Category: Politics

Första volymen i den uppmärksammade serien (nu omfattande ytterligare tre) med Xis tal och skrifter. Åtminstone de första två är översatta till många språk, men mig veterligen ännu ej svenska.

Burkeanen Xi Jinping

Caleb Maupin går i sin senaste livesändning, med rubriken ‘The Innovationist Turn’, igenom sitt preciserade och utvecklade, distinkt konservativa politiska program, sådant han nyligen ävenledes presenterade det i pamfletten To the Marxists: Long Live Innovationism!. Avsnittets innehåll beskrivs inte i någon text på YouTube, men pamfletten presenteras så här på Amazon:

“In this book, Caleb Maupin explains that, while he remains committed to his principles of anti-imperialism and the belief in a rationally organized economy, he no longer identifies as a ‘communist’ nor seeks to align with the Marxist movement. The text explores why the Center for Political Innovation now describes its outlook as ‘Innovationist’ rather than socialist or communist, highlighting where the organization diverges from Marxist-Leninist ideology while still upholding certain core principles. The book offers a thorough critique of the current ‘Communist’ movement in America, arguing that it must be abandoned to effectively pursue anti-imperialist goals. Maupin explains that the Center for Political Innovation seeks to create a government of action that fights for working families, while opposing the rise of a low-wage police state, and preventing the drive toward a new world war.”

Strategin att presentera sin nyformulering som ett avståndstagande från “all kommunism” i USA framstår som litet märklig eftersom alla vet att Maupin inte bara är del av samma tendens och rörelse som utan tidigare även direkt samarbetade med Haz’ Infrared och det därur utvecklade nya partiet, ACP. Det senare har väl fått mer medial uppmärksamhet och utövat större inflytande än Maupin och hans Center for Political Innovation, men Maupin s.a.s. bara förtiger vad de gör, ja nästan förnekar att de finns.

Detta måste bero på någon futt-konstig personlig konflikt som inte kan vara annat än absolut obegriplig och ointressant för alla utomstående och för samtiden; det hela ser bara bisarrt ut och reducerar tyvärr Maupins trovärdighet. Hans hållning skulle vara mycket mer övertygande om han i stället explicit diskuterade hazianerna och ACP, erkände att och hur även de, och så mycket i precis samma avseenden, skiljer sig från CPUSA, PSL o.s.v., och bara strikt riktade in sig på vad det han ogillar hos dem substantiellt begränsar sig till. Bland detta finner vi numera först och främst att det enligt hans mening helt enkelt är fel, hindrande och vilseledande att ansluta sig så nära till den historiska kommunismen och överhuvudtaget använda kommunism som självbeteckning.

Samma hållning intar Maupin till den framgångsrika tänktanken (om det nu kan räknas som en sådan) Midwestern Marx. Det rent kuriösa totalignorerandet av de viktiga likheterna med dem och med ACP får dock inte tillåtas störa tillägnelsen av hans reviderade programmatiska formuleringar, som rymmer många utmärkta poänger och ligger närmare min egen linje. Vad han nu mer konkret och specifikt kommer göra av denna (högst partiella) nyorientering i termer av nya allianser och stöd och sympatiyttringar för andra och dominerande politiska aktörer återstår förstås att se. Men i sig är förnyelsen bara en förstärkning och ett förtydligande av hans tidigare inriktning, mindre involverande nya tillägg än avveckling av vissa äldre ohållbara positioner – såsom den oavkortade, ursprungliga dialektiska materialismen – som medförde bjärta logiska motsägelser.

Ben Norton tydliggör några av skälen varför vi så snabbt som möjligt måste frigöra oss från den:

Läs även Thomas Fazis – den bäste Europatänkaren idag – artikel om techoligarkerna, ‘Welcome to America’s techno-military future: AI will be harnessed to assert global dominance’, från 21/1. De är utan tvekan atlantarder, men med denna term vill jag främst beteckna deras systems alla anhängare och försvarare, inte minst i Sverige (från neofascisterna till Socialdemokraterna) och Europa.

Ekis säger att hon inte hört någon klart definiera begreppet “globalism”. Viktige kommentatorn Viktor Johansson finner detta tankeväckande, och nämner att han själv “använt termen länge, dock främst för att separera ‘globalismen’ från bl.a. en med patriotism och nationell, civilisatorisk egenart förenlig och kompatibel internationalism och andlig universalism”.

I ljuset av Ekis uttalande frågar han sig dock nu om man kanske p.g.a. begreppets oklarhet i stället bara bör tala om imperium och imperialism och helt enkelt “överge ‘globalism’ och ‘globalist'”.

