Category: Architecture

Click and double-click to enlarge

Photo

Cupola with new allegorical frescoes by Raúl Soldi

Photo: Jorge Gobbi

Jag nämnde i diskussionen om lamellhusen behovet att i framtiden dels rekonstruera våra förstörda stadskärnor, dels, i nyskapande traditionalistisk anda, bygga nytt i historiska stilar. I mitt senaste inlägg talade jag om hur fortsatt tjugotalsklassicistisk bebyggelse kunde varit att föredra framför de vanliga lamellhusen, långt ut i förorterna.

Det finns inget som helst orimligt i detta. Det hade inte ens varit omöjligt att fortsätta bygga nya stenstadsdelar – med större och bättre bostäder av den typ lamellhusen erbjöd – i den mest tidlöst attraktiva av de på Stockholms malmar dominerande sena 1800-talsstilarna, 1880-talets strama och disciplinerade men fulltoniga nyrenässans.

Än mer plausibla blir dessa preferenser när vi talar om femtiotalets och senare årtiondens radikalmodernism och miljonprogram. Men det finns en dimension här som inte får förloras ur sikte. Lamelleran – och den omedelbart föregående funktionalistiska – har även de sin inte bara legitima utan nödvändiga och historiskt lika intressanta plats i de nya yttercirklarna kring städerna. Jag föreslog att mycket av den stilmässigt avvikande modernismen i de gamla stadskärnorna kunde rivas och för enhetlighetens och kontinuitetens skull där ersättas med ny bebyggelse i historiska stilar. Men omedelbart genomförbart är förstås denna typ av nybyggnad i helt nya exploateringar.

Nybyggnad i historiska stillar har hittills skett i ytterst begränsad utsträckning i Sverige. Vi har ännu inte, som på annat håll, några kända arkitekter som ägnar sig åt detta förnyelsearbete, och inte heller några kända byggnader i denna kategori. Vissa äldre hus som brunnit eller befunnit sig i räddningslöst dåligt skick har rekonstruerats eller ersatts av nya som någorlunda passar in i omgivningen, men helt nya, autentiskt traditionsfortsättande byggnader, bortom postmodernismens förfelade ironism, saknas mig veterligen fortfarande nästan helt.

Ett företag som åtminstone på ett allmänt och något vagt artikulerat sätt strävar i denna riktning är emellertid Stadsliv AB. DN:s Anders Sundström uppmärksammar idag ett av deras projekt, en utbyggnad av Järvafältet. Det tycks vara mer än ett arkitektkontor – under Tjänster på deras webbplats talar de om “Uppstart – Initiera och förpacka”, “Åtgärdsplan – Från utredning till aktion”, och “Second Opinion – Stadsbyggnadsrevision”. Men de tre personerna bakom verksamheten är samtliga i första hand arkitekter. Den ledande kraften tycks vara VD:n, tekn.dr Jerker Söderlind, som också beskriver sig som journalist. I den senare egenskapen är det han som formulerar Stadslivs vision.

Under Filosofi finner vi intressanta punkter som att man vill utgå “från medborgarnas önskningar och drömmar, inte stadsfientliga regler eller högljudda särintressen”. Stadsliv har verkligen förstått att det på just detta område finns en stark opinion för “traditionalism”. “Bygg det folk gillar”, står det t.o.m. som en paroll under själva företagsnamnet. Det låter som en kulturpopulism av ett slag som på andra områden kan vara förkastlig, i en tid då folkets smak och värderingar under lång tid systematiskt fördärvats av masskulturindustrin. Men i beaktande av postmodernismens och den post-postmoderna modernismens karaktär under den nyliberala eran finns ändå rimligen en god chans att ett hänsynstagande till “medborgarnas önskningar och drömmar” leder rätt. Särskilt på just arkitekturens område – mer än på konstens, musikens och litteraturens.

Det må vara så att folk finner lamellhusen “tråkiga”. Men föredrar de verkligen nyliberalismens ideologi- och visionslösa efterklangsmodernism? Vill de idag egentligen hellre bo i Wolodarskis Hammarby Sjöstad eller hans kommande Hagastad, eller det område, Annedal, som nu byggs i Mariehäll i Bromma, vid Bällstaån? Man måste förstå att många onekligen vill det. Men de här områdena saknar i motsats till den egentliga modernismen all tanke. De är inte del av modernismens historiska program, och saknar därför jämförelsevis intresse.

