Category: Philosophy

Melanchthon, humanismen och idealismen

Bland reformatorerna finner vi norr om Alperna hos Melanchthon den humanistiska tanken om den genom den fria viljans rätta bruk och genom klassikerstudium – dock självfallet inkluderande Bibeln – åvägabragta moraliska utvecklingens centrala betydelse.

Liksom flera av de övriga reformatorerna förnyar han dessutom i motsättning till den skolastiska aristotelismen och i anslutning till Augustinus’ illuminationsteori läran om det medfödda, i det inre omedelbart uppfattade själsinnehållets lumen naturale: de moraliska principerna och Gudsidén. Liksom i den platonska, idealistiska traditionen är den “kunskapsteoretiska” och ontologiska dimensionen här nära förbundna (det i det inre omedelbart uppfattade själsinnehållets betydelse för den filosofiska kunskapsfrågan måste hela tiden påminnas om, eftersom den så sällan uppfattas och förstås).

Inte minst i Sverige blev Melanchthon också en motvikt mot Luthers lära om den genom syndafallet trälbundna viljan.

Såväl reformationen med dess olika vidareutvecklingar som den frambrytande kapitalismen bidrog under den nya tiden i olika faser och på olika sätt till prioriterandet av den mänskliga individen framför samhället sådant det förståtts under medeltiden. Det blir nu alltmer de fria individerna som tillsammans utgör samhället, och det politiska tänkandet ställdes gradvis inför uppgiften att finna ett samhälleligt föreningsband på basis av den subjektivitet som kunde förena deras s.a.s. individuella autonomier. Men detta föreningsband skulle också självt komma att behöva förstås som ett autonomins band i den gemensamma meningen, en av individerna frivilligt antagen objektiv lag.

Utvecklingen av den samhälleliga individualiteten och den inre förståelsen av den själsliga individualiteten fortskred därför nu i växelverkan. Melanchthon inför ett nytt begrepp: psykologi. Tänkandet kring själen börjar vid denna tid alltmer röra sig kring dess tillstånd, förmågor, böjelser, fakulteter och egenskaper. Det gör själen mer personlig. Den klassiska idealismens av den kristna teologin och skolastiken bristfälligt upptagna intellektiva själen träder tillbaka till förmån för den förnyade men också starkt reducerade augustinismen. På nytt sätt i linje med det dominerande tänkandet låter denna senare själen alltmer framstå som blott mänsklig, dess själsanalys blir mer och mer till en analys av det blott mänskligt föränderliga psyket. Individualiseringen och personaliseringen blir än mer en humanisering. Själen blir ett modernt själv, en subjektivitetens insida, frikopplad från den andliga identiteten. Psykologin tar över.

Detta var nu inte i sak någon i allo självklart nödvändig utveckling, och i de religiösa riktningarna, via pietismen in i vår tid, skulle själen åtminstone ibland s.a.s. växa i mer fullödigt individualiserande och personaliserande riktning enligt Augustinus’ eget föredöme, d.v.s. i förhållande till Gud som uppfattad i det inre, inte till världen. Det finns alltifrån början förbindelselänkar mellan och väsentliga mellanformer av tidigmodernitetens två förgreningar av sin egen personförståelse, den som kvarhåller evigheten, och den som innebär orientering mot världen och ur andligt perspektiv ter sig som en världsligt spatiotemporal och kroppslig begränsning, ur sekulärt perspektiv som en frigörande expansion. Fastän skillnaden mellan dessa ofta förblev slående tydlig, kan man väl säga att ett av modernitetens väsentligaste filosofiska temata skulle bli hur de kunde förenas och syntetiseras.

Den radikala upplysningens extremare former till trots talade man ända in på 1800-talet ibland endast om den kristna eran, som följt på den klassiska antikens och som man själv tillhörde, och ville inte urskilja någon ny, epokal modernitetens brytning. Ändå var det ofta uppenbart fråga om en självlegitimeringens problematik och diskussion, en legitimering som på det individuella, samhälleliga och allmänkulturella planet nödvändigt uppfattades i denna kontinuitets termer. Men den kyrkliga institutionens och dogmatikens grepp försvagades på sikt direkt såväl som indirekt även genom reformationen, efter dess snart utvecklade men tillfälliga, stramt samhälleligt-auktoritärt organiserade nya ortodoxiers dominans – en dominans som heller inte i sig hindrade det nya humanistiska utbildningsväsendets framväxt i de protestantiska länderna. Den under renässansen nyformulerade och mer eller mindre transformerade platonsk-idealistiska traditionen kom genom den tidigmoderna perioden att i olika varianter åtminstone för filosoferna att utgöra ett alternativ som ofta starkt modifierade förståelsen av personlighetens icke-världsliga orientering, och vi finner alltså några inslag av detta redan hos den humanistiske reformatorn Melanchthon.

Pantheism, Postmodernism, Pop, 1

For many years, postmodernism, in the broad and loose American sense which includes also the main thinkers of poststructuralism, has come under attack in academia from various quarters, and some of its influence should be described in the past tense. But if it is receding, it has of course, like all the successive movements in the shifting pageant of modern intellectual and academic life, left a permanent legacy which is taken up in more or less recognizable forms in subsequent thought. Not only is it still a relevant analytical category in the effort to understand contemporary culture, but as a product of what I call the pantheistic revolution, it stands in an indissoluble relation to some of the movements which have recently supplanted it and which are also products of this same revolution.

This is one of the things which can best be seen by applying the analytical concept of a pantheistic revolution that comprises both modern romanticism and modern rationalism. Derridean deconstruction and similar strategies were Americanized postmodernism’s new attempt to break down what the prominent scholar of romanticism Morse Peckham described in terms of “orientation”, the fixed, dualistic, hierarchical and of course allegedly unreal constructs of order of Platonism and Christian theology as well as of Enlightenment rationalism. In a sense, postmodernism still constructed the world out of the self and the self out of the world, but there was no longer any explanation or deduction from an empty, unitary principle behind this process. All first principles, comprehensive systems, supreme propositions, and overarching theories were now rejected, and considered possible to reject. There could be no ontotheology, no centre, no master narrative. The hierarchical, vertical, “arborescent” structure of knowledge with clearly classifiable branches stemming from an original unitary principle was abandoned by Deleuze in favour of a horizontal or subterranean, “rhizomatic” knowledge. The use of a vague, poetical, allusive, metaphorical and analogical language in Ahrimanic opposition to the – always caricatured – limitations of the clear and distinct Ohrmazdic conceptuality of Descartes, the “idées claires”, “règles”, and “forme” defended by French classicist critics of romanticism like Pierre Lasserre, was taken to new extremes.

Modern rational exploitation, domination and control of nature, and traditional spiritual transcendence of it, became ever more indistinguishable. Postmodernism opposed mainly the rationalistic, epistemological subjectivity of modernity, but failing increasingly to perceive the difference between such subjectivity and the subjectivity of moral and religious consciousness in the Platonic and Christian traditions, it tended to reduce the latter to the former and to and reject all subjective identity based on the qualities of consciousness as an imperialistic metaphysics of presence and logocentrism.

This is one of the reasons why postmodernism must be seen as a chapter in the long story of modern romanticism, restating some of its oldest and most basic themes in terms the newness of which can delude us only if we do not grasp the depth and pervasiveness of the romantic movement as quintessentially defining Western culture at present no less than two hundred years ago. For the postmodernist, the rationalist, abstract straitjacket of the logocentric metaphysics of presence stifles the play of  dualities and binary opposites that the earlier romantics sought in various ways to reunite, but which were now even more fluid, unstable, and ambiguous, and the indeterminate play of which was now – also largely in line with Adorno’s negative dialectic – simply to be set free without even an ideal of synthesis.

In Lasserre’s words about romantic thought, “la Définition est la mort de la pensée”; we stand before a “laisser-aller infini”, and “le caractère indéterminé des représentations” is indeed, and again, “mêlé d’une sorte d’enthousiasme”. The effect of the new wave of release was of course, as ever, revolutionary, guided in the new, indirect fashion by “l’esprit de nivellement par en bas dans l’ordre de la culture”. [Le romantisme français (1907) – page number missing in my notes, but will be added when I next consult this book in the library.] But after Heidegger there were no longer any claims either to human divinity or to the spontaneous harmony consequent upon its liberation. With deconstruction, postmodern culture finally passed unambiguously beyond even the distorted remnants of what Peckham analysed in terms of the tragic vision that were still cultivated or manipulated by modernism. In this state, where all objective distinctions of reality were suspended or dissolved in the directionless process of what was originally pantheism, the whole content and meaning of art, which previously depended on these distinctions, were ultimately reduced, if not to sheer nonsense, at least to triviality.

For the distinction between romanticism before and after the complete loss of the tragic vision can be linked to a distinction Robert Pattison makes in The Triumph of Vulgarity: Rock Music in the Mirror of Romanticism (1987) between vulgar and non-vulgar romanticism. Even rapture, ecstasy and joy, which were still goals of romantic aesthetics, are “states impossible for the vulgar pantheist. To be rapt is to be snatched from the toil of common existence and lifted to a transcendent sphere from which to view perfection. To be ecstatic is literally to stand outside of one’s self, an incomprehensible position to the solipsist.” [Op.cit. 197.]

