Category: Language

För några årtionden sedan övergav grammatikerna indelningen av svenska genera i maskulinum, femininum, neutrum och s.k. “realgenus” eller “reale”, och övergick till att tala endast om “utrum” och “neutrum”. SvD:s språkbloggerska Ylva Byrman tror (22/3 2012) att man ville “komma bort från den gamla beskrivningsmodellen” eftersom den “rör ihop grammatiskt genus med animathet och semantiskt genus på ett misslyckat och förvirrande sätt”.

Det är med all säkerhet riktigt. Men eftersom jag inte hittat någon bra, kort framställning av vad, mer exakt, som var problemet med den gamla indelningen och vad som är fördelen med den nya, vill jag här försöka tillhandahålla en sådan. Jag föreslår att språkvetarna försöker kommunicera detta bättre. Ulf Telemans kapitel ‘Hur många genus finns det i svenskan?’, i den av honom redigerade boken Grammatik på villovägar (1987), är enligt mig ett exempel på en sådan otillräcklig framställning.

Förvisso kvarstod väl betydelsen av “animathet och semantiskt genus” (“animathet” syftar på det som är levande och personligt) som bestämmande för grammatiskt genus endast ifråga om ett fåtal (inte alla) ord för könsbestämda människor, och förvisso kunde detta framstå som ologiskt i det att dessa ords grammatiska egenskaper inte längre skilde sig från ord i “realgenus”/”reale”. Historiskt var väl dock (de ofta intressanta) uppfattningarna om semantiskt genus i mycket stor utsträckning det som bestämde grammatiskt genus, och kvarhållandet av maskulinum och femininum var bara den sista resten av detta, i de mest påtagligt begripliga fallen: de viktigaste orden för manliga och kvinnliga människor.

Ord var i fornsvenskan, liksom i tyskan och latinet, antingen maskulina, feminina, eller neutrala (d.v.s. varken maskulina eller feminina). Huvudsakligen inanimata ord som var obestämda ifråga om semantiskt genus var neutrala (flera vanliga undantag finns). Med tiden utvecklades dock i svenskan liksom i danskan och norskan ett särskilt pronomen för maskulina och feminina ord som inte var animata: “den”. Därmed bortföll den uppfattning av dessa ords semantiska genus som kvarstår i många andra språk. De nya “den”-orden kom att förstås som ett nytt, tredje grammatiskt genus, och detta kom att benämnas realgenus, reale.

Jag undrar om det inte är enbart detta som skapar svagheten i den gamla genusindelningen. Neutrum (icke utrum, d.v.s. icke ettdera av två, ingetdera av två) hade ju alltid omfattat huvudsakligen inanimata sakord och abstrakter med obestämt semantiskt genus. Men nu fick vi ännu ett grammatiskt genus som omfattade just detta samma: andra ord av just detta slag, men med samma grammatiska egenskaper som de som separata maskulina och feminina kvarhållna orden.

Det första problemet här var att det gjorde beteckningen neutrum förfelad: den är ju p.g.a. sin egen betydelse endast begriplig och motiverad när det finns två andra genera. Det andra problemet, som jag uppfattar det, är termen realgenus/reale. Jag förstår inte hur man tänkte när man valde den. Den markerar väl den semantiska bestämningen, nämligen att det är fråga om inanimata sakord, men därmed utsäger den ju ingenting distinkt som skiljer orden i denna kategori från de huvudsakliga neutrala.

Jag tycker det finns en viss skönhet och charm i grammatiska genera som bestäms av semantiska. Trots att jag förstår att det rent språkvetenskapligt kanske hade varit rent irrationellt i att kvarhålla maskulinum och femininum som genera i svenskan när det var så få ord som fortfarande räknades dit och dessa inte ens var formellt distinkta från vad som kom att benämnas reale, känns det ändå som om någonting här inte bör gå förlorat (på sina håll förekommer ju ett dialektalt kvarhållande av åtminstone några reale-ord som maskulina och feminina). En ofta fascinerande rikedom, ibland avslöjande något om skillnader i nationella och andra mentaliteter, har gått förlorad i svenskan (och danskan och norskan och engelskan) i förhållande till andra europeiska språk. Distinktionen mellan neutrum och reale äger inte samma intresse.

Dock skulle inte en återgång till tre genera vara möjlig. Men kanske skulle den gamla indelningen med fyra kunna räddas genom att man övergav termerna neutrum och reale, och fann bättre termer för dessa två genera? Men det vore tvivelsutan en svår uppgift.

I den nya genusindelningen har den formella identiteten mellan reale-orden och de maskulina och feminina ansetts viktigare än den semantiska skillnaden mellan det animata (och könsdifferentierade) och det inanimata, och dessa tre genera har sammanslagits till ett. En fördel med den nya “beskrivningsmodellen” är att därmed det andra av mig identifierade problemet med den gamla, termen realgenus/reale, försvunnit. Men den nya indelningen innebär också att man överhuvudtaget inte längre erkänner reale som ett distinkt genus.

Den term som valts för det “nya”, sammanslagna genus, “utrum”, måste tvärtom, trots att maskulinum och femininum avskaffas som separata genera och uppgår i detta “nya”, sägas innebära en förstärkt markering av maskulinums och femininums betydelse. Termen för detta genus kan ju inte betyda “ettdera av två” i betydelsen att alla ord som tillhör det är maskulina och inte feminina eller vice versa, utan endast i betydelsen att alla ord som tillhör det ursprungligen varit, historiskt är, ja kanske rentav egentligen fortfarande är antingen maskulina eller feminina, ettdera av maskulinum och femininum. Detta är alldeles utmärkt. Det är inte helt lätt att åstadkomma en entydig definitionsmässig avgränsning mellan grammatiska och semantiska genera.   

Vissa skulle kanske vara benägna att ifrågasätta om den nya indelningen eller “beskrivningsmodellen” löser det första problemet. Benämningen neutrum kvarstår, och kunde synas förbli problematisk av samma skäl som tidigare, d.v.s. såtillvida som det är begripligt och motiverat endast när det finns två andra genera, varken mer eller mindre. I den gamla indelningen fanns det mer: fyra genera; i den nya finns det mindre: två. I inget av fallen kan, skulle en del kunna tycka, ett ord som betyder “ingetdera av två” användas som beteckning för ett av de ingående genera.

Svaret på denna invändning är förstås att varken neutrum eller utrum syftar s.a.s. på varandra eller på den helhetliga indelningen, utan på de inte längre direkt terminologiskt synliggjorda men i verkligheten genom dessa termer för båda de kvarstående genera på sitt sätt erkända maskulinum och femininum. När reale bortfaller och ersätts av utrum blir neutrum åter legitimt, även när utrum terminologiskt också ersätter (den lilla återstoden av) maskulinum och femininum.

Nu har jag sett det i sociala medier så många gånger under så lång tid och hos så många som i övrigt skriver ganska god svenska att jag måste dra slutsatsen att det inte är ett skrivfel. Folk har börjat skriva “undra” i formuleringar som “Undra om styrelsen tänkt igenom det beslutet”, “Undra om han mår riktigt bra egentligen”, “Undra om man inte borde byta jobb”.