Även om folk inte föredrar lamellhusen skulle med all säkerhet de flesta, om de hade möjlighet, bo i genuina, levande stadskvarter i historiska stilar som innanför tullarna. Den fråga Stadsliv förstått måste ställas är: varför får de inte som de vill?

Historiskt var det ju aldrig så att Stockholms innerstadsbebyggelse var enbart för de rika. Det fanns fallfärdiga fattigkvarter i trä, veritabla slumområden, som folkhemmet på välgörande sätt avlägsnade. Men de flesta arbetare bodde i hus som utvändigt inte alltid skilde sig mycket från de rikas, även om invändigt varje lägenhet var liten och trång. Idag kan det naturligtvis tänkas att bostäder i nyskapande traditionalistiska hus inte omedelbart blir ekonomiskt möjliga för alla bostadsbehövande.

Men man måste fråga sig om det, när ideologin är borta, i allmänhet kvarstår någon tvingande ekonomisk nödvändighet som förbjuder de historiska stilarna? Och i så fall för vem? För privata byggföretag och finansiärer? Knappast, som vi ska se. Det är idag svårt att förstå den ekonomiska rationaliteten hos de många privata aktörer som var involverade även i de problematiska delarna av radikalmodernismen och miljonprogrammet, sökande kostnadsbesparande material och standardiserad industriell massproduktion.

“God arkitektur gör människor positiva till att det byggs nytt, lockar turister och ökar glädjen i samhället”, heter det vidare på Stadslivs sida. Och de har en relativt bestämd uppfattning om vad som är god arkitektur. Deras vision är att “nya stadsdelar ska vara lika levande, genuina, populära och attraktiva som stadsdelar som byggdes för länge sedan”. Det är naturligtvis ytterst svepande, och en viss oavsiktlig, om än harmlös trivialitet präglar de utförligare formuleringarna om den arkitektoniska inriktningen. I en på hemsidan återgiven artikel utmanar Söderlind läsarna. Vem kan, frågar han, “utan korsade fingrar bakom ryggen” hävda detta:

“Dagens moderna och välutbildade människor föredrar vår tids osentimentala arkitektur i form av fyrkantiga lådor av typen sko- eller pizzakartonger av glas, plåt och betong med platta tak, enformigt stilrena fasader och utanpåliggande solpersienner. Folk gillar inte den sorts nostalgiska och omoderna arkitektur med spröjsade fönster, tinnar och torn, snickarglädje, krusiduller, spetsiga tak och färgglada fasader som man ritade förr, som den som finns i Malmö vid Lilla Torg och Möllevången eller i det anskrämligt fula medeltida Visby på Gotland med dess förvirrande stilblandningar.”

Arkitekturens innebörd, de värden den gestaltar och förmedlar, går naturligtvis långt utöver vad vaga, impressionistiska trivselöverväganden av detta slag täcker in. Ändå måste Söderlinds försök välkomnas – dessa överväganden är också viktiga, och han rör sig även i strikt arkitektoniskt stilmässiga termer i en riktning som det inte finns någon anledning att motarbeta. Lika legitim är följande utmaning, som berör hela stadsmiljön. Vem kan, skriver han, “utan rodnande kinder på fullt allvar” argumentera så här:

“Majoriteten av den trendkänsliga befolkningen är entusiastiska och tacksamma över att kunna få göra sina inköp i vår moderna tids praktiska köpcentrumanläggningar intill rationella motorvägskorsningar. De vill inte handla i butiker som ligger omodernt hopblandade med bostäder, arbetsplatser och service såsom i den fula och impopulära stadsdelen Östermalm i Stockholm som på 1800-talet när man byggde den, eller den trista miljön längs Avenyn i Göteborg, som både boende och turister gör allt för att tvingas besöka. [I slutet av den sista meningen har det hänt en liten språklig olycka; Söderlind menar förstås: gör allt för att undvika att besöka, måste tvingas besöka. JOB]”

På båda dessa utmaningar måste man naturligtvis svara att det funnits sådana som påstått just dessa saker, argumenterat på dessa sätt. Söderlind jämför med vad han uppfattar som attityden på accepteras tid: “Det är vi som är experterna. Vi vet bäst vad ni ska ha. Det är vi som skapar trenderna som ni ska leva i.” Men Stockholmsutställningen 1930 var dock en annan sak än vad vi ser i dagens situation. Modernisternas program måste förstås i dess specifika historiska sammanhang, där stora reform- och utbyggnadsbehov förelåg. Där fanns en ideologisk vision som gjorde den nya utvecklingen genomtänkt och konsekvent, så att den kom att forma en enhetlig, begriplig historisk epok, även estetiskt. Detta saknas idag. Post-postmodernismens modernism är bara hållningslöst plockande efterklang. “Experterna” av idag äger ingen auktoritet och trovärdighet: i verkligheten är de inte experter på någonting, och har inga genomtänkta och meningsfulla estetiska övertygelser och insikter.