Already Coleridge realized that these states were incompatible with pantheism: “Pantheism, Coleridge says, is ‘the inevitable result of all consequent Reasoning in which the Intellect refuses to acknowledge a higher or deeper ground than it can itself supply’. And so pantheism is for Coleridge ‘practically atheistic’ – a belief that gives us a universe in which there is no joy because there is nowhere from which it flows or toward which we can move to find it.” It is clear to Coleridge that “we cannot have the joy of Beethoven’s Ninth and the vulgarities of pantheism together”. [Ibid.] But as pantheism triumphs and takes Western culture beyond the tragic vision, mere entertainment, “fun”, is all it can reach.

Although, as Pattison shows, the same case about the pantheistic revolution could as easily be made with reference to modernist and postmodernist art, literature, and non-popular music, it is popular music that reveals most clearly, through its “vulgar” directness and simplicity, the underlying moods, attitudes and motivations of the revolution of romantic pantheism, the momentum of the deeper cultural dynamic which encompasses also the intellectual élites or pseudo-élites of radical modernism and postmodernism.

The Triumph of Vulgarity is an analysis of rock music as a quintessential product of the pantheistic revolution, where pantheism comes completely into its own. Pattison shows how the “classical moorings” of vulgarity and refinement were dislodged by the industrial and democratic world revolutions, which were “only different names for a single upheaval” that “continues today with unabated vigor”, and which Pattison chooses “for the sake of convenience” to call “by the name of its literary incarnation, Romanticism”. [Ibid. 13.] The analysis is simplified of course, but serves, as such, to reveal some essential truths inevitably obscured by the very process that is laid bare. We recognize, as had Lasserre, the “empty principle” of one main current of romantic, radical idealism:

“Fifty years after the proclamation of the First Republic, the Romantic historian Jules Michelet still wrote of the French Revolution in the present tense, translating it from the deathbed of history to the vitality of myth. ‘The revolution is nothing but a tardy reaction of justice against the government of favor and the religion of grace.’ The Empire had memorialized itself in the friezes of the Arc de Triomphe, royalty in the palaces of the Louvre, religion in the masonry of Notre Dame. And the revolotion? ‘The revolution has for her monument – empty space.’ Michelet was thinking of the Champs de Mars, where the French nation celebrated the first Quatorze Juillet in 1790 and four years later gathered under the leadership of Robespierre to solemnize the Republic in rites now directed to a new deity, the Supreme Being, who had ousted the Christian divinity of the ancien régime. But Michelet’s ‘empty space’, where the people once assembled to celebrate the overthrow of favor and grace, is also a memorial to vulgarity and Romanticism. Refinement, the mode in which favor and grace have apprehended the world, has always made a point of filling the imagined vacuum of vulgarity with reasoned civilization. The Romantic revolution proclaims that the apparent emptiness is in fact infinite energy that needs no refined tinkering. Two hundred years after the Revolution, rock, celebrating this energy, is the liturgy of a new religion of vacant monuments, the fulfillment of a devotion begun on the Champs de Mars.” [Ibid.]

Postmodernism, like the pantheism analysed by Lasserre, “ne distingue pas entre une sensibilité cultivée et une sensibilité barbare”, it is “[le] règne de la facilité”. [See my note about Lasserre’s work and page numbers above.] Pattison shows that the sophistication of the avant-garde culture of aesthetic modernism that was considered the prime vehicle of imageless Messianic utopia under twentieth century conditions, was, despite being until recently contemptuous of the “vulgar” expression of romanticism, ultimately but a different mode of articulation of the same credo of romantic pantheism, narcissism, relativism, and democratism that defined popular culture. The bearers of the élite, avant-garde culture of aesthetic modernism looked with utter disdain on the expressions of popular culture, but the vehemence of the attack could, as Pattison almost implies, to some extent have been due to embarrasment at the vulgar versions of the romantic pantheism that was really also at the heart of their own convictions.

Today, the remaining distinctions between popular culture and the intellectual élites of radical modernism that shunned the vulgar expressions of their own positions have largely collapsed. Until recently, the postmodernist thinkers, effecting the transition to the new state of subjectless subjectivism, had in the eyes of the unparalleled quantity of students in what has been termed today’s mass university, ever more completely cut off from traditional classical and Christian culture, much of the kudos of the modernist avant-garde, and preserved through the cultivation of an esoteric, jargon-laden idiom their distance from popular culture. But the import of their theories consistently contributed to the breakdown of all such residually traditional distinctions, even as the jargon itself epitomized the distance from the foundational traditions of the West.

Thus the thinkers could be seen to become themselves mere stars in the entertainment culture, seemingly setting up increasingly spectacular and shocking intellectual or pseudointellectual shows in order to attract and retain attention. The phenomenon is both chronicled and exemplified in grotesque products of this state of affairs like James Miller’s The Passion of Michel Foucault from 1993. In the progressing pantheistic universe’s dissolution of distinctions, what popular culture staged as identity experiments and gender-bending to mass audiences, the remaining, self-dissolving avant-garde preached as deconstructionist anti-essentialism. But even the distinction in form between the two substantially identical strategies was increasingly blurred.

Daniel Klockhoff

Klockhoff[Daniel] K., estetiker och skald, f. 14 sept. 1840 å Ytterstfors brukspredikant-boställe i Västerbotten, d. 29 juli 1867 i Uppsala, blef student i Uppsala 1859, filos. kandidat 1863, filos. doktor 1866 och s. å. docent i estetik vid nämnda universitet. Hängifven lärjunge af filosofen Boström, tillegnade K. sig under själfständigt tankearbete dennes spekulativa resultat och gjorde anmärkningsvärda förarbeten till att i den rationella idealismen skaffa den estetiska vetenskapen en fastare grundval, än panteismen förmått lägga. I denna syftning skref han sin gradualdisputation Om den pantheistiska esthetiken (1864) och afh. Om det tragiska (1865). Bland bidrag till de första årgångarna af den 1865 uppsatta “Svensk litteraturtidskrift” märkas artikeln Om dödsstraffet, som vill bevisa detta straffs orättmätighet, samt en del granskningar af teologisk litteratur, i hvilka han på en gång kraftigt och hofsamt för filosofiens och den protestantisk-religiösa utvecklingens talan. Som skald uppträdde K. först inom det 1860 i Uppsala stiftade förbundet N. S. (“Namnlösa sällskapet”) och offentliggjorde under signaturen “K.” lyriska dikter i kalendrarna “Isblomman” (1861) samt “Sånger och berättelser” (1863 och 1865). Hans dikter äro fina och innerliga uttryck för en kysk erotisk känsla och ett nobelt sinnelag.

K:s Efterlemnade skrifter utgåfvos 1871 (med inledning af C. D. af Wirsén); s. å. utkommo Dikter särskildt.

Ugglan

Ur Gösta Lundströms artikel i Svenskt biografiskt lexikon:

K. härstammade från en norrländsk prästsläkt o. fick en lärd uppfostran, först av fadern, sedan i läroverk. Efter gymnasieåren i Härnösand undervisades han privat av C. J. Dahlbäck, då docent i filosofi, ett ämne som blev K:s huvudstudium sedan han 1859 blivit student i Uppsala. Det var främst estetikens problem som fängslade honom. Han blev lärjunge till C. J. Boström, vars idealistiska tankebyggnad på kristen grund kom K:s personliga åskådning nära. Detta uteslöt dock inte en viss självständighet, bl.a. politikens område, där K. var mer reformvänlig än lärofadern.

K:s gradualavhandling Om den pantheistiska esthetiken 64 innebar ett försök att på den boströmska “rationella” filosofins grund med analytisk metod kritiskt granska Hegels o. Vischers panteistiska skönhetslära. Den följande år utgivna avhandlingen Om det tragiska avsåg att definiera detta estetiska begrepp o. ge en rationell förklaring på personlighetsfilosofins grund. Skriften meriterade K. till docentur i estetik. Han ansågs som en betydande spekulativ begåvning, o. vid univ. fästes stora förhoppningar vid honom, men på grund av hans tidiga bortgång kom hans filosofiska forskning att stanna vid ansatser…

En värdefull insats gjorde K. för den av C. R. Nyblom redigerade Sv. litteratur-tidskrift. I en programartikel visade han en för tiden vidsynt blick för en kulturtidskrifts uppgifter; målet skulle vara “en högre fantasiodling” i nationell anda. Han medarbetade flitigt i tidskriften, bl.a. med inlägg i religionsfilosofiska frågor, varvid han försvarade filosofins frihet o avvisade teologiska angrepp på denna vetenskap.

Montaigne

Dupré ifrågasätter på goda grunder Taylors uppfattning att vad denne kallar “the inward turn” var ett verk av Augustinus.[Passage to Modernity: An Essay in the Hermeneutics of Nature and Culture (1993), 93 f.] I själva verket ligger interioritetstänkandet enligt Dupré i den platonska traditionen alltifrån Platon och Sokrates, och i uppfattningen om “l’âme-daimon” som dessa filosofiskt utvecklade. Men otvivelaktigt har Taylor rätt i sitt framlyftande av de nya dimensioner denna interiorism vinner med biskopen i Hippo. Förenad med vad som återstod av platonsk själsdualism gav denna förnyade och i viktiga avseenden fördjupade interioritetsorientering upphov till fruktbara strömningar under hela medeltiden, av vilka vissa med tiden kom att leva i spänt förhållande åtminstone till den aristoteliserande skolastiken.