För min del använder jag globalism uteslutande i direkt anknytning till och kontinuitet med 90-talets största politiska debatt, den om “globaliseringen”, ett fenomen som alla – förespråkare såväl som motståndare – accepterade som centralt och ett begrepp som ofta var helt okontroversiellt. En ofantlig akademisk och journalistisk litteratur behandlar dem. Det handlar helt enkelt om den världsomfattande, unipolära, nyliberalt-kapitalistiska ordning som följde på Sovjetunionens upplösning.

Globalisering och globalism syftar m.a.o. för mig på precis samma sak, låt vara att globalism utöver själva processen starkare betonar dess mål och den ideologi som försvarar detta mål. Till fenomenet hör de globalistiska ideologer som, i tjänst hos de högsta nivåerna av den monopol- och finanskapitalistiska makten, utöver dessa intressens avsevärda kontroll och användning av socialdemokratin för sina egna syften under 1900-talet, som jag föreslagit även, om än på annat sätt, ibland försökt göra detsamma med kommunismen.

Imperialism förblir givetvis en central och oundgänglig analytisk kategori. Globalismen var fortfarande driven av dess – i Lenins mening, sedan efterkrigstiden vidareutvecklad till dess nuvarande atlanticistiska form -vanliga systembestämda aktörer, även när den, med sitt fortsatta uppbyggande av trans- och supranationella institutioner i efterkrigsordningens förlängning, kom att förstås i termer av en “ny världsordning” – en vidareutveckling av ett begrepp som lanserats redan av Woodrow Wilson i samband med Nationernas Förbund och av H. G. Wells som titel på en hans malthusiansk-fabianska bok. Detta var mest ett nytt ideologiskt språk för den unipolära hegemonin och det sätt på vilket denna trodde sig kunna införliva och underordna Ryssland och Kina.

Men i och med å ena sidan dessas nya motstånd (multipolaritetens framväxt) och å den andra populistnationalismens i väst, uppstod en ny eller åtminstone annan opposition, skild från den alltmer formlöst fortlevande vänsterns från de föregående årtiondena som dominerade på 90-talet och fram till 911, och idémässigt och sociologiskt mer förbunden med en äldre typ av mellanskiktshöger.

Atlantetablissemanget har därför tvingats retirera från de mest ambitiösa planerna på en ny, direkt postnationell “global governance” till vad som mer liknar imperialismens föregående, mer öppet till USA knutna former, med mer elementärt “nationalistiska” inslag.

Idag är det i stället Kina som försöker tänka och tala i termer av “global governance”, men i icke-imperialistisk mening, som en civiliserad humanistisk vision för mänsklighetens gemensamma framtid. Bl.a. därför har jag också talat om en “alternativ globalism”, utan den vanliga termens negativa konnotationer.

Intervy av Pascal Lottaz på Neutrality Studies igår:

“Washington has an unprecedented grip over Europe. When Washington says ‘jump’ the European’s will reply ‘how high?’ But that was not always the case. There once was a Europe of independent states, not US satellites. There was the Europe of Olof Palme, Willy Brandt, or Bruno Kreisky that had a decidedly different foreign policy from the USA. Where did that place go?

Today I’m talking to Kajsa Ekis Ekman, a Swedish journalist, activist and the author of 4 books on human trafficking, prostitution and the economy. She is currently the editor in chief of Parabol Press. Previously, Ms. Ekman worked for various Swedish outlets but was let go in 2022, after critically covering the unfolding Russo-Ukrainian War. More from Kajsa Ekis Ekman:

https://www.parabol.press” 

Norman Finkelstein har rätt i att Trump – och USA i allmänhet – inte behöver fascismen såtillvida som det där idag inte finns någon systemhotande vänster.

Historiskt definieras fascismen huvudsakligen av behovet av våldsam repression av en sådan vänster, av arbetarrörelsen: fascismen uppstår eller tillgrips först när den borgerliga parlamentariska demokratin inte räcker till för detta syfte (och i kombination med kriser för kapitalismen).

Men detta perspektiv är idag för snävt. Den generiska fascismen, i delvis nya och anpassade former, behövs, eller kan komma att behövas (och inte bara i USA utan i väst i allmänhet), därför att det i stället finns en framväxande systemhotande multipolaritet i världen, där socialismen, även den i nya och anpassade former, förblir ett starkt inslag. Och därför att denna multipolaritet redan äger och kommer få ökat stöd hos amerikanerna själva.

