Category: Politics

Mckay diskuterar den nya brittiska budgeten härom veckan, och sätter in den i dess större sammanhang.

Mckay bjuder för tredje gången in Garrido till samtal. Den nya konservativa rörelsen konsolideras i anglosfären.

Carlos Garrido och den amerikanska konservativa revolutionen

Amerikansk äppelpajskommunism?

Innan jag startade den här bloggen försökte jag på Facebook kort kommentera eller väl framför allt dela andras artiklar och annat om konflikten med Ryssland 2008. Här tror jag att jag bara nämnt Georgien i mina inlägg i samband med Maidankuppen i Ukraina 2014, också bara kort.

Nu belyser Mckay situationen idag (29/10). Som vanligt är för mina syften hans typ av konservativ analys tillräckligt bra för att posta här, även om jag inte är med på allt i hans helhetliga åskådning.

Ukrainsk-amerikanska Slava i Chicago, med användarnamnet @ukr_socialist på X (bilden nedan hämtad därifrån), är en av förbindelselänkarna mellan nya ACP (American Conservative Party) och ävenledes ganska nya CPGB-ML (Conservative Party of Great Britain (Marxist-Leninist)). I likhet med Carlos Garrido, ACP:s utbildningsansvarige, har hon medverkat på Alexander Mckays kanal, och hon kommenterar hela tiden flitigt och kunnigt i hans chatt.

Slava beskriver sig som “Wife, Mother, Ukrainian American, ML, ACP”. De senaste dagarna har hon berättat mer om sig själv och sin konservatism:

“ACP is often criticized for the lack of female representation in the party. But who told you that women are craving to rule or lead? We are better at taking care of our children, the elderly, and our communities. We are nurturers by default. Of course, there are exceptions, but generally speaking, women want to be protected by physically stronger men, and there is nothing wrong with that. There are enough women in leadership and membership of the ACP. I have met many amazing ladies at our first convention in Chicago last weekend. Proud to be working alongside them and many amazing male comrades as well!”

“So, according to our critics, women must strive to lead because men can’t understand or represent women properly. Well, guess what? Women who skip family building and motherhood and jump straight into leadership ALSO can’t understand or represent the majority of women. Only those who experience the struggles of pregnancy and maternity can relate to the masses, see where the government fails, and try to address these issues.”

“I am in a leadership position of the party which means I represent interests of the working class women. And I am holding this position not as a diversity hire but based on merit. I’ve embraced the reality, had children and experienced what it means to be a woman in a capitalist society. Now I can serve better using my experiences. And I encourage young women to not get brainwashed by bourgeois feminism, hate men and become childfree cat ladies. It’s not going to serve them well in the long run.”

“Reasons I was called a fascist in the last 24 hours:

– Being feminine/a real woman

– Having children and enjoying motherhood

– Loving to cook healthy, scratch-made meals

– Not fighting with men for power

– Encouraging other women to abandon capitalist feminism, etc.

Yes, I am a traditional woman, and I am a communist – just like millions of Soviet women were. Being traditional doesn’t contradict a revolutionary spirit. In fact, being a mother motivates me to fight harder for the future of my children!”

“In the last couple of days, I was told that there are only two choices for women: to be a trad wife/family-oriented or a girl boss independent lady who can lead and rule. But I believe there is a third option! You can be both! But how can one be family-oriented and dedicated to the party at the same time? It’s not an easy task; it requires intentional effort to create boundaries that allow for quality time with loved ones while also fulfilling commitments to the party. Embracing this balance not only strengthens our resolve but also enriches our perspectives, ultimately enhancing our contributions to both the party and the community. In both spheres, finding harmony fuels our passion and purpose.”

ACP:s styrelsemedlem, brottaren Eddie Liger Smith, kommenterar:

“Based! We are proud to have you as a member and we accept & embrace your cultural values fully! Just as we are tolerant of those who have different family values in our party. The fascist American left claims to be the most tolerant but they have no tolerance for traditional family values.”

Also called “eejits”. George Galloway:

Haz Al-Din, nu företrädare för nya American Conservative Party, sammanfattar på X konservatismens invandringspolitik. Relevansen även för Europa är uppenbar. Sammanfattningen visar tydligt varför populistnationalismen är meningslös och överspelad, i alla fall om syftet verkligen är att lösa invandringens och mångkulturens problem. Ja hur den bara förvärrar dem genom sitt stöd för den antikonservativa höger som är deras främsta orsak.