Detta är nytt. Det ser verkligen inte snyggt ut. Och det är svårt att förstå. Såvitt jag kan se är detta ett entydigt fall där man som språkvårdare bör ingripa mot en ful deformering. Förr hette det “undrar“: “Undrar om styrelsen” o.s.v. Det var en förkortad form av “jag undrar” eller “man undrar”, där det separata subjektet fallit bort, men genom verbets form ändå var tydligt markerat.

Och jag hoppas detta fortfarande är det normala språkbruket. Men hur kommer det sig att “r” på slutet numera så ofta försvinner? Det gör att det inte längre är enkelt presens indikativ med underförstått eller av verbformen själv indirekt angivet subjekt. Därmed blir meningen oklar.

Ska “undra” förstås som infinitiv? Det blir obegripligt. Jag kommer inte på någon annan sådan konstruktion. Närmare till hands ligger imperativ. Men även det blir mycket konstigt: man vill uppmana andra att undra över styrelsen o.s.v.? Det överensstämmer knappast med den äldre och normala bruket av “undrar”, som snarare åtminstone ofta uttryckte övertygelsen att även den eller dem subjektet talade med delade undringen.

“Undrar”, med “r”, uttryckte ju en mycket enkel och lätt begriplig mening som inte kunde missförstås. Det var också en mycket vanlig formulering. Formellt används otaliga andra verb på samma sätt och med fullständig självklarhet i korta meddelanden av typen “sitter i ett möte”, “talar i telefon”, “lyssnar på en podd”.

Man skulle kunna spekulera att det finns en skillnad här såtillvida som de senare exemplen handlar om något konkret som försiggår, medan “undrar” kanske oftast rör något mer abstrakt och avlägset (regeringen, någons eventuella hälsotillstånd, nytt jobb). Men det är ju helt obegripligt hur en sådan användning kan motivera den formella förändringen av verbet.

Den korrekta presens indikativformen av verbet “tro” används i precis samma abstrakta eller “avlägsna” användning: “Tror inte styrelsen tänkt igenom det beslutet”, “Tror inte han mår riktigt bra egentligen”, “Tror man borde byta jobb”. Detsamma gäller “hoppas”, där det inte gör någon skillnad att det är deponens, d.v.s. passiv form med aktiv betydelse. Och “undran” kan ju även gälla precis lika konkreta saker: “Undrar hur det här nya brödet smakar” (som jag just håller på att skära upp).

Den enda förklaring jag kan komma på är att det finns ett särskilt uttryck där infinitivformen “undra” ingår, nämligen “inte undra på att” (väl ursprungligen “det är inte att undra på att”), som ibland på såväl semantiskt som formellt märkligt sätt kan förkortas till bara “undra på“. Kanske är det denna opersonliga konstruktion som påverkat användningen av “undra” även i övrigt. Det är i så fall inte alls bra. Men vad denna nya användning än beror på är den inte alls bra.

Det råder närmast total oförståelse av ordet “defaitism” i Sverige. Jag har till och med hört svenskar med utmärkt behärskning av franska uttala det “defajtism”.

Det är fel. Och i vissa fall litet svårt att förstå. Språkkänsliga och litterära personer borde ju undra vad det är för konstigt ord. Det finns ju inget som heter “defait” på svenska och uttalas med “aj”. Men nästan alla väljer att inte bekymra sig om denna märklighet och säger helt enkelt snällt “aj” eftersom det stavas “ai”, utan att protestera.

Ordet är direkt övertaget från franskans défaitisme, av défaite, nederlag. Franskt uttal gäller därför för stavelsen “ai”. SAOL anger detta pedagogiskt med “[-fätism’]”.

Tyskarna har undvikit svårigheten, möjligheten till missförstånd, genom att helt enkelt ge ordet en form med “ä”: Defätismus. I anglosfären finns överhuvudtaget inte problemet eftersom de redan har det egna ordet defeat; formen blir defeatism.

Missförstånd av orden “rättshaveri” och “rättshaverist” har länge varit vanliga. Dels tolkas “haveri” som samma ord som det som används för skeppsbrott, maskinskador och liknande. Dels tolkas “rätts” alltför snävt som relaterat enbart till rättsväsendet eller till detta relaterad myndighetsutövning, som om rättshaveristen enbart vände sig mot dem, eller rentav som om ordet hade att göra med deras eget haveri, i skeppsbrottsmening, eller kanske ett försök att åstadkomma ett sådant.

Men nu har, på grundval av det första av dessa missförstånd, “haveri” lösgjorts från “rätts” i denna sammansättning. Därmed har antingen nya ord uppstått, eller så har det gamla ordet “haveri” (skeppsbrott) med avledningar upptagit en ny betydelsedimension från sammansättningen. Detta har på kort tid blivit mycket vanligt.

Resultatet blir, menar jag, märkligt. Några exempel efter en snabb googling:

“Sedan finns det en destruktiv och meningslös reaktion, nämligen haverism. En del ser världen som den är, men agerar hysteriskt, börjar vifta med armarna och letar efter syndabockar…Men verkligheten är att ingen hysteri, inga konspirationsteorier, inget viftande med armarna och inget fäktande mot väderkvarnar kommer förbättra haveristens situation eller världen.”

“Jan Myrdals politiska haverism kan utan problem belysas av övriga sansade människor i offentligheten.”

“Trött på haverister och lika trött på de med hög tolerans för haverism som agerar nyttiga idioter för DNs agitprop.”

“Nej, men däremot är Allan en nej-sägare och tror att det är något positivt med att jämt och ständigt säga nej. Man kan välja en sådan ståndpunkt men det kallar jag för haverism och det gör att man inte heller kommer särskilt långt.”

Ordet “haveri” kan förstås användas metaforiskt. “Det vi har bevittnat är ett ledarskapsmässigt haveri på högsta nivå”, “Polisens organisatoriska haveri”, “Storregionerna – ett centralistiskt haveri” och “Miljöpartiets totala haveri”, som jag råkar hitta vid googlingen, är alla fullt rimliga formuleringar.

Men är “haverism” i de tidigare exemplen ovan acceptabelt? Ordet indikerar att de personer det är fråga om havererat, att de som sådana, i sig, är skeppsbrott. Det är ett av de gamla missförstånden av “rättshaverist”. “Haveri” kommer i denna sammansättning av “ha”, “hava”: en rättshaverist är en person som vill hava rätt, i abnorm utsträckning och på envist och påstridigt sätt.

Man kan inte vara en “havare” i största allmänhet. Betydelsen av denna vilja att hava rätt har genom frikopplingen från “rätts” i än högre grad förenats med betydelsen av det helt andra ordet, som härrör från franskans avarie och italienskans avaria (viss osäkerhet om deras ursprung råder dock enligt Hellquist, och flera tolkningar tycks förekomma).

Som jag tidigare förklarat är jag kritisk till språkliga innovationer som enbart bygger på missuppfattningar av och okunnighet om ords betydelse, historiska användning och etymologi. Med sådana innovationer riskerar värdefulla dimensioner, klangbottnar och associationer i språket att gå förlorade.

Det nya ordet “haveri” eller den nya betydelsen och användningen av det gamla ordet, liksom ofta tidigare av “rättshaveri”, beror utan tvekan på missuppfattning och okunnighet. Men det är tveksamt om de kan sägas bero enbart på detta, eftersom det ju också är uppenbart att de förklaras av att rättshaveristens beteende uppfattas som innebärande ett personligt haveri.