Under renässansen kunde de slutligen utvecklas friare. Och Taylor visar hur denna interioritetstradition därefter förgrenar sig i skilda huvudströmningar. Norr om Alperna blev, på större historiskt, geografiskt, språkligt och samhälleligt avstånd från den klassiska antiken och under starkare feodalt och skolastiskt tryck, humanismen annorlunda beskaffad och reaktionerna på renässansens alla förändringar ofta kraftigare; Weintraub framhåller också att vad som kan kallas den fruktbara “identitetskrisen” blir starkare.

En av de förgrenade omvandlingarna av augustinismen är avgjort mer nordeuropeisk: den cartesianska. En annan kan betecknas som det i väsentliga avseenden sekulariserade, introspektiva självsökandets eller självutforskningens tradition. Taylor låter denna förgrening börja med Montaigne, som därmed beskrivs – visserligen med reservationen “perhaps” som “a turning point”; men åtminstone i vissa avseenden förefaller den snarare börja med Petrarca, som representerar ett tidigare stadium av övergången från den kristna versionen av tematiken. Bortsett även från att den bristande diskussionen av den antika själsuppfattningen och andliga individualiteten gör att bilden av vad Montaignes nyorientering profilerar sig gentemot väl framstår som otillräcklig och delvis felaktig, [Sources of the Self: The Making of the Modern Identity (1989), 178.] fångar Taylor utmärkt dennes bidrag till denna samtidigt förnyade och förändrade augustinism.

Den äldre traditionen, konstaterar han, hade vänt sig från det föränderliga och förgängliga i riktning mot det stabila, oföränderliga och eviga – även om detta inte bara var ett för alla gemensamt, distinktionslöst, universellt och opersonligt gutt förnuft, eller den blotta allmänna mänskliga naturen, människans idé, utan lika ofta en individuell förnuftssjäl och en i någon mening och på något plan personlig Gud. Men hos Montaigne finner vi ett kvarstannande i den mänskliga existensen, människans tillstånd, en fascination för och ett utforskande av själva den instabila, föränderliga, impermanenta sfär som utgörs av det mänskliga psykiska och kroppsliga livet. Detta ledde för Montaigne enligt Taylor till ett accepterande av “gränser”, som inspirerades av såväl epikurismen som kristendomen. Även detta är naturligtvis riktigt, om vi bara håller i minnet att Montaignes mänskliga gränser inte endast står emot vad Taylor menar vara den platonska traditionens andligt/förnuftiga självkännedoms “gränslöshet”, som Taylor menar (och som överhuvudtaget endast gäller aspekter av nyplatonismen), utan mot de “gränser” av annat, andligt slag, som den individualiserade aspekten av själsuppfattningen naturligtvis måste anses ha uppställt.

Liksom för Petrarca leder självkännedomen till självacceptans, en beredskap att finna sig till rätta inom de mänskliga gränserna, och blott beskriva det mänskliga tillståndet i dess föränderlighet och bristfällighet, utan hänsyn till traditionens förebildliga och uppbyggliga mönster. Även den anspråkslösa realismen i den egna mänskliga partikularitetens beskrivning visar sig visserligen äga ett “universellt” intresse, ty “chaque homme porte la forme entiere de l’humaine condition”. [Cit. i Sources of the Self, 179.] Fastän talet om Människan i allmänhet avfärdas som förnuftets förmätenhet, och Montaigne istället väljer det anspråkslösare talet om blott sig själv, involveras han, som Weintraub framhåller, genom sitt självutforskande med nödvändighet också i Människans allmänna villkor. [The Value of the Individual: Self and Circumstance in Autobiography (1978), 184-8.]

För Montaigne består dock den rätta livsföringen i uppnåendet av det rätta medelmåttets balans inom den egna, och i hög grad partikulärt egna, mänskliga naturens gränser, under ödmjukt avvisande av övermänsklig andlig strävan och universella ideal. Om vi med psykisk förstår inte den antika idealismens själsbegrepp med dess högre, Människan transcenderande dimension, utan dess lägre, rent Mänskliga, med sinnligheten uppblandade mentala sfär – d.v.s. snarare i vår tids psykologiska mening – skulle man kunna säga att vi hos Montaigne, fortfarande under starkt allmänt kulturellt inflytande från den kristna traditionen men med epikuriska tillägg, i motsats till Augustinus finner den psykiska personen och kroppspersonen sedda inifrån. Montaigne utbreder sig med enorm, flödande, ortodoxin generellt i sak motsvarande vältalighet om den Mänskliga naturens kroppslighet och om kroppens och själens Nödvändiga Enhet. Men hans upptagenhet med och försvar för de mänskliga svagheterna är föga ortodoxa. Det är fråga om att söka och finna sitt själv, att bli och vara sig själv, som Människa, med alla intressanta brister. Och allt detta är “entirely a first-person study”. [Taylor, 181.]

Petrarca valde fortfarande mellan olika antika och kristna exemplariska modeller som kunde förenas med det likaledes nödvändiga accepterandet av hans unika och värdefulla själv, och spänningen mellan dessa aemulanda och den personliga uniciteten upphävdes icke. Men hos Montaigne bortfaller personlighetsidealen, och Taylor finner här en väsentlig början till den moderna mänskliga autenticitetstematiken, den fortgående tolkningen av oss själva i termer av vår egen mänskliga engångighets och oersättliga originalitets sanning.

Inslagen av “självskapande” i den italienska renässansen uppges visserligen inte. [Dupré, 100.] Men de träder tillbaka till förmån för den blotta självupptäckten. De traditionella auktoriteterna även ifråga om den mänskliga identiteten var motstridiga, och den nya skepticismens och relativismens enda hållbara väg blev, som det uppfattades, förutsättningslös och uppriktig självprövning av Montaignes typ. Med Weintraubs ord: “truth, for him, could lie only in what he was. Truth lay in the individual existence when it took care not to falsify itself.” [Op. cit. 190; jfr 194.] Den universella rationalitetens kunskap omöjliggörs av att “the personal peculiarities of the knower are inextricably intertwined with his knowledge”. [Ibid. 174.]

Likafullt innebär för Montaigne skepticismen ingen resignation, utan tvärtom endast en ständig kritisk vaksamhet i linje med renässansens nyfikna iakttagelse, enligt hans berömda motto, “Que scay-je?”. Weintraub igen: “His skeptical stance kept close to the original meaning of the word: to look out, to espy, to look out so as to discover. Such skepticism was meant to open up the right kind of relation to the knowable world, not to foreclose it.” [Ibid. 175.] Montaignes perspektivistiskt-skeptiska uppfattning av en subjektivt färgad fenomenvärld, utan öppningar mot transcendent visshet, var, som Weintraub framhåller, ingen djup filosofi. Men den var en praktisk hållning, en hex, som svarade mot hans personlighet och hans praktiska och etiska intressesfär.

Självutforskningen hörde till denna sfär, och dess medium blev ett litterärt uttryck som krävde en ny form: essän. Den analytiska läggningen är gemensam med Cardano, men till skillnad från denne finns hos Montaigne ingenting av vetenskapligt tillvägagångssätt, och ingen som helst plan eller formell struktur. Han låter sig ledas dit det inre sökandet för honom: till hans egen mångskiftande varelse. Han börjar skriva om allt som intresserar honom, men, med Weintraubs ord, “the longer he kept writing down his loose reflections, the more he came to a clear objective: I myself, Michel de Montaigne. The very act of writing had become a process of discovery”:

“[A]ll the subjects would show him the reflections of an observing self that had penetrated them. Each subject taken up had started from a personal interest; every freely floating thought was still held on a string anchored at the vital center of the self. Thoughts were not thought for their independent beauty but were self-communings by which a self tested itself; as if on tenterhooks they were painlessly being pulled into the light of self-observation. In thousands of little mirrors Montaigne saw the vast and fascinating variety of Montaigne reflected.” [Ibid. 178, 180.]

Hans Essais har “no order other than the order that was Montaigne”. [Ibid. 169.] Individualiteten, den mänskligt personliga individualiteten, är nu definitivt upplevd, förstådd och uttryckt, och dessutom på väg att entydigt värderas över det allmänna – även om Montaigne inte tycks använda ordet individualitet i denna mening, på ett sätt som kanske påminner om hur Augustinus inte använde ordet person för den verklighet han upptäckte och uttryckte. Och Montaigne är mycket klar på en punkt: denna självreflexion är inte egocentrism, utan ett uttryck för ödmjukhet, ett led i genomskådandet av arroganta förnuftspretentioner, i nedstörtandet av de förmätna övermänskliga idealen oavsett om det var fråga om imitatio Christi, den stoiske vise, den höviska kärleken, asketen eller något annat; i frigörelsen från falska masker och rollspel.

Gudsuppfattningen är inte helt oväsentlig för Montaigne, men den är ytterst tolerant, och hans essäer innehåller ingenting av syndabekännelse. som förberedelse för mottagande av den gudda nåden. De är helt enkelt ett slags försvar, mot den konventionella idealiteten, av den individuella, naturliga människan.

Om Petrarca lyckats använda den litterära dialoggenren till att avvinna den introspektiva självprövningen nya dimensioner, är upprinnelsen till Montaignes projekt den verkliga dialogen med hans saknade vän La Boétie. Genom mötet med och reflektionen i honom hade Montaignes kännedom om sin egen unicitet möjliggjorts. Taylor citerar: “Luy seul jouyssoit de ma vraye image, et l’emporta. C’est pourquoy je me deschiffre moy-mesme si curieusement.” [Taylor, 183.] Den ensamma litterära självutforskningen framstår därför som blott ett surrogat för den levande personliga konversationen.

Weintraub framhåller slutligen den intressanta paradoxen att Montaigne själv, som förkastade de traditionella exemplariska idealen, varje persona i den antika betydelsen av färdig roll, själv i sin livsföring starkare än någon annan bidrog till, ja själv kom att symbolisera, ett framtidens framväxande ideal: l’honnête homme. I själva den oberoende, semisekulariserade aristokratens avvisande av roller och yrken – inte minst författaryrket – blev han ett rollideal för aspirerande gentlemän. Hans aristokratism bestod inte som Petrarcas i horatianskt förakt för massan, tvärtom bejakade han den vanliga mänskliga naturens “låga ämne”. Men hans självständiga livssituation och fria livsföring var urbildliga för en alltmer postfeodal aristokrati som inte längre kunde identifiera sig med sina traditionella funktioner.

Även hovmannens nya ideal, som också svarade mot aristokratins nya situation, var honom dock främmande och falskt. Det enda som återstod för Montaigne var uppgiften att leva ett fullt liv. [Weintraub, 193.] Förespråkarna och utformarna av detta ideal var dock ofta inspirerade av det ciceronska humanitas-idealet och använde det i omvandlingen av riddaridealet i enlighet med den inledda borgerliga revolutionens nya krav. Och åtminstone mot det ursprungliga humanitas-idealet svarade otvivelaktigt åtskilligt hos Montaigne: hans urbanitas, hans otium cum dignitate, hans ekonomiska oberoende som befriade honom från negotium. [Ibid.]

De mänskliga ting han studerade var alltså dock blott humana, inte alltid humaniora med klassisk ideell lyftning. Weintraub konkluderar att “Montaigne’s own search…left behind the vision of a model; but it was a model that had much room for the growth of individuality.” [Ibid.] De drag ur hans eget liv som blev det avgörande bidrag han oavsiktligt lämnade till idealet om l’honnête homme hade dessutom ett än vidare inflytande, nämligen på Goethe-erans ideal om Bildung och gebildetes Menschentum. [Ibid. 192 f.] Montaigne lämnade efter sig ett “öppet” personlighetsideal som gav utrymme åt odling av olika individualiteter, som inte föreskrev fixa dygder, färdiga mönster för vad att vara och vad att göra. I stället uppmuntrade det den eleganta blandningen av olika element till behagfull, harmonisk enhet av natur och konstfullhet, med distinkt egen stil. [Ibid. 194.]

Giordano Bruno och panteismens komplexitet

Hos Giordano Bruno framblomstrar den nya, tidigmoderna typen av panteism och gudd oändlighetsimmanens, nu direkt inspirerad av Copernicus. Det är detta Bruno är mest känd för, och det är väl också detta som är det mest betydelsefulla hos honom. Men vi finner flera komplicerande inslag i denna åskådning.

Delvis motsägelsefullt föregriper han inte bara Spinozas monistiska panteism (delarna blott accidenser hos enda oändliga substansen), utan också Leibniz’ pluralism (universum en levande organism, ett sig ständigt utvecklande system av oändliga, harmoniskt interrelaterade, förnimmande, eviga monader, manifesterande det gudda väsendets storhet). Den ena världssjälen synnrar sig på något sätt i den oändligt mångfaldiga manifestationen av monaderna, men förblir ändå i sig den av oss kännbara immanenta manifestationen av monadernas monad, Gud.

Däremot kan vi inte veta något om Gud i den utsträckning han är transcendent. Bruno tänker sig dock en sådan transcendens. Ja, han tänker sig den i platonskt-ideellt präglade logoshypostatiska termer, ja t.o.m. trinitariska sådana, om än i egen variant. Det kanske väsentligaste egna särdraget framställs av Arthur Drews i belysande kontrast mot den trinitariska syn som, som vi sett, återfanns hos vissa tidiga kyrkofäder och som, även när den inte accepterades, inte heller ersatts av något mer filosofiskt eller teologiskt alternativ mer distinkt än exempelvis Thomas’ analogilära.

Det är ett särdrag som verkligen är ägnat att förvåna teister som hyser en alltför enkel uppfattning om panteismen i sig och är benägna att avfärda Bruno utan närmare studium på grundval av en sådan uppfattning. Bruno föregriper i viss mån, trots det yviga coh diffusa i hela hans åskådning, den senare karaktäristiska utvecklingen i det moderna tänkandet utöver panteismen men också genom panteismen, en utveckling vars resultat i vissa avseenden liknar den traditionella kristna teologins ståndpunkter men också skiljer sig från dem inte minst på grund av just den annorlunda vägen fram till dem. Drews skriver:

“Wenn…bis dahin unter dem Einfluss der abstrakt-monistischen Spekulation der Begriff des Gottvaters in der Regel mit dem bestimmungslosen Einen zusammenfiel, während Sohn und Geist die Momente der eigenschaftlichen Bestimmtheit in Gott vertraten; wenn vor allem der göttliche Sohn recht eigentlich Prinzip und Träger der Persönlichkeit war, der Vater dagegen seine Persönlichdeit höchstens als einen nach rückwärts projizierten Abglanz vom göttlichen Sohn erhielt, so kehrt sich dies Verhältnis in Bruno plötzlich um: der Vater erhält das Prädikat der Persönlichkeit, welches dem Sohne genommen wird, der Geist dagegen oder die Weltseele wird ausdrücklich als ein absolut unpersönliches Wesen anerkannt…”. [Die deutsche Spekulation seit Kant mit besonderer Rücksicht auf das Wesen des Absoluten und die Persönlichkeit Gottes (2:a uppl. 1895), I, 38.]

Drews går alltså så långt som att hävda att ända till denna tid Fadern sammanfallit med den bestämningslösa ettheten på grund av den abstrakt-monistiska spekulationen. Vad man åtminstone kan säga är väl att en tendens i denna riktning kvardröjt genom denna spekulations kraftfulla fortverkan genom hela medeltiden.

Att det är panteisten Bruno som markerar en förändring på detta område visar hur viktigt det är att närmare förstå panteismen och de logiker som bestämmer dess möjliga utvecklingslinjer. Dess relation till personbegreppet på olika nivåer blir i själva verket centralt i den moderna filosofin, allteftersom detta begrepp fortsätter utvecklas, berikas, förfinas, och p.g.a. den allmänna kulturutvecklingen få allt större betydelse. Vi uppfattar alltifrån början något av den nytida panteismens komplexitet därigenom att vi förstår den möjliga mångfald av olikartade former som kan rymmas mellan den teistiska och den panteistiska tendens som i Bruno förenas i en tänkare. Bruno framstår kanske som personlighetspanteist.

Världssjälen är alltså för Bruno inte den platonska världssjälen, utan den kristna Anden, som antagit den platonska världssjälens opersonliga drag. Men Fadern uppfattas nu i mer markerat personligt-teistiska termer, efter den långa period under vilken den opersonliga tolkningen varit en svårundviklig följd av den spekulativa syntesen med det grekiska tänkandet med dess monistiska tendenser i vad gäller den yttersta principen (och delvis förstås av gränserna för hypostas- och personbegreppens tidiga utveckling).

Men sammanhanget är alltså ett nytt, och öppnar sig både mot den moderna panteismens specifika särdrag, i såväl deras rationalistiska som romantiska varianter, som mot idealismen i vid och allmän mening och därmed också fortfarande andra åskådningar från den förkristna filosofiska traditionen. Den kyrka som måste värja sig mot panteismen, samtidigt som den själv förblivit formad av effekterna av den abstrakt-monistiska spekulationen, kunde inte tolerera honom.

Humanismen

Platonismen och det alltfort dominerande kristna inflytandet gör att den i de olika förnyelserna inom filosofin såväl som det övriga kulturklimatet framväxande individualismen under renässansen, som vi tittat på några uttryck för, ännu inte helt övervältrar i ren profanhumanism. Humanisterna bekämpar nominalisterna och vidareutvecklar den bibliska tanken om det skapande Ordet. Men de vänder sig också mot skolastiken i dess helhet med dess okänslighet för språket, livet och känslan. [Dupré, Passage to Modernity (1993), 102-12.] Ledande humanister som Valla, Agricola, Nizolius och Ramus kritiserar den aristoteliska logikens abstrakta konstruktioner och oförmåga att skänka kunskap om den konkreta verkligheten. Och vad som främst intresserade i den konkreta verkligheten var personlighetens utveckling och den kultiverade stilen.

Högre och lägre romantik, 1

“Romantiken” är ett amorft och mångtydigt begrepp. Det är överdrivet att, som såvitt jag minns Arthur Lovejoy gjorde, av detta skäl betvivla dess användbarhet överhuvudtaget. Men utan tvekan kräver det för att bli meningsfullt för historiskt-analytiska syften definitionsmässiga preciseringar medels centrala distinktioner. Och den mest grundläggande av dessa är såvitt jag kan se den som Leander i sin bok Nya synpunkter på romantiken (1944) (nyutgåva med titeln Romantik och moral 1980, med inledning av Ryn, ny efterskrift av Leander, och selektiv Leander-bibliografi) beskrivit i termer av “högre” och “lägre” romantik.

Leander, som jag tidigare bara kort omnämnt, var son till professorn i semitiska språk i Göteborg, Pontus Leander, sägs under Ernst Cassirers tid vid Göteborgs högskola, som nyligen behandlats av Jonas Hansson och Svante Nordin i Ernst Cassirer: The Swedish Years (2006), ha varit dennes favoritelev, [Op. cit., 118, 210. Leander behandlas också i Nordins Från Hägerström till Hedenius (1984), och, kort, i Gunnar Aspelins artikel ‘Modern svensk filosofi, 1916-1946’ i Ord & Bild 1946.] även om han aldrig helt delade dennes positioner. Redan innan Cassirer kom till Göteborg hade Leander besökt honom i Oxford. [Ibid. 57-8.]

Leander beskriver i förordet till sin avhandling, Humanism and Naturalism: A Comparative Study of Ernest Seillière, Irving Babbitt and Paul Elmer More (1937), Cassirer som sin lärare, men avhandlingen skrevs inte direkt under denne; Hansson och Nordin tolkar formuleringarna i dess förord som att Cassirer blev involverad i avhandlingsarbetet först mot dess slut. Cassirer beskrev avhandlingen som en “tüchtige und vielversprechende Leistung”; Leander hade behärskat ett svårt material och med skarp blick identifierat problemet. [Op.cit. 213.]

Avhandlingen recenserades i USA av Lovejoy (“a learned and gedankenreich volume”), och hyllades ännu 1956 av Austin Warren som “the most philosophically able work” om “the New Humanism”. Trots att Leander i mycket ställt sig kritisk till Seillières filosofi inte bara hyllade Seillière själv avhandlingen i en utförlig recension i Journal des débats. Han översatte också själv avhandlingen till franska, varvid den ånyo på fördelaktigt sätt recenserades av Henri Peyre i Mercur de France. [Ryn, ‘Om Folke Leander’, förord till Romantik och moral.]

Varken Humanism and Naturalism eller Leanders senare verk använder emellertid i mer än begränsad utsträckning cassirerska begrepp och analyser, och de behandlar områden och tänkare som Cassirer inte i övrigt ägnat sig åt – förutom i samband med läsningen av Leanders avhandling: enligt Hansson och Nordin påverkade avhandlingen nämligen i viss mån två av Cassirers egna uppsatser, ‘Naturalistische und humanistische Begründung der Kulturphilosophie’ och ‘Kant und Rousseau’, som båda publicerades senare men först presenterades som föreläsningar i Göteborg vid tiden för Leanders färdigställande av avhandlingen. Cassirer hade i viss mån föranletts av denna att sätta sig in även i Seillière och de amerikanska nya humanisterna.

Uppsatserna kan enligt Hansson och Nordin visas till dels innehålla en “dialog” med Leanders avhandling. [Op. cit. 213-17.] Mot den kritiska inställning till såväl den moderna rationalismen som romantiken som Leander med Babbitt och More intagit, försvarar Cassirer i ‘Kant and Rousseau’ en annan tolkning av Rousseau som en “restorer of the rights of humanity” och försvarare av en “religion of freedom and conscience”, grundad på praktikens primat, [Ibid. 214-15.] och framhåller att Kant förstod honom på ett annat sätt än såväl romantikerna som samtiden.

I ‘Naturalistische und humanistische Begründung der Kulturphilosophie’, vars titel ju, som Hansson och Nordin påpekar, påminner om Leanders avhandlings, [Den påminner även om titeln på en senare uppsats av Leander.] vill Cassirer försvara den tyska klassicismen kring sekelskiftet 1800: “The term ‘humanistisch’, used out of the Renaissance context, is rare in Cassirer’s works, and on the first occasion in which he uses it in the essay he puts quotation marks around it…” Men en fullvärdig humanism finns likafullt under samma period som den romantik de kritiker förkastar som Leander behandlar och ansluter sig till. “For Cassirer it was in German ‘classicism’ around 1800 that a foundation for a philosophy of man, expressed in the idea of humanitas, was laid down”. [Ibid. 216.]

Begynnelsen till en kulturfilosofi – fortsätter Hansson och Nordin sitt referat av Cassirers uppsats – återfanns dock redan under sextonhundratalet. Vad Dilthey kallade “[das] natürliche System der Geisteswissenschaften” utvecklades via Spinozas monism, dess förnyelse under romantiken med dess fatalistiska och historisk-deterministiska kulturfilosofi, och dennas variation hos Hegel, till den franska positivismen, den naturalism som Babbitt behandlat i The Masters of Modern French Criticism, och Spengler. [Ibid.] Denna linje måste dock skiljas från den av “will to form” präglade humanistiska kulturfilosofi som “encompasses Leander’s ‘moral dualism’ but at the same time exceeds this narrow ethical definition of the self”, och som representeras av Kant, Humboldt, Goethe och andra. Den kritiska filosofin och klassicismen visade att “[t]here was…more to modern thought, and especially German thought, than romantic pantheism and naturalism”. [Ibid. 216-17.]

Cassirers två uppsatser kan enligt Hansson och Nordin på detta sätt läsas som “rebuttals of Leander’s wholesale dismissal in Humanism and Naturalism of the ‘modern spirit’”. [Ibid. 216] Nu är “wholesale dismissal” en överdriven formulering. Babbitt själv, som Leander i så hög grad ansluter sig till, betonade ofta att hans nya humanism var ett försvar just för den moderna andan; vad den handlade om var bara att utvidga denna andas vetenskapliga prioritering av erfarenheten till att också, och med samma rigör, omfatta den inre erfarenheten och göra den rättvisa.

Och som Hansson och Nordin nämner stod Leander heller inte på något sätt främmande för de historiska sanningar Cassirer i dessa uppsatser framlyfte: han skulle i Nya synpunkter på romantiken komma att kvalificera vad de menar var hans “harsh judgement on every modern current of thought”: “With explicit reference to Croce, but very likely also drawing inspiration from Cassirer, he here introduced a distinction between ‘higher’ and ‘lower’ romanticism. The ‘higher romanticism’, which covered what Cassirer termed ‘classicism’ and ‘humanism’, was now seen by Leander as an advance on the classicism of the seventeenth century, by virtue of its new sense of the eternal value of the individual self.” [Ibid. 217.]

Utan tvekan går Leander här utöver Babbitts humanism, och det är säkert riktigt att han i detta är påverkad av Cassirer. Men det är viktigt att notera hur han i försvaret för den högre romantiken kvarhåller en medvetenhet om romantiken i allmänhet, d.v.s. att själva romantiken formade också Cassirers klassicism, att Weimarklassicismen var av ett annat slag än inte bara den antika utan också renässansens och den franska under le grand siècle. Det är också av betydelse att Leander i identifikationen av den högre romantikens särdrag fokuserar på personlighetsbegreppet i linje med den svenska personlighetsfilosofin och med hänvisning till Geijer, inte bara till den in i det sista betydligt mer romantisk-panteistiske Goethe.

Leander vistades 1937 i USA, där han publicerade bl.a. den viktiga uppsatsen ‘The Materialistic and the Humanitic Interpretations of History’. [The American Review, Vol. IX, No. 3 (1937).] Hansson och Nordin menar att Leander i denna uppsats, som vänder sig mot den materialistiska historietolkningen och betonar vikten av den ideella faktorn, kom in på “the ’logic of the Geisteswissenschaften’”, just det ämne som Cassirer 1942 skulle behandla i Zur Logik der Kulturwissenschaften. [Op.cit. 218.]

Huvudresultatet av Amerikavistelsen var dock den 1939 publicerade boken The Philosophy of John Dewey: A Critical Study. Ryn beskriver hur den blev

“mycket väl mottagen i USA. Trots att den i mycket är kritisk mot Dewey, fick den höga lovord även bland dem som byggde på dennes filosofi. Så till exempel skrev den kände filosofiprofessorn Herbert W. Schneider en berömmande recension i The Journal of Philosophy. Boken innehöll ‘an exceptionally conscientious and subtle exposition of Dewey’s philosophy’. Och i ett brev till Leander tillade Schneider: ‘I sincerely admire your work and regard it as the best criticism of Dewey I know of’. Det tyngst vägande omdömet kom från Dewey själv. I ett utlåtande till Sverige-Amerikastiftelsen, från vilken Leander tilldelats ett stipendium för USA-vistelsen, gratulerade han stiftelsen till utväljandet av Leander. Dewey sade sig från sin långa erfarenhet av stipendieutdelningar inte känna till något fall där resultatet varit lika framgångsrikt. Han lovordade Leanders grundliga behärskning av sitt material och hans ‘marked powers of philosophical insight’. Leander hade visat sig vara ‘a man of unusual capacity’.” [‘Om Folke Leander’.]

Detta är anmärkningsvärt just av det skälet att Dewey-boken alltså i mycket är kritisk mot sitt föremål. Hela syftet med Amerikavistelsen var enligt Ryn att “ingående granska den idékrets i USA, som under trettiotalet tycktes erbjuda det främsta alternativet till Babbitt-More”. [Ibid.] Men samtidigt tog Leander fasta på aspekter av Deweys erfarenhetsbegrepp. Efter avhandlingen hade han också kommit att ta starka intryck av Croce, vilket ytterligare markerade skillnaden gentemot Cassirer.