“First, if they seized power, Communists would restrict all unilateral global immigration. No Communist state in history had ‘open borders’.

Immigration would be restricted to countries with bilateral economic agreements to ensure that it is rational and harmonious with national economic plans.

Additionally, cultural differences would carefully be taken into account so as to not produce scenarios of misunderstanding, conflict and confusion that inflame national, ethnic or religious tensions.

This is how, practically, all Communist states dealt with immigration. Carefully and extremely controlled.

Under socialist economic planning, spontaneous and unrestricted mass immigration is impossible.

The flow of labor, the settlement of populations, and the patterns of life cannot be treated as a ‘free for all’ when your economy is actually planned in a rational way.

But at the same time, Communists reject antagonizing immigrants under the current capitalist system. Here are the reasons:

1) Strategically, it makes no sense to give your enemies – the capitalist ruling class – a free base of support.

By demonizing immigrants, you drive them into the arms of your enemy. The enemy should always be divided, never given the chance to unite on any basis.

2) It is fruitless. The same cannibal frenzy and instincts that lead people to demonize immigrants will eventually lead to cannibalism and division within the ranks of the national working class. Especially in multi-ethnic countries like America.

Division within our own ranks cannot be tolerated and must be stamped out ruthlessly.

Prioritizing the issue of immigration only builds a movement that is focused on immigrants themselves – not any actual institutional or state policy.

We can see that anti-immigrant politics never actually changes the policy. Look at Meloni in Italy. Trump also didn’t ‘build the wall’.

It just whips up duped and distracted idiots into supporting the system.

To change any state policy one must have an impersonal, wise, and collected view. Anti immigrant hysteria is not conducive to this.

3) It reinforces national chauvinism in the context of US imperial policy. By demonizing Haitian immigrants for example, consensus is built for more US-led intervention into Haiti.

It is also hypocritical and unprincipled to forego responsibility your own government has in enforcing the same global imperialist system that devastates and enslaves other countries, leading to huge refugee populations and economic migrations.

To oppose immigration policy while supporting the US global system is a violation of one’s own national honor. It is craven, hypocritical, and morally bankrupt.

4) It mistakes the cause for the effect. The chief cause of mass migration is to import a class of foreign slaves so as to enforce the dismantlement of the native power of Labor.

But the domestic cost of labor has only risen so immensely because rentier parasites have driven up the cost of living to an extraordinary degree. This has led to de-industrialization on a mass scale.

Mass immigration is not the chief cause of the destruction of the power of Labor- but a symptom of it.

Therefore, the focus should be based more on the root cause, which is the domestic struggle for economic sovereignty and emancipation from debt slavery.

The more Americans face economic pressure, the more they will be whipped into a frenzy looking for people to hate and to blame. The more resentment will increase.

Communists, while having the correct, realistic and wise position on mass immigration and its root causes, will not lower themselves to this frenzy of stupidity and cannibalism – or somehow confuse it for a principled opposition to the policy of mass immigration.”

Alltså fortfarande: konservatismen mot det globalimperialistiska etablissemang som nu alltmer är tvunget att stödja sig på populistnationalisterna och fascisterna, som å sin sida villigt ställer sig i dess tjänst som en del av systemet.

Hade populistnationalisterna, som det ett tag såg ut som om de skulle kunna, drivit en egen, självständig linje av en ny socialkonservatism på nationell grund, tydligt skild från både systemetablissemangets och den skenoppositionella fascismens, och utifrån denna plattform från den borgerliga högern vunnit över seriösa och genuina konservativa av det meningsfulla slag som vill stå för överordnade värden, hade det varit en sak. Det är en annan sak när de visar sig vara endast vad Haz kallar lurade och förvirrade idioter.

Frågan nu för etablissemanget (som givetvis består även av vänstern, det hade inte gjort någon skillnad om populistnationalisterna allierat sig med den i stället, den är nästan bara en opinionsmässigt nödvändig alternativ förpackning av monopolfinanskapitalets regim) är hur det ska kunna fortsätta genomföra den fascism i sak som systemets – inklusive invandringspolitikens – överlevnad kräver, och samtidigt upprätthålla bilden av att detta är den “liberala demokratin”.

