användas av konservativa för deras försvar för samhällelig gemenskap, reformer för arbetarklassen, allsidigt deltagande av arbeterklassen. Det finns en social, en socialistisk konservatism. Det finns en konservativ socialism.

En del av de konservativa, nationella och i högre mening liberala värdena är också borgerliga. Andra är, eller var åtminstone, exempelvis aristokratiska värden. Ytterligare andra är/var arbetarvärden, och ännu ytterligare andra lantbrukarvärden – mindre grupper och klassifikationer kunde tilläggas. Men alla dessa värden är/var samtidigt i viss mening helhetens värden, komplementära delvärden inom den större samhälleliga helheten.

SD försvarar de nationella och konservativa värdena i linje med det mest centrala innehållet i den nationalismens historiska tradition som en gång för länge sedan var högerns, men som också kunde vara Per Albin Hanssons. Och de gör det alltunder det KD, M och C i deras accelererande verklighetsflykt i större eller mindre utsräckning motarbetar dem. Sanningen är att SD i konsekvent kontinuitet med nationalismens tradition fortsätter försvara sina egna grundvärderingar, under det att KD, M och C oblygt förkastat dem och anpassat sig till den grå globalismens likriktning, nivellering och politiska korrekthet.

Man kan hoppas att såväl den borgerliga Alliansen som de rödgröna kommer att behöva ändra inriktning och anpassa sig till SD:s agenda, enligt det mönster vi ser i övriga Europa. Man måste entydigt välkomna om KD rör sig i den riktning Tradition & Fason så kraftfullt förespråkar, även om det är oklart om det är en politiskt framkomlig väg. Jag har en känsla av att de skulle tappa den del av den nödvändigt krympande men ännu dominerande liberalsocialistiska mittenmassan som röstat på dem, samtidigt som en växande gruppen av andra väljare inte skulle finna dem trovärdiga i sina konservativa ståndpunkter i jämförelse med SD, på grund av deras tidigare kompromisser och vacklande, deras fasthållande vid globaliseringen, och deras förblivande politisk-korrekta berörinsångest för de avgörande invandrings- och multikulturalismfrågorna. Partiet skulle i sak göra rätt i att röra sig mot konservatismen på de begränsade områden där Tradition & Fason vill att de ska göra det, men om de inte går längre än så och tar tag i de hittills SD-specifika frågorna kan jag inte se annat än att de likafullt förr eller senare skulle åka ur riksdagen.

I vad gäller M är det naturligtvis teoretiskt möjligt att de på lång sikt kan återuppliva en nationalkonservatism. Och S skulle förvisso kunna försöka återuppväcka den sociala Per Albin-nationalism som ju, inte minst i jämförelse med dagens M och KD, också i sig själv i hög grad var konservativ.

Men mycket talar för att sådana anpassningar i sjuklövern inte kommer att ske i tid för att förhindra en kräftgång även för de partier som just nu till synes förblir stabila eller, som M, går framåt. Med den nya reella oppositionen i riksdagen måste ju även dagens nyliberala och globalistiska “högers” extrema politiska korrekthet ligga i öppen dag även för sådana som tidigare kunnat ägna sig åt att drömma in den konservativa historien i M:s och KD:s nu.

Jag känner sympati för Söderbaum när han skriver att det är “fundamentalt för den svenska borgerlighetens framtid att Alliansen står upp för klassiskt borgerliga värderingar och ståndpunkter, och försvarar dessa med tydlig utgångspunkt i den borgerliga idétraditionen oavsett vilka frågor som SD står upp för och vilka bevekelsegrunder de har för sina politiska ställningstaganden. Betänk att SD vill framstå som ett tydligt alternativ i svensk politik, och då är det en mycket dålig väg för Alliansen att tumma på grundläggande borgerliga ståndpunkter för att visa sig framgångsrika med socialdemokratiskt färgad politik och retorik.”