Denna påverkan kunde synas peka i en annan riktning än den partiella överensstämmelsen ifråga om den tyska humanismen och klassicismen, såtillvida som Croce ju delvis är hegelian. Det förblir också ett faktum att den högreromantiska förståelsen av den personlighetskategori som Leander betonar starkare än Cassirer inte heller i hans senare rent filosofiska verk (Romantik och moral diskuterar huvudsakligen romantiken i poesin) äger samma filosofiska grund som de egentliga idealistiska personalisternas. Men användningen av Croce är samtidigt selektiv, och innebär på intet sätt ett anammande av hegelianismen som ett led i den ovan antydda rationalistisk-romantisk-panteistisk-naturalistiska linjen.

Och till Hanssons och Nordins framställning kan även läggas att med undantag för frånvaron av den distinkt personalistiska filosofiska förankringen det utan tvekan är just de essentiella momenten i den högre romantiken som ges en utvecklad, allsidig och fördjupad filosofisk beskrivning i Will, Imagination and Reason. I detta verk förenas den nya humanismen från Humanism and Naturalism med tillägnelsen av Croces idealism, samtidigt som Leander (och Ryn) delvis återvänder till Cassirer, och även tar upp det fichteska och schillerska begrepp om “will to form”, “Formtrieb”, som väl är det Cassirer använt i sin distinktion mellan vad han beskriver som den i naturalismen utmynnande linjen från 16- till 1800-talet å ena sidan och den tyska humanismen och klassicismen å den andra.

Samtidigt bekräftas fortfarande skillnaden mellan Leander och Cassirer såtillvida som den förre inte heller nu vill begränsa sig till den senares nykantianism. Till en början är det främst aspekter av Croces estetik som Leander tillägnar sig: i Erfarenhetsbegreppet från estetikens utgångspunkter (1941) integreras de i Leanders kontinuerligt frammognande kunskapsteori. [Denna svenskspråkiga framställning av Croce uppskattades enligt Ryns inledning till Romantik och moral av filosofen Ernesto Coseriu.]  Hansson och Nordin menar att Cassirers dialog med Leander nu vidareutvecklas. Att Cassirer i Zur Logik der Kulturwissenschaften (1942) ägnar oproportionerligt utrymme åt polemik mot Croce beror enligt dem på Leanders bok. [Op. cit. 219.]

Under vårterminen 1944 gav Leander enligt Hansson och Nordin parallella kurser i Göteborg om Croces estetik och Cassirers kunskapsteori, och han färdigställde också Estetik och kunskapsteori: Croce, Cassirer, Dewey, som dock publicerades först sex år senare. Här har Leander också tillägnat sig Croces logik. Croce är den tänkare Leander sätter främst av de i titeln nämnda. Hansson och Nordin diskuterar med viss utförlighet den kritik av Cassirers Logik der Kulturwissenschaften, hans Philosophie der symbolischen Formen, hans språkfilosofi, hans allmänna nykantianism m.m. [Ibid. 219-24.] Även Leanders bidrag till Cassirer-volymen i The Library of Living Philosophers, The Philosophy of Ernst Cassirer (1949), tas upp.

I dessa verk har Leander nått ett långt stycke på vägen mot den mer definitiva och avrundade formuleringen av hans filosofi som vi återfinner i Will, Imagination and Reason. Genom Ryn har Leanders internationella anseende förnyats under de senaste årtiondena, inte minst därigenom att Will, Imagination and Reason, som, som jag nämnt, Ryn förklarar i förordet är resultatet av ett långvarigt samarbete med honom: den är därför i hög grad också Leanders eget verk, den definitiva, mogna slutprodukten i hans filosofiska livsverk.

Leander har i Estetik och kunskapsteori tillägnat sig andra och mer centralt hegeliansk-idealistiska aspekter av Croce. Med hjälp av denne har han avvunnit hegelianismen sanningar och insikter som är lösgörbara från det helhetliga systemet. Han visar hur de i stället är inte bara förenliga med humanismen och klassicismen i Cassirers mening, d.v.s. vad han mer exakt beskriver som den högre romantiken, utan också äger förmågan att ytterligare utveckla och filosofiskt precisera denna.

Här ska jag nu fokusera på betydelsen av Leanders centrala distinktion mellan högre och lägre romantik sådan han första gången framställer den, som sådan, i just dessa termer, i Nya synpunkter på romantiken, och med litterära i stället för filosofiska exempel. Och jag vill göra det med hänsyn i synnerhet till dess innebörd för och förhållande till den personalistiska idealismen i den svenska form som Leander själv i denna korta skrift i allmänna termer hänvisar till.

Att romantikanalysen i Humanism and Naturalism utgör en grund för framställningen i Nya synpunkter på romantiken, och att Erfarenhetsbegreppet från estetikens utgångspunkter, Estetik och kunskapsteori och Will, Imagination and Reason tillhandahåller det fullständiga filosofiska perspektiv i vilket Leanders förståelse av distinktionen mellan högre och lägre romantik ska betraktas, kommer dock framgå även om jag här inte behöver systematiskt diskutera dessa. Vissa hänvisningar till Babbitt och senare romantikforskning blir dock nödvändiga.

Själv vill jag förstå begreppen högre och lägre romantik i något vidare mening än Leander och i ett delvis annorlunda idéhistoriskt sammanhang. I sak växte min förståelse av vad som kan anses som filosofiska aspekter av den högre och lägre romantiken först fram utifrån min tillägnelse av den idealistiska formen av personalism, även om själva termerna är Leanders och jag började använda dem först sedan jag stiftat bekantskap med hans verk. Mitt perspektiv ifråga om begreppen är primärt bestämt av den svenska personlighetsfilosofins och motsvarande personalistisk-idealistiska tänkares kritik av aspekter av den tyska romantikens av alltför långtgående panteism präglade varianter av idealismen. Även Tage Lindboms djupgripande analys av modernitetens frambrytande floder av romantik och rationalism påverkade mig innan jag, genom Ryn, kom i kontakt med Leander och med Babbitts och Seillières analyser.

Allt detta motsvarar ju dock i hög grad Leanders förståelse,  även om han i den korta bok i vilken han introducerar termerna inte explicit genomför analysen av begreppen i mer precisa filosofiska termer utan fokuserar på den prekonceptuella poetiska sensibiliteten och fantasin. Men utgångspunkten är alltså Seillière, Babbitt och Croce, inte den tidigare filosofiska personalistiska idealismen och dess mer specifika kritik av linjen från Spinoza till naturalismen. Leander sympatiserar alltså allmänt med denna idealistiska personalism i vissa allmänna, mer poetiskt formulerade uttryck, och avsevärda rent filosofiska överensstämmelser finns förvisso, men han tänker inte själv strikt inifrån dess egen filosofiska tradition.

Som framgått även här behandlar naturligtvis främst Cassirer även mitt idéhistoriska sammanhang. Men tonvikterna och slutsatserna är delvis annorlunda, och jag tror att frågeställningarna på i vissa avseenden annat sätt också måste dras tillbaka till antikens och medeltidens filosofi, närmare bestämt till den i vidare mening förstådda idealismens tidiga traditioner. Varken nykantianen Cassirer, nyhumanisten Babbitt, hegelianen Croce, eller, naturligtvis, pragmatikern Dewey tänker inifrån den idealistiska personalismens tradition. Som jag ser det behöver de samtliga kompletteras och modifieras i dess ljus. Vidare har jag försökt antyda ett komparativt (öst-väst) perspektiv i detta sammanhang, på ett sätt som jag tror kan tillföra vissa hos de tänkare Leander anknyter till frånvarande men på flera sätt betydelsefulla dimensioner. Dessa olika skillnader är också utgångspunkten för min delvis i tryck föreliggande dialog med Ryn alltifrån 80-talets mitt.

En modernitetens paradox

Inom filosofin återupprättades redan med renässansplatonikerna den av nominalismen förkastade innebörden av idéläran. Men också platonismens själsbegrepp framhävdes, också i dess individuella tappning, och förenades med renässansens nya betoning av den mänskliga personlighetens utvecklings- och perfektionsmöjligheter i sitt mer fria självskapande.

Vad vi här möter är de två huvudinriktningar av den klassiska bildningen, som oftast är svåra att åtskilja i den aktuella förståelsen under antiken, t.o.m. hos idealisterna: själens andliga uppvaknande och uppåtstigande, och den blotta Människans förnuftsmässiga, moraliska och estetiska utveckling och förfining och allmänna världsliga funktionsfullödighet enligt de ideal som sammanfattats under beteckningar som paideia och humanitas.

Inom den klassiska idealismen var dessa två aspekter närmare förbundna än i andra filosofiska skolor: det senare sågs som ett led i det förra. Och det är inte minst denna förening som renässansplatonikerna tar fasta på. Den mänskliga personens frihet och värdighet hävdas, men ännu står denna person inte i motsats till ett likgiltigt kosmos, som hon behärskar och ensam skänker mening och värde. Människan och själen är fortfarande delar i platonismens eller den kristna platonismens kosmiska ordning – varierad med allehanda nygamla, mer eller mindre panteistiska inslag – och de tidiga renässanshumanisterna förhåller sig till naturen i en “constructive dialectical tension”. [Louis Dupré, Passage to Modernity: An Essay in the Hermeneutics of Nature and Culture (1993 ), 50.] Det nya intresset för pythagorismens, orfismens, hermetismens läror förstärks också.