Ändå har arkitekterna förvisso ett slags nihilistiskt program. Deras fingrar korsas inte bakom ryggen och deras kinder rodnar inte eftersom de fortfarande har en allmänpolitisk och kulturpolitisk agenda, om än en ny. De vet vad den arkitektur de förespråkar syftar till, vad denna aspekt av dagens typ av social ingenjörskonst faktiskt åstadkommer. De är medvetna manipulatörer. Söderlind framhåller också hur dagens regler för stadsplanering såväl som arkitektutbildningen syftar just till att förhindra den typ av arkitektur som folk faktiskt önskar. Varför finner sig så många fortfarande i detta? Men syftet är ett annat än på 30-talet, eftersom hela den politiska och ekonomiska situationen och rörelseriktningen är en annan.

Söderlinds huvudargument är i sig litet begränsat, men det äger sina poänger och är utan tvekan gångbart i de sammanhang där han idag måste verka. Den allmänna och i detta fall legitima populismens viktigaste aspekt är enligt honom den rent kommersiella. Till hans utmaning hör att de som vill hävda ovanstående mot de byggnadsstilar han försvarar måste göra det på ett kommersiellt övertygande sätt, såsom ett privat företag gör när det vill att vi ska köpa just dess produkt. Det är för Söderlind ur ett konsumentperspektiv som dagens arkitektur är sämre än den äldre. Det handlar om att “tjäna pengar”. Och “då måste man tillverka saker som folk är villiga att betala för”.

Man kan välkomna detta perspektiv. Så tillkom en gång de vackra husen i innerstan, inklusive arbetarstadsdelarnas. Även om arkitekterna då – i likhet, mutatis mutandis, med de tidiga modernisterna – hade en djupare och mer seriös konstnärlig vision som del av en dominerande, historisk kulturell förståelse. Men Stadslivs vision kan lätt kompletteras med en ny vision idag, den vision som är bestämd av den legitima populismen. Om “man vill tjäna pengar och vara stolt över det man byggt” är det enligt Söderlind rentav “befogat att vara reaktionär”. Det är, vill han hävda, överhuvudtaget inte fråga om några nya merkostnader som måste hanteras – endast om hägrande vinster.

Söderlind är väl medveten om den ideologiska karaktären hos både den historiska radikalmodernismen och dagens motstånd mot hans idéer, även om han inte uppfattar skillnaden mellan dessa. I en annan artikel talar han om att vad som måste ersättas – av “kommersialismen”, i hans terminologi – är “en förlegad ideologisk stadsplanering”. Han framhåller att det var 1800-talets äldre regelverk för stadsbyggnad som möjliggjorde de idag populäraste och dyraste stadsdelarna, eftersom det tillät de privata byggföretagen och finansiärerna (“marknadskrafterna”) att producera det som faktiskt efterfrågades av folk och företag (“marknaden”).

I vilken utsträckning detta borde ha fortsatt under 1900-talet är dock litet oklart. Det gamla regelverket raserades 1930, d.v.s. redan före regeringen Hansson I. I stället fick vi “en benhård statlig styrning där allt byggdes enligt ‘tjottaheijti-principen’ med separata områden för boende, arbete, handel, universitet etc. långt ifrån varandra. Vi slutade bygga stad.” Detta är en slarvig beskrivning av modernismens epok: planeringen av förortsområden kunde så småningom, i de mest kända fallen, som Vällingby, syfta till raka motsatsen: drabantstäder där åtminstone boende, arbete, handel och viss industri just skulle förenas. Att det inte riktigt kom att fungera så berodde inte på att idén – Söderlinds idé – var felaktig, utan på andra faktorer, som i framtiden kan ändras.