Överanvändningen av begreppet ”borgerlig” här röjer emellertid omedelbart svagheten i jämförelse med den gamla  klassöverskridande nationalkonservatismen, den inklusiva Per Albin-nationalismen, och SD. Söderbaum känner sig ”fundersam” inför SD:s framgång, och vill i sin eftervalsanalys, uppräknande en rad enskilda riksdagsmän, se uppmuntrande tecken på en framtid för konservatismen inom Alliansen. Men han torde ha en lång och tung väg att gå om han vill få den senare att stå upp för hans värderingar.

Även om en del hopp kan fästas vid Allianspartiernas framtida förändring genom eftersläntrande anpassning – även jag, som länge velat tro på förändring i rätt riktning hos några av dem, hoppas givetvis på detta – är det utan tvekan futilt att idag helt förlita sig på den borgerliga ”höger” som i över ett halvt århundrade tummat på grundläggande värderingar för att visa sig framgångsrik med socialdemokratiskt färgad politik och retorik. Ty dess anpassning handlar inte främst om materiellt-tekniska aspekter av den välfärdsstat SD försvarar, och som en gång var även dess egen idé. Den handlar i första hand om den vänsterns urskillningslösa och därmed i mycket destruktiva och nihilistiska kulturradikalism som SD förkastar. Däri ligger den stora skillnaden. Däri ligger det allvarliga och komprometterande.

Över hela Europa är det idag de nationella partierna som förmått på verklighetsanknutet sätt förnya de konservativa värderingar som dagens svenska “höger” i själva verket bekämpar, och som även S periodvis kunnat dela. Det återstår att se i vilken utsträckning SD kommer lyckas etablera en framgångsrik svensk motsvarighet till dem, att driva en seriös alternativ politik utifrån sina icke obetydliga förutsättningar. Även om de är långt mindre populistiska än “det nya arbetarpartiet” och alla andra partier som bara anpassar sig till mediemanipulatörernas välplanerade och målmedvetna trender och politiskt korrekta agenda, finns naturligtvis ändå en risk att de dras ned i den allmänna antiintellektualism som präglar den svenska politiken och den samtida politiken. I förebyggandet av detta finns en stor uppgift, en uppgift som för SD inte minst har att göra med ett rätt odlande också av den interna partikulturen.

Dag Elfström supplerar Söderbaum: ”Sverigedemokraterna försöker mot borgerligheten profilera sig som ett konservativt parti som värnar hem, familj och fosterland – och mot vänsterblocket profilera sig som ett parti som kommer rädda den svenska modellen genom att kasta ut invandrare. De kritiserar borgerligheten för sänkta ersättningsnivåer i bidragssystemen för att locka missnöjda sossar. De kritiserar abortlagstiftningen och pappamånaden för att locka missnöjda moderater och kristdemokrater. De är övertygade i invandringsfrågan och försöker i övriga frågor göra en populistisk mix som de hoppas ska resultera i riksdagsmandat.”

Som jag redan försökt visa är denna typ av karaktäristik felaktig. Det centrala för SD är den positivt-rekonstruktiva uppfattningen av Sverige och den svenska identiteten, och därmed den nationalistiska och nationalkonservativa idétraditionen. Självklart är de övertygade inte bara i invandringsfrågan utan även när det gäller hem, familj, fosterland, abortlagstiftning och pappamånad. Hur skulle det vara möjligt att hem, familj och fosterland inte värnades av ett alltifrån början och konstitutivt och essentiellt nationalisiskt, värde-, moral-, kultur- och socialkonservativt parti? Hur skulle det vara möjligt att det inte vände sig mot abortlagstiftningen, pappamånaden och annan radikalfeministisk politik – den politik som hotar just hem, familj och fosterland? Kritiken är ideologiskt, historiskt och logiskt obegriplig.