En testfråga blev för många förhållandet till den astrologi, vars generalistiska närvaro förvånade Burckhardt. Ficino slets mellan uppfattningen om den mystika relationen mellan den individuella själen och Gud, och kommunikationen mellan de kosmiska sfärerna som förenades i en enhetlig världssjäl: “How can the individual soul destined for personal salvation be part of a totality ruled by the world soul without ceasing to be an autonomous spiritual center?” [Ibid. 56.] Han sökte förena de två perspektiven, den mänskligt-själsliga individualiteten och friheten och den stjärnstyrda kosmiska ordningen, genom människans behärskning av just den astrologiska kunskapen, under det Pico tog avstånd från astrologin av moraliska skäl, som något som stred mot den självbestämmande, autonoma frihet som var oskiljaktig från människans andliga värdighet. [Ibid.]

Picos framställning av Guds tal till Adam om hans frihet att skapa sig själv är hela denna riktnings locus classicus. Cassirer vill visa hur den cartesianska subjektivitetsprincipen har förberetts av renässanshumanismen: människans värde och identitet följer inte längre av en utifrån tilldelad objektiv position som blott del i kosmos’ – samhället innefattande – helhet, utan bestäms inifrån av hennes egen kreativa, självbestämmande frihet. Och i denna subjektivitet ligger redan föreställningen om människans autonomi, i motsats till vad som kanske kan kallas den klassiska, under medeltiden endast högst ofullständigt modifierade, kosmonomin.

Men med detta subjektets sättande av sig själv i motsats till objektet sammanhänger också åter den komplicerade frågan om dess sättande av sig själv i motsats till substansen. Med Cassirers ord innebär renässanshumanismens nya syn att människans vara inte längre bestämmer hennes handlande, utan hennes handlande istället hennes vara. Kants tomma, formella subjekt anas. Men med denna subjektsuppfattning hotas den rikedom som den nya inifrånstyrda självbestämningen i Cassirers framställning potentiellt rymmer av en den mänskliga själens innehållsliga utarmning. Själens mer eller mindre slumrande inre dimensioner överskuggas av det tomma subjektets självvalda men heterogena fenomenella bestämningar på den psykofysiska Människoapparatens nivå.

Med dess konturers fullständiga skärpa möter vi här redan, tror jag, vad som kan betecknas som en modernitetens centrala paradox. Är den “mänskliga” identiteten en gång för alla given och omöjlig att förändra genom handlande? Eller är den inte given överhuvudtaget, och endast förvärvad genom handlandet? Om det sistnämnda är fallet, så måste den så framhandlade identiteten bestå i någonting annat än den från början givna. Varje själsidentitet i platonsk mening måste ha uppgivits till förmån för en rent mänsklig, fenomenell och temporär identitet: själspersonligheten till förmån för kroppspersonligheten och den med denna konstitutivt förenade mentala personligheten.

Från mitt perspektiv går det inte att invända mot Duprés uppfattning att den sistnämna, rent profanhumanistiska eller profanindividualistiska riktningen under loppet av den moderna utvecklingen utmynnat i en utarmning av den andliga identiteten. Men det paradoxala ligger i att moderniteten samtidigt frigjort sig från en rigid exterioristisk kosmonomi, från den kyrkliga ortodoxin med dess “förandligade” men likafullt inklusivt-kroppsliga identitetsuppfattning, och från den vanliga skolastiska uppfattningen av själen som blott aristotelisk form.

Bortser vi från de individuella själsuppfattningar jag framlyft, var den identitetsuppfattning som renässansen ställdes mot s.a.s. bristfällig även som själslig, oaktat dess givenhet och skapadhet. Det var i dess filosofisk-teologiska beskrivning inte riktigt fråga om den inre, själsliga, innehållsliga rikedom som Augustinus så levande beskrivit. Men mot denna uppfattning kom moderniteten i några av sina centrala strömningar att ställa en identitet som bestod endast i vad ett rent, tomt och formellt subjekt byggde upp av det på det fenomenella, empiriska, kroppsliga och materiellt-naturliga planet tillförda. Moderniteten hade frigjort sig från den ensidighet och ofullständighet som förvaltades i den medeltida ordningen, men dess profana rörelseriktning förtunnade den inre, andliga identiteten och tenderade att ersätta den med en yttre, kroppslig och psykisk (i vår moderna psykologiska mening).

Varianterna och graderna av åtskiljandet av subjekt och substans, såväl som graderna av teoretisk medvetenhet om detta, skiftar under hela den moderna utvecklingen, inom såväl som mellan de likaledes skiftande betydelserna av termerna. Men vi har redan mött tillräckligt många exempel på tendensen för att förstå att Heideggers uppfattning att den avgörande vändpunkten skulle inträffa först med Leibniz kunnat komma att anses oriktig. Alltför långt åt andra hållet skulle väl dock de flesta kanske tycka att Gerald J. Galgan går. I två böcker, The Logic of Modernity (1982) och God and Subjectivity (1990), har han velat visa att denna vändpunkt i själva verket inträffar redan med Anselm av Canterbury. Men vi har sett hur på annat håll förstadier pekas på hos Scotus Eriugena, och att de kan sägas finnas redan i nyplatonismen. Galgans framställning bekräftar också hur nära förbundna Guds och människans olika plan eller nivåer är i hela denna problematik och diskussion.

Kognitivism, realism, idealism, 5

Kognitivism, realism, idealism, 1

Kognitivism, realism, idealism, 2

Kognitivism, realism, idealism, 3

Kognitivism, realism, idealism, 4

Ingenstans finner vi några tecken på att Cupitt ens skulle vara medveten om att hans argument kräver att undantag från perspektivismen och relativismen görs för deras egna föregivna sanningar, att de satser som uttrycker dessa hänförs till en annan logisk klass eller ett metaspråk, och att han kan förklara varför ett sådant undantag skall göras, varför dessa sanningar skall gälla som absoluta framför andra med samma anspråk, hur han kan veta att de är absoluta.

Hur är det möjligt att vara omedveten om detta, att fortsätta att formulera sig såsom Cupitt gör utan någon som helst hänvisning till till den behandling av dessa centrala frågor som vi finner på annat håll i den moderna filosofin? På lättvindigt sätt undviker Cupitt den verkliga filosofiska konfrontationen med kognitivismen och realismen, exempelvis i den idealistiska version jag föreslår bör kunna försvaras.

Tvärtemot de intentioner Cupitt själv anger är hans uppsats fylld av pretentiösa “dogmatiska” och “absoluta” påståenden om verklighetens natur. Cupitt uppräknar “perspektivismens” huvudsakliga “doktriner”, av vilka den första lyder: “There isn’t any pure or quite neutral experience or knowledge of reality.” [Det tycks saknas noter med sidhänvisningar här och i följande stycke.] Vad denna utsaga gör anspråk på är ju emellertid just att förmedla en “quite neutral experience or knowledge of reality”. Cupitt måste implicit göra anspråk på att ha tillgång till ett perspektiv på all erfarenhet och kunskap om verkligheten som tillåter honom att rent och helt neutralt veta att ingen sådan erfarenhet eller kunskap är ren eller helt neutral. Antingen refererar hans formulering också till sig själv, och upphäver därmed sig själv, eller så refererar den bara till alla andra anspråk på ren och neutral kunskap, och är då i behov av ett tillägg som förklarar hur Cupitt kan ha ren och helt neutral kunskap om dessa. Hur förklarar han tillgången till det perspektiv som allena möjliggör sådan kunskap?

Detsamma gäller fortsättningen: “There are infinitely many…perspectives…upon the world – and they are all of them historically occasioned, human and contingent…and subject to future revision.” Är då också den ståndpunkt som säger just detta “historically occasioned, human and contingent” och “subject to future revision”? [Det tycks saknas noter här och i föregående stycke.] I så fall är den meningslös. Cupitts ståndpunkt kräver att man erkänner åtminstone möjligheten av en privilegierad position, en “cosmic advantage”, eftersom dess sanning endast skulle kunna etableras utifrån en sådan. Men i och med detta är också hans utsagor helt enkelt i sig själva falska: “Since there cannot be any unchanging meaning, there cannot be any timeless truths.” Detta måste äga oföränderlig mening och tidlös sanning, och Cupitt måste kunna förklara hur han kan veta att det gör det.

Cupitt tillgriper kapitalistisk-populistiska analogier: “The whole world of meaning, which is the true starting point for philosophy, is by its very nature shifting all the time like the prices in a stock market”; [Runzo, 47.] “All truths, beliefs, theories, faiths, perspectives become just individual stocks in the market. They rise and fall relative to each other as conditions change.” [Ibid. 48.]

Men naturligtvis är det inte meningen att vi skall förstå att detta gäller också just denna sanning utan blott alla andra sanningar. Vad Cupitt gör när han säger att “just as there is no sense in asking for the absolute price of something, so there is no sense in trying to step outside the changing human debate and fix realities, meanings and truths absolutely”, [Ibid.] är just det som denna mening talar om: han försöker ställa sig “outside the changing human debate and fix realities, meanings and truths absolutely” – och den sanning han här vill fixera är sanningen att “there is no sense in trying to step outside the changing human debate and fix realities, meanings and truths absolutely”. Om han inte försökte etablera denna sanning absolut, vore hans argumentation meningslös. Men att klart beskriva vad det i verkligheten är han gör anspråk på skulle leda till att den position han på icketeoretiska grunder vill inta med nödvändighet skulle behöva uppges och ersättas med en annan, som dock oundvikligen leder till följdfrågor han från sina utgångspunkter inte kan besvara.

När han säger att “No vision of things can any longer be compulsory”, [Ibid. 51.] säger han antingen att inte heller denna uppfattning är “compulsory”, eller så måste han flytta just detta påstående till en annan semantisk nivå eller logisk klass så att det endast gäller alla andra visioner – varvid dock formuleringen i sig blir falsk, och han ställs inför den omöjliga uppgiften att förklara på vilka grunder den “vision of things” som meningen i sig uttrycker ska kunna accepteras som ett undantag.

“In this shifting relativistic world of ours”, heter det, “we can still choose our values and fight for them, but our beliefs won’t have the old kind of permanent anchorage in an unchanging ideal order.” [Ibid.] Men har de enligt Cupitt någon anchorage överhuvudtaget? Vilken är den i så fall? På vilka grunder väljer vi beliefs och values? Finns för Cupitt överhuvudtaget något sådant som mer och mindre sanning, mer och mindre kunskap, mer och mindre insikt, mer och mindre visdom? Om så, på vilka grunder? Vilka är kriterierna? Varför skall vi tro på just Cupitt? Varför inte slänga hans uppsats i papperskorgen och nyckfullt läsa något annat nonsens som vi hittar i det stora marknadstältet och leka med nya idéer som barn i sandlådan?

Anledningen till att vi inte bara ska läsa godtyckligt nonsens är förstås att livet inte bara är en lek, utan också i hög grad allvar. Cupitt måste kritiseras, innan vi kan ta fram de värdefullare texter som snarare återfinns i bibliotekens dammiga magasin än i marknadstältet. För Cupitt finns dock inget av särskilt värde att finna där. Det går inte att med någon säkerhet avgöra vad ett sådant värde är, eftersom “There is no single grand overarching truth any longer”, [Ibid. 48.] ingen objektiv verklighet om vilken vi kan äga approximativt objektiv kunskap, och som därigenom tillhandahåller en bedömningsgrund för graden av relativitet i våra beliefs och values.

Problemet för Cupitt är alltså att detta ju då också måste gälla den utomordentligt stora och “overarching” postmodernistiska sanning som han här presenterar – eller, om vi genomför den semantiska eller logiska operation vars nödvändighet han själv ignorerar, att det helt enkelt inte är sant, eftersom det bara annan “overarching truth” och inte denna, hans egen, och att han måste kunna beskriva hur han kan vara i besittning av denna senare sanning.

Cupitts argument presenteras i ordalag som verkligen inte präglas av någon odogmatisk och antiauktoritär anda. Snarare ter sig hans framställning som ett uttryck för ett nytt slags totalitarism. Man skulle kanske också kunna säga att den uttrycker ett slags den världsliga, liberal-kapitalistiska masskulturens tyranni. För Cupitt antyder att den människa som upplever verkligheten så som han och många av postmodernisterna beskriver den är detta samhälles och denna kulturs människa: “I am merely describing the world as it has been these past two centuries. It is the world as ordinary people experience it in their political and economic life and represent it to themselves in the novel, the newspapers and the cinema.” [Ibid. 51.]

Postmodernismens relativism kan synas vara demokratisk, men detta är bedrägligt. Inte bara en Cupitt utan också – som jag försökt förklara på annat håll – en Rorty framstår som naiva i sitt förbiseende av hur den i själva verket innebär en urholkning av den sanna, högre, frihetliga och humanistiska demokratin (om vi nu begränsar oss till att tala om den). Med karaktäristisk, problematisk ensidighet insisterar Cupitt på att vår moral är “ever-changing”, att historisk förändring kräver “a continuous reinterpreting and recreating of our standards”. [Ibid.]

Cupitts formuleringar andas tyvärr en intolerant, konformistisk inskränkthet med ressentimentsfylld udd mot allt det som blir synligt i de sprickbildningar i den postmoderna ståndpunkt som sökt dekonstruera idealismen o.s.v. utifrån vad den uppfattade som dennas egna sprickbildningar, men som i själva verket var dess eller snarare den enklare religiösa lärans urartningar och förvrängningar (kritiken mot den moderna rationalismen och positivismen hade ju idealismen själv redan långt tidigare fört fram). Vad som kvarlever oberört av postmodernismen är de sanningar och det tänkande som påvisar den förment totala relativismens självupplösning och dekonstruerar den omöjliga dekonstruktionen av det okonstruerade och odekonstruerbara: allt det som på olika sätt uttrycks i historiskt varierande former, ja även med invägande av det nödvändiga historicistiska momentet, som värdeobjektivism, den moraliska ordningen, den klassiska humanismen, idealismen, den sanna andligheten, den obekväma närvaron av logos.

Därför måste allt detta förträngas, och Cupitt tar i med dogmatisk-auktoritära krafttag: “…consider how completely we have reversed the traditional outlook of Christian Platonism. The world above and all the absolutes are gone.” [Ibid. 49, min kursiv.] “For us [min kursiv] there is only one world, and it is this world, the manifest world, the world of language, the world of everyday life, of politics and economics. And this world has no outside. It doesn’t depend in any way on anything higher…”. [Ibid. 50.]

Cupitt vill liksom de gamla materialisterna från antiken och artonhundratalet ge sken av att man nu, när all transcendens är avskaffad, därigenom äntligen på allvar kan börja verka för en bättre värld. Eftersom Cupitt vill framstå som en from anti-realist återkommer hos honom ekon av de gamla sekulära utopiernas alltför enkla slagord.

Cupitts uppsats argumenterar inte filosofiskt, utan radar endast dogmatiskt upp påståenden, historiska exposéer och beskrivningar av den egna självmotsägande ståndpunkten. Stundom vill han ge sken av att bygga på en vetenskaplig konsensus som i själva verket inte alls existerar (exempelvis inom lingvistiken). Som avslutning bjuder han på ett praktexempel på vad den icke-realistiska, derridistiska tolkningsfriheten kan innebära. Han säger sig följa Kristus i det att han, som präst, saknar “spiritual authority” och “moral standing” i förhållande till andra – och vi har ju blivit upplysta om att dessa andra bara är sådana som liksom han själv uteslutande lever i politikens, ekonomins, biografens och romanernas värld, och som har fått kategoriskt förklarat för sig av denne präst, som saknar all “cosmic advantage”, att ingen annan verklighet än denna existerar.

Det är groteskt ohistoriskt. Och Cupitt skickar med välberäknade politiskt-korrekta klyschor av tommaste slag: “We must become radically…free”; “world-changing…Christian action”. [Ibid. 55.] (Det förvånar inte att Cupitt för titeln på en av sina senare böcker lånat en rad från en av John Lennons enligt min mening svagare sånger, den litet tomt, kallt och ödsligt utopiska ‘Imagine’: Above Us Only Sky.) Och med vad som nästan framstår som enfaldens orubbliga självförtroende förkunnar han utan att blinka att den anti-realistiska positionen möjliggör för den västerländska religionen att äntligen bli “a little more sophisticated than it has been in the past”. [Ibid. 54, min kursiv.]

Cupitt är bara en i den långa raden av kuriösa neoteriska präster och teologer som vill att deras egen religion, som i själva verket generar och besvärar dem, ska vara lika radikal som de radikala sekulära intellektuella som de avundas och själva skulle vilja vara – ja, för säkerhets skull ännu litet radikalare. Cupitt är, tror jag man ska förstå det som, en uttalad, militant ateist. Han är en av de otaliga som åstadkommit den Zweckwandlung genom vilken de kristna kyrkorna, på det hela taget (naturligtvis finns fortfarande undantag inom dem), sedan länge faktiskt kommit att tillhöra de mer destruktiva krafterna i det västerländska samhället.

Den cupittska, postmoderna icke-kognitivismens anspråk ger förstås genom den förbluffande naiva enkelheten i deras teoretiska formulering ett svagt intryck. Men det verkligt allvarliga är att de också är praktiskt, moraliskt anstötliga. Som klassisk sofism är de förstås problematiska nog. Men de banar också indirekt väg för den rena fideistisk-auktoritära, uppenbarade religion som utan förnuftsmässiga kontrollinstanser så ofta förfaller till fanatisk-fundamentalistiskt missbruk. Andligheten ges inget alternativ. Och ska human- såväl som naturvetenskapens teori utlämnas åt postmodernismen, faller hela denna teori, och vetenskapen som sådan utlämnas på falska grunder eller icke-grunder, eller åtminstone så långt som sådana grunder eller icke-grunder förmår utlämna den, till krafter som måste komma att hota den själv.

Vi finner här, föreslår jag, en tydlig illustration till de olika farorna med överhoppandet och ignorerandet av den idealistiska vetenskapsteorin sådan jag vill förstå den, faror som vid det här laget borde vara historiskt välkända.