I mitt förra inlägg om socialdemokratins nedläggning av Brunnsviks folkhögskola skrev jag:
“Det måste upprepas: Deras egen rörelse har agerat på ett sådant sätt att rubriker som ‘Ett kulturarv kastas rakt ner i containern’ och ‘En kulturskatt förvandlas till makulatur’ möter oss, i både Aftonbladet och Sydsvenskan. Hur har man kunnat tillåtas ens komma i närheten av risken av en sådan reaktion? Även om själva böckerna från biblioteket på något sätt skulle kunna räddas, kommer de skingras, vilket är allvarligt nog. Men detta är naturligtvis bara en del, om än central, i förlusten, i vad som nu förstörs. Om man genom vanskötsel och inkompetens kört verksamheten så fullständigt i botten att nedläggning är oundviklig, hur kan själva nedläggningen tillåtas skötas på sådant sätt att det genererar rubriker av detta slag?”
Med formuleringen “Även om själva böckerna från biblioteket på något sätt skulle kunna räddas”, signalerade jag att jag trodde att rubrikernas formuleringar kanske var överdrivna. Det faktum att rubriker av detta slag genererats var illa nog, och signifikativt nog, men jag reserverade mig för att detta med “containern” och “makulatur” var fantasifulla tillspetsningar från journalisternas sida.
I Facebook-gruppen som protesterar mot nedläggningen finner jag nu emellertid ett fotografi som tydligt visar just en container med böcker i. Det verkar alltså som om journalisternas uppgift var riktig, som om de faktiskt själva hade sett containern och makulaturen.
Timbro gav på 90-talet ut en bok av Fredrik Erixon med titeln Arv i vanhävd: Om frihetliga rötter i arbetarrörelsen. Det var, minns jag, en bra bok som tog upp många utmärkta idéer rörande främst folkbildningen och kooperationen som socialdemokratin och arbetarrörelsen svikit, även om jag inte delade alla Erixons egna ståndpunkter.
Nedläggningen av Brunnsviks folkhögskola illustrerar på en ny spektakulär nivå av tydlighet denna vanhävd. Nej, det sätt den skötts på visar att det nu är fråga om mer än bara vanhävd. Vi förefaller stå inför ett aktivt förstörelsearbete. En adekvat symbol för vad rörelsen idag alltför ofta representerar har skapats.
Jan Olof Bengtsson 
Här kan ni höra hela skivan “Brunnsvik – Sånger & dikter”, ett minne från den tid då de var som bäst:
http://www.mediafire.com/download.php?6ifqfo9jlmm3m6p
“Vi förefaller stå inför ett aktivt förstörelsearbete”. Jag skulle vilja säga så här: Ser det ut som ett aktivt förstörelsearbete så är det ett aktivt förstörelsearbete.
Jag menar att vi måste orka tänka att det faktiskt kan vara så att Sverige är det land i Europa, kanske i hela västvärlden, där mycket starka krafter, inte helt systematiskt, men i stort sett målmedvetet, och mycket kraftfullt, försöker fullfölja och exemplifiera ett stort antal metoder, sedan länge introducerade i mindre skala, för att verkligen smula sönder en viss specifik kombination av kulturkrets och etnisk gruppering. I detta fall den svenska.
Det vi har att göra i det läget är väl att försöka bestämma oss för om vi väljer att göra något slags praktiskt motstånd, eller om vi resignerar och börjar skissa på vårt gemensamma begravningstal för det egentliga Sverige.
Givetvis kan man gardera sig lite grand genom att försöka göra båda sakerna samtidigt. Jag är väl lite inne på just den linjen själv kanske.