Anledningen till att SD intar den ståndpunkt de gör i  invandringsfrågan är ju just deras centrala strävan att värna hem, familj och fosterland – den nationella identiteten och det nationella intresset. Självklart är de övertygade om ersättningsnivåerna i bidragssystemen och den svenska modellen – detta är ju enligt dem i linje med såväl nationalismen som med försvaret av välfärdsstaten, med Per Albin-nationalismen. Man kan förvisso diskutera enstaka punkter på programmet, men förstår man vad som i själva verket är centralt för partiet, förmår man urskilja dess historiskt förankrade helhetliga ideologiska profil, vision och tradition, då ser man också att de ståndpunkter Elfström beskriver tillsammans bildar en koherent politik och filosofi, att de är långt ifrån någon populistisk mix.

Med detta vill jag inte säga att SD aldrig ändrat sin politik. Inom den koherenta helheten och enhetliga profilen finns förvisso områden med utrymme för flexibilitet, en flexibilitet som också stundom utnyttjats. Försvaret för välfärdsstaten och betonandet av positiva aspekter av folkhemmet har alltid funnits där, varit en av hörnpelarna. Men man var kansle tidigare mer inriktad på det icke-socialistiska i detta försvar, kampen mot aspekten av socialdemokratiskt “betongvälde”, än på det värnande av de svenska arbetarnas intressen som i högre grad kan ha kommit att prioriteras med den fortskridande globaliseringen. Det måste understrykas att utrymmet, inom den ideologiska helhetens ram, för flexibilitet i vad gäller exempelvis bidragssystem och ersättningsnivåer är viktigt i sig: att här låsa sig i detaljer är i sig ideologiskt ohållbart.

En än mer frapperande svaghet i Elfströms kritik är att den framförs från kristdemokratiskt håll. Hur kan man som kristdemokrat kritisera SD för en populistisk mix? Jag har redan tangerat detta ämne i mina inlägg om populismen. KD, sprungna ur en radikaldemokratisk europeisk strömning från mellankrigstiden, förvandlad i Sverige till vad Söderbaum, som jag redan citerat, konstaterar är ”en landsbygdsproletär pingströrelse” (även om man med tiden förvisso försökt modifiera och komplettera den i kontinentaleuropeisk riktning), har ju länge ägnat sig åt en ofta hämningslöst eklektisk  populism som är i hög grad självmotsägande och snabbt även i många väljarnas ögon gjort att partiet förlorat återstående trovärdighet.

Flagranta politisk-korrekta eftergifter i alla de förutsägbara frågorna förenas med ansatser till konservativa appeller till “verklighetens folk” och försvar för immateriella värden. Dessa ansatser låter förvisso bra. Även jag tycket det är synd att KD går tillbaka till förmån för M. Även jag skulle hellre se dem stanna kvar i riksdagen och M minska. Men var och en som följt partiets svaga anpassningar och eftergifter, anpassningar och eftergifter som, delvis förvånande för den som är förtrogen med dess tidigare historia (jag var medlem när Lennart Sacrédeus fortfarande var centerpartist), började redan under Alf Svenssons tid, var och en som ser hur partiet i dess helhet stigit ombord på det stora blocköverskridande politisk-korrekta globaltåget, måste med nödvändighet ha svårt att tro på det.

Söderbaum själv skriver med stor kraft och klarsyn om KD:s kompromisser. Sacrédeus’ behandling – efter att han tackade nej till vad jag förstår var SD:s generösa erbjudande, som ett uttryck av välförtjänt uppskattning, att låta honom kandidera för partiet i Europaparlamentsvalet – framstod länge som inbegreppet av partiets felutveckling. Det vi för närvarande bevittnar, skriver Söderbaum bland annat, ”är att KD raskt håller på att förlora det sista av sin möjliga framtid. Inget gudomligt mirakel kommer att förändra väljarkårens inställning till dagens KD, hur många partimedlemmar som än vill tro det.” I sin allmänna kritik av Alliansen pekar till och med Söderbaum med i KD- och Tradition & Fason-sammanhanget beundransvärd djärvhet på beröringsskräcken för SD:s specifika frågor. Det finns, skriver han, “en mycket påtaglig risk att Sverigedemokraterna lyckas göra sig till representanter för en stark, bred och anrik politisk tradition som de inte har sina rötter i. Det känns verkligen som att den svenska borgerligheten har börjat såga av den gren som den själv sitter på, i sin strävan efter att framstå som det enda pålitliga regeringsalternativet och i sin beröringsskräck med till synes alla frågor som SD en gång har bestämt sig för att driva. Den inslagna väg av pragmatism och sosse-light-politik som blivit Alliansens signum innebär en mycket allvarlig risk för att legitimiteten för all traditionell borgerlig politik snabbt faller platt till marken – eller leder SD vidare mot ännu större segrar.”

