En viktig del av bedömningen av folkhemmet måste enligt min mening vara hur vi ställer oss till lamellhusen. De är för mig folkhemmets mest typiska ansikte. Och den huvudsakliga manifestationen av det centrala och avgörande bostadspolitiska reformarbetet. Genom dem gavs arbetare billiga bostäder av en helt ny och högre standard.
De smala s.k. lamellhusen, eller “smalhusen”, byggdes i oerhörd mängd från 30- till början av 50-talet. Denna mängd gör att de i grunden kom att prägla våra städer och inte minst de större städernas förorter. Därför är frågan om deras arkitektoniska värde, och om de värden deras arkitektur förmedlar, helt central.
De smala lamellhus jag åsyftar är friliggande, bredvid varandra eller parallellt placerade, upp till 12 meter breda längor (eller, som Nordisk Familjebok uttrycker det, “ensartade, till varandra slutande, raka byggnadskroppar”), med ett flertal portar, tre våningar, två lägenheter per plan, och sadeltak, och de kan vara antingen slätputsade eller med fasadtegel, båda i olika diskreta färger.
De jag bäst känner till finns i Bromma, i områdena Traneberg, Abrahamsberg, Åkeslund, Riksby och Blackeberg, där de är grundbeståndsdelen i helhetliga och enhetliga områden; utöver detta finns mindre grupper av dem i några andra områden. De finns också i mycket stor mängd längre västerut, i Råcksta, Grimsta, Vällingby och Hässelby, som emellertid alla i lika eller nästan lika hög grad präglas av 50-talets nya höghusbebyggelse.
Traneberg 1935
Lamellhus finns av många slag, och byggdes naturligtvis i mycket stor utsträckning även i andra jämförbara europeiska länder vid samma tid. De finns också – undantagsvis i Bromma – med fyra våningar, på annat håll med ännu fler. Det gör dem enligt min mening för höga. De finns också – även det endast undantagsvis i Bromma – utan sadeltak, vilket åter närmar dem till radikalfunktionalismen, d.v.s. fjärmar dem från huskaraktären och närmar dem till boendemaskinen.
Den fråga man kan och måste ställa är om de smala lamellhusen av den typ jag beskrivit är arkitektoniskt förenliga med traditionen, om de kan accepteras inom ramen för en nyskapande traditionalism – om de i tillräcklig usträckning kommunicerar med denna traditionalism i dess främst samhälleliga aspekt förenliga värden?
I bakgrunden på den första bilden ovan, på Kungsholmen på andra sidan den nybyggda Tranebergsbron, syns de tidigare uppförda, äldre och tjockare men delvis tjugotalsklassicistiska husen i Kristineberg. Reguljära sådana finns längre fram vid Thorildsplan, strax utanför bilden, där de blir oskiljaktiga från den typ som vid samma tid byggdes på flera håll närmare och i Stockholms centrum. Mer traditionalistiska hus av jämförbar typ finns också i Fredhäll längst ned mot Fredhällsparken, också strax utanför bilden ovan.
Lamellhus i Traneberg (Foto: Holger Ellgaard)
Hus av detta slag, som, fastän bredare, även de innehöll små lägenheter, hade naturligtvis varit att föredra, och fullt möjliga, även i Bromma – hus med stark bevarad kontinuitet med det historiska formspråket och ornamentiken. Ändå måste, menar jag, sägas att de smala lamellhusen av den typ jag här beskrivit markerar ett jämförelsevis måttfullt steg bort från dessa. De ser fortfarande ut som hus, de stadsdelar de formar har fortfarande drag av tillhörighet till den historiska civilisationen, och av mänsklighet – av mänskligt samhälle, ett samhälle som åtminstone inte principiellt står i motsats till ett mått av traditionella värderingar.