Givet även de inhemska problem befolkningsmajoriteten sänkts ned i (och den senaste tiden, efter förbudet av TikTok, i ny utsträckning genom Little Red Book/RedNote kunnat jämföra med den allmänna välståndsökningen i Kina), växer därför åter denna opposition även i USA, på ett sätt som Finkelstein tydligen inte uppmärksammat.

Den amerikanska imperialismens unipolära hegemoni måste förstås dekonstrueras inifrån USA, medels amerikanska krafter och utifrån alternativa amerikanska traditioner: en socialism med amerikanska särdrag.

Idag ser det ut att vara den enda vägen att där rädda en de överordnade värdenas konservatism. Och att rädda världsfreden.

Svante Nordin diskuterar med Adam Cwejman “den era som på sätt och vis började 1991, i och med Sovjetunionens fall”, och att, hur och varför den “sannolikt nu har nått sitt slut”.

Givetvis finns från mitt perspektiv en del att tillägga och även ett och annat – för den som läst mig förhoppningsvis lätt identifierbart – att sätta frågetecken inför. Men båda har viktiga poänger som i den svenska debatten markerar en klarsyn som förhoppningsvis kan bidra till en tillnyktring. Jag återkommer möjligen till samtalet och lägger till en utförligare kommentar och analys här.

Trump förklarar sig ha för avsikt att inte bara konsolidera utan vid behov med militära medel och direkt territoriell expansion stärka greppet om de amerikanska kontinenterna. Detta är vad även Europavasallerna fortfarande, t.o.m. efter folkmordet i Gaza, försöker kalla “demokratin” och, med den nya, av alla konformt-mekaniskt upprepade propagandatermen, den “regelbaserade ordningen”.

De mest närliggande Trumpplanerna gäller kanske Haiti, Mexico, Kuba, Panama, Nicaragua och Venezuela. Men talet om Grönland och Kanada tycks inte bara vara skämt eller eller något slags retorisk förhandlingsstrategi. Det handlar i denna region både om naturresurser och, inte minst, Norra Ishavet och Ryssland.

Ben Norton nämner i sin analys några gånger klimatfrågan, och jag vill försiktigtvis reservera mig på denna punkt eftersom jag inte anser mig kunna tillräckligt bedöma den. Men det är inte alls centralt för hans framställning, och det övriga är för mig okontroversiellt.

Före sin installation hävdade Trump att om Danmark har någon rätt till Grönland bör de ge upp den, eftersom USA behöver ön för sin nationella säkerhet. Han tillade att vad han talade om var försvaret av den “fria världen”.

Financial Times rapporterar nu att Trump i ett längre telefonsamtal med Mette Frederiksen insisterat på att han menar allvar i sin beslutsamhet att ta över Grönland. Tidningen förklarar att “Many European officials had hoped his comments about seeking control of Greenland for ‘national security’ reasons were a negotiating ploy to gain more influence over the Nato territory…But the call with Frederiksen has crushed such hopes, deepening the foreign policy crisis between the Nato allies.”

Europeiska högre tjänstemän hävdar att Trump varit “very firm”, “aggressive and confrontational”, att det hela var “horrendous”, “a cold shower”: “Before, it was hard to take it seriously. But I do think it is serious, and potentially very dangerous”; “The intent was very clear. They want it.” Trump “threatened specific measures against Denmark such as targeted tariffs”, och “declined to rule out using military force to take control of the island” (min kursiv).

Eftersom det tydligen inte räcker att Grönland och Kanada tillhör NATO kan man fråga sig om det inte borde anses lika strategiskt nödvändigt att införliva Island och norska Nordkalotten. Utifrån de nordiska och västeuropeiska vasall-ledarnas hittillsvarande agerande i NATO är det litet svårt att se att deras kvarstående personliga aversion mot Trump skulle vara tillräcklig för att hindra dem att logiskt tillmötesgå honom på denna punkt, och från att utmåla dem som ifrågasätter det som Putintroll som sprider dis- och missinformation. De kan ju inte förneka att det (Ryssland!) handlar om den “fria världen”? Atomvärldskriget kräver väl vissa rimliga anpassningar på västsuprematismens Goda Allians’ sida? Kristersson och Kaja Kallas kan säkert hjälpa till att övertyga våra nordiska grannländer om hur viktiga sådana är.

