Category: History

The Great American Bring-down and How it Happened

Anthem Books, 2006     Amazon.com

Back Cover:

In the last five decades war has been declared on America and its institutions, and we are losing it. Rape and violent crime have soared. Religion and morality have been under unremitting attack. Education, once among the world’s finest, has been “dumbed down”, threatening the country’s ability to compete against an increasingly technological world. Marriage and the family, the tie that binds a viable society, are under major assault. Drug addiction, sexual license, and teenage violence have become epidemic.

How did this happen? In Cry Havoc, journalist and social historian Ralph de Toledano documents in chilling detail how a cabal of intellecutals, educrats, and politicians, manipulated by a well-financed, world-wide conspiracy, organized the strategy to undermine the American system – and how this has been accomplished. His sources have been Presidents, government and academic leaders, top-level intelligence operatives, and the wreckers themselves – in a never-told-before and in-depth account.

“Cry Havoc is must-reading. The writing is at Ralph de Toledano’s best, better than which no one gets. It focuses on the historical and the contemporary, casting a sharp light on the players and the events of our deeply troubled times. The emphasis is on education, ideology, and communications, and the onslaught on American institutions, principles, and way of life is both timely and significant. Toledano has the crack journalist’s eye for sidebar information, which enlivens the reading throughout the book.”  William F. Buckley, Jr.

“Cry Havoc is not only well written but absolutely right. As one of Ralph de Toledano’s great admirers, I read this book with great enthusiasm.”  Prof. Herbert London, pres. Hudson Institute

“Cry Havoc is magnificently composed and is the product of enormous research. Although I have seen much on the subject, I learned a great deal from the book. Toledano uncovers continuities between the Frankfurt School’s conspiracy and the rampant cultural terrorism in America.”  Prof. Paul Gottfried

About the Author:

Wikipedia

JOB’s Comment

Quite a few things here that are somewhat unclear to me.

Vom Heiligen Reich zur Europäischen Union – Ein Kontinent geeint in seinen Gegensätzen 

Zur Zeit, 2007     Amazon.de

“50 Jahre nach der Unterzeichnung der Römischen Verträge am 25. März 1957 legen der Europaabgeordnete Andreas Mölzer und sein Mitarbeiter Bernhard Tomaschitz eine grundlegende Betrachtung der Europäischen Union vor. Am Anfang des Buches analysiert Mölzer die “real existierende Europäischen Union” mit all ihren Fehlentwicklungen.

Im anschließenden, historischen Teil beleuchtet Tomaschitz, wie sehr die Idee, Europa zu vereinen, sei es auf kriegerischem, sei es auf friedlichem Wege, die Herrscher in ihren Bann zog. Im dritten Teil geht Tomaschitz näher auf die Fehlentwicklungen in der EU sowie auf die Gefahren für Europa, wie etwa den Bevölkerungsschwund ein und zeigt Auswege aus der Krise auf.

Abgerundet wird dieses Buch mit Essays von Andreas Mölzer über die kulturhistorische Substanz Europas.”

“Si les hommes comprenaient la Révolution aujourd’hui, elle finirait demain.”

Norstedts, 1962

Baksida:

Fil. dr Tage Lindbom är chef för Arbetarrörelsens arkiv. Från denna utsiktspunkt har han som få andra kunnat följa de politiska ideologiernas framväxt och förverkligande – sådant det nu blivit. Mot idéhistorisk bakgrund analyserar han här nutidsmänniskans situation: hans framställning har både bredd och djup – och en betydande skärpa. Han konstaterar att liberalismens oförmåga att hävda det andligas primat lett till intressemänniskans seger, till en samhällsutveckling där liberalismens inre moraliska frihetskrav är tillspillogivna värden. Med frenesi angriper han de nivellerande jämlikhetssträvandena, de som leder ut i de stora vegetativa träsken:

“Aldrig har väl i mänsklighetens historia avstånden mellan de proklamerade avsikterna och de praktiska strävandenas verkliga riktningar och resultat varit större. Aldrig har väl storhet och ömklighet levat i en sådan fantastisk symbios som i den moderna socialistiska arbetarrörelsen.”

Huvudtemat i hans skrift är att förkunnelsen om människan som tillvarons härskare är falsk. Liksom Sancho Panza får uppleva tomheten i den tillvaro, där man fått allt man önskat sig, står nutidsmänniskan utan fotfäste. Först när människan underkastar sig det gudomliga herraväldet kan hon återfå sitt värde och sin värdighet.