Förlaget Augustis nya bok har en litet tvetydig titel. Huvudtiteln är Konservatismer, vilket synes indikera att det inte finns en enda konservatism, en Konservatismen med stort K och i bestämd form singularis, utan flera skilda, självständiga och mer eller mindre oförenliga. Men boken har också en undertitel, En antologi om konservatismens politiska nyanser, som snarare säger det motsatta: Konservatismen är just en enda, med bara vissa nyanser som inte är tillräckliga för att bilda olika, separata konservatismer.

Kanske de flesta av de yngre som under 2000-talet profilerat sig som konservativa inom den vanliga, borgerliga högern (och de är många, boken är över 330 sidor lång), veteraner som Claes Ryn, Anders Björck och Carl Johan Ljungberg som försvarat konservatismen ända sedan 1960-talet, och några som framträtt med markerade konservativa perspektiv först senare i karriären, som Inger Enkvist och Dan Korn, medverkar. Redaktörerna, Tony Gunnarsson och Hugo Fiévet, hör till den första kategorin av medverkande. Svante Nordin, ledande akademisk omprövare av 60- och 70-talsvänstern på 80-talet som gradvis intagit en utpräglat kulturkonservativ hållning, står för en inledning.

Härom veckan var det trevlig lansering av boken på Haga Deli på Hagagatan. Absorberad i diskussion glömde jag på vägen ut att köpa den. Men av allt att döma är den viktig och intressant.

Vad som framför allt slår mig är att den huvudsakligen, åtminstone sådan den presenterades vid lanseringen, framstår som en manifestation av Carl Johan Ljungbergs frihetliga konservatism. Under alla år har Ljungberg, inte minst socialt, stått i centrum för vad som verkligen varit en jämförelsevis tydlig, profilskarp konservativ riktning inom den svenska högern. Hans många böcker och artiklar, hans genomtänkta humanistiska och värdefilosofiska åskådning och vida kulturella intressen, hans öppna lyssnande inför allt nytt eller tidigare otillräckligt känt som kunnat äga relevans, och hans lågmälda, ödmjuka, eftertänksamma och ofta humoristiska inlägg i alla sammanhang har skapat en alldeles speciell anda och kultur kring denna konservatism i vårt land. På något sätt gör dess samtidiga principklarhet och toleranta inklusivitet att den nya bokens huvud- och undertitel ändå tillsammans förmedlar något väsentligt.

Som den ende närvarande av nestorerna i den andra kategorin av medverkande erbjöds Ljungberg ensam i lanseringens stående mingel en stol att sitta på, närmast det hörn där tyvärr bara en av redaktörerna och två av de andra medverkande kort talade. En av dessa var Catarina Kärkkäinen, ansvarig för borgerlig idéutveckling på Timbro. Och allt hon sa – allt – var vad Ljungberg sa för 40 år sedan, när han själv arbetade på Timbro och där skapade en utpräglad konservativ nisch. I dess anda organiserade han exempelvis – utöver otaliga mindre evenemang, ofta med ledande tänkare och forskare från andra länder – Timbros (minst tre) första s.k. sommaruniversitet. Tonen för dessa slogs an 1985 vid det första, förlagt till Stockholms universitetets s.k. Allhus i Frescati, där bland en rad prominenta utländska och svenska medverkande både Ryn och t.o.m. Tage Lindbom talade.

Här fanns, insåg jag, något viktigt som på det humanistisk-kulturella, värdemässiga och etiska planet på nödvändigt sätt kompletterade, balanserade och modifierade den libertarianism eller nyliberalism vars systemskifte var Timbros, Näringslivets Fonds och dåvarande Arbetsgivareföreningens huvudärende. Ljungbergs inriktning blev möjlig eftersom den drivande kraften bakom propagandainitiativet, Sture Eskilsson, som Ryn påpekade hade “soft spots” för kulturkonservatismen. Ljungbergs inriktning angavs redan i titeln på hans av Ryn handledda doktorsavhandling i Washington: ‘The Liberalism of Edmund Burke’.

Detta är vad Catarina Kärkkäinen såvitt man kan se fullständigt oförändrat, i minsta detalj identiskt, om än akademiskt och filosofiskt mindre utvecklat, för vidare idag. Hayek är Burkes efterföljare. Konservatismens huvudfåra är enligt den helt övervägande delen av den svenska högern vad som också kallas liberalkonservatismen.