Det nya ordet är förvisso träffande i många fall, om än inte alla (makthavare och myndigheter har förstås också använt beteckningen för att bli av med kritiker som verkligen har rätt gentemot dem); “haveristen”, rättshaveristen, är en igenkännbar problematisk personlighetstyp som ofta verkligen är ett vrak.

Men är det tillräckligt för att acceptera de nya orden “haveri”, “haverist”, “haverism”, eller dessa gamla ords nya betydelse? Jag tycker inte det. Missförstånden av “rättshaverist” var illa nog. När “haveri” frigörs från “rätts” blir elementet av missförstånd och okunnighet än mer markant.

Jag är medveten om att denna invändning kan uppfattas som överdriven, och gränsen mellan den nödvändiga reglerande språkvården och det alltför rigida språkpedanteriet är verkligen inte alltid skarp. Men jag vill åtminstone i all anspråkslöshet föreslå att vissa språkvalörer hotas även i detta fall.

De som fortfarande känner till vad “haveri” betydde i sammanställningen “rättshaveri” kommer alltjämt störas av det nya ordet; det kommer låta som om det handlar om envisa “havare”, personer som på obehagligt och orimligt sätt alltid vill “hava” något i största allmänhet. Detta har rentav blivit en “ism”. Det låter löjligt.

Man vill uttrycka att det rättshaveristiska beteendet innebär ett haveri i den gamla meningen. I det rättshaveristiska haveriet är haveriet mer specifikt än i det allmänna metaforiska bruket av “haveri”, samtidigt som det dramatiseras genom det senares betydelsetillägg. Men begränsningen till enbart “haveri” gör att den specifika betydelsedimensionen inte längre representeras i det språkliga uttrycket på annat sätt än som eko av den ursprungliga sammansättningen – ett eko som för de flesta snabbt lär försvinna.

Det resulterande intrycket blir att det nya ordet uppkommit inte bara av okunnighet utan också genom ren språklig slapphet. Jag tycker inte detta intryck i tillräcklig utsträckning upphävs av att ordets användning och avsedda betydelse ofta är träffande.

Ett av de äldsta och största mysterierna i den svenska inlärningen och användningen av engelska språket är utbredningen av det felaktiga uttalet av ordet “national” och dess avledningar och sammansättningar (“nationalism”, “nationalist”, “nationalistic”, “international”, “multinational” o.s.v.).

“National” uttalas [naeʃ(ə)n(ə)l], där [ʃ] motsvarar “sh” i “she” (och [ae] “a” i “hat”, och [ə] inom parentes “er” i “better” – “r” i “better” hörs inte alls – eller “a” i “ago”, och hörs endast svagt eller inte alls). Detta är entydigt och gäller i hela anglosfären. Men en överväldigande majoritet av de engelsktalande svenskarna, och långtifrån enbart lågutbildade, skjuter in ett engelskt och i detta ords fall också svenskt [t], som i “tea”, framför [ʃ], så att uttalet blir [naetʃ(ə)n(ə)l] (om resten av ordet blir rätt).

Att detta är svårbegripligt beror dels på att ordet är så vanligt, dels, och framför allt, på att personerna som gör felet ofta i övrigt talar en fullt passabel och ibland t.o.m. utmärkt engelska. Hur har de kunnat missa detta?

Den åtminstone partiella förklaringen är att ordets uttal faktiskt är ovanligt. Det är ovanligt både på svenska och engelska, men på olika sätt. På svenska är [tʃ] i ord som slutar på “-ationell” (och “-itionell”, “-otionell” eller konsonant före “-tionell”) ovanligt. Det vanliga är [ʃ], som i “sensationell” (och “traditionell”, “emotionell”, “funktionell”). På engelska är uttalet [ae] för det första “a:et” i “-ational” ovanligt; det vanliga är [eɪ], som i “sensational”.

Det enda ord jag kommer på som uppvisar samma ovanlighet på både svenska och engelska, d.v.s. i båda dessa olika avseenden, är “rationell”, “rational” ([raʃ(ə)n(ə)l]): det har både [tʃ] på svenska och [ae] på engelska.

Båda dessa adjektiv är mycket vanliga. I övrigt finns bara massor av mer eller mindre vanliga adjektiv på svenska och engelska som (på engelska) slutar på “-ational”, -“itional”, “-otional”, eller har konsonant före “-tional”, och som uttalas med samma [ʃ] på båda språken. Dessa ord uttalas naturligt nog inte fel av svenskar. De har heller inga problem med uttalet av “nation” och “ratio” och att [eɪ] förändras till [ae] i både “national” och “rational”. Den fråga som inställer sig är om, eller i vilken utsträckning, de uttalar “rational” på samma felaktiga sätt som “national”, d.v.s. [raetʃ(ə)n(ə)l] (om resten av orden blir rätt).

Om, som jag tror är sannolikt, de åtminstone inte gör det i samma utsträckning, kan det bero på att det dock finns en skillnad mellan “nationell” och “rationell” i svenskan. “Nationell” är en avledning av “nation” som också uttalas med [tʃ], medan “rationell” inte är en avledning av något svenskt ord utan endast av latinets “ratio”, som inte uttalas med [tʃ] utan oftast med [ts] (eller av vissa med svenskt [t] som i “te”). I engelskan finns inte denna skillnad: “nation” och “ratio” (som finns även som engelskt ord, om än med annan betydelse än det svenska ordets latinska) uttalas båda med [ʃ].

Mysteriet med det felaktiga uttalet av “national” blir väl åtminstone något mindre med dessa förklaringar: “national” framstår som ett i denna ordkategori unikt svåruttalat ord för svenskar. Men i beaktande av ordets – och, påminner jag, dess många avledningars och sammansättningars – oerhörda vanlighet förblir felet ändå i många fall svårbegripligt.

Av språk jag har tillräcklig insikt i tror jag bara det är svenskan och italienskan som använder ordet “nazist”, “nazista”. Formen är märklig.

Tyskans “Nazi” är såvitt jag förstår egentligen en s.k. hypokorism, och en av de många tyska diminutivbildningarna, närmare bestämt ett smeknamn, i detta fall bildat genom en förkortning och avledning av namnet “Ignaz” (Ignatius). Den idag enda betydelsen (“Nationalsozialist”), tycks vara en analogibildning till “Sozi”, “Sozialist”. Först att introducera denna term som beteckning för NSDAP:s anhängare (efter någon enstaka användning som förkortning vid 1900-talets början – ordet “nationalsocialist” är som sådant betydligt äldre) sägs ha varit den i hög grad kritiske Kurt Tucholsky, och det är oklart i vilken utsträckningden den för andra verkligen var en hypokorism och användes smeksamt (“liten gullig nationalsocialist”); diminutivformer kan även ha en nedvärderande betydelse. Bayerska motståndare till NSDAP började tydligen använda “Nazi” därför att hypokorismbildningen av Ignaz (som var ett vanligt namn i Bayern och Österrike) blivit en nedsättande benämning på dåraktiga personer; det senare är en dunkel punkt i denna terminologiska historia. Att termen senare spreds av exiltyska motståndare till Hitlers regim förefaller rimligt.

Hypokorismer av typen “Nazi” för “Ignaz” är vanliga inte bara i tyskan (“Rudi”, “Toni” o.s.v.) utan ju även i engelskan (“Rudy”, “Tony”, “Jimmie”, “Tommy”). Men ord bildade på samma sätt av namn på eller ord för annat än personer är också vanliga i tyskan och inte minst i engelskan (“commie”, “junkie”, “smoothie”, “selfie”), varifrån de ofta övertagits av svenskan. Jag har här bara givit exempel som slutar på samma “i” som “Nazi” och “Sozi”, men på engelska slutar de lika ofta på “y”. Vissa är utpräglat smekartade (“Schnucki”), andra nedvärderande, några mer neutrala. “Commie” har såvitt jag vet uteslutande använts pejorativt, av antikommunister.

Ovanligare är kanske att samma ord använts smeksamt av vissa och nedvärderande av andra. Men i fallen med de tyska politiska formerna kan man kanske anta att så skedde, åtminstone innan NSDAP, som det förefaller efter viss initial tvekan (båda orden förekommer i titeln på Goebbels tidiga pamflett Der Nazi-Sozi från 1926), började undvika “Nazi”; “Sozis” kanske fortsatte acceptera sin beteckning som positiv?

Det finns en skillnad mellan “Nazi” och “Sozi” såtillvida som “Nationalsozialist” till skillnad från “Sozialist” är ett långt ord som med fördel förkortas i de olika språken. Formen “Nazi” inställde sig därför rimligen från början som lämpligt för detta syfte. Om “Nazi” bara hade varit en förkortning av “Nationalist” hade det varit onödigt, eller mer onödigt. Men det faktum att “Sozi” är mer onödigt indikerar kanske att inget av orden uppfattades som en nödvändig förkortning utan enbart var smek- eller skällsord. (Det är för mig något oklart om bokstaven “z” i “Nazi” återger “z” i “sozialist” eller uttalet av “t” i “national”.) På såväl formella som historiska (användningen enligt ovan) grunder kan det även ifrågasättas om “Nazi” är ett bra ord i de olika språken. Men det är i alla fall det vanliga.

Vad som definitivt är ovanligt är att bildningar av detta slag blir beteckningar på “ismer” och erhåller suffixen “-ism” och “-ist”. Svenskans och italienskans former är abnorma. Inga andra sådana har uppstått ur sådana ord: det finns inga libbies, consies, fascies, anarchies eller syndies som har kunnat ge namn till ismer och deras bärare. “Sozis” och “commies” finns, men har någon hört talas om en “socist” eller “kommist”?

Det är svårt att se varför italienskan har accepterat “nazista” när spanskan, franskan och engelskan bara har “nazi(e)”. Kan svårigheten ha legat i att få fram en italiensk feminin form? Det tycks i så fall bara ha varit ett historiskt problem, eftersom man senare, enligt min ordlista, godtagit “hippy” som både maskulint och feminint; detsamma kunde väl utan problem ske med “nazi”. Överhuvudtaget är ju separata femininformer långtifrån alltid nödvändiga i italienskan; “nazista” har ingen.

Det ohämmade sätt på vilket svenskan har lånat engelska, eller amerikanska, ord slutande på “-ie” eller “-y” är kanske ibland problematiskt. Men dessa kortformer, smeksamma eller ej, finns alltså också i andra europeiska språk. Och frekvensen av dessa ord i svenskan gör att det inte finns några som helst svårigheter att lösa vad jag uppfattar som problemet med formen “nazist”: vi övergår helt enkelt, föreslår jag, till att använda “nazie”, med vår invanda engelska stavning, trots att denna i just detta fall p.g.a. det direkta tyska ursprunget och inflytandet inte används i engelskan. Frekvensen av dessa ord i svenskan gör, tror jag, “nazist” idag även mer onaturligt i svenskan än “nazista” i italienskan.

Kvar står frågan vad vi ska göra med “ismen”. Detta är inte bara ett problem för förkortningsbehövare i svenskan och italienskan, utan även i tyskan, franskan, spanskan och engelskan. Även om det är i högre grad förklarligt eller försvarligt p.g.a. förkortningsbehovet är “nazism” egentligen formellt lika märkligt som “socism” och “kommism”. Inte heller ett ord som “hippie” (även, enligt ovan, stavat “hippy”), som mig veterligen inte bildats genom avledning från ett annat ord, har givit upphov till “hippism”.

En lösning kunde här vara att återuppliva den tidiga, icke som hypokorism eller diminutiv skapade, och, p.g.a. vad jag uppfattar som oklarheten rörande vad “z” i “Nazi” återger, bättre tyska förkortningen “Naso”, och tala om “nasoism”. Den som känner sig kunna godta detta kan väl då också antas vara beredd att använda “nasoist” i stället för “nazie”. Än bättre, under förutsättning av denna acceptans, är kanske att direkt ta över “naso”, även om det kan ge associationer till stornästheten i Ovidius’ familjenamn. Men för dem som inte godtar detta tycker jag, i den utsträckning förkortningarna överhuvudtaget är nödvändiga, att “nazie”, som ju förekommer i alla de här behandlade andra språken utom italienskan, är acceptabelt.

Lika litet som de överväganden jag framförde angående ordet “kristen” rör dessa om “nazist” och “nazism” några stora och viktiga språkfrågor. Men det är saker jag har undrat över, och jag känner mig i alla fall kunna ta mig friheten att kort ventilera dem här; kanske finns åtminstone någon läsare som tänkt i liknande banor eller kan ha någon förståelse för synpunkterna.

Ordet “kristen” är litet märkligt. Det sägs komma av fornsvenska och isländska “kristinn”, och i exakt samma form, “kristen”, från lågtyskan. Och Luther talade ju om der Christenmensch.

SAOL anger det enbart som adjektiv. Men som sådant framstår det åtminstone i svenskan som tillhörande den mindre vanliga typen “luden”, “mogen”, “svullen”, “rutten”, “mulen”, “grätten”, ord som idag visserligen framstår som enbart adjektiv, men vars form visar att de har åtminstone avlägsna ursprung som perfektparticipformer av verb.

Dessutom tycks det mig i lika stor utsträckning användas som substantiv. Möjligen anses alla substantiverade perfektparticipformer ha substantiverats via adjektiviseringarna av samma perfektparticipformer och inte vara substantiveringar direkt av de senare. Men under alla omständigheter pekar alltså, förefaller det mig, ordets form direkt på perfektparticipformen, d.v.s. på ett ursprungligt verb, rimligen, i infinitiv, “kristna”, eller, i passiv form, “kristnas” – ett verb som till skillnad från dem som de andra adjektivformerna av samma typ bildats från fortfarande används.

Transitiviteten hos detta verb bidrar kanske i någon mån till det ovanliga i substantiveringen. Men framför allt är väl substantivering – eventuellt över adjektivisering – av detta slag mindre vanlig: en substantivering som skapar en ny kategori som är mer definitiv, entydig och universell än de s.a.s. mer tillfälliga, relativa och situationsbestämda substantiveringarna med samma form som förefaller mig vanligast (“kommen”, “gången”, “vunnen”, “slagen”, “drucken”, “vorden”, “fången”, “vuxen”).