De flesta inom populistnationalismen och populisthögern, och även stora delar av den alltmer vulgariserade vanliga högern, måste ju rimligen vara med på allt detta, att döma av deras allmänna atlanticistiska nit och inte minst deras Trumppanegyrik som nu, efter hans andra presidentinstallation, gått långt över gränsen till det pinsamma och komiska. Det är en tragedi.

Fördelen med att hitta och ansluta sig till ett politiskt parti som i stort har rätt i de väsentliga frågorna är, som jag ofta betonade när jag började försvara SD, att det underlättar ens politiska kommunikation. Det räcker att hänvisa till partiet, eller att folk bara vet att man är medlem i det, för att ens uppfattning ska stå klar, och man slipper därmed tala och skriva så mycket om politik själv och kan ägna sig mer åt kulturen, filosofin och andligheten.

Nu blev ju inte SD vad jag trodde att det skulle bli, och inte heller AfS, så det kändes ändå nödvändigt att fortsätta tala och skriva mycket om politik. Men fortfarande gäller i alla fall att jag bara gör det när det är något viktigt jag finner att andra inte säger, eller inte säger tillräckligt bra, eller ibland bara inte tillräckligt mycket eller ofta. Även när jag nu sedan länge står utanför den akademiska, kulturella och politiska offentligheten och inte längre kan nå mer än enstaka läsare, är känslan fortfarande att det gäller att försöka få andra att säga det som måste sägas, så att man inte behöver göra det själv.

Sedan länge har jag inget parti. Men i Tyskland och USA har den konservativa socialismen börjat växa fram i organiserad form (mer än i Frankrike, där den bara finns som idéströmning). Därför har jag de senaste åren kunnat hänvisa mycket till dess analyser i dessa länder, utan att behöva publicera egna. Men vare sig i den tyska eller den amerikanska håller jag med om allt, eller finner jag allt tillräckligt, och det har därför varit nödvändigt att tillägga vissa reservationer i egna inlägg.

Så är fallet också i denna senaste av InfraHaz på X om Trump och fascismen:

“The United States has been on a trajectory toward open fascist dictatorship for many decades.

Under George W. Bush, Obama and Biden, this transition by far accelerated the most.

In 2016, Trump and the MAGA movement actually slightly disrupted this transition.

The oligarchical elites then made a genius move. Understanding the total failure of Biden and the Democrats, they appropriated Trump’s disruptive populist politics and now employ it to expedite the transition into fascist dictatorship.

In 2016, left-liberals falsely accused Trump and MAGA of ‘fascism’. So-called ‘antifa’ libtards turned ‘anti-fascism’ into a bizarre psycho-sexual and cultural phenomenon.

They discredited all resistance to fascism with their ridiculous attempts to smear all anti-hegemony voices as fascists, and characterize basic cultural norms as ‘fascism’.

They set the stage for real fascism to take hold without any resistance, by discrediting all anti-fascist politics.

To be clear:

‘Trump’ is not a fascist. MAGA is not fascist. The oligarchical elites are fascists, and fascist dictatorship is a tool by financial capitalists.

Fascism is not ‘strongman’ or ‘authoritarian’ politics. It is not about strong conservative values or anything like that.

It is the open terrorist dictatorship of financial capitalist elites, to rescue decaying capitalist societies through militarist aggression.

Trump is just a showman who is being used to fulfill an agenda that has been in place for decades.

Real anti-fascism is about defending popular sovereignty and resisting militarist aggression. It is about upholding principles of national self-determination, and fighting slavery.

It is about rejecting Silicon Valley’s planned caste system and neo-feudal agenda.

Remember, Silicon Valley elites are all defense contractors. They are now being given unprecedented control over the government infrastructure by controlling all the software.

Private sector oligarchs are being given direct backdoor access to the reins of power in both the military and government.

These same Silicon Valley oligarchs created the ‘woke left’. A bogeyman that was meant to be destroyed and discredited.

Now they facilitate transition into open fascist dictatorship. And conveniently all the symbols and language of resistance have been discredited – associated with mentally ill, bizarre antisocial freaks.

Militarist designs on Mexico, Panama, Cuba, and Venezuela are part of the agenda.

Everyone must understand that no one is defending ‘American democracy’. No one is claiming Trump is some threat to ‘democracy’.

But there is a difference between open dictatorship and shadow dictatorship.

When elites get so bold that they start making moves toward open fascist dictatorship, the next step is driving the country to war, destruction, madness, nihilism and ruin.

A downward spiral our country has been on for decades culminating in total carnage and devastation.

Should you fear Trump? No.

You should remain vigilant. The US is headed to constitutional crisis and reconstitution.