Miljonprogrammet blev emellertid slutet för detta nya regelverk. Det vittrade sönder. Men något nytt har inte ersatt det. Därför står fortfarande ett hinder i vägen för den stadstraditionalistiska kommersialisering Söderlind efterlyser: “I avsaknad av de tydliga regler och planer som skapade blandad stadsmiljö på 1800-talet tvingas dagens fastighetsbolag att mer eller mindre på slump köpa upp olika markbitar och bygga små isolerade stadsfragment.” Resultatet blir tråkigt, “ingen stadsmiljö”. “Den köpstarka publiken uteblir. Handeln hamnar i lådor ute vid motorvägsavfarter. Bostäder placeras ute i granskogen.” Detta är förvisso katastrofalt, och alltså inte karaktäristiskt för 1900-talets modernistiska epoks planering. Det är i stället typiskt för nyliberalismen, som genom kommersiell “förtätning” förstör de modernistiska områdenas stilmässiga enhetlighet, den ursprungliga planens arkitektoniska och allmänt kulturhistoriska intresse, och lagt ned alla lokala småcentra, butiker, konditorier och småföretag. Söderlinds intuitioner är riktiga och värdefulla, men den helhetliga analysen av orsaker och verkningar sviktar tyvärr betänkligt.

Härom året utgav Söderlind också en bok i två delar, Handeln bygger staden, där han konkret visade hur den av handeln ledda utveckling mot reform av regelverket, eller återställande av det äldre regelverket, som han tror på, och därmed den faktiska nybyggnaden av riktiga städer eller stadsdelar i 1800-talets mening, även rent arkitektoniskt, ska kunna bli verklighet. Jag kunde kanske försöka återkomma till några av Stadslivs specifika förslag och projekt.

Kim Petrusson skriver ytterligare en kommentar i den viktiga (för bedömningen av folkhemmet viktiga) lamellhusfrågan:

Nåväl. Om vi betänker de processer som ligger bakom huskonstruktionen som sådan och hur denna i sin tur har påverkats av industrialiseringen kommer man också närmare min ingång till ämnet. Hade man från höger lyckats avstyra socialismens maktövertagande så hade man nödvändigtvis stått inför arbetarklassens inlemmande i samhällskroppen – på högerns villkor. Givet unghögerns mer korporativa ansats bör vi ha sett en yrkesorganisation som utmynnat mer i hantverkstradition och -produktion, vilket kan kontrasteras med den konforma och profitorienterade byggnadsindustri som utvecklades istället. En sådan utveckling hade om inte omöjliggjort så åtminstone avsevärt hejdat funktionalism och modernism.

Lamellhusen är startpunkten på den kortsiktiga mentalitet som nu råder inom byggnadsindustrin, det vill säga att man bygger bättre bostäder men sämre byggnader. Just här får väl lamellhusen utgöra en skärningspunkt, men arkitektoniskt, socialt och politiskt visionsmässigt ser jag gränsen snarare gå mellan lamellhusen och landshövdingshusen till de senares fördel.

Det är möjligt att jag får ge upp här. Jag har kanske fel. Din ingång till ämnet framstår visserligen fortfarande som så skild från min att det mesta av vad du säger skulle kunna accepteras som riktigt utan att det jag från en mycket mer begränsad ingång säger nödvändigtvis blir ogiltigt.

Men det intryck jag får är att om du skulle acceptera ingången i princip, skulle du förkasta resultatet av min bedömning utifrån den. D.v.s. även strikt och exklusivt arkitektoniskt är lamellhusen för dig oacceptabla. Detta framstår som innebörden av att gränsen går mellan dem och landshövdingshusen även i arkitektoniskt avseende. De förra kan enligt dig omöjligen tänkas som moment i högerns inlemmande av arbetarklassen i samhällskroppen, som manifestationer av en annan social och politisk vision.

Och naturligtvis måste medges att lamellhusen arkitektoniskt inte är särskilt utvecklade eller avancerade. De är förvisso enkla. Variationen är begränsad utöver putsens och teglets färger, även om den inte saknas (framför allt skiljer sig det tidiga femtiotalets hus från trettiotalets: de förra – med mina exempel: Blackeberg och längre västerut – är tjockare, fönster ocb balkonger är större och annorlunda utformade och arrangerade, de är ibland delvis sammanbyggda till halva eller nästan hela gårdar, o.s.v.). De är utan tvekan, med Nordisk Familjeboks ord, “ensartade”.