Formell märklighet av detta slag är på intet sätt i sig någon språklig svaghet. Tyskan har också ett – på annat sätt – märkligt ord för samma sak: Christ – alltså inte längre den lågtyska direkta motsvarigheten till det svenska ordet; tidigare har denna form även förekommit i svenskan, varvid “kristen”, med betoning på första stavelsen i stället för båda, väl kunde vara den bestämda formen (i Kristens resa skulle det formellt kunna vara fråga om en sådan, men där är “Kristen” ett personnamn). Det kan finnas ett värde i både den nuvarande svenska och den tyska märkligheten. De kan anses sakligt mycket passande, ja som ägande en skönhet, för de troende, i det att de förmedlar att den kristne, der Christ, har fått del av Kristi egenskaper, Kristi väsen. Det är säkert ett tillräckligt skäl att använda dessa ord.

För andra kan märkligheten dock kanske vara störande. De bör, föreslår jag, inte känna sig förhindrade att, som substantiv, använda formen “kristian”. Denna ursprungliga grekiska och latinska form lever ju inte bara vidare i de andra stora europeiska språken. Den har även använts i svenskan, och av flera betydande författare, inte minst Viktor Rydberg.

Post- och Inrikes Tidningar, ursprungligen Ordinari Post Tijdender, är världens äldsta tidning, grundad 1645. Norrköpings Tidningar har funnits sedan 1758, då den hette Norrköpings Weko-Tidningar. Många andra tidningar har ordet “tidning” eller “tidningar” i sina namn.

Den 1:a januari 1788 bytte tidningen The Daily Universal Register, grundad tre år tidigare, namn till The Times. Följande i denna tidnings fotspår har oerhört många tidningar i anglosfären ordet “times” i sina namn. Även på vissa andra språk används “tider” eller “tid” som del av tidningsnamn. I engelskan är dock inte ordet för den typ av publikation som har olika namn i vilka dessa ord ingår själv en variant av dem, som i svenskan och tyskan (tidningen Göteborgs-Tidningen, die Zeitung Die Zeit).

När ordet “tidning”, “tidningar”, eller “tidender” ingår i namnet på en svensk tidning avser det emellertid inte typen av publikation. Tidningen heter inte tidningen eftersom det är en tidning. Ordet tidning i namnet kommer av fornsvenska “tidhning”, som betyder “underrättelse” eller “nyhet”, och fornsvenska “tidhende”, “händelse”.

Därav den vanliga pluralformen, “tijdender”, “tidningar”: post- och inrikes händelser, nyheter, Norrköpings händelser, nyheter. Detsamma gäller på engelska: The Times betyder inte “tiderna”, utan händelserna, nyheterna, det som händer, det som timar, “timningarna” (även ordet “timme” är släkt med “time”).

Orden tidning och Zeitung kom att bli ord för den typ av publikation där “timningar” återgavs, men kvarhölls alltså också i den ursprungliga betydelsen i de individuella namnen på dessa publikationer.

Singularformen i namnen innebär emellertid en förskjutning i förhållande till den ursprungliga betydelsen: det kan ju inte vara fråga om att tidningen i dessa fall publicerar endast en timning, en tidning, en händelse, en underrättelse, en nyhet. En ytterligare förskjutning ser vi i det redan nämnda tyska tidningsnamnet Die Zeit, i det svenska tidskriftsnamnet Tiden och tidningsnamnet Ny Tid, och i det amerikanska tidskriftsnamnet Time. Här tycks betydelsen till skillnad från vad som var fallet med såväl “tidender” och “tidningar” som “tidning” och “Zeitung”, trots det etymologiska sambandet, faktiskt helt ha frigjorts från den ursprungliga och övergått till “tiden”, tiden som sådan, även om man förstås också vill syfta på det som timar i den, händelserna i den, nyheterna.

I detta läge kunde det uppfattas som ett något märkligt ytterligare steg när man inför pluralformen inte av “tidning”, som i äldre svenska tidningsnamn, utan av det i nyare svenska tidningsnamn förekommande “tid”. Detta steg har senast tagits av tidningarna Nya Tider och Fria Tider. Möjligen har det skett efter mönster av franska tidskriften Les temps modernes och svenska Moderna tider.

Här kunde det visserligen fortfarande se ut som om det inte var fråga om ytterligare steg av förskjutning eller frigörelse från den ursprungliga betydelsen av de olika “tid”-orden i tidningsnamnssammanhang, utan tvärtom som ett steg tillbaka. Det kunde se ut att vara ett försök att återknyta till de gamla tidningsnamnen – som dock råkat få en felaktig form: “tider” i stället för “tidender”, “tidningar”. D.v.s. betydelsen skulle vara moderna, nya, fria timningar, tidender, tidningar, händelser, underrättelser, nyheter.

För denna tolkning talar att det utöver tidningsnamnen med times också finns tidskriftsnamn med tid i pluralis, som ganska klart syftar på tiderna som sådana, i allmänhet, även om påverkan från det gamla bruket finns även i dessa fall: franska Les temps modernes och svenska Moderna tider.

Det är högst rimliga betydelser. Men de nya svenska publikationerna skulle, om detta är den avsedda betydelsen, ha hetat Nya Tidningar respektive Fria Tidningar. Det hade, tycker jag, varit mycket bra namn, i ljuset av deras ambitioner att återge sådana timningar som andra tidningar undviker och undertrycker. Varför heter de då inte så? Formen “tider” tyder på att avsikten inte varit att återknyta till de gamla tidningsnamnen, trots att man s.a.s. faktiskt gjort det genom att använda den svenska motsvarigheten till det vanliga engelska namnet.

Risken finns i de svenska fallen att det endast är fråga om ytterligare en av de många ogenomtänkta anglicismerna i samtidssvenskan. Det är emellertid inte alls säkert att det förhåller sig så. Det kan också tänkas att man valt att ignorera det faktum att “tider” måste uppfattas av många som ett formellt fel, och försökt sig på en språklig innovation: “tider” skulle då vara en modernisering, en språklig förenkling av “tidender” och “tidningar”, som kvarhåller den gamla betydelsen.

I stället för att som, antar jag, på 1600-talet fråga sig vilka “tijdenderna” är, skulle man då nu kunna fråga sig “vilka är tiderna” i samma betydelse, d.v.s. vad har hänt, vilka är nyheterna, vad nytt? “Tiden har just nått oss att” skulle betyda “nyheten har just nått oss att”; “vi har just fått tider från” skulle betyda “vi har just fått nyheter från”. Det kanske inte är något alldeles självklart lyckat exempel på språklig förnyelse. Men åtminstone finns möjligheten att man tänkt så, vilket skulle förklara namnen.

En annan – och mer sannolik – tolkning är naturligtvis att det i stället för ett steg tillbaka och ett återknytande verkligen är ett nytt steg i förskjutningen bort från den ursprungliga betydelsen. Följande Die Zeit, Tiden, Ny Tid och Time, som redan släppt denna koppling trots även dessa namns rent historiska ursprung i den, skulle man nu bara ha åsyftat “tiden” som sådan, och endast indirekt, genom den, det som timar i den. Och man skulle nu dessutom velat tala om denna tid i pluralis, “tider”, som i “goda tider”, “svåra tider”, “härliga tider”. Det skulle, åtminstone direkt och i första hand, vara dessa innevarande, nuvarande tider som sådana, eller snarare i största allmänhet, som är nya respektive fria.

