Wellander och språkvården

Simon Pettersson skriver i Samtiden om Erik Wellanders (1884-1977) insatser för den svenska språkvården, främst i hans på Svenska Akademiens uppdrag skrivna bok Riktig svenska, vars första upplaga utkom 1939. Det är utmärkt att Pettersson, själv liksom Wellander germanist, uppmärksammar denna sida av Wellanders gärning och inte bara hans “akademiska, antiliberala nationakonservatism” och bidrag till tidskriften Svensk Lösen. Förvisso tillhör, som han påpekar, “språkförsvaret” i sig “konservatismens och nationalismens angelägnaste uppgifter”.

Emellertid vill jag ställa några frågor – frågor som jag vet att Pettersson har full förståelse för och vars ställande han med all säkerhet håller med mig om riktigheten av (han påpekar själv att man inte alltid behöver hålla med om Wellanders rekommendationer), men som kanske kan vara av värde för andra läsare. Wellanders råd känns igen, ibland även från vårdare av andra språk vid denna tid och senare. Hans “allmänna riktlinjer är att man bör skriva klart, att man bör skriva kort och att man bör skriva svenska”. Man frågar sig hur allmänna dessa riktlinjer är, eller kanske snarare, i vilken utsträckning Wellander också tillhandahöll särskilda. Jag undrar om inte riktlinjerna även som bara allmänna kanske skulle kunna betecknas som något otillräckliga, i synnerhet om det här verkligen är fråga om blott språkriktighet, “riktig” svenska.

I en mening är de naturligtvis helt okontroversiella. Pettersson gissar att Wellanders engagemang på detta område, eller åtminstone dess innehållsliga karaktär, bestämdes av hans erfarenhet som gymnasielärare, d.v.s. att det var hans egna elevers språkliga fel och brister som motiverade honom och som han huvudsakligen, eller från början, ägnade sin uppmärksamhet. Kanske tyckte han, även om det för mig framstår som något märkligt, åtminstone på det gamla lärdomsgymnasiet där han periodvis var verksam, inte ens på trettiotalet att på denna nivå mer specifika riktlinjer var nödvändiga eller motiverade. Men även som blott allmänna riktlinjer för svenska språket som sådant, efterfrågade av Svenska Akademien, undrar jag om de inte är i behov av åtminstone några kompletterande kommentarer, även i en kort framställning av Pettersons typ.

Riktlinjerna förklaras av kritiken mot “det tunga kanslispråket” som “vid denna tid…ännu dominerade så mycket av den svenska prosan”. En sådan prosa fanns förvisso då. Den fanns också senare, med en delvis förändrad, mer radikalt rationalistisk-byråkratisk karaktär. Men för att denna front mot 1930-talets kanslispråk ska vara verkligt meningsfull idag, krävs åtminstone någon grad av förtrogenhet med detta språk och överhuvudtaget med prosan vid denna tid, en förtrogenhet som de flesta saknar. Den alltför tunga kanslisvenskan var inte helt dominerande. Och även i denna prosa fanns, även när den från vår tids vardagsspråks perspektiv förvisso måste betecknas som tung, stora variationer. Vad jag befarar här är att det också finns en risk att åtminstone några viktiga dimensioner av den mer avancerade svenska språkbehandlingens historiska landvinningar kan gå förlorade genom ett alltför enkelt förlitande på klarhet, korthet och svenskhet. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att föreslå att den svenska prosan just vid tiden för den första upplagan av Riktig svenska, eller, säg, den första hälften av 1900-talet, kanske nådde sin fullaste, rikaste generella utveckling, en höjdpunkt även, men inte uteslutande i vad gäller klarhet och relativ svensk självständighet och egenart, präglad av helt andra kvaliteter än alltför stor tyngd, tillkrångladhet och dunkelhet.

Klarhet är förvisso ett oftast entydigt lovvärt, klassicistiskt ideal, och det är sannolikt malplacerat att ta upp det här, i sammanhanget av elementär språkvård. Klarhet i den begränsade betydelsen av formell och syntaktisk korrekthet – språk kan ju verkligen vara oklart i dessa avseenden – är självklart relevant när det gäller “riktig” svenska. Men åtminstone lite mer än detta tycks avses, något som går utöver den rena språkriktigheten. Och då bör möjligen sägas att klarhet i övrigt, allmän stilistisk och sakligt-innehållslig klarhet, är något annat, ett viktigt men ofta ett svårt ideal som inte kan uppnås enbart genom förenkling. Här är ju problemet lika mycket, eller ännu mer, tankemässig oklarhet, något som förhoppningsvis kan bearbetas inom gymnasiets filosofi- och logikundervisning. Är det ett så allvarligt problem när det gäller “riktig” svenska?