Som jag redan varit inne på anar jag att skillnaden mellan trettiotalets lamellhus och tjugotalsklassicismen, eller rentav mellan de förra och den övergångsform mellan tjugotalsklassicism och reguljära lamellhus av den typ jag här diskuterar, sådan vi finner den i Kristineberg och vid Fredhällsparken, med tjockare hus, fyra våningar (utan hiss), och enstaka inslag av enkel tjugotalsklassicistisk ornamentik, förklaras snarare av ideologiska överväganden än ekonomiska.

Jag kan visserligen inte bedöma hur mycket mer det skulle ha kostat att fortsätta att bygga övergångshus även utanför tullarna, eller rentav egentliga tjugotalsklassicistiska hus av den typ vi finner vid Thorildsplan, byggda som traditionella stadskvarter och inte som fristående längor. Men det känns rimligt att anta att inte bara den nya byggnadsmotivationen skapad av Kris i befolkningfrågan och Möllers bostadssociala utredning, utan också, och i ännu högre grad, acceptera, ligger bakom den markanta förändringen, även om lamellhusen inte är egentligt funktionalistiska i acceptera-författarnas mening.

Naturligtvis är det för mig självklart att inte bara tjugotalsklassicismen utan även övergångsformen varit att föredra hela vägen ut till Hässelby (eller landshövdingehusen i motsvarande nya områden i Göteborg). Men nu blev det inte så, annat än undantagsvis, och vi står inför ett distinkt folkhemsarv i form av det oerhört omfattande beståndet av de enklare lamellhusen. Och vad jag gjorde var bara att jag försökte ta fasta på något centralt i folkhemmet som tillhörde det som kunde försvaras. Detta kändes viktigt efter mitt kritiska inlägg om folkhemsnostalgin. Jag ville inte skrämma bort folkhemsnostalgikerna, utan i stället få dem att acceptera så mycket om möjligt av min kritik genom tillmötesgående eller medgivande rörande hållbara inslag i folkhemmet som kunde avskiljas från de problematiska.

Som sagt, jag kanske misslyckades. När det gäller din ingång i övrigt har jag inga invändningar. Möjligen bör begreppet “högern” kvalificeras i det här sammanhanget; den var inte helt enhetlig.

Ett alternativ till lamellhusen var egnahemsrörelsen, som Hansson och socialdemokraterna starkt anknöt till och befrämjade. Även dess hus och områden framstår för mig som en arkitektoniskt hållbar del av folkhemmet – och som lösning på samma problem som lamellhusen borde den vara mindre kontroversiell. I dess fall blir kontinuiteten än tydligare med den äldre konservativa – och även liberala – social- och bostadspolitiken. Egnahemsrörelsen går tillbaka till 1800-talet, och statens egnahemslånefond tillkom 1904. I Bromma finns egnahemsområden i Olovslund och Norra Ängby. Den första nyligen färdigbyggda delen av det senare området ses ovan 1930 – en del av folkhemmet förverkligat före lamellhusen och före Hanssons socialdemokratiska maktövertagande två år senare; dubbelklicka för att förstora.

Petrusson fortsätter:

Självklart måste man se resultaten av politiska reformer i ljuset av de processer de rotar sig i och de förutsättningar de erbjuder väl realiserade. Att lamellhusen kategoriskt måste rivas som en konsekvens av något slags konservativ kulturrevolution är inte min poäng – utan att de gestaltar en funktion av en radikal stat och därmed i slutändan blir överflödiga givet en annan tingens ordning.

Även om industrialiseringens vara eller icke-vara är ett något brett anslag så är det kanske en tillräckligt närliggande process för att förbises i sammanhanget. Folkhemmet byggde ju på att arbetarfamiljerna i urbaniseringens kölvatten sattes i knät på socialdemokratin genom just dessa reformer. Hade det kunnat skötas annorlunda? Det är jag tämligen säker på, och jag ser en viss fara i att se alltför kausalt på historiska förlopp. Framförallt hade ägandet kunnat vara en nyckel. Lamellhusen hade vi säkert sett ändå, men både ägandeformen (eller snarare frånvaron därav) och det proletära arbetet cementerade ju dem som inslag i svensk tätort, med socialdemokratins goda minne.

Jag har förståelse för dessa argument. I den större diskussionen om det historiska folkhemmet måste de beaktas. Däremot ser jag fortfarande inte att de upphäver mitt begränsade – och, som jag hoppas, väl avgränsade – tentativa försvar av lamellhusen ur rent arkitektonisk synvinkel. Jag kan inte se att dessa hus som sådana, utifrån sitt eget väsen, nödvändigt, oundvikligen, konstitutivt “gestaltar en funktion av en radikal stat” i Petrussons mening. Det är min poäng.