Men Ljungberg fick tyvärr inom kort lämna Timbro, till förmån för mer hårdföra och inte minst kulturradikala, postmoderna libertarianer som därefter länge kom att dominera. Augustiboken och dess lanseringsevenemang är, kan man nog säga redan innan man läst boken, en hans senkomna seger.

I enlighet med undertiteln är Kärkkäinens ärende, liksom exempelvis Jakob E:son Söderbaums härom året i en ambitiös bok i Ljungbergs anda med titeln Modern konservatism: Filosofi, bärande idéer och inriktningar i Burkes efterföljd, i hög grad att föra samman “nyanserna” till en någorlunda enhetlig och samverkande ideologisk och politisk kraft. Följaktligen underströk hon i sin presentation programmatiskt de gemensamma nämnarna.

Den andre talaren, Daniel Bergström, beskrev på underhållande sätt konservatismen som distinkt borgerlig, och ägnade uppmärksamheten lika mycket åt borgerlighetens mer allmänna väsen, i ett historiskt perspektiv, som denna ideologi (ifråga om vilken senare han knappast avviker från Ljungberg och Kärkkäinen). Den nyliberala eran har, hävdade han, inneburit ett enda stort ekonomiskt uppsving för Sverige, att alla fått det ofantligt mycket bättre, och att till följd därav det inte längre finns någon arbetarklass: alla är numera borgerliga. Men det mest signifikativa var väl hur han vidgade perspektivet till att med stor värme inkludera Thomas Manns Betrachtungen eines Unpolitischen från 1918, översatt av Per Landin och Urban Lindström 2012, som ett viktigt uttryck för “borgerlighetens andlighet”.

Denna bok, från vilken Manns senare liberalism starkt skiljer sig, kanske kan betraktas som ett av de tidiga uttrycken för en av de verkligen avvikande “nyanser” som genom Lindströms bidrag tagit sig in i boken, nämligen den tyska s.k. konservativa revolutionen. Exakt hur den kan vara endast en nyans och inte en alldeles egen, distinkt, annorlunda konservatism är oklart. Men Bergström sände en boken bekräftande borgerlig signal att även den nu var accepterad inom den svenska högerns Konservatismen. Och att den själv figurerar här visar väl att den själv vill inordnas som en del av den. Den vanliga borgerliga högern och den gamla konservativa revolutionen söker, finner och omfamnar varandra. Omslingrar varandra. Denna konservativa revolution var ingen verklig revolution. Det finns ingen alternativ höger. En annan “nyans”, som i högre grad framstår som en helt annan konservatism men alltid välkomnades och inkluderades av Ljungberg är Tage Lindboms, som nu i boken behandlas av Balder Jonsson.

Förbluffande är att den politiska kraft som dock mer än någonting annat möjliggjort dagens svenska konservatism, och som Ljungberg också kom att välkomna, nämligen det initialt externa opinionstrycket från SD:s populistnationalism, inte tycks finnas företrädd bland bidragen. Den lyser verkligen med sin frånvaro, och det är särskilt anmärkningsvärt eftersom den ju under chefsideologen Mattias Karlssons ledning sedan länge själv gjort sig till en nyans och i sak inte längre är extern, om den än förvisso för många fortfarande är det i form. Karlsson var diskret närvarande i bakgrunden vid lanseringen, men talade där lika inte som han skriver i boken.

Inte ens Arvid Hallén vid Karlssons för Tidöalliansens underlättande skapade tänktank Oikos, som, hämtad från Heimdal och anpassande sig till SD genom att förklara sig vara keynesian, gjort allt han kunnat för att baka ihop en utvidgad, ny, atlantborgerlig Konservatismen får vara med. (Korn var en annan icke-SD:are på Oikos, men han hoppade av när Åkesson – trots allt – råkade undslippa sig att det finns en gräns för hur mycket vapen vi bör skänka till Ukraina.) SD-sfärens frånvaro är tyvärr ett omisskännligt vittnesbörd om hur SD visade sig oförmöget att artikulera sin ideologi på ett adekvat sätt som skulle gjort den relevant i ett sammanhang som denna bok, att intellektuellt utveckla, modifiera och komplettera den i riktning mot en verkligt självständig, ny socialkonservatism på nationell grund. Nu har den inte något av intresse att komma med i sin fusion med eller snarare bara övergång till högerborgerligheten.