Även om namnen Les temps modernes och, i än högre grad, Moderna tider nog också är påverkade av de äldre tid-namnen med deras annorlunda betydelse, har ordet tider i dessa namn i sin syftning med viss säkerhet frigjort sig från denna och överförts till (den moderna) tiden som sådan, i allmänhet. I dessa fall är denna betydelse också helt rimlig.

Men är den det också i fallen Nya tider och Fria tider? Är vår tid, våra tider, nya respektive fria, och i så fall i vilken mening? Alla tider är förstås i åtminstone viss mening nya. Men kan det anses finnas något särskilt nytt och fritt i just våra tider som är av sådan betydelse att det förklarar och legitimerar namnen? Det kan man alls inte utesluta.

Om man bedriver en ny typ av journalistik, eller en journalistik som täcker nya, tidigare försummade områden, kanske man rentav vill se betydelsen av just detta som något som motiverar föreställningen om nya tider. Detsamma gäller fria tider: själva det nya, av andra media undertryckta innehållet kan uppfattas som ett genombrott, som något som gör de tider i vilka det publiceras friare än de äldre tiderna.

I en kommentar till mitt inlägg om Simon Petterssons artikel om Erik Wellander i Samtiden avfärdades denne som en humorfri språkpolis vars råd i språkfrågor var fullständigt subjektiva och godtyckliga. Pettersson var i sin tur benägen att avfärda denna kritik som uttryck för den ohållbara ståndpunkten att språknormering överhuvudtaget inte var nödvändig.

Det är väl inte säkert att någon av dessa uppfattningar var riktig. Man kan förstås mycket väl bejaka en språknormeringens allmänna nödvändighet, och samtidigt kritisera enskilda försök till sådan som otillbörligt subjektiva och godtyckliga, eller helt enkelt felaktiga. Man kan också föreslå ett visst normativt språkbruk utan att göra absoluta anspråk på dess objektiva riktighet. Ja, man kan t.o.m. göra det med humor.

Nu ska jag själv göra ett anspråkslöst litet försök till språkreglering, eller uttrycka en egen uppfattning om en önskvärd sådan.

Ordet “oavsett” har börjat används helt självständigt och oberoende, i den sats i vilket det förekommer, av något angivande av det som inte är “avsett”, det som inte bör eller behöver “avses”, d.v.s. det som inte bör eller behöver göras avseende på eller beaktas. Man säger eller skriver exempelvis “Det är fel oavsett”, eller “Det gäller oavsett.” Såvitt jag vet är detta helt nytt, något som kommit under, säg, det senaste årtiondet. Men man finner det nu i publikationer som uppfattas som representerande ett normativt riktigt språkbruk.

Möjligen är det en anglicism: “regardless” används på detta sätt i engelskan. Även denna användning finner jag problematisk, även om ordet skiljer sig grammatiskt från “oaktat”. I tyskan är jag osäker om “ungeachtet” används på detta sätt (det mesta eller åtminstone det här relevanta som gäller “oavsett” gäller också “oaktat”), liksom i franskan (“nonobstant”?). Men under inga omständigheter låter det enligt mig bra i svenskan.

I sak hänsyftar ordet förstås även i denna nya användning på något som tidigare sagts eller som impliceras. Det kan ha talats om att ett visst handlingssätt kan leda antingen till det ena eller till det andra, och när det sedan sägs att handlingssättet är fel “oavsett”, är vad som avses dessa två olika resultat, utan att dessa omnämns i den sats eller mening i vilka “oavsett” ingår. Eller det kan ha talats om handlingssättet i förhållande till någon särskild situation eller några särskilda omständigheter, och när det anses att denna situation inte gör handlingssättet mindre fel, eller att det är fel under alla dessa omständigheter, kan det sägas att detta “gäller oavsett”, utan att situationen eller omständigheterna figurerar i meningen. Men ibland känns dessa outtalade och förutsatta relationer ganska svaga eller oprecisa, så att det semantiskt isolerade och syntaktiskt frisvävande hos “oavsett” blir desto mer påfallande. Man frågar sig: oavsett vad?

Även om sambandet är klart och det tidigare tydligt angivits vad “oavsett” avser, gäller att denna nya användning är formellt problematisk, och, menar jag, att den är det på ett sätt som tydligt hörs, som låter illa. Om jag själv skulle använda ordet på det nya sättet, skulle jag kunna uttrycka detta på följande sätt: “Oavsett gäller att denna nya användning ar formellt problematisk”. D.v.s. jag skulle kunna byta ut “även om” mot “oavsett”, och utelämna “sambandet är klart och det tydligt angivits vad ‘oavsett’ avser”. Eller i det föregående stycket: “Oavsett låter det inte bra” i stället för “Under inga omständigheter låter det bra”. Men lika vanligt är att det ensamma “oavsett”, som i mina första exempel ovan, förekommer i slutet av meningen: “Denna nya användning är formellt problematisk oavsett”; “Det låter inte bra oavsett”.

Men så vill jag alltså inte skriva. Den korrekta användningen av “oavsett” i dessa fall är, påstår jag: “Oavsett om sambandet är klart eller ej, oavsett om det tydligt angivits vad ‘oavsett’ avser eller ej, gäller att denna nya användning är formellt problematisk”, respektive “Oavsett omständigheterna låter det inte bra”.

Grammatiken säger att “oavsett” är en participiell partikel, eller ett particip som används, och räknas, som preposition eller subjunktion, en participiell preposition eller en participiell koncessiv (av visst slag) subjunktion; inte ett adverb. Det måste därmed följas av något, en nominalfras, en verbfras, en bisats – det måste ange en i dess helhet uttryckt relation (“oaktat” kan till skillnad från “oavsett” ofta avsluta meningar, i vilka sådant som bör följa “oavsett” föregår det, med smärre formella skillnader i vissa fall).

Nu är sådana formella klassifikationer och regler inte alltid absolut och tidlöst giltiga; vad som vid en tidpunkt uppfattas som formellt fel kan senare bli accepterat språkbruk och även godtas som formellt korrekt. Men här finns också gränser, och frågan om relativitetens omfattning, s.a.s., förblir öppen. Det aktuella fallet är, tror jag, ett bra exempel. Det finns här ett behov av en normativ diskussion, utrymme för det individuella omdömets tillämpning. Mitt förslag är att den nya användningen av “oavsett” är formellt felaktig och att den är det på ett sätt som medför en märkbar stilistisk svaghet. Har jag fel?

Simon Pettersson skriver i Samtiden om Erik Wellanders (1884-1977) insatser för den svenska språkvården, främst i hans på Svenska Akademiens uppdrag skrivna bok Riktig svenska, vars första upplaga utkom 1939. Det är utmärkt att Pettersson, själv liksom Wellander germanist, uppmärksammar denna sida av Wellanders gärning och inte bara hans “akademiska, antiliberala nationakonservatism” och bidrag till tidskriften Svensk Lösen. Förvisso tillhör, som han påpekar, “språkförsvaret” i sig “konservatismens och nationalismens angelägnaste uppgifter”.