De skulle lika gärna kunna vara ett resultat av den tidigare, mer socialkonservativa varianten av folkhemstanken. Ja, jag skulle vilja påstå att de också i viss mån indirekt är det. Och vi måste komma ihåg att termen “socialism” under 1800-talets senare del användes också av konservativa för att betona samhällelig gemenskap och sammanhållning contra liberalismen och kapitalismen, utan principiellt och essentiellt sammanhang med marxistisk ideologi och modernitetsutopism.

Att lamellhusen “i slutändan” kan “bli överflödiga givet en annan tidens ordning” håller jag förstås med om. Men redan nu är flera av lamellhusområdena högattraktiva och dyra, i synnerhet de närmast Stockholms centrum, och inte bara p.g.a. folkhemsnostalgikers efterfrågan. I den rådande tingens ordning kommer de finnas kvar.

Ja, bostadskooperationen kom att bli en del av arbetarrörelsens och socialdemokratins helhetliga rörelse. Och du har helt rätt i att det hade “kunnat skötas annorlunda” och att “ägandet kunnat vara en nyckel”. Men hur ser du på den kooperativa rörelsen? Den var ju alltifrån 1800-talet även på flera andra håll i Europa ett icke-marxistiskt och i allmänhet icke-socialistiskt (i den distinkt ideologiska meningen) svar på den historiska problematik som folkhemsreformerna ville hantera. Fredrik Erixon behandlade den i sin delvis utmärkta bok Arv i vanhävd: Om frihetliga rötter i arbetarrörelsen.

Och slutligen: Ja, lamellhus hade vi utan tvekan i viss mån “sett ändå”. Även utan socialdemokratiskt folkhem, ja utan konservativt folkhem och kooperation, hade sannolikt andra byggt en del lamellhus. Det gjorde de också.

Men min begränsade poäng är oberoende av allt detta. Jag tror det är orättvist mot husen som sådana att bara se dem som symboler för och monument över folkhemmets dåliga sidor, dess “isolerande tragik”, “atomiseringen, konformismen och statsindividualismen”, “det socialistiska statsbygget” i Petrussons negativa mening. Tvärtom kan de, föreslår jag, vara en del av folkhemmet som vi kan acceptera utifrån en förnyad och utvecklad socialkonservativ ståndpunkt.

Foto: Holger Ellgaard

När jag igår och idag svarade på två korta kommentarer med invändningar mot mitt inlägg Folkhemmet och lamellhusen av Motpol-medarbetaren Kim Petrusson glömde jag att göra det i form av nytt, separat inlägg på det sätt jag av princip gjort under en längre tid både för att lyfta fram bra kommentarer av goda skribenter i viktiga ämnen i vilka jag vill stimulera fortsatt diskussion, och för att lyfta fram dessa skribenter som sådana.

Mitt försvar för lamellhusen var försiktigt och tentativt formulerat – jag var väl medveten både om frågans svårighet och kontroversialitet, och om att jag har läsare som inte skulle förstå det. Den negativa reaktionen var inte oväntad, och Petrussons perspektiv är utan tvekan viktigt. Men jag fick också stöd av välkände kommentatorn Den Väldige i följande utmärkta kommentar som jag också, inledningsvis, vill återge här:

“Mycket glad att ämnet tas upp här då det är mycket viktigt, men jag ser det aldrig diskuteras. Några kommentarer skjutna från höften:

Det viktigaste är skillnaden mellan dessa hus å ena sidan, å andra sidan boendemaskinen. Smalhusen är enkla men värdiga. Sadeltaken är avgörande tillsammans med de små proportionerna och den organiska färgsättningen. Boendemaskinerna har vanligen platta tak, har steril färgsättning och är för stora och för höga. Dessutom liknar boendemaskinerna ofta något slags fängelser. Exempelvis kan fasaden helt sakna dörrar på utsidan, och huset kan endast nås via portar genom den för stora gården. De gamla lamellhusen har naturliga ‘smygdörrar’ på baksidorna i form av cykelkällare, några garage, osv.

Jag anser helt klart att gränsen går mellan smalhusen, som är gjorda för människor, och de senare modernistiska husen som är gjorda för avhumaniserade diffusa kolvätebaserade bipediska varelser utan historia eller framtid.

Personligen mår jag direkt dåligt om jag i ett område som exempelvis Årsta i Stockholm rör mig från den äldre delen mot den modernistiska delen som ligger mot Årstafältet.

Noterbart, och typiskt, i Årstaexemplet är också att den gamla delen ligger på kuperad mark medan den modernistiska ligger på en helt plan yta.

Spontant har jag alltid uppfattat den modernistiska boendemaskinen som ett slags uppenbart misstag. Någon skämtar? Snart spränger man boendemaskinerna och uppför riktiga hus. Väl?”

Nu Petrusson i fetstil, och mina svar.

En viss enlighet med tradition kan säkert hävdas, i allt väsentligt är de landshövdingshus (typiska för Göteborg kanske?) i uppdaterade material och disposition. Dock gestaltar dessa hus den folkhemmets isolerande tragik dess pionjärgeneration nu erfar på landets äldreboenden. Är inte dessa hus, sin standardhöjning till trots, atomiseringens, konformismens och statsindividualismens själva monument?

Vad jag försöker göra i detta inlägg är att bedöma husen enbart som sådana, som arkitektur. Är “en viss enlighet med tradition”, som i landshövdingehusens fall, för handen eller ej? Om ja, måste denna, i sig, räknas folkhemmet till godo i den av historisk urskillning präglade bedömning jag efterlyser.

Bostadspolitiken var kanske den mest påtagliga och centrala delen av reformarbetet. Det var nödvändigt att få fram en mycket stor mängd nya och goda bostäder till såväl städernas i trångbodd misär levande arbetarfamiljer som till de alltfler till städerna inflyttade, som också i de flesta fall var eller blev arbetare.

I denna situation åstadkom man, föreslår jag, med dessa lamellhus en acceptabel arkitektur som åtminstone inte var principiellt traditionsfientlig – även om den lätt under gynnsammare ideologiska förutsättningar och sannolikt utan orimlig merkostnad hade kunnat förbli, i första hand, tjugotalsklassicistisk.

Vad var alternativet? Är det inte så att du i alltför hög grad läser in i och projicerar på husen just den ogynnsamma ideologin, de problematiska andliga och kulturella aspekter av folkhemmet jag kritiserade i det tidigare inlägget? Visst finns ett mått av kollektivistiskt förenhetligande i denna typ av byggande, som inte bara förklaras av den materiella nödvändigheten utan även motiveras av ideologin. Men den partiella traditionsenlighet som trots detta åstadkoms möjliggjorde eller tillät s.a.s. åtminstone en mindre grad av atomisering, konformism och statsindividualism i livet i husen än vad som de facto, av andra skäl än husen som sådana, kom att prägla detta liv. Om inte annat är detta av betydelse idag och i framtiden.

Fast vilken nytta gör en bedömning för sig? Om man i dessa hus ser en så kallad trade off, så torde det väl stå ännu klarare att vi har att göra med en övergångsfunktion – som i sig möjliggjorde och normaliserade det socialistiska statsbygget?

Bedömningen i sig innebär ju för det första att vi inte ser husen som något annat eller i annat sammanhang, exempelvis som en övergångsfunktion som möjliggjorde och normaliserade det socialistiska statsbygget. Menar du att de inte kan bedömas i sig på det sätt jag gör, att de med nödvändighet, utifrån själva deras karaktär som hus, fyllde den funktion du beskriver? Även om de faktiskt gjorde det, visar, menar jag, en sådan bedömning att så inte var fallet.

Nyttan med denna bedömning är – om vi accepterar det resultat den för mig ger – att vi urskiljer ett av de viktiga element i folkhemmet som vi måste acceptera. Detta är av vikt i nuet och för framtiden. Vi måste ju hantera folkhemsarvet, och därför är urskillning, d.v.s. åtskiljande och bedömning av saker för sig och i sig, nödvändig.

Sedan undrar jag fortfarande vad alternativet skulle ha varit? Att låta de stora arbetarfamiljerna bo kvar i trånga enrumslägenheter inne i stan? Att stoppa urbaniseringen och industrialiseringen? Under de givna omständigheterna tror jag lamellhusen var en i det närmaste optimal lösning. Modernitetskritiken får inte hindra att vi också tänker historiskt konkret.

En viktig del av bedömningen av folkhemmet måste enligt min mening vara hur vi ställer oss till lamellhusen. De är för mig folkhemmets mest typiska ansikte. Och den huvudsakliga manifestationen av det centrala och avgörande bostadspolitiska reformarbetet. Genom dem gavs arbetare billiga bostäder av en helt ny och högre standard, i linje med det program som inletts av hyresgäströrelsen och bostadskooperationen några decennier tidigare.