Även i radikalmodernistiska byggnader – exempelvis i de väster om Bromma belägna förorter jag nämnde, ja rentav i miljonprogrammet – är det naturligtvis möjligt för individer och grupper att bevara kontakten med traditionen. Men det är svårare. För majoriteten av dem som bor i sådana har de, och de stadsmiljöer de tillsammans bildar, starkt bidragit till historielöshet och modernitetsutopisk mentalitet, och naturligtvis programmatiskt, i linje med de problematiska ideologiska komponenter i folkhemmet som jag nyligen beskrev.
Arkitekturen är central för all kultur; den har, i en mening, en närmast existentiell betydelse. Och den är alltså, föreslår jag, inte minst avgörande för bedömningen av det svenska folkhemmet. Som kritisk mot modernismen menar jag naturligtvis att vi i framtiden med nyskapande traditionalisisk intention måste röra oss tillbaka, förbi och utöver modernismen, till tjugotalsklassicismen och vidare. Men folkhemmets smala lamellhus kan vara passabla. I jämförelse med miljonprogrammet och även vad som byggts efter det framstår deras områden idag som ofta mycket trevliga.
Jan Olof Bengtsson 
En viss enlighet med tradition kan säkert hävdas, i allt väsentligt är de landshövdingshus (typiska för Göteborg kanske?) i uppdaterade material och disposition. Dock gestaltar dessa hus den folkhemmets isolerande tragik dess pionjärgeneration nu erfar på landets äldreboenden. Är inte dessa hus, sin standardhöjning till trots, atomiseringens, konformismens och statsindividualismens själva monument?
Vad jag försöker göra i detta inlägg är att bedöma husen enbart som sådana, som arkitektur. Är “en viss enlighet med tradition”, som i landshövdingehusens fall, för handen eller ej? Om ja, måste denna, i sig, räknas folkhemmet till godo i den av historisk urskillning präglade bedömning jag efterlyser. Bostadspolitiken var kanske den mest påtagliga och centrala delen av reformarbetet. Det var nödvändigt att få fram en mycket stor mängd nya och goda bostäder till såväl städernas i trångbodd misär levande arbetarfamiljer som till de alltfler till städerna inflyttade, som också i de flesta fall var eller blev arbetare. I denna situation åstadkom man, föreslår jag, med dessa lamellhus en acceptabel arkitektur som åtminstone inte var principiellt traditionsfientlig – även om den lätt under gynnsammare ideologiska förutsättningar och sannolikt utan orimlig merkostnad hade kunnat förbli, i första hand, tjugotalsklassicistisk. Vad var alternativet? Är det inte så att du i alltför hög grad läser in i och projicerar på husen just den ogynnsamma ideologin, de problematiska andliga och kulturella aspekter av folkhemmet jag kritiserade i det tidigare inlägget? Visst finns ett mått av kollektivistiskt förenhetligande i denna typ av byggande, som inte bara förklaras av den materiella nödvändigheten utan även motiveras av ideologin. Men den partiella traditionsenlighet som trots detta åstadkoms möjliggjorde eller tillät s.a.s. åtminstone en mindre grad av atomisering, konformism och statsindividualism i livet i husen än vad som de facto, av andra skäl än husen som sådana, kom att prägla detta liv. Om inte annat är detta av betydelse idag och i framtiden.
Fast vilken nytta gör en bedömning för sig? Om man i dessa hus ser en så kallad trade off, så torde det väl stå ännu klarare att vi har att göra med en övergångsfunktion – som i sig möjliggjorde och normaliserade det socialistiska statsbygget?
Bedömningen i sig innebär ju för det första att vi inte ser husen som något annat eller i annat sammanhang, exempelvis som en övergångsfunktion som möjliggjorde och normaliserade det socialistiska statsbygget. Menar du att de inte kan bedömas i sig på det sätt jag gör, att de med nödvändighet, utifrån själva deras karaktär som hus, fyllde den funktion du beskriver? Även om de faktiskt gjorde det, visar, menar jag, en sådan bedömning att så inte var fallet.