Inte ens en bok vars enda syfte är att beskriva och representera mångfalden av konservatismer eller konservatismens mångfald belönar SD:s självutplånande strävan att bli en konservativ del av den vanliga, borgerliga högern med ett kapitel. Den icke-initierade skulle väl rentav vid första påseende kunna tro att det berodde på att redaktörerna på goda grunder inte erkände den vanliga kapitalimperialistiska atlanthöger SD representerar som en konservatism i någon som helst mening.

Om allt detta finns mycket att säga. För egen del skulle jag framför allt vilja föreslå att det finns, eller kan finnas, ytterligare konservatismer utöver de i boken representerade. Och att, i ljuset av dem, viss problematisering är på sin plats. Nästan alla medverkande är typiska borgerliga liberalkonservativa, även om några av dem kanske skriver om andra former av konservatism. Jag antar att såväl Nordins inledning som de olika bidragen i någon mån behandlar de viktigaste av de många frågor som ofrånkomligen inställer sig, och förklarar litet mer av hur man ser på förhållandet mellan Konservatismen och konservatismerna. Förlaget har lovat att jag fortfarande får köpa boken till lanseringens reducerade pris.

Om Mckays kritik av BSW och även AfD var orättvis och felaktig ifråga om deras riktiga ställningstaganden – trots att även de är otillräckliga – rörande Ukrainakriget och atlanticismen, och även om betydelsen av det stöd de erhållit av de tyska väljarna, förblir hans fortlöpande helhetliga analys av Ukrainasituationen – fastän inte heller den i allo överensstämmer med min egen – i övrigt av central betydelse. Här är Mckays senaste uppdateringar om Ukrainafronten: 3/9, 9/9, 18/9.

Det felaktiga i Alexander Mckays upprepade kritik av MAGA-kommunisterna eller hazianerna i USA (“bara MAGA och ingen kommunism”, “opportunism”) är något jag tyvärr flera gånger fått anledning att nämna här. Men denna kritik har nu tystnat, sedan de anslutit sig som en ledande kraft vid bildandet av det nya amerikanska konservativa partiet. Nu återkommer det felaktiga dock i hans analys av BSW:s och AfD:s valframgångar i Thüringen och Sachsen.

Dess brister är förstås sådana som blir tydliga från ett mer egentligt konservativt-socialistiskt perspektiv. Mckays paleosocialism framstår här som otillräcklig. Från mitt perspektiv är det viktiga just nu att kommunicera på ett allmänt plan att det överhuvudtaget kan finnas, och finns, något sådant som konservativ socialism eller socialistisk konservatism i den mening jag försökt antyda. Det är inte det viktiga för Mckay. Han är inte konservativ, utan framstår som en marxist av det slag som inte erkänner någon mer eller knappt ens mindre autonom nivå av politiska, kulturella, moraliska och värdemässiga frågor. Allt reduceras i analysen av BSW och AfD till de materiella intressena och krafterna bakom dem.

Dessutom finns väl drag av vad Carlos Garrido på Midwestern Marx, som Mckay dock haft med i sitt program, kritiserar mycket av dagens marxism för: the purity fetish. Det är litet förvånande, eftersom Mckay annars inte tillhör den barnsjukdomsradikala typ som svepande fördömer allt förhandenvarande i kraft av en abstrakt föreställning om den framtida revolutionen som den enda och enkla lösningen (och därför aldrig kommer dit).

Att i dagens allvarliga läge bara urskillningslöst förkasta de enda tyska partier som faktiskt motsätter sig vapenleveranserna till Ukraina och önskar fredsförhandlingar med Ryssland måste vara fel. BSW och AfD är de enda som överhuvudtaget förstår att, som AfD:s ledare i Europaparlamentet Maximilian Krah insisterar (på ett sätt som äger giltighet även för många andra europeiska länder och i synnerhet Sverige), världen förändras och att Tyskland måste inrätta sig efter det: “Die Welt verändert sich. Bestehen kann Deutschland nur, wenn es das anerkennt und sich darauf einstellt – stattdessen kämpfen Ampel und CDU aber gegen Windmühlen und machen unser Land zur tragischen Lachnummer.”