Kanske bör rentav nämnas att kravet på klarhet inte bör drivas så långt eller på sådant sätt att den oerfarne och genomsnittlige språkanvändaren (eller språkvarelsen, borde man kanske säga) känner sig tvingad till otillbörlig enkelhet i uttrycket och i det därifrån aldrig helt åtskiljbara sakinnehållet. På högre nivåer gäller ju inte sällan att även prosan måste ge sig in på svåra, tidigare ej beträdda områden, måste tillåtas vara sökande, prövande på ett sätt som gör att fullständig klarhet och genomskinlighet inte omedelbart kan uppnås. Det är inte detsamma som tillkrånglande och fördunkling, utan en nödvändig begränsning given med såväl språkets som verklighetens natur. I fall av det slag jag har i åtanke kan klarhetskravet i själva verket också bli en begränsning, som hindrar användningen eller förverkligandet av språkets utforskande, nyupptäckande potential och otillbörligt inskränker utsägningsfältet. Många gånger är det endast genom att anträda tidigare okända vägar som språket senare kan uppnå klarhet även för det nya. Åtminstone ett mått av tolerans kan väl här vara på sin plats, bortom själva den formella språkriktigheten, även ifråga om elever (och andra) som kanske gör de första försöken att uttrycka sig mer utförligt och sammanhängande i skrift.

Detsamma gäller kortheten som riktlinje. Inte heller här handlar det ju om ren språkriktighet – man får en känsla av att Wellander snarare fokuserar på “god stil” än “riktig” svenska. Och korthetskravet kan ju endast förstås med utgångspunkt från konkreta exempel på otillbörlig, såväl sakligt sin stilistiskt omotiverad längd. Wellander tillhandahåller förvisso just sådana: klumpiga, långa sammansättningar av den typ Pettersson visar att han använder som illustrationer är självklart giltiga exempel, även om de inte är exempel på formella fel. Men för gymnasisten eller den i övrigt oerfarne språkanvändaren – och jag tycker man måste komma ihåg att det här ju handlar om ofta ordkarga, redan korthuggna svenskar – som enbart tar till sig riktlinjen som isolerad abstraktion riskerar kanske dess efterföljande att leda till en vare sig avsedd eller insedd förlust av nyanser, precision, utförlighet och fördjupning. Klarheten befrämjas ju inte alltid av korthet – inte minst hos den otränade kräver den ofta viss utförlighet. Så klart och kort som möjligt givet sakens och skrivaktens övriga krav – detta skulle, inbillar jag mig, vara det minimum en allmän riktlinje måste innehålla.

Men Wellander går givetvis utöver dessa kanske alltför allmänna råd. Den största förtjänsten hos hans bok är enligt Pettersson dess råd i enskilda fall. Pettersson ger ett exempel på en syntaktisk fråga – rörande en mening i hans egen artikel – där han tror att Wellander inte skulle hålla med honom: “Många av de språkfel, som han senare skulle uppmärksamma, hade han nog först sett hos sina egna elever, kan man tänka.” Pettersson menar att Wellander skulle invänt mot att “Många av de språkfel” här brutits ut och placerats först i satsen på ett sätt som inte tar hänsyn till “satsens övriga syntax”. Det skulle föra för långt att här analysera detta i strikt grammatiska termer. Men jag kan inte kan värja mig för intrycket att om Pettersson menar att den placering av “Många av de språkfel” som han medvetet, och med rätta, valt “för att sätta dessa ord i centrum”, hade underkänts av Wellander, den senare tillämpade någon ytterligare och denna gång entydigt problematisk riktlinje i förlängningen av de redan nämnda. Genom att följa den uppnås varken större klarhet, korthet eller ens enkelhet.

Vilken är den satsens övriga syntax som hänsyn här borde tagits till? Det finns ingenting i den som strider mot Petterssons placering av “Många av de språkfel”. Kan Wellander verkligen ha menat att “Han hade nog först sett många av de språkfel, som han senare skulle uppmärksamma, hos sina egna egna elever” var entydigt att föredra, och att sådant var så viktigt för honom att det måste påtalas vid rådgivning? Det påhängda “kan man tänka” berörs ju inte av olikheten mellan dessa konstruktioner, även om det som jag ser det till skillnad från “Han hade nog först sett” rent formellt med fördel hade kunnat sättas först i satsen: “Man kan tänka att många”. Men även det motverkar ju avsikten att sätta “Många av de språkspel” i centrum, och att sätta det före “Han hade nog först sett”, d.v.s. “Man kan tänka att han nog först hade sett”, skulle ju göra det i ännu högre grad.

Det jag mest undrar över är emellertid Wellanders inställning till lånord. Pettersson hävdar att olägenheterna med onödiga lånord ingenstans beskrivs så pedagogiskt som hos Wellander. Möjligen avser han här mer specifikt olägenheterna med det onödiga och ofta helt urskillningslösa engelska inflytandet, som väl dock blev verkligt påtagliga först efter Wellanders tid. Men generellt gäller ju att all tonvikt här måste läggas på det onödiga. Denna fråga aktualiseras åter av det exempel från Wellander – denna gång verkligt och inte bara tänkt – som Pettersson ger: “En bil”, klagar Wellander, “sägs numera efter en sammanstötning vara ramponerad eller spolierad eller demolerad, men den, som känner dessa ords verkliga betydelse, aktar sig noga för att av dessa meddelanden draga någon bestämd slutsats rörande graden och arten av den skada, som egentligen drabbat bilen.” Förvisso kan lånord, som Pettersson säger, ge upphov till svårigheter med inordningen i svenska språket och skapa problem för förståelsen, grammatiken och formläran. Men det enda som illustreras i det valda exemplet är ju problem med förståelsen – orden är helt enkelt felaktiga eller mindre lämpliga i sammanhanget, valda utan kännedom om deras verkliga betydelse eller etymologi. Formellt och grammatiskt är de ju väl inordnade i svenskan, även om deras upptagande på Wellanders tid var nytt och ännu kändes ovant. Det är svårt att se att dessa lånord som sådana är problematiska.