Nyttan med denna bedömning är – om vi accepterar det resultat den för mig ger – att vi urskiljer ett element i folkhemmet som vi kan acceptera. Detta är av vikt i nuet och för framtiden. Vi måste ju hantera folkhemsarvet, och därför är urskillning, d.v.s. åtskiljande och bedömning av saker för sig och i sig, nödvändig. Exempelvis slipper vi, om jag har rätt, riva dessa många hus. I framtiden måste vi väl, utöver att bygga nytt i historiska stilar, efter gamla ritningar och fotografier delvis återuppbygga våra gamla städer och därmed riva åtminstone de mest brutalistiska husen och andra som är direkta och otvetydiga uttryck för det modernitetsutopiska, socialistiska statsbygget. Framför allt i de gamla stadskärnorna naturligtvis, men även i förorter. Lamellhusen hör alltså med min bedömning inte till den kategorin utan kan bevaras.
Sedan undrar jag fortfarande vad alternativet skulle ha varit? Att låta de stora arbetarfamiljerna bo kvar i trånga enrumslägenheter inne i stan? Att stoppa urbaniseringen och industrialiseringen? Under de givna omständigheterna tror jag lamellhusen var en i det närmaste optimal lösning. Modernitetskritiken får inte hindra att vi också tänker historiskt konkret.
Mycket glad att ämnet tas upp här då det är mycket viktigt, men jag ser det aldrig diskuteras. Några kommentarer skjutna från höften:
Det viktigaste är skillnaden mellan dessa hus å ena sidan, å andra sidan boendemaskinen. Smalhusen är enkla men värdiga. Sadeltaken är avgörande tillsammans med de små proportionerna och den organiska färgsättningen. Boendemaskinerna har vanligen platta tak, har steril färgsättning och är för stora och för höga. Dessutom liknar boendemaskinerna ofta något slags fängelser. Exempelvis kan fasaden helt sakna dörrar på utsidan, och huset kan endast nås via portar genom den för stora gården. De gamla lamellhusen har naturliga “smygdörrar” på baksidorna i form av cykelkällare, några garage, osv.
Jag anser helt klart att gränsen går mellan smalhusen, som är gjorda för människor, och de senare modernistiska husen som är gjorda för avhumaniserade diffusa kolvätebaserade bipediska varelser utan historia eller framtid.
Personligen mår jag direkt dåligt om jag i ett område som exempelvis Årsta i Stockholm rör mig från den äldre delen mot den modernistiska delen som ligger mot Årstafältet.
Noterbart, och typiskt, i Årstaexemplet är också att den gamla delen ligger på kuperad mark medan den modernistiska ligger på en helt plan yta.
Spontant har jag alltid uppfattat den modernistiska boendemaskinen som ett slags uppenbart misstag. Någon skämtar? Snart spränger man boendemaskinerna och uppför riktiga hus. Väl?
Precis så – instämmer helt i allt detta!
Jo, dessa lamellhus känner jag igen. De är väl rätt OK, ur den aspekt du nämner. Egendomligt nog – fastän egentligen inte artitektoniskt specialintresseread – så brukar jag ställa mig just den frågan. Vilka hus är egentligen OK, och vilka är det inte? Vilka är – så att säga – tillräckligt levande och vilka är det inte?
Vore för övrigt intressant om du publicerade en serie bilder där man kunde se utvecklingen mellan möjliga typer av hyreshus. I ena änden ett slags ideal och i andra änden någon extrem radikalmodernistisk boendemaskin. Och någonstans däremellean, lamellhusen.
Jag gillar också att du i princip skulle vilja bygga om de delar som byggdes “fel” under de värsta åren. Alldeles oavsett vad som eventuellt skulle gå, så är det en härlig inställning. Undrar vad det skulle kräva. Det är ju inte bara en fråga om att prioritera det som är vackert. Skulle det gå att bygga som för hundra år sedan med dagens lönenivåer?
Slutligen en länk till en annan som skrev om liknande saker ibland. Tyvärr verkar han ha slutat nu.
http://murslev.blogspot.se/2010/01/jag-uppmarksammades-just-pa-en.html?q=fula+hus
Denna killen har du inte missat, hoppas jag. En av mina favoriter i bloggvärlden.
RB
Ja, den arkitektoniska urskillning du ägnar dig åt är helt nödvändig. När det gäller skalan av hyreshus godtar jag generellt de stilar som dominerar i Stockholms innerstad, på de s.k. malmarna, från 1880-talet till 1920-talet, med stark preferens för 1880-talets nyrenässans (inte mindre än 800 av dessa ypperliga hus, en otrolig siffra, halva beståndet, lär ha rivits av Hjalmar Mehr och Joakim Garpe under folkhemstiden – ett dråpslag mot Stockholm som europeisk kulturstad) och även preferens för en del av 1920-talets klassicism framför åtminstone alltför långtgående varianter av jugend från 00-talet (som dock är mycket sällsynt) och 10-talets nationalromantik. Ett eller annat hyreshus av dessa typer finns väl i min kategori Architecture. I skalans motsatta ända har vi helt enkelt miljonprogrammets boendemaskiner – samtliga, utan undantag. Och lamellhusen ligger, som du säger, däremellan, om än, enligt min mening, betydligt närmare de förra (eller åtminstone vissa av de förra) än de senare: i jämförelse med miljonprogrammet framstår de som entydigt traditionella.
Skulle dagens lönenivåer tillåta nybyggen i historiska stilar? Ja, det tror jag – men detta hänger ju samman med hela vår ekonomiska politik. Om dagens globalistiska kåkstadsliberalism tar över kommer de lägre lönenivåerna ändå knappast underlätta det byggande vi önskar. Det var inte bara socialdemokratiska politiker utan även privata byggherrar som var ansvariga för miljonprogrammet och motsvarande mindre satsningar – även de önskade billiga material och industriell massproduktion. Vad som krävs är, förutom en socialkonservativ ekonomisk politik i allmänhet, snarare estetisk och kritisk artikulation av den restaurativa förnyelsens arkitektoniska idéer (opinionen är långt mer mottaglig på detta område än inom bildkonsten och litteraturen), dels naturligtvis helt enkelt en återskapad traditionell utbildning av arkitekter.
Tack för länk. Jag har sett Pappans blogg, men för ganska länge sedan, och har inte fullt förstått dess kvalitet. Bra att du påminde om den. Vi skiljer oss en del ifråga om värderingen av jugend och även Gropius, men detta kunde vara en utgångspunkt för en viktig diskussion. Tråkigt om han slutat. Kanske kan man skriva någon kommentar där framöver för att uppmuntra honom att fortsätta.
Jag har flyttat in i ett lamellhus på oterdahlsgatan i göteborg och tycker att den säregna lite tråkiga stilen med stora gårdar som blir en del av det offentliga rummet är så intressant att jag har googlat lite. Tänkte att jag kanske skulle hitta att det har funnits någon närliggande industri, att det var därför husen så lika stod uppradade. fick svaret att det var 30talets modernismen med sitt funktionalitetstänk som var bakom hustypen. Sedan klickade jag in här. Just centrala hisingen har så många olika typer av bostäder att jag inte stör mig på kvillebäcken som nu byggs upp i kalla klossar – jag tycker att det tillför till den mångfald som redan finns. Varje kvarter berättar en historia och man ser hur området vuxit fram tydligt. T.o.m. virveltorgets höghus har en charm över sig när man tänker så.
Däremot får jag kalla kårar när jag vistas i Eriksberg. Det ser ut som en spökstad då det inte finns några parker, närbutiker, gårdar eller fik. Man riktar in sig hårt mot en typ av människa och gör inte plats för det offentliga rummet. De flesta husen får nöja sig med en fransk balkong… Där snackar vi att inte bygga för människor.
Är det bara jag som ser att Eriksberg är ett modernt miljonprogram!? Som dom på något sett lyckat lura till sig 3 mille per 2a för?
Jag tycker att man ska bygga lite i taget, då får man ett varierat område. Man minskar risken för nya miljonprogram och segregation. Sen om det poppar upp ett höghus någonstans gör det ju inte så mycket så länge man varierar stadsbilden.
Håller ni med?