Det enda problematiska här är förstås formuleringen om att SD inte har sina rötter i den tradition Söderbaum åsyftar. Vad menar han med detta? Vad krävs för att ett parti ska ha sina rötter i denna tradition? Vad Söderbaum här gör är att han ställer en fråga om rätten till konservatismen, snarare än bara till de värderingar han identifierar som borgerliga. Vem äger denna rätt?

Vad som skedde i fallet SD var att ett nytt parti bildades, vars ideologiska grundvalar och huvudsakliga politiska program utgjordes av för det första nationaliteten, för det andra värde-, kultur-, och moralkonservatismen, och för det tredje välfärden eller socialkonservatismen. För samtliga dessa moment identifierades, och identifierade man sig med, distinkta historiska traditioner, tänkare, strömningar.

Innebär det häri ingående konservativa momentets införlivande en illegitim appropriation? Som nytt parti kan man ju inte ha några partihistoriska rötter i de element i den gamla högern som man bejakar och införlivar. Men identifikationen av och med dessa utgör ju, alltifrån början, i högsta grad ideologiska rötter, de enda som det i ett nytt partis fall kan vara fråga om. Detsamma gällde ju Högerpartiet de konservativa.

Vidare kan ju Söderbaum inte på något sätt hävda att KD har rötter i den starka, breda och anrika politiska traditionen. I detta partis fall finns varken några partihistoriska eller ideologiska rötter.

Och i M:s fall finns, trots att partihistoriska rötter ju förvisso finns, inte längre några ideologiska rötter. Dessa har systematiskt och effektivt skurits av, samtidigt som den med dem förbundna partihistorien lika systematiskt förträngts och glömts bort. På vilket sätt har ett parti som betett sig så, som explicit tagit avstånd från och förnekat den starka, breda och anrika traditionen, större rätt till den än ett parti som explicit ansluter sig till och bejakar den?

”Sverigedemokraterna är inte, och har aldrig varit, ett alternativ för den genomtänkte högermannen”, proklamerar Elfström. Verkligen? Framtiden får väl utvisa hur många sådana högermän som kommer att se SD som ett alternativ. Jag har hursomhelst ännu inte sett Elfström framföra något hållbart argument för varför det skulle förhålla sig som han påstår.

Om det verkligen fortfarande kvarstår några mer utbredda missuppfattningar av denna typ rörande det förhållande jag försökt klarlägga, nämligen att SD idag är det enda alternativet för den genomtänkte högermannen – liksom även, och, av de skäl jag förklarat i tidigare inlägg, utan motsägelse, för vänsterblockets klarsynta före detta väljare – borde det i alla fall vara omöjligt att det ännu skulle kunna finnas någon som helst oklarhet när det gäller det faktum att M och KD inte längre kan vara några sådana alternativ. Inte ens de mest långtgående ”konservativa” talar ju explicit om de avgörande framtidsfrågor som SD allena driver.

I sak skulle jag med intresse följa ett försök från genomtänkta högermän att nystarta Högerpartiet de konservativa som sitt alternativ. Men jag ser ingenting som tyder på att ett sådant projekt skulle vara politiskt realistiskt i dagens Sverige, eller Europa. Jag tror det vore att göra det onödigt svårt för sig som konservativ.