Emellertid vill jag ställa några frågor – frågor som jag vet att Pettersson har full förståelse för och vars ställande han med all säkerhet håller med mig om riktigheten av (han påpekar själv att man inte alltid behöver hålla med om Wellanders rekommendationer), men som kanske kan vara av värde för andra läsare. Wellanders råd känns igen, ibland även från vårdare av andra språk vid denna tid och senare. Hans “allmänna riktlinjer är att man bör skriva klart, att man bör skriva kort och att man bör skriva svenska”. Man frågar sig hur allmänna dessa riktlinjer är, eller kanske snarare, i vilken utsträckning Wellander också tillhandahöll särskilda. Jag undrar om inte riktlinjerna även som bara allmänna kanske skulle kunna betecknas som något otillräckliga, i synnerhet om det här verkligen är fråga om blott språkriktighet, “riktig” svenska.

I en mening är de naturligtvis helt okontroversiella. Pettersson gissar att Wellanders engagemang på detta område, eller åtminstone dess innehållsliga karaktär, bestämdes av hans erfarenhet som gymnasielärare, d.v.s. att det var hans egna elevers språkliga fel och brister som motiverade honom och som han huvudsakligen, eller från början, ägnade sin uppmärksamhet. Kanske tyckte han, även om det för mig framstår som något märkligt, åtminstone på det gamla lärdomsgymnasiet där han periodvis var verksam, inte ens på 30-talet att på denna nivå mer specifika riktlinjer var nödvändiga eller motiverade. Men även som blott allmänna riktlinjer för svenska språket som sådant, efterfrågade av Svenska Akademien, undrar jag om de inte är i behov av åtminstone några kompletterande kommentarer, även i en kort framställning av Petterssons typ.

Riktlinjerna förklaras av kritiken mot “det tunga kanslispråket” som “vid denna tid…ännu dominerade så mycket av den svenska prosan”. En sådan prosa fanns förvisso då. Den fanns också senare, med en delvis förändrad, mer radikalt rationalistisk-byråkratisk karaktär. Men för att denna front mot 1930-talets kanslispråk ska vara verkligt meningsfull idag, krävs åtminstone någon grad av förtrogenhet med detta språk och överhuvudtaget med prosan vid denna tid, en förtrogenhet som de flesta saknar. Den alltför tunga kanslisvenskan var inte helt dominerande. Och även i denna prosa fanns, även när den från vår tids vardagsspråks perspektiv förvisso måste betecknas som tung, stora variationer. Vad jag befarar här är att det också finns en risk att åtminstone några viktiga dimensioner av den mer avancerade svenska språkbehandlingens historiska landvinningar kan gå förlorade genom ett alltför enkelt förlitande på klarhet, korthet och svenskhet. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att föreslå att den svenska prosan just vid tiden för den första upplagan av Riktig svenska, eller, säg, den första hälften av 1900-talet, kanske nådde sin fullaste, rikaste generella utveckling, en höjdpunkt även, men inte uteslutande i vad gäller klarhet och relativ svensk självständighet och egenart, präglad av helt andra kvaliteter än alltför stor tyngd, tillkrångladhet och dunkelhet.

Klarhet är förvisso ett oftast entydigt lovvärt, klassicistiskt ideal, och det är sannolikt malplacerat att ta upp det här, i sammanhanget av elementär språkvård. Klarhet i den begränsade betydelsen av formell och syntaktisk korrekthet – språk kan ju verkligen vara oklart i dessa avseenden – är självklart relevant när det gäller “riktig” svenska. Men åtminstone lite mer än detta tycks avses, något som går utöver den rena språkriktigheten. Och då bör möjligen sägas att klarhet i övrigt, allmän stilistisk och sakligt-innehållslig klarhet, är något annat, ett viktigt men ofta ett svårt ideal som inte kan uppnås enbart genom förenkling. Här är ju problemet lika mycket, eller ännu mer, tankemässig oklarhet, något som förhoppningsvis kan bearbetas inom gymnasiets filosofi- och logikundervisning. Är det ett så allvarligt problem när det gäller “riktig” svenska?

Kanske bör rentav nämnas att kravet på klarhet inte bör drivas så långt eller på sådant sätt att den oerfarne och genomsnittlige språkanvändaren (eller språkvarelsen, borde man kanske säga) känner sig tvingad till otillbörlig enkelhet i uttrycket och i det därifrån aldrig helt åtskiljbara sakinnehållet. På högre nivåer gäller ju inte sällan att även prosan måste ge sig in på svåra, tidigare ej beträdda områden, måste tillåtas vara sökande, prövande på ett sätt som gör att fullständig klarhet och genomskinlighet inte omedelbart kan uppnås. Det är inte detsamma som tillkrånglande och fördunkling, utan en nödvändig begränsning given med såväl språkets som verklighetens natur. I fall av det slag jag har i åtanke kan klarhetskravet i själva verket också bli en begränsning, som hindrar användningen eller förverkligandet av språkets utforskande, nyupptäckande potential och otillbörligt inskränker utsägningsfältet. Många gånger är det endast genom att anträda tidigare okända vägar som språket senare kan uppnå klarhet även för det nya. Åtminstone ett mått av tolerans kan väl här vara på sin plats, bortom själva den formella språkriktigheten, även ifråga om elever (och andra) som kanske gör de första försöken att uttrycka sig mer utförligt och sammanhängande i skrift.

Detsamma gäller kortheten som riktlinje. Inte heller här handlar det ju om ren språkriktighet – man får en känsla av att Wellander snarare fokuserar på “god stil” än “riktig” svenska. Och korthetskravet kan ju endast förstås med utgångspunkt från konkreta exempel på otillbörlig, såväl sakligt sin stilistiskt omotiverad längd. Wellander tillhandahåller förvisso just sådana: klumpiga, långa sammansättningar av den typ Pettersson visar att han använder som illustrationer är självklart giltiga exempel, även om de inte är exempel på formella fel. Men för gymnasisten eller den i övrigt oerfarne språkanvändaren – och jag tycker man måste komma ihåg att det här ju handlar om ofta ordkarga, redan korthuggna svenskar – som enbart tar till sig riktlinjen som isolerad abstraktion riskerar kanske dess efterföljande att leda till en vare sig avsedd eller insedd förlust av nyanser, precision, utförlighet och fördjupning. Klarheten befrämjas ju inte alltid av brevilokvens – inte minst hos den otränade kräver den ofta viss utförlighet. Så klart och kort som möjligt givet sakens och skrivaktens övriga krav – detta skulle, inbillar jag mig, vara det minimum en allmän riktlinje måste innehålla.