Ja, åtminstone i de två latinska fallen blir, tycker jag, själva termen “lånord” problematisk. Alla europeiska språk bygger ju från ett tidigt stadium i stor utsträckning på en enorm reservoar av gemensamma latinska och grekiska ord, inte bara de som direkt utvecklats ur de klassiska språken. Ingenting i denna reservoar kan rimligen betecknas som lånord. I detta avseende är alla våra språk i verkligheten ett enda gemensamt med lokala variationer. Ändå har bara en liten del upptagits i respektive “modernt” språk, och vad som upptagits är ofta helt godtyckligt. Detsamma gäller ord från andra moderna språk. Även här lånar vi åtminstone ofta, i ljuset av den större släktskapen över gränserna mellan de stora språkförgreningarna, ganska naturligt från varandra. Det finns hur många specifikt germanska tyska ord som helst, exempelvis, som skulle ha kunnat upptas i svenskan i stället för eller utöver de som faktiskt har upptagits, och med samma lätthet inordnas.

Det enda det handlar om är en tillvänjningsprocess och en formell anpassning, och det enda som borde vägleda denna process är ett tillräckligt mått av omdöme, skicklighet och smak i varje enskilt fall och vid varje ny introduktion. Anledningen till att vissa grekiska, latinska, franska, engelska och tyska ord inte blivit en del av svenskan är i stor utsträckning endast att ingen framstående författare ännu assimilerat och försvenskat dem på ett sätt som kunnat bli auktoritativt och anges, med årtal, i akademiens ordbok.

Att Wellander var nationalkonservativ gjorde honom inte till någon ohistorisk, artificiell svensk språkpurist, och detsamma gäller förstås Pettersson. Ändå varken kan eller vill jag riktigt godta som allmän riktlinje rådet att “skriva svenskt” i den mening Wellander avser, såtillvida som den är oundvikligen underordnad en uppenbar historisk relativitet och inte tillhandahåller ens för gymnasister tillräckliga kriterier för den verkliga, levande språktillägnelsen och -utvecklingen. Ramponera, spoliera och demolera är förvisso olämpliga ord för att beskriva skadorna på en bil efter sammanstötning, men de är knappast i sig själva och i allmänhet olämpliga i svenska språket. Just genom sina specifika betydelser och etymologier kan ord som dessa, introducerade på samma sätt och från samma språk som otaliga andra tidigare, ibland tillföra specifika betydelsedimensioner och nyanser som i svenskan redan existerande och tidigare inordnade ord saknar.

Wellander var alltså väl medveten om språkvårdens nära samband med och centrala betydelse för nationaliteten och kulturarvet (en annan av hans böcker heter helt enkelt Språkvård och kulturarv). Vad jag här säger ska naturligtvis inte ses som något samlat omdöme om Wellander och hans gärning; det är endast fråga om några kompletterande marginalanteckningar till Petterssons trevliga introduktion av honom för Samtidens läsare. Wellanders styrka låg alltså enligt Pettersson i hans råd i enskilda fall. Alla sådana kan givetvis inte avgöras enbart utifrån klarhetens, korthetens, enkelhetens och svenskhetens allmänna kriterier, och Pettersson kan förstås bara ge enstaka exempel.

Generellt gäller emellertid för mig att det är en problematisk typ av nationalkonservatism vars “språkförsvar” inte i tillräcklig utsträckning bejakar det gemensamma europeiska språkarvets alltjämt outnyttjade resurser för utveckling och förfining av det svenska språket. Givetvis krävs vaksamhet vid detta arvs fortsatta tillägnelse, så att äldre och specifikt svenska ord inte undanträngs och resultatet därmed blir utarmning i stället för berikning. Men även det europeiska språkarvet är en del av vårt kulturarv, och det behöver på intet sätt stå i motsats till vården av svenskans egenart. Här har de normsättande språkanvändarna (jag begränsar mig nu för enkelhetens skull till denna benämning) ett avgörande inflytande och därmed också ett stort ansvar. Och vilka som blir sådana språkanvändare, vilka som erkänns som betydande författare, det borde i sin tur i större utsträckning bero på kvalificerade kritikers insatser: dessa får inte, exempelvis på grund av problematisk teoretisk inspiration, försumma sitt verkliga uppdrag.

1 Response to “Wellander och språkvården”


  1. 1 mirotanien February 13, 2016 at 1:12 pm

    Wellanders särskilda riktlinjer = rent godtycke. Wellander var en humorbefriad språkpolis, upphöjande till lag sina åsikter om ditt och datt. Må han vila i frid.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi