Category: Politics

Also called “eejits”. George Galloway:

Haz Al-Din, nu företrädare för nya American Conservative Party, sammanfattar på X konservatismens invandringspolitik. Relevansen även för Europa är uppenbar. Sammanfattningen visar tydligt varför populistnationalismen är meningslös och överspelad, i alla fall om syftet verkligen är att lösa invandringens och mångkulturens problem. Ja hur den bara förvärrar dem genom sitt stöd för den antikonservativa höger som är deras främsta orsak.

“First, if they seized power, Communists would restrict all unilateral global immigration. No Communist state in history had ‘open borders’.

Immigration would be restricted to countries with bilateral economic agreements to ensure that it is rational and harmonious with national economic plans.

Additionally, cultural differences would carefully be taken into account so as to not produce scenarios of misunderstanding, conflict and confusion that inflame national, ethnic or religious tensions.

This is how, practically, all Communist states dealt with immigration. Carefully and extremely controlled.

Under socialist economic planning, spontaneous and unrestricted mass immigration is impossible.

The flow of labor, the settlement of populations, and the patterns of life cannot be treated as a ‘free for all’ when your economy is actually planned in a rational way.

But at the same time, Communists reject antagonizing immigrants under the current capitalist system. Here are the reasons:

1) Strategically, it makes no sense to give your enemies – the capitalist ruling class – a free base of support.

By demonizing immigrants, you drive them into the arms of your enemy. The enemy should always be divided, never given the chance to unite on any basis.

2) It is fruitless. The same cannibal frenzy and instincts that lead people to demonize immigrants will eventually lead to cannibalism and division within the ranks of the national working class. Especially in multi-ethnic countries like America.

Division within our own ranks cannot be tolerated and must be stamped out ruthlessly.

Prioritizing the issue of immigration only builds a movement that is focused on immigrants themselves – not any actual institutional or state policy.

We can see that anti-immigrant politics never actually changes the policy. Look at Meloni in Italy. Trump also didn’t ‘build the wall’.

It just whips up duped and distracted idiots into supporting the system.

To change any state policy one must have an impersonal, wise, and collected view. Anti immigrant hysteria is not conducive to this.

3) It reinforces national chauvinism in the context of US imperial policy. By demonizing Haitian immigrants for example, consensus is built for more US-led intervention into Haiti.

It is also hypocritical and unprincipled to forego responsibility your own government has in enforcing the same global imperialist system that devastates and enslaves other countries, leading to huge refugee populations and economic migrations.

To oppose immigration policy while supporting the US global system is a violation of one’s own national honor. It is craven, hypocritical, and morally bankrupt.

4) It mistakes the cause for the effect. The chief cause of mass migration is to import a class of foreign slaves so as to enforce the dismantlement of the native power of Labor.

But the domestic cost of labor has only risen so immensely because rentier parasites have driven up the cost of living to an extraordinary degree. This has led to de-industrialization on a mass scale.

Mass immigration is not the chief cause of the destruction of the power of Labor- but a symptom of it.

Therefore, the focus should be based more on the root cause, which is the domestic struggle for economic sovereignty and emancipation from debt slavery.

The more Americans face economic pressure, the more they will be whipped into a frenzy looking for people to hate and to blame. The more resentment will increase.

Communists, while having the correct, realistic and wise position on mass immigration and its root causes, will not lower themselves to this frenzy of stupidity and cannibalism – or somehow confuse it for a principled opposition to the policy of mass immigration.”

Alltså fortfarande: konservatismen mot det globalimperialistiska etablissemang som nu alltmer är tvunget att stödja sig på populistnationalisterna och fascisterna, som å sin sida villigt ställer sig i dess tjänst som en del av systemet.

Hade populistnationalisterna, som det ett tag såg ut som om de skulle kunna, drivit en egen, självständig linje av en ny socialkonservatism på nationell grund, tydligt skild från både systemetablissemangets och den skenoppositionella fascismens, och utifrån denna plattform från den borgerliga högern vunnit över seriösa och genuina konservativa av det meningsfulla slag som vill stå för överordnade värden, hade det varit en sak. Det är en annan sak när de visar sig vara endast vad Haz kallar lurade och förvirrade idioter.

Frågan nu för etablissemanget (som givetvis består även av vänstern, det hade inte gjort någon skillnad om populistnationalisterna allierat sig med den i stället, den är nästan bara en opinionsmässigt nödvändig alternativ förpackning av monopolfinanskapitalets regim) är hur det ska kunna fortsätta genomföra den fascism i sak som systemets – inklusive invandringspolitikens – överlevnad kräver, och samtidigt upprätthålla bilden av att detta är den “liberala demokratin”.

Förlaget Augustis nya bok har en litet tvetydig titel. Huvudtiteln är Konservatismer, vilket synes indikera att det inte finns en enda konservatism, en Konservatismen med stort K och i bestämd form singularis, utan flera skilda, självständiga och mer eller mindre oförenliga. Men boken har också en undertitel, En antologi om konservatismens politiska nyanser, som snarare säger det motsatta: Konservatismen är just en enda, med bara vissa nyanser som inte är tillräckliga för att bilda olika, separata konservatismer.

Kanske de flesta av de yngre som under 2000-talet profilerat sig som konservativa inom den vanliga, borgerliga högern (och de är många, boken är över 330 sidor lång), veteraner som Claes Ryn, Anders Björck och Carl Johan Ljungberg som försvarat konservatismen ända sedan 1960-talet, och några som framträtt med markerade konservativa perspektiv först senare i karriären, som Inger Enkvist och Dan Korn, medverkar. Redaktörerna, Tony Gunnarsson och Hugo Fiévet, hör till den första kategorin av medverkande. Svante Nordin, ledande akademisk omprövare av 60- och 70-talsvänstern på 80-talet som gradvis intagit en utpräglat kulturkonservativ hållning, står för en inledning.

Härom veckan var det trevlig lansering av boken på Haga Deli på Hagagatan. Absorberad i diskussion glömde jag på vägen ut att köpa den. Men av allt att döma är den viktig och intressant.

Vad som framför allt slår mig är att den huvudsakligen, åtminstone sådan den presenterades vid lanseringen, framstår som en manifestation av Carl Johan Ljungbergs frihetliga konservatism. Under alla år har Ljungberg, inte minst socialt, stått i centrum för vad som verkligen varit en jämförelsevis tydlig, profilskarp konservativ riktning inom den svenska högern. Hans många böcker och artiklar, hans genomtänkta humanistiska och värdefilosofiska åskådning och vida kulturella intressen, hans öppna lyssnande inför allt nytt eller tidigare otillräckligt känt som kunnat äga relevans, och hans lågmälda, ödmjuka, eftertänksamma och ofta humoristiska inlägg i alla sammanhang har skapat en alldeles speciell anda och kultur kring denna konservatism i vårt land. På något sätt gör dess samtidiga principklarhet och toleranta inklusivitet att den nya bokens huvud- och undertitel ändå tillsammans förmedlar något väsentligt.

Som den ende närvarande av nestorerna i den andra kategorin av medverkande erbjöds Ljungberg ensam i lanseringens stående mingel en stol att sitta på, närmast det hörn där tyvärr bara en av redaktörerna och två av de andra medverkande kort talade. En av dessa var Catarina Kärkkäinen, ansvarig för borgerlig idéutveckling på Timbro. Och allt hon sa – allt – var vad Ljungberg sa för 40 år sedan, när han själv arbetade på Timbro och där skapade en utpräglad konservativ nisch. I dess anda organiserade han exempelvis – utöver otaliga mindre evenemang, ofta med ledande tänkare och forskare från andra länder – Timbros (minst tre) första s.k. sommaruniversitet. Tonen för dessa slogs an 1985 vid det första, förlagt till Stockholms universitetets s.k. Allhus i Frescati, där bland en rad prominenta utländska och svenska medverkande både Ryn och t.o.m. Tage Lindbom talade.

Här fanns, insåg jag, något viktigt som på det humanistisk-kulturella, värdemässiga och etiska planet på nödvändigt sätt kompletterade, balanserade och modifierade den libertarianism eller nyliberalism vars systemskifte var Timbros, Näringslivets Fonds och dåvarande Arbetsgivareföreningens huvudärende. Ljungbergs inriktning blev möjlig eftersom den drivande kraften bakom propagandainitiativet, Sture Eskilsson, som Ryn påpekade hade “soft spots” för kulturkonservatismen. Ljungbergs inriktning angavs redan i titeln på hans av Ryn handledda doktorsavhandling i Washington: ‘The Liberalism of Edmund Burke’.

Detta är vad Catarina Kärkkäinen såvitt man kan se fullständigt oförändrat, i minsta detalj identiskt, om än akademiskt och filosofiskt mindre utvecklat, för vidare idag. Hayek är Burkes efterföljare. Konservatismens huvudfåra är enligt den helt övervägande delen av den svenska högern vad som också kallas liberalkonservatismen.

Men Ljungberg fick tyvärr inom kort lämna Timbro, till förmån för mer hårdföra och inte minst kulturradikala, postmoderna libertarianer som därefter länge kom att dominera. Augustiboken och dess lanseringsevenemang är, kan man nog säga redan innan man läst boken, en hans senkomna seger.

I enlighet med undertiteln är Kärkkäinens ärende, liksom exempelvis Jakob E:son Söderbaums härom året i en ambitiös bok i Ljungbergs anda med titeln Modern konservatism: Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd, i hög grad att föra samman “nyanserna” till en någorlunda enhetlig och samverkande ideologisk och politisk kraft. Följaktligen underströk hon i sin presentation programmatiskt de gemensamma nämnarna.

Den andre talaren, Daniel Bergström, beskrev på underhållande sätt konservatismen som distinkt borgerlig, och ägnade uppmärksamheten lika mycket åt borgerlighetens mer allmänna väsen, i ett historiskt perspektiv, som denna ideologi (ifråga om vilken senare han knappast avviker från Ljungberg och Kärkkäinen). Den nyliberala eran har, hävdade han, inneburit ett enda stort ekonomiskt uppsving för Sverige, att alla fått det ofantligt mycket bättre, och att till följd därav det inte längre finns någon arbetarklass: alla är numera borgerliga. Men det mest signifikativa var väl hur han vidgade perspektivet till att med stor värme inkludera Thomas Manns Betrachtungen eines Unpolitischen från 1918, översatt av Per Landin och Urban Lindström 2012, som ett viktigt uttryck för “borgerlighetens andlighet”.

Denna bok, från vilken Manns senare liberalism starkt skiljer sig, kanske kan betraktas som ett av de tidiga uttrycken för en av de verkligen avvikande “nyanser” som genom Lindströms bidrag tagit sig in i boken, nämligen den tyska s.k. konservativa revolutionen. Exakt hur den kan vara endast en nyans och inte en alldeles egen, distinkt, annorlunda konservatism är oklart. Men Bergström sände en boken bekräftande borgerlig signal att även den nu var accepterad inom den svenska högerns Konservatismen. Och att den själv figurerar här visar väl att den själv vill inordnas som en del av den. Den vanliga borgerliga högern och den gamla konservativa revolutionen söker, finner och omfamnar varandra. Omslingrar varandra. Denna konservativa revolution var ingen verklig revolution. Det finns ingen alternativ höger. En annan “nyans”, som i högre grad framstår som en helt annan konservatism men alltid välkomnades och inkluderades av Ljungberg är Tage Lindboms, som nu i boken behandlas av Balder Jonsson.

Förbluffande är att den politiska kraft som dock mer än någonting annat möjliggjort dagens svenska konservatism, och som Ljungberg också kom att välkomna, nämligen det initialt externa opinionstrycket från SD:s populistnationalism, inte tycks finnas företrädd bland bidragen. Den lyser verkligen med sin frånvaro, och det är särskilt anmärkningsvärt eftersom den ju under chefsideologen Mattias Karlssons ledning sedan länge själv gjort sig till en nyans och i sak inte längre är extern, om den än förvisso för många fortfarande är det i form. Karlsson var diskret närvarande i bakgrunden vid lanseringen, men talade där lika inte som han skriver i boken.

Inte ens Arvid Hallén vid Karlssons för Tidöalliansens underlättande skapade tänktank Oikos, som, hämtad från Heimdal och anpassande sig till SD genom att förklara sig vara keynesian, gjort allt han kunnat för att baka ihop en utvidgad, ny, atlantborgerlig Konservatismen får vara med. (Korn var en annan icke-SD:are på Oikos, men han hoppade av när Åkesson – trots allt – råkade undslippa sig att det finns en gräns för hur mycket vapen vi bör skänka till Ukraina.) SD-sfärens frånvaro är tyvärr ett omisskännligt vittnesbörd om hur SD visade sig oförmöget att artikulera sin ideologi på ett adekvat sätt som skulle gjort den relevant i ett sammanhang som denna bok, att intellektuellt utveckla, modifiera och komplettera den i riktning mot en verkligt självständig, ny socialkonservatism på nationell grund. Nu har den inte något av intresse att komma med i sin fusion med eller snarare bara övergång till högerborgerligheten.

Inte ens en bok vars enda syfte är att beskriva och representera mångfalden av konservatismer eller konservatismens mångfald belönar SD:s självutplånande strävan att bli en konservativ del av den vanliga, borgerliga högern med ett kapitel. Den icke-initierade skulle väl rentav vid första påseende kunna tro att det berodde på att redaktörerna på goda grunder inte erkände den vanliga kapitalimperialistiska atlanthöger SD representerar som en konservatism i någon som helst mening.

Om allt detta finns mycket att säga. För egen del skulle jag framför allt vilja föreslå att det finns, eller kan finnas, ytterligare konservatismer utöver de i boken representerade. Och att, i ljuset av dem, viss problematisering är på sin plats. Nästan alla medverkande är typiska borgerliga liberalkonservativa, även om några av dem kanske skriver om andra former av konservatism. Jag antar att såväl Nordins inledning som de olika bidragen i någon mån behandlar de viktigaste av de många frågor som ofrånkomligen inställer sig, och förklarar litet mer av hur man ser på förhållandet mellan Konservatismen och konservatismerna. Förlaget har lovat att jag fortfarande får köpa boken till lanseringens reducerade pris.

Om Mckays kritik av BSW och även AfD var orättvis och felaktig ifråga om deras riktiga ställningstaganden – trots att även de är otillräckliga – rörande Ukrainakriget och atlanticismen, och även om betydelsen av det stöd de erhållit av de tyska väljarna, förblir hans fortlöpande helhetliga analys av Ukrainasituationen – fastän inte heller den i allo överensstämmer med min egen – i övrigt av central betydelse. Här är Mckays senaste uppdateringar om Ukrainafronten: 3/9, 9/9, 18/9.

Det felaktiga i Alexander Mckays upprepade kritik av MAGA-kommunisterna eller hazianerna i USA (“bara MAGA och ingen kommunism”, “opportunism”) är något jag tyvärr flera gånger fått anledning att nämna här. Men denna kritik har nu tystnat, sedan de anslutit sig som en ledande kraft vid bildandet av det nya amerikanska konservativa partiet. Nu återkommer det felaktiga dock i hans analys av BSW:s och AfD:s valframgångar i Thüringen och Sachsen.

Dess brister är förstås sådana som blir tydliga från ett mer egentligt konservativt-socialistiskt perspektiv. Mckays paleosocialism framstår här som otillräcklig. Från mitt perspektiv är det viktiga just nu att kommunicera på ett allmänt plan att det överhuvudtaget kan finnas, och finns, något sådant som konservativ socialism eller socialistisk konservatism i den mening jag försökt antyda. Det är inte det viktiga för Mckay. Han är inte konservativ, utan framstår som en marxist av det slag som inte erkänner någon mer eller knappt ens mindre autonom nivå av politiska, kulturella, moraliska och värdemässiga frågor. Allt reduceras i analysen av BSW och AfD till de materiella intressena och krafterna bakom dem.

Dessutom finns väl drag av vad Carlos Garrido på Midwestern Marx, som Mckay dock haft med i sitt program, kritiserar mycket av dagens marxism för: the purity fetish. Det är litet förvånande, eftersom Mckay annars inte tillhör den barnsjukdomsradikala typ som svepande fördömer allt förhandenvarande i kraft av en abstrakt föreställning om den framtida revolutionen som den enda och enkla lösningen (och därför aldrig kommer dit).

Att i dagens allvarliga läge bara urskillningslöst förkasta de enda tyska partier som faktiskt motsätter sig vapenleveranserna till Ukraina och önskar fredsförhandlingar med Ryssland måste vara fel. BSW och AfD är de enda som överhuvudtaget förstår att, som AfD:s ledare i Europaparlamentet Maximilian Krah insisterar (på ett sätt som äger giltighet även för många andra europeiska länder och i synnerhet Sverige), världen förändras och att Tyskland måste inrätta sig efter det: “Die Welt verändert sich. Bestehen kann Deutschland nur, wenn es das anerkennt und sich darauf einstellt – stattdessen kämpfen Ampel und CDU aber gegen Windmühlen und machen unser Land zur tragischen Lachnummer.”

Mycket i Mckays kritik, i det han väljer att analysera, är givetvis både riktigt och viktigt. Båda partierna är helt otillräckliga, av de skäl han nämner. I framtiden måste något mycket mer komplett, enhetligt och konsekvent absorbera dem och ta över. Men med alla sina brister pekar BSW och AfD på vissa avgörande områden båda, och i synnerhet tillsammans, i den rätta, nödvändiga allmänna riktningen. Den framstående socialistiske Europaanalytikern Thomas Fazi förstår detta, och fäster helt riktigt, alldeles oavsett de aktuella partiernas brister, uppmärksamheten på det i sak rätta de faktiskt står för och de signaler väljarna sänder. Se intervjun här och hans senaste något längre artikel i ämnet, ‘Who’s afraid of Sahra Wagenknecht? Germany’s “left-conservative” has redefined populism’.

Relativt AfD- och till populistnationalismen allmänt sympatiskt inställde socialistiske Europatänkaren Thomas Fazi sammanfattar kort det grundläggande rörande de östtyska valresultaten i UnHerd under rubriken ‘The AfD has Destroyed Germany’s Political Mainstream’; på sin Substack publicerar han också en något längre version av artikeln. Nu har vi två stora populistnationalistiska partier som inte gått över till motståndarsidan:

“The most interesting takeaway from the elections is…the emergence of a new – and unique in the European panorama – Left-Right populist spectrum, in the form of the AfD and the BSW which collectively make up almost 50% of the vote. This underscores that dissatisfaction with the established parties is even more significant than what Right-populists parties alone are able to capture – a lesson for other countries as well.”

Oroväckande är dock att möjligheten både av CDU-AfD- och t.o.m. CDU-BSW-allians överhuvudtaget diskuteras av populistnationalisterna själva. Den självklara vägen framåt är givetvis gemensam tysk enhetsfront i form av en AfD-BSW-koalition så snart som möjligt, mot hela atlantavgrunden:

“For now, the BSW has ruled out forming regional coalition governments with the AfD, which is understandable from a tactical standpoint: many disaffected voters from the centre and the Left are turning to the BSW precisely because it is not the AfD. But in the future the mood might shift. If the establishment refuses to respond to popular concerns, the demand for a Left-Right populist front could grow. Meanwhile, the fact that both ends of the political spectrum are converging on similar migration policies suggests that the issue may be approached more pragmatically…”

Sedan måste förstås, på längre sikt, BSW bli det dominerande partiet och koalitionen därmed övervinna AfD:s olika svagheter. Det är, som Fazi framhåller, i synnerhet BSW som “has put opposition to NATO and to the deployment US long-range missiles on German territory, and the question of détente with Russia, at the centre of her party’s platform”, även om “opposition to war and to the government’s belligerent approach to the Russia-Ukraine crisis” förenar partierna och attraherar i synnerhet yngre väljare till båda.

Även om AfD i jämförelse med svenska SD äger vissa intellektuella resurser – och i allmänhet en långt mer välutbildad ledning – som hindrar dem att reduceras till ren populistnationalism, har BSW genom den teoretiska och historiska förståelse som följer med deras socialism ett försprång också i detta avseende: för dem är populistnationalismen bara ett moment av accepterande av verkligheten, en identifikation av en legitim opinion, och ett avvisande av den kompatibla kapitalvänsterns atlantglobalwokeism. De har överhuvudtaget inte en populistnationalistisk framtoning i vanlig flaggviftande mening, även om termen är användbar för den nyorientering som skiljer dem från Die Linke. Vad som behövs är bara en åskådningsmässig fördjupning av deras kulturkonservatism.

I själva verket har även AfD en partihistoria som hindrar dem att reduceras till ren populistnationalism. Men i deras fall är denna bakgrund – skild från de nämnda intellektuella resurserna – en svaghet: de släpar på ett nyliberalt arv från den tid då de bara var ett EU-kritiskt missnöjesparti för etablissemangsekonomer. Ett program som, hur riktigt det än var på enskilda punkter, Frauke Petry och Alexander Gauland insåg var fullständigt otillräckligt för att växa till en stor rörelse och ett stort parti – som Junilistan i Sverige fick erfara. Partiet blev populistnationalistiskt och kulturkonservativt, men en spänning kvarstår mellan olika falanger ifråga om socialpolitiken eller vad SD kallade socialkonservatismen och hade med sig från början.

I mitt inlägg Tillbaka till frågan om neofascismen 2016 introducerade jag termen “fascismbarriär”, en term som jag därefter använt frekvent i olika sammanhang. Duginkännaren Michael Millerman har nu i en kort presentation på YouTube givit ett utmärkt bidrag till analysen av det fenomen för vilket jag använde den, och därmed även till det barriärens nedbrytande vars nödvändighet jag ville fästa uppmärksamheten på.

Men det är ingalunda någon fullständig analys. Millerman ser sig som en del av högerantiliberalismen, beskriver hela den normalitet som ska förpassas till oåtkomlighet bortom barriären i termer av en höger, och tycks tro att det bara är denna typ av höger, högerantiliberalismen, som svartmålas, bekämpas och förtrycks av den liberala hegemonin.

Det är en illusion. Beskrivningen visar inte bara att han saknar tillgång till vissa konceptuella instrument och perspektiv som krävs för en mer fullständig förståelse av barriärens karaktär, av orsakerna till och krafterna bakom dess resande, och av hela den liberala hegemoni han vänder sig mot. Den gör också att han inte kan anvisa någon realistisk politisk väg till barriärens rivande. Det räcker inte att tala om en antiliberal höger. Så länge man definierar sig själv som tillhörande en allmän högerkategori blir motståndet otillräckligt. För den vanliga höger som också ingår i kategorin är bl.a. liberal: denna atlantimperialistiska höger är den viktigaste delen av den globalliberala hegemonin. Den allmänna högeridentifikationen tenderar därför att bidra till denna rådande hegemonins förstärkande.

I verkligheten är det inte den antiliberala högern som liberalismen ser som den största utmaningen, det största hotet. Denna höger har varken förmågan eller ens viljan och avsikten att på allvar hota systemet. I stället är det alltjämt socialismen, idag inte minst som del av en framväxande multipolaritet som även i sig, även när den är icke-socialistisk, utgör ett verkligt, antiimperialistiskt alternativ i global skala. Och när denna utmaning blir tillräckligt stark, behöver atlantimperialismen ständigt åter stödja och använda just fascismen igen, till slut även öppet och programmatiskt, såsom skild från allt det normala historiska innehåll – som Millerman med Evola kallar det – som den genom barriärstrategin så länge använts för att s.a.s. sam- eller medkompromettera.

Både Millermans begränsning till sin i sig essentiella antiliberala, traditionalistiska substans, och hans förståelse av denna substans, detta barriärdolda och fasciststämplade, som endast högersubstans och som tillräckligt i sig själv även under modernitetens betingelser, hindrar honom att i erforderlig utsträckning assimilera analytiska instrument och perspektiv härrörande från den vänster (i lika allmän mening) som han felaktigt framställer det som att den liberala regimen bara tolererar och inte har några större problem med. Visserligen ingår knappast längre i det allmänna medvetande marxismens delsanningar i denna allmänna vänster, som sedan länge är en del av den liberala hegemonins etablissemang. Men historiskt sett gör de ju det. Och just dessa sanningar börjar nu försvaras inte bara av vad jag föreslår kan kallas uppstramade “paleosocialister”, utan av en ny typ av åtminstone embryonalt konservativa socialister.

Millermans konservativa substans måste till att börja med mycket tydligare terminologiskt avskiljas från den vanliga högern. Inte bara tillfälligt och för särskilda syften, utan, med pedagogisk tydlighet, generellt, regelbundet, principiellt. Politiskt-programmatiskt måste högerbegreppet rentav släppas, eftersom det i praktiken till helt avgörande del är bestämt av det rådande ekonomiska systemets intressen och behov i olika situationer och inför olika utmaningar, och i så stor utsträckning i sak omfattar både liberalismen och fascismen. Högern kan inte ens på allvar motsätta sig de idag helt dominerande varianterna av vänstern, som ingår i vad Millerman förstår som liberalismen. Tvärtom utnyttjar den hämningslöst dess politiska korrekthet närhelst den har något att vinna på det.

Sedan måste den av Millerman vältaligt sammanfattade substansen ideologiskt och sakpolitiskt på lika tydligt sätt frigöras från denna vanliga höger som bara är en del av den ideologiskt flexibla men i kärnan kompromisslöst hårda ekonomiska regimen. En höger som aldrig kan tillåtas vara konservativ i betydelsen principiellt försvarande överordnade värden av Millermans typ.

I stället måste, föreslår jag, substansen sammankopplas med den framväxande konservativa socialismen. En verklig och meningsfull antiliberalism måste givetvis innefatta en politiskt effektiv antikapitalism och antiimperialism, byggd på mogen teoretisk och historisk förståelse. Men det gör varken Millermans eller någon annan dissidenthöger. Och kan inte göra det. Ingen sådan har någonsin gjort det. Ingen paleokonservatism, ingen populistnationalism, ingen nyhöger, ingen hårdtraditionalistisk medievalism eller vad det nu kunnat vara.

Givetvis har alla misslyckats med att värna eller återupprätta det de velat eller sagt sig vilja värna eller återupprätta. De har i stället till slut bara suttit i sina hörn och haft rätt om sina värden. Fascismen, för sin del, uppnådde sin maktställning endast som ett systemets eget antisocialistiska undantagstillstånd, efter att tillräckligt ha avvecklat sin av socialismens konkurrens nödvändiggjorda ytliga och bedrägliga gestik mot plutokratin.

Den nya ideologiska sammankopplingen måste ske på ett sätt som gradvis gör det uppenbart för de stora medelklass- och arbetargrupper som just nu dras till populistnationalismen och populisthögern att denna, i allt större utsträckning uppköpt, tämjd och absorberad av den vanliga högern, är helt otillräcklig för dem, bara erbjuder en illusion. Att den position de kan erhålla under en det 21:a århundradets socialism är bättre och friare än den de är på väg att ohjälpligt sjunka ned till under atlantimperiets falska liberalism. Så länge sådana som Millerman inte klart ser detta och vill förbli högertänkare, riskerar tyvärr även deras bästa analyser och presentationer hela tiden bara att indirekt och oavsiktligt göra allt värre.

Millerman har uppmärksammat Haz och MAGA-kommunismen. Men han tycks ännu inte ha uppfattat den konservativa socialismens potential och, ytterst, nödvändighet för fascismbarriärens nedbrytande. Att det är denna socialism som idag framstår som den enda realistiska och framkomliga vägen. Här har man åtminstone tidigare kunnat hoppas att Dugin, sådan han momentant framträtt och agerat till stöd för socialister och andra antineokolonialister i det globala syd, skulle vara till större hjälp för Millerman än vad det nu framstår som att han varit. Man får därför hoppas att han fortsätter ta till sig Haz’ budskap. Ännu ligger alltså dess fulla perspektiv bortom hans horisont.

Men högerbegränsningen får inte skymma det faktum att Millermans analys ändå når långt och att hans infallsvinkel också är giltig: i sig är den ju en utmärkt formulering av överordnade värden. Givetvis går den långt utöver vad MAGA-kommunisterna, Caleb Maupin och Midwestern Marx menar när de erkänner legitimiteten av populistnationalisternas och populisthögerns klagomål, och rentav någon gång kunnat tala om sig själva i termer av konservatism. Men just detta är det viktiga med Millerman. Det är nämligen nödvändigt att gå långt utöver Haz och Maupin och Midwestern Marx.

En fullt utvecklad konservativ socialism kräver att de överordnade värdenas substans långt mer fullständigt, principiellt och explicit bejakas och integreras. Jag har redan föreslagit hur Dugins fjärde politiska teori i några centrala avseenden borde revideras och vidareutvecklas. En konservativ socialism måste, utöver liberalismen, vara tydligt skild från konservatismen, socialismen/kommunismen, socialkonservatismen, nyhögern, populistnationalismen och fascismen sådana de historiskt existerat. Mest centralt är att både högerkonservatismen och vänstersocialismen måste omprövas i ett stort historiskt perspektiv och politisk-filosofiskt sammanhang. Vi behöver socialismen för konservatismens skull, för de överordnade värdenas konservatisms skull. Det är vad den nyliberala eran på det hela taget har visat: det galna halvseklet, för att parafrasera Per Ahlmark.

Dugins åtminstone tidigare minimum gäller: den socialistiska revolutionen måste fullbordas eftersom liberalismen, inklusive kapitalismen, måste övervinnas. Men vad det handlar om här är bara att förstå, acceptera och s.a.s. använda det faktiska och grundligt genomforskade historiska rörelse- och förändringsmönster som en gång också gjorde borgerligheten till härskande klass. Att orka hantera modernitetens realitet, men i linje med den mjuka traditionalismen förverkliga en alternativ sådan. Som postrevolutionär vidtar sedan frågan om i vilka former de överordnade värdena och de institutioner och personlighetstyper som förmår uppbära dem, övervinnande även den historiska socialismens existentiella idioti, ska förnyas.

Vad vi idag ser hos de nya amerikanska socialisterna är bara en tendens, en begynnelse. Den är i behov av kompletterande resurser som förstärker, utvecklar och fördjupar dess andligt och kulturellt konservativa karaktär. Vad som i synnerhet måste i grundligare mening än hittills övervinnas är den marxismens centrala delfalskhet som är historiematerialismens reduktionism, när den inte begränsas till en partiellt giltig metodologi utan accepteras som en huvudsaklig del av en helhetlig världsåskådning.

Trots dess moment av dialektisk sofistikation och bejakande av partiellt autonoma kontinuiteter i den ideologiska överbyggnaden ställer den oss, i oreviderad form, ofelbart inför just den existentiella idiotin. I förening med modernitetens konstitutiva samflöde av rationalism och romantik kan den bara leda till urskillningslös naturalistisk emancipationism, kulturdestruktiv blindhet, och därmed hotande allmän katastrof över hela linjen. Alldeles oaktat det faktum att den vid det här laget överträffats i allt detta av den i sina grunddrag urmodiga nyliberala ordningens dekadens. Det kan inte finnas någon socialism utan platonism. Därför behövs sådana som Millerman.

Lika viktig som frågan om “kulturmarxismen”, och därmed nära sammanhängande, är förstås för alla högerdissidenter invandringsfrågan. Även när det gäller den är därför en paleosocialistisk analys särskilt viktig. Vi vänder oss därför åter till Alexander Mckay, som ägnade ett avsnitt av sitt eget program åt den i samband med sommarens brittiska val, men med lätt uppfattbar relevans även för andra västeuropeiska länder inklusive Sverige. Han börjar tala vid 31.39 här, på YouTube.

Mckay slarvar visserligen förbi en ganska stor del av problemen med massinvandringen och mångkulturalismen på ett sätt som belyser hans och marxismens otillräcklighet för en konservativ socialism. Det har att göra med en vilja att betona ett med invandrarna gemensamt politiskt intresse, ett betonande som inte bara blir nödvändigt när de nu redan i sådana stora mängder är här, utan också kan förstås som ett uttryck för den socialistiska internationalism som ju inte försvunnit bara för att paleosocialismen i den form Mckay företräder också har förståelse för nationalitet (i allmänhet) och rentav nationalism (av den antiimperialistiska frigörelsetypen). Av samma skäl betonar han förstås möjligheten till och exempel på rasismens övervinnande i perspektivet av denna enhet. Men förvisso finns förbiseenden när det gäller de faktiska, konkreta problemen och vad som ska göras åt dem.

Ändå visar Mckay med största paleosocialistiska precision bl.a. varför den populistnationalism som inte förmår modifieras, kompletteras och utvecklas ideologiskt (och i de flesta fall framstår det tyvärr redan som för sent, med anpassningen till den vanliga högern går den ju tvärtom i fel riktning) idag blir alltmer överspelad, en hopplös illusion som i verkligheten leder dissidenskrafterna i för atlantglobaletablissemanget ofarlig riktning, ja ställer dem i dess tjänst och därmed bara förvärrar migrationsproblematiken och riskerar göra den olöslig.

Vad som här utmärker Mckays paleosocialism i jämförelse med den vanliga kapitalistvänsterns ohållbara dogmatism är förstås helt enkelt att han inte försvarar och förespråkar invandringen. Vad han gör är att han förklarar den genom det som denna vänster i likhet med populistnationalismen vägrar seriöst beröra, d.v.s. som oskiljaktig från det politisk-ekonomiska systemet i den nyliberala eran och imperialismen såväl i nuet som historiskt. Därmed pekar han åtminstone implicit i riktning mot den allmänna hantering av den som jag, med åberopande av bl.a. Caleb Maupin, argumenterade för i mitt inlägg Invandringspolitik och världspolitik härom året.

Mckay intervjuas av substackisten Tara van Dijk i en liveström i hennes YouTube-podd om fenomenet “kulturmarxism”, under rubriken Are Marxists to Blame for “Cultural Marxism”?

Tyvärr är van Dijk vimspladdrig i sin introduktion, som trots att hon förklarar och upprepar att Mckay har begränsad tid för intervjun fortsätter en halvtimme. Men i sak tar hon upp viktiga frågor och fenomen, och när Mckay till slut på allvar får ordet tränger han med laserfokuserad klarhet ned till en sammanfattning av det essentiella och avgörande, genom sin konservativa kritiska analys av såväl denna form av “marxism” och vänster som av dess vanliga högerkritiker.

Eftersom van Dijk fortsätter att fnittrande avbryta blir det tyvärr ändå mycket mer av hennes monolog än intervju med Mckay. Men ämnets allmänna vikt, och det faktum att hon i sak har rätt och håller med honom, gör att det hela ändå är ganska hörvärt. Framför allt är separata presentationer om just detta ämne från paleosocialister värdefulla eftersom det är så centralt för alla högerdissidenter.

Paul Gottfried on “Cultural Marxism”

Paul Edward Gottfried: The Strange Death of Marxism

Postmarxism och kapitalism

Nooshi Dadgostar och vänsterns socialkonservatism

Gabriel Rockhill och CIA-vänstern

Vivek Chibber om postkolonialismen

Wokeismen är inte marxistisk

What Wokeism Is

Syntetisk vänster och neokonservatism

Den tredje intellektuella huvudkraften bakom den amerikanska konservativa revolutionen, vid sidan av Maupin och Infrared/MAGA-kommunisterna, är, som jag uppfattat det, tänktanken Midwestern Marx.

Här intervjuar Kim Iversen, under rubriken Why American Youth Are Embracing Communism, deras främste eller åtminstone mest synlige och aktive teoretiker, Carlos Garrido, doktorand i filosofi vid Southern Illinois University Carbondale, som efter att ha publicerat en antologi med centrala historiska texter – inklusive av västmarxismen förbisedda eller väl snarare avsiktligt ignorerade sovjetiska – om den dialektiska materialismen (som trots “materialismen” ju har avsevärda, bestående likheter med den absoluta idealism som den historiskt utvecklades ur – notera hur Hegel skymtar på ett bokomslag i hyllan bakom Garrido), Marxism and the Dialectical Materialist Worldview, och den mer polemiska, kortare boken The Purity Fetish and the Crisis of Western Marxism, nu utgivit Why We Need American Marxism.

Betydelsen av dess mer programmatiska karaktär blir uppenbar i ljuset av att Garrido nu också har en viktig position i det nya amerikanska konservativa parti, vars grundande Midwestern Marx, tillsammans med MAGA-kommunisterna, i hög grad bidrog till och i vilket även andra därifrån nu är engagerade.

Mycket finns givetvis att tillägga som har att göra med den djupgående idéhistoriska korrigering och modifikation av modernitetens radikala tanketradition, inklusive Marx och marxismen, som krävs för att socialismen eller kommunismen ska kunna bli konservativa i den nödvändiga nya meningen, d.v.s. förenliga med de överordnade värdena. Särskilt gäller detta här frågan om folkets vilja och dess representation, och den därmed nära sammanhängande frågan om moralens natur och den moraliska ordningen. Ingen av den konservativa revolutionens ledande intellektuella har någon bakgrund eller förankring i de här relevanta tanketraditionerna.

Men det viktiga att påpeka i detta läge är att dessa tillägg och denna korrigering och modifikation ingalunda är några omöjligheter. Just de har ju, mutatis mutandis, av den meningsfulla typen av konservativa tänkare, och i USA inte minst Irving Babbitt, anförts som nödvändiga inom ramen för den borgerliga revolutionen och dess resultat, ja väl så långt det varit möjligt där accepterats och, om än med oundvikligen begränsad framgång, tillämpats. Detsamma kan och måste ske inom ramen för den socialistiska revolutionen, där den bör kunna äga nya förutsättningar för att fullföljas och förverkligas. I viss utsträckning, eller i några avseenden, har ju denna process redan påbörjats: det är ju, i vidare mening och mer allmänna sammanhang, vad som definierar alla de nu aktuella amerikanerna, och som överhuvudtaget gör dem intressanta och relevanta. Det återstår bara att se om och när de tar de återstående stegen.

Men tills vidare, återigen: vilken tur att vi är så amerikaniserade… Åtminstone finns ju därmed en chans att den utveckling de nu i flera år representerat faktiskt noteras och uppmärksammas hos oss. Men alldeles oavsett detta är den ju viktig eftersom det i vår historiska situation är helt avgörande att en förändring i denna revolutions riktning kommer just inifrån USA.

Haz – eller kanske bör han nu kallas Al-Din – säger i sin blurb till Garridos nya bok: “Carlos Garrido provides a clear outline of the main currents, both intellectual and historical, driving the new synthesis of American Marxism which is taking an entire generation by storm.”