De smala s.k. lamellhusen, eller “smalhusen”, byggdes i oerhörd mängd från 30- till början av 50-talet. Denna mängd gör att de i grunden kom att prägla våra städer och inte minst de större städernas förorter. Därför är frågan om deras arkitektoniska värde, och om de värden deras arkitektur förmedlar, helt central.

De smala lamellhus jag åsyftar är friliggande, bredvid varandra eller parallellt placerade, upp till 12 meter breda längor (eller, som Nordisk Familjebok uttrycker det, “ensartade, till varandra slutande, raka byggnadskroppar”), med ett flertal portar, tre våningar, två lägenheter per plan, och sadeltak, och de kan vara antingen slätputsade eller med fasadtegel, båda i olika diskreta färger.

De jag bäst känner till finns i Bromma, i områdena Traneberg, Abrahamsberg, Åkeslund, Riksby och Blackeberg, där de är grundbeståndsdelen i helhetliga och enhetliga områden; utöver detta finns mindre grupper av dem i några andra områden. De finns också i mycket stor mängd längre västerut, i Råcksta, Grimsta, Vällingby och Hässelby, som emellertid alla i lika eller nästan lika hög grad präglas av 50-talets nya höghusbebyggelse.

Lamellhus finns av många slag, och byggdes naturligtvis i mycket stor utsträckning även i andra jämförbara europeiska länder vid samma tid. De finns också – undantagsvis i Bromma – med fyra våningar, på annat håll någon gång med ännu fler. Det gör dem enligt min mening för höga. De finns också – även det endast undantagsvis i Bromma – utan sadeltak, vilket åter närmar dem till radikalfunktionalismen.

Den fråga man kan och måste ställa är om de smala lamellhusen av den typ jag beskrivit är arkitektoniskt förenliga med “traditionen”, om de kan accepteras inom ramen för en nyskapande traditionalism – om de i tillräcklig utsträckning kommunicerar med denna traditionalism i dess främst samhälleliga aspekt förenliga värden?

I bakgrunden på den första bilden ovan, på Kungsholmen på andra sidan den nybyggda Tranebergsbron, syns de tidigare uppförda, äldre och tjockare, delvis funktionalistiska men delvis också tjugotalsklassicistiska husen i Kristineberg. Reguljära tjugotalsklassicistiska hus finns längre fram vid Thorildsplan, strax utanför bilden, där de blir oskiljaktiga från den typ som vid samma tid byggdes på flera håll närmare och i Stockholms centrum. Mer “traditionalistiska” hus av jämförbar typ finns också i Fredhäll längst ned mot Fredhällsparken, också strax utanför bilden ovan.

Hade hus av detta slag, som, fastän bredare, även de innehöll små lägenheter, varit att föredra även i Bromma – hus med stark bevarad kontinuitet med ett mått av det historiska formspråket och ornamentiken? De saknas inte helt där, och åtskilligt av villabebyggelsen är ju för-funktionalistisk/modernistisk. Det måste sägas att de smala lamellhusen av den typ jag beskrivit markerar ett jämförelsevis måttfullt steg bort från tjugotalsklassicismen.

Även i radikalmodernistiska byggnader – exempelvis i de väster om Bromma belägna förorter jag nämnde, ja rentav i miljonprogrammet – är det naturligtvis möjligt för individer och grupper att bevara kontakten med traditionen. Men det är svårare. Det kan inte förnekas att för majoriteten av dem som bor i dem har dessa byggnader, och de stadsmiljöer de tillsammans bildar, som vissa ideologer avsett bidragit till historielöshet och modernitetsutopisk mentalitet, i linje med de problematiska idékomponenter i folkhemmet som jag nyligen beskrev.

Arkitekturen är central för all kultur; den har, i en mening, en närmast existentiell betydelse. Och den är alltså, föreslår jag, inte minst avgörande för bedömningen av det svenska folkhemmet. Generellt finns ett starkt kulturellt behov av att vi i framtiden med nyskapande traditionalisisk intention rör oss tillbaka, förbi och utöver radikalmodernismen, tillbaka till tjugotalsklassicismen och vidare. Men folkhemmets lamellhus känns för mig fullt passabla, och deras områden känns idag oftast som mycket trevnadspräglade.

Foto: Holger Ellgaard