Platonskt, kristet, nordiskt, 1

Platonskt, kristet, nordiskt, 2

Än tydligare än Tegnér och Geijer avslöjar fallet Viktor Rydberg åtskilligt som så att säga rör sig under ytan hos föregångarna eller i latent form kan påvisas i deras verk.

På ett mer allmänt plan är Rydberg på många sätt typisk för den svenska 1800-talsidealismen – ja för 1800-talets svenska personlighetsidealism – i dess liberala variant. Det signifikativa faktum att han är en av Nyblaeus’ favoritförfattare och denne åskådningsmässigt ytterligt närstående, [Exempel ur Nyblaeus och Rydbergs korrespendens återfinns i Fredrik Wulff, utg., Ur Axel Nyblaei korrespondens (1921), och ämnet Rydberg återkommer ofta på annat håll i Nyblaeus’ skrifter och otryckta brev.] och att Nyblaeus ofta inordnar honom i den självklara förlängningen av den linje han tecknar fram till Boström, gör att det finns all anledning att uppmärksamma honom i detta sammanhang. Man skulle kunna säga det är först med Rydberg som den fulla innebörden av vissa icke helt oväsentliga aspekter av den typ av åskådning för vilken Tegnér och Geijer i Sverige var banbrytande, med full klarhet framträder.

Den unge Rydberg vill värna den hellenska friheten och idealismen mot vad han menade vara den förfallna dogmatiska kristendomens dystra personlighetsförtryck, den kristendoms som med ortodoxins och påvedömets etablering korrumperats på samma sätt som det romerska kejsardömet. I själva verket är det ju det senares organisation som kyrkan helt enkelt övertagit, en organisation som för Rydberg blivit i allt väsentligt jämförbar med de orientaliska despotier som den hellenska och romerskt-republikanska andan alltid bekämpat. Det hellenska kommer därför för Rydberg också att representera den sanna individualismen.

Men naturligtvis representeras denna för Rydberg också, och rentav i vissa avseenden primärt, av vad han uppfattar som det äkt- och urkristna, det som reformationen – dittills – endast ofullkomligt återupprättat. Elgs åsikt att det är denna kristendom allena som innerst nödvändiggör Rydbergs långtgående politiska radikalitet och hans hårda uppgörelser även med den lutherska ortodoxin, är nu, så långt den når, en i det väsentliga plausibel tolkning. Det alexandrinska världsschemat, Clemens’ och Origenes’, är vid tiden för Den siste athenaren (1859) verkligen i Rydbergs föreställningsvärld på ett helt okomplicerat sätt förbundet med reservationslös tilltro till den hedlundska Göteborgsliberalismen: friheten, framsteget, naturvetenskapen och tekniken ska avhjälpa människornas nöd och frigöra deras högre andlighet.

Tyvärr förbiser emellertid Elgs tolkning, när den utsträcks över Rydbergs hela fortsatta karriär, en hel annan dimension i Rydbergs tänkande, nämligen just hans fornnordiska inspiration. Inte minst förbiser den vad som kanske kan anas vara den verkliga innebörden av denna. Även bortsett från Rydbergs sekulära liberalism och humanism och de mer eller mindre (men snarare mindre än mer) medvetna omtolkningar av äldre läror som betingas av dessa, kan nämligen hans fornnordiska perspektiv liksom hos Atterbom sägas vara sammanvävt inte bara med hans uppfattning av den sanna kristendomen, utan också, och än mer, med hans gnosticerande platonism.

Unik i hela Rydberglitteraturen är i framhållandet av detta, ja i själva förståelsen av detta överhuvud, såvitt jag kunnat finna Knut Hagbergs Viktor Rydberg (1928). [Edvard Rodhe upprepar dock delvis Hagbergs rön i Den religiösa liberalismen (1935).] Rydberg vidhåller visserligen alltid betydelsen av den sanna kristendomens bidrag till individualitetsförståelsen, till personlighetsidealismen. Med tiden tenderar han också att i yttre mening partiellt försonas med kyrkans män bakom den idealisternas och inte längre bara de liberalteologiska kyrkomännens gemensamma slutna front, som bildas inför naturalismens förstärkta attacker. Men parallellt med detta fördjupas både Rydbergs platonska och fornnordiska åskådning. Och, lika väsentligt: de tenderar att ingå en ny förening – en förening som alltmer bekräftar bådas motsats mot vad Rydberg alltfort uppfattar som den falska typen av kristendom.

Om den unge Rydberg hade sett den orientaliska despotin och impersonalismen som hotet mot den hellenska och äktkristna friheten och individualismen, ett hot som förnyats av medeltidens falska, orientaliserade kristendom (och, icke minst, dess konservativa arvtagare i den svenska samtiden, företrädesvis i Svensk kyrkotidning), börjar han nu, under arbetet med Undersökningar i germansk mytologi, [I-II (1886-1889).] alltmer se den hellenska och nordiska idealismen som en enhet, sprungen ur det gemensamma orientaliska, indoeuropeiska urhemmet. De börjar nu framstår som i sin mytologi och allmänna världsuppfattning överensstämmande med orientaliska motsvarigheter, till vilka hör den centrala uppfattning av ”människans” eller själens identitet som är oförenlig med den exoteriska abrahamitiska teologins syn på människan som uteslutande en skapad, jordisk varelse.

Just den orient som en gång sågs som motsatt såväl friheten som den individuella personligheten börjar nu istället uppfattas som det gemensamma urhemmet för både den alternativa platonska (naturligtvis fortfarande inklusive platonismens humanistiska aspekt) och den fornnordiska läran. Den förra har han alltid omfattat, den senare har han först nu konsekvent börjat fördjupa förtrogenheten med. Och först nu anser han sig genetiskt riktigt ha förstått dem båda.

Till skillnad från exempelvis Warburg och Elg, som tenderar att missförstå eller rentav bagatellisera Rydbergs studier i germansk mytologi, [Se i synnerhet Warburg, Viktor Rydberg: En levnadsteckning, II (1900), 472, 498.] har Hagberg börjat förstå vad som kan vara den fulla innebörden för Rydbergs eget tänkande också av dessa samband. När Rydbergs fornnordiska studier öppnar sig mot orienten, hamnar han i en ståndpunkt som i väsentliga avseenden är oförenlig med den liberalism han tidigare omfattat. Rydberg kan inte längre rangeras bredvid John Stuart Mill eller Macaulay (för att inte tala om Marx) med deras eurocentricitet och framstegstro, och det är själva hans idealism som driver honom bort från dem.

Rydberg är särskilt intressant i detta sammanhang av det skälet att han mot slutet driver sina fornnordiska studier så mycket längre än Atterbom eller någon annan i den svenska romantisk-idealistiska traditionen, med deras mer begränsade tillgängliga material. Den frågeställning man har skulle kunna införa är emellertid om inte just hans ståndpunkt med viss nödvändighet ligger i förlängningen också av Tegnérs och Geijers. Tegnérs Frithjof och Geijers Viking, Manhem och Odalbonde har alla något att säga om den svenska personlighetsidealismen och dess genealogi. Detta är alltså ett område där det måste sägas återstå en del att klarlägga. Man kan tills vidare kanske antyda något om perspektivet och dess möjliga innebörd.

Försök till en lidelsefri betraktelse

Norstedts, 1972

Baksidestext:

“Det är alltigenom möjligt, att socialismen eller svensk socialdemokrati trots alla invändningar dock i grova drag utgör den rimligaste ordning man kan nå fram till i en värld som i övrigt är så orimlig som vår. En enskild bedömare har inte rätt att med tvärsäkerhet utesluta den möjligheten. Har emellertid en sådan bedömare gjort sig mödan att arbeta sig igenom ett urval av frågor som förefaller honom väsentliga, så har han också skyldighet att redovisa sina slutsatser. Mina, som må vara välgrundade, tvivelaktiga eller befängda, tvingar mig att avvisa socialismens anspråk.” Det är den lågmälda och tveksamma slutsats, eller med författarens ord “tillfälliga vilopunkt”, till vilken Uppsalaprofessorn Stig Strömholm når efter en högst personlig men samtidigt allmängiltig analys av en rad svenska samhällsproblem med tyngdpunkt på dem som rör “människoproduktion och människohantering”.

Innehåll:

Förord

Inledning: Sverige och världen

I. GRUNDELEMENT

1. Underlaget

2. Mönster och idéer

3. Förändringsfaktorerna

4. Låsningsfaktorerna

5. Korrigeringar och konkretiseringar

6. Idéerna som handlingsmotiv

7. Idébildningen. Elitens censur.

8. Debatten – de explicita idéernas torg

9. De explicita idéerna: det svenska sortimentet

10. De implicita idéerna

11. De tysta idéerna

12. Konkretisering: Det mördande samhället

II. BESLUTEN I SAMHÄLLET

13. Ideologier och beslutsprocesser. Inledning

14. Olika beslutsmodeller. Den “sakliga”

15. En beslutsram: lagen

16. Utbildningsväsendet och beslutsprocesserna

17. Åter till beslutsmodellerna. Den “folkliga” modellen

18. Den “fackliga” beslutsmodellen

19. Modellerna konfronterade: företagsdemokrati

20. Beslutsprocesserna: krav och möjligheter

III. GRUPPER OCH GRUPPINTRESSEN

21. Eliterna – problem och funktioner

22. Svenska eliter – finns de?

23. En specialelit: politikerna. Slutsatser

24. Elit och antielit. Konkretisering och korrektion

25. Frihet, jämlikhet och äganderätt. Inledning: friheten

26. Den absoluta frihetssfären

27. Frihet och ägande

IV. STYRNINGEN

28. De praktiska styrningsmöjligheterna

29. Samhällsstyrning och moral

30. Samhällsstyrning och kriminalpolitik

31. Samhällsstyrningens resultat. Korrektioner och konkretiseringar

V. GISSNINGAR

32. Hur skall det gå?

33. Tillfällig vilopunkt

JOB:s kommentar:

Strömholms enda utförliga, mångsidiga och systematiska analys av sin samtids Sverige. Väl värd att uppmärksamma fyrtio år efter dess utgivning, främst som tidsdokument, för vad den säger om den tidens Sverige och inte minst dess konservativas horisont, men också som uttryckande mer allmänt giltiga insikter och värden.

Platonskt, kristet, nordiskt, 1

Nyblaeus talar om ”det djupare medvetande om det evigas betydelse, som utmärker den skandinaviska folkstammen, och som frambryter i dess mytologi och i vissa dess verldshistoriska handlingar”. [Den filosofiska forskningen i Sverige från slutet af adertonde århundradet, I:1, förord.] Detta präglar den “så att säga specifikt nordiska eller åtminstone svenska verldsåsigten”. Att de svenska personlighetsidealisterna uttalat ”den uppfattning af lifvet och verlden, som innerst rörer sig hos Nordbon”, tycker sig Nyblaeus kunna sluta ”af den anda, som genomgår den nordiska mythologien, af denna mythologies djupa medvetande…derom, att allt timligt är ett försvinnande, och att en evig frid skall efterträda striden”. [ ]

Likafullt återstår det kanske att undersöka om inte betydelsen av det fornnordiska inslaget i den svenska idealismen och personlighetsfilosofin något underskattats eller dess innebörd i viss mån missförståtts. Ofta tycks argumentationen ha haft som huvudsaklig uppgift att bekräfta att också i äventyrliga fall respektive tänkare eller diktare trots allt till sist var en god kristen. Så är i högsta grad fallet exempelvis med Elgs ovan nämnda verk om Rydberg. De flesta förblev utan tvekan något slags kristna, men detta är inte alltid helt självklart. Rydberg var länge ett tveksamt fall; även Tegnér tillhör denna kategori. Och såväl åtalet mot Geijer för hans formuleringar om treenigheten som Boströms temperamentsfulla förkastande av helvetesläran är ju välkända. Men när just detta görs till en huvudfråga, förbises lätt innebörden och vikten, även inom den kristnade kontexten, av det fornnordiska. Icke blott parnassen, utan även Midgård och Valhalla inpressas vid denna tid i den kristna kyrkan. Och det kan trots allt inte hjälpas att murarna därvid stundom sprängs.