Mycket i Mckays kritik, i det han väljer att analysera, är givetvis både riktigt och viktigt. Båda partierna är helt otillräckliga, av de skäl han nämner. I framtiden måste något mycket mer komplett, enhetligt och konsekvent absorbera dem och ta över. Men med alla sina brister pekar BSW och AfD på vissa avgörande områden båda, och i synnerhet tillsammans, i den rätta, nödvändiga allmänna riktningen. Den framstående socialistiske Europaanalytikern Thomas Fazi förstår detta, och fäster helt riktigt, alldeles oavsett de aktuella partiernas brister, uppmärksamheten på det i sak rätta de faktiskt står för och de signaler väljarna sänder. Se intervjun här och hans senaste något längre artikel i ämnet, ‘Who’s afraid of Sahra Wagenknecht? Germany’s “left-conservative” has redefined populism’.

Relativt AfD- och till populistnationalismen allmänt sympatiskt inställde socialistiske Europatänkaren Thomas Fazi sammanfattar kort det grundläggande rörande de östtyska valresultaten i UnHerd under rubriken ‘The AfD has Destroyed Germany’s Political Mainstream’; på sin Substack publicerar han också en något längre version av artikeln. Nu har vi två stora populistnationalistiska partier som inte gått över till motståndarsidan:

“The most interesting takeaway from the elections is…the emergence of a new – and unique in the European panorama – Left-Right populist spectrum, in the form of the AfD and the BSW which collectively make up almost 50% of the vote. This underscores that dissatisfaction with the established parties is even more significant than what Right-populists parties alone are able to capture – a lesson for other countries as well.”

Oroväckande är dock att möjligheten både av CDU-AfD- och t.o.m. CDU-BSW-allians överhuvudtaget diskuteras av populistnationalisterna själva. Den självklara vägen framåt är givetvis gemensam tysk enhetsfront i form av en AfD-BSW-koalition så snart som möjligt, mot hela atlantavgrunden:

“For now, the BSW has ruled out forming regional coalition governments with the AfD, which is understandable from a tactical standpoint: many disaffected voters from the centre and the Left are turning to the BSW precisely because it is not the AfD. But in the future the mood might shift. If the establishment refuses to respond to popular concerns, the demand for a Left-Right populist front could grow. Meanwhile, the fact that both ends of the political spectrum are converging on similar migration policies suggests that the issue may be approached more pragmatically…”

Sedan måste förstås, på längre sikt, BSW bli det dominerande partiet och koalitionen därmed övervinna AfD:s olika svagheter. Det är, som Fazi framhåller, i synnerhet BSW som “has put opposition to NATO and to the deployment US long-range missiles on German territory, and the question of détente with Russia, at the centre of her party’s platform”, även om “opposition to war and to the government’s belligerent approach to the Russia-Ukraine crisis” förenar partierna och attraherar i synnerhet yngre väljare till båda.

Även om AfD i jämförelse med svenska SD äger vissa intellektuella resurser – och i allmänhet en långt mer välutbildad ledning – som hindrar dem att reduceras till ren populistnationalism, har BSW genom den teoretiska och historiska förståelse som följer med deras socialism ett försprång också i detta avseende: för dem är populistnationalismen bara ett moment av accepterande av verkligheten, en identifikation av en legitim opinion, och ett avvisande av den kompatibla kapitalvänsterns atlantglobalwokeism. De har överhuvudtaget inte en populistnationalistisk framtoning i vanlig flaggviftande mening, även om termen är användbar för den nyorientering som skiljer dem från Die Linke. Vad som behövs är bara en åskådningsmässig fördjupning av deras kulturkonservatism.

I själva verket har även AfD en partihistoria som hindrar dem att reduceras till ren populistnationalism. Men i deras fall är denna bakgrund – skild från de nämnda intellektuella resurserna – en svaghet: de släpar på ett nyliberalt arv från den tid då de bara var ett EU-kritiskt missnöjesparti för etablissemangsekonomer. Ett program som, hur riktigt det än var på enskilda punkter, Frauke Petry och Alexander Gauland insåg var fullständigt otillräckligt för att växa till en stor rörelse och ett stort parti – som Junilistan i Sverige fick erfara. Partiet blev populistnationalistiskt och kulturkonservativt, men en spänning kvarstår mellan olika falanger ifråga om socialpolitiken eller vad SD kallade socialkonservatismen och hade med sig från början.