Men Wellander går givetvis utöver dessa kanske alltför allmänna råd. Den största förtjänsten hos hans bok är enligt Pettersson dess råd i enskilda fall. Pettersson ger ett exempel på en syntaktisk fråga – rörande en mening i hans egen artikel – där han tror att Wellander inte skulle hålla med honom: “Många av de språkfel, som han senare skulle uppmärksamma, hade han nog först sett hos sina egna elever, kan man tänka.” Pettersson menar att Wellander skulle invänt mot att “Många av de språkfel” här brutits ut och placerats först i satsen på ett sätt som inte tar hänsyn till “satsens övriga syntax”. Det skulle föra för långt att här analysera detta i strikt grammatiska termer. Men jag kan inte kan värja mig för intrycket att om Pettersson menar att den placering av “Många av de språkfel” som han medvetet, och med rätta, valt “för att sätta dessa ord i centrum”, hade underkänts av Wellander, den senare tillämpade någon ytterligare och denna gång entydigt problematisk riktlinje i förlängningen av de redan nämnda. Genom att följa den uppnås varken större klarhet, korthet eller ens enkelhet.

Vilken är den satsens övriga syntax som hänsyn här borde tagits till? Det finns ingenting i den som strider mot Petterssons placering av “Många av de språkfel”. Kan Wellander verkligen ha menat att “Han hade nog först sett många av de språkfel, som han senare skulle uppmärksamma, hos sina egna egna elever” var entydigt att föredra, och att sådant var så viktigt för honom att det måste påtalas vid rådgivning? Det påhängda “kan man tänka” berörs ju inte av olikheten mellan dessa konstruktioner, även om det som jag ser det till skillnad från “Han hade nog först sett” rent formellt med fördel hade kunnat sättas först i satsen: “Man kan tänka att många”. Men även det motverkar ju avsikten att sätta “Många av de språkspel” i centrum, och att sätta det före “Han hade nog först sett”, d.v.s. “Man kan tänka att han nog först hade sett”, skulle ju göra det i ännu högre grad.

Det jag mest undrar över är emellertid Wellanders inställning till lånord. Pettersson hävdar att olägenheterna med onödiga lånord ingenstans beskrivs så pedagogiskt som hos Wellander. Möjligen avser han här mer specifikt olägenheterna med det onödiga och ofta helt urskillningslösa engelska inflytandet, som väl dock blev verkligt påtagliga först efter Wellanders tid. Men generellt gäller ju att all tonvikt här måste läggas på det onödiga. Denna fråga aktualiseras åter av det exempel från Wellander – denna gång verkligt och inte bara tänkt – som Pettersson ger: “En bil”, klagar Wellander, “sägs numera efter en sammanstötning vara ramponerad eller spolierad eller demolerad, men den, som känner dessa ords verkliga betydelse, aktar sig noga för att av dessa meddelanden draga någon bestämd slutsats rörande graden och arten av den skada, som egentligen drabbat bilen.” Förvisso kan lånord, som Pettersson säger, ge upphov till svårigheter med inordningen i svenska språket och skapa problem för förståelsen, grammatiken och formläran. Men det enda som illustreras i det valda exemplet är ju problem med förståelsen – orden är helt enkelt felaktiga eller mindre lämpliga i sammanhanget, valda utan kännedom om deras verkliga betydelse eller etymologi. Formellt och grammatiskt är de ju väl inordnade i svenskan, även om deras upptagande på Wellanders tid var nytt och ännu kändes ovant. Det är svårt att se att dessa lånord som sådana är problematiska.

Ja, åtminstone i de två latinska fallen blir, tycker jag, själva termen “lånord” problematisk. Alla europeiska språk bygger ju från ett tidigt stadium i stor utsträckning på en enorm reservoar av gemensamma latinska och grekiska ord, inte bara de som direkt utvecklats ur de klassiska språken. Ingenting i denna reservoar kan rimligen betecknas som lånord. I detta avseende är alla våra språk i verkligheten ett enda gemensamt med lokala variationer. Ändå har bara en liten del upptagits i respektive “modernt” språk, och vad som upptagits är ofta helt godtyckligt. Detsamma gäller ord från andra moderna språk. Även här lånar vi åtminstone ofta, i ljuset av den större släktskapen över gränserna mellan de stora språkförgreningarna, ganska naturligt från varandra. Det finns hur många specifikt germanska tyska ord som helst, exempelvis, som skulle ha kunnat upptas i svenskan i stället för eller utöver de som faktiskt har upptagits, och med samma lätthet inordnas.

Det enda det handlar om är en tillvänjningsprocess och en formell anpassning, och det enda som borde vägleda denna process är ett tillräckligt mått av omdöme, skicklighet och smak i varje enskilt fall och vid varje ny introduktion. Anledningen till att vissa grekiska, latinska, franska, engelska och tyska ord inte blivit en del av svenskan är i stor utsträckning endast att ingen framstående författare ännu assimilerat och försvenskat dem på ett sätt som kunnat bli auktoritativt och anges, med årtal, i akademiens ordbok.

Att Wellander var nationalkonservativ gjorde honom inte till någon ohistorisk, artificiell svensk språkpurist, och detsamma gäller förstås Pettersson. Ändå varken kan eller vill jag riktigt godta som allmän riktlinje rådet att “skriva svenskt” i den mening Wellander avser, såtillvida som den är oundvikligen underordnad en uppenbar historisk relativitet och inte tillhandahåller ens för gymnasister tillräckliga kriterier för den verkliga, levande språktillägnelsen och -utvecklingen. Ramponera, spoliera och demolera är förvisso olämpliga ord för att beskriva skadorna på en bil efter sammanstötning, men de är knappast i sig själva och i allmänhet olämpliga i svenska språket. Just genom sina specifika betydelser och etymologier kan ord som dessa, introducerade på samma sätt och från samma språk som otaliga andra tidigare, ibland tillföra specifika betydelsedimensioner och nyanser som i svenskan redan existerande och tidigare inordnade ord saknar.

Wellander var alltså väl medveten om språkvårdens nära samband med och centrala betydelse för nationaliteten och kulturarvet (en annan av hans böcker heter helt enkelt Språkvård och kulturarv). Vad jag här säger ska naturligtvis inte ses som något samlat omdöme om Wellander och hans gärning; det är endast fråga om några kompletterande marginalanteckningar till Petterssons trevliga introduktion av honom för Samtidens läsare. Wellanders styrka låg alltså enligt Pettersson i hans råd i enskilda fall. Alla sådana kan givetvis inte avgöras enbart utifrån klarhetens, korthetens, enkelhetens och svenskhetens allmänna kriterier, och Pettersson kan förstås bara ge enstaka exempel.

Generellt gäller emellertid för mig att det är en problematisk typ av nationalkonservatism vars “språkförsvar” inte i tillräcklig utsträckning bejakar det gemensamma europeiska språkarvets alltjämt outnyttjade resurser för utveckling och förfining av det svenska språket. Givetvis krävs vaksamhet vid detta arvs fortsatta tillägnelse, så att äldre och specifikt svenska ord inte undanträngs och resultatet därmed blir utarmning i stället för berikning. Men även det europeiska språkarvet är en del av vårt kulturarv, och det behöver på intet sätt stå i motsats till vården av svenskans egenart. Här har de normsättande språkanvändarna (jag begränsar mig nu för enkelhetens skull till denna benämning) ett avgörande inflytande och därmed också ett stort ansvar. Och vilka som blir sådana språkanvändare, vilka som erkänns som betydande författare, det borde i sin tur i större utsträckning bero på kvalificerade kritikers insatser: dessa får inte, exempelvis på grund av problematisk teoretisk inspiration, försumma sitt verkliga uppdrag.