Det är inte bara så att i kulturprotestantismen det klassiskt antika bildningsarvet och i första hand en romantiserad platonism på nytt sätt upptas i en gradvis alltmer liberaliserad och individualiserad kristendom. Det klassiskt antika, romantiserat idealistiska bildningsarvet förenas också med den fornnordiska individualismen och det fornnordiska hjälteidealet. Har kristendomen historiskt etablerat förståelsen av individens värde, så har det här också ofta ansetts vara den frihetliga, germanskt utformade protestantismen som, i förening med den tyska nyhumanismen, idealismen och historicismen såväl som göticismen (och även exempelvis vissa aspekter av nytolkningar av Homeros och Shakespeare alltifrån 1700-talets förra hälft), återupprättat denna princip ur det medeltida dogmatisk-hierarkiska, antiindividualistiska förfallet.

Men denna germanska anda kom också att uppfattas som befryndad med den förkristna, idealistiska metafysiken och med det alexandrinska världsschemat. I sista sången i Frithiofs saga kan vi, som Thure P:son Wärendh framhåller i Tegnér och teologien (1939), se hur det fornnordiska hjälteidealet förenas med det alexandrinska schemats försoningstanke. För Atterbom är den fornnordiska religionen en av de före Kristus givna uppenbarelserna av urvisdomen vid sidan av Platons, Indiens, den persiska ljusreligionens och Moses’. Och den bild av kristendomen som blir resultatet av att den ses som en ny och fullständigare uppenbarelse av samma urvisdom som dessa traditioner representerar, är romantiskt gnosticerande. Atterbom vill finna ett vittnesbörd om ”svenska folkets ursprungliga ställning till speculatif verldsbetraktelse” i ”djupet af Edda-lärans natur- och religions-vishet”. [Studier till philosophiens historia och system (1835), 301.] Vi finner här en åskådningsmässig komponent som sammantolkas med den på annat håll ur-uppenbarade metafysiken.

Den platoniserande mystiken räknar till skillnad från den kristna ortodoxin i alla dess former (jag tillåter mig här att använda den något förenklande sammanfattande beteckningen ”den kristna ortodoxin”) med en gudomlig väsenskärna hos människan, en ursprunglig delaktighet i det oskapade (eller, i de kristna platonisternas kompromiss, i det som ”skapats” som en del av den högre, immateriella världen i gudomen, kanske rentav ”av evighet”). ”Gudsbelätet”, som Nyblaeus samtida och filosofiskt närstående Rydberg kallar det, måste därför under platonskt inflytande förstås på nytt sätt. Men samtidigt befrias gudagnistan i människan också genom den av reformationen och göticismen återupprättade individualismen från den även från den ursprungliga platonismen skilda karaktär den erhållit i mystikens under hela medeltiden marginaliserade men dock ofta tolererade tradition. Den blir inte längre blott ett opersonligt fragment av den stora all-enheten, bestämd att slutligen uppgå i och återförenas med denna.

Det är lätt att se den idealistiska kulturprotestantismen som uteslutande profanhumanistisk, liberal sekularisering. Men denna förståelse förbiser det förhållandet att den humanistiska bildningsaspekten och ”självskapandet” här liksom under renässansen mycket ofta är förbundna med en uppfattning av människans natur som på ett sätt som inte alltid kan förstås som blott romantiserad omtolkning upptar moment av en platonsk åskådning ifråga om ”människans” eller själens identitet. Men detta är, som jag ovan framhållit, inte en lära som är ägnad att i borgerlighetens framväxande samhälle i praktiken efterlevas på samma sätt som i det traditionella samhället eller ens exempelvis det romerska kejsardömet. I utspädd och oändligt varierad form är det dock en lära som är i hög grad ägnad att ingå i den moderna människans ”privatreligiositet”, i det förhållningssätt som Geijer betecknade som att vara ”kristen på egen hand”. [Brev till Frances von Koch 19/2 1843, Skrifter XIII (Landquist), 657.]

Att den praktiska efterlevnadens rigör i den nya historiska situationen nästan oundvikligen bortfaller innebär inte att själva åskådningen restlöst kan klassificeras som profanhumanistisk. En platonsk uppfattning kan genomgå en romantisk, inomvärldslig, liberal och modernt humanistisk transformation, men denna blir aldrig, inte ens hos de mest långtgående liberaler vi inom denna svenska tradition möter, entydig, exklusiv, alltöverskuggande, definitiv. Skillnaden märks förvisso i jämförelsen med det alexandrinska schemat sådant det historiskt förelegat under antiken. Men – och detta är lika viktigt – likheten med det märks i jämförelse med den kristna ortodoxin.