Do not so easily accept the slavery these twisted, dark elites will propose to you in the name of ‘freedom’.”

Här måste tilläggas att definitionen av fascismen är för kortfattad och sakligt begränsad. Den militära aggressionen har historiskt syftat inte bara till territoriell expansion (av det slag Trump i sitt nya installationstal uttryckligen säger att han ska verka för) utan också till att krossa systemhotande alternativa samhällsordningar, och som en del av det övergripande syftet att slå ned arbetarrörelsen i allmänhet, något som också åstadkoms med andra medel i det egna landet. Här föreligger givetvis inte något sakligt missförstånd hos Haz, det är bara nödvändigt att även uttrycka denna del av definitionen i detta sammanhang.

Men även denna mer fullständigt artikulerade, centrala och korrekta definition – Kominterns gamla – är något ensidig. Om man fokuserar litet mer på fascismens egna subjektiva innehåll, arten av dess nationalism, etnicism, rasism, dess kulturella och historiska romantik, dess mer allmänna attityder på andra områden, dess klassbetingade socialpsykologi, sådant allt detta tar sig uttryck i dessa rörelsers massföljarskap i sociala media, ser man tydligare än Haz här vill vidgå den utsträckning i vilken MAGA-rörelsen, liksom den europeiska populistnationalismen, i sig tillhör och uttrycker övergången till fascismen, är protofascistisk.

Den s.k. MAGA-kommunismen var ett försök att anknyta till och rädda den legitima populistiska oppositionen genom att extrahera och separera den från detta likaledes förefintliga innehåll, och koppla den till en annan, helhetlig ideologi eller politisk förståelse.

Att wokevänstern är en skapelse av Silicon Valley-oligarkerna i syfte att kompromettera motståndet mot den fascism de nu bereder vägen för är en teori Haz lagt fram först den senaste tiden (även i ett av de inlägg jag hänvisade till här). Även om det skulle ligga sanning i den är den givetvis högst ensidig.

Wokevänstern är en av många karaktäristiska produkter av västmarxismens allmänna utveckling (sådan Rockhill och Losurdo analyserat den) och av postmarxismen, en alltmer bisarr surrogat- och pseudoradikalism som intellektuellt svagt rustade yngre generationer omedvetet, objektivt, tvingats retirera till efter många årtionden av nyliberalism, eller helt enkelt p.g.a. den allmänna nyliberala ideologiska hegemonin faktiskt tror är den enda rätta eller viktigaste formen av revolt. Uttrycken har förvisso blivit mer extrema och kuriösa under den tid termen woke använts, men dynamiken och logiken i utvecklingen går långt tillbaka i tiden. Långt innan det blev nödvändigt att förbereda en fascistisk utveckling har det varit fråga om atlantkapitalismens instrument som på olika sätt tjänat dess syften.

Rätt paroll från tyskt TikTok-konto. Finns även på X. Postar just nu mycket från BSW:s partidag i Bonn (även jag delar mycket från den på X, som jag numera använder nästan enbart för att dela andras material som stöder, förklarar, utvecklar, specificerar och fördjupar den allmänna politiska linje jag försöker förespråka i de politiska inläggen här).

@demokratischersozialist

Vad SD kunde ha blivit, i stället för en del av Tidöjuntans atlanthöger. Socialistiskt i socialkonservatismens mening, eller vad jag kallade den nya, utvecklade socialkonservatismen. Inte bara upptagande marxismens delsanningar, utan även representerande alla de i sig konservativa och traditionella, allmänna konnotationer av samhällsgemenskap som själva ordet socialism äger, liksom även, och ännu mer, ordet kommunism.

SD:s principprograms två första stycken håller ännu, även om de är otillräckliga främst genom betoningen av nationalismen som grundsyn och föreställningen om återskapandet av ett folkhem med solidarisk välfärdsmodell i den mening detta begrepp ägt i Sverige:

“Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället. Partiet bildades 1988 med det övergripande målet att formera en demokratisk, politisk rörelse som skulle slå vakt om den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden för framväxten av välfärdsstaten och vårt lands fredliga och demokratiska utveckling.

Sverigedemokraterna eftersträvar ett försiktigt framåtskridande som baseras på varsamhet, eftertanke och långsiktigt ansvarstagande. Partiets ambition är att kombinera de bästa elementen från de traditionella höger- och vänsterideologierna. Vi bejakar lag och ordning, gemensamhetsskapande traditioner, samhällsbärande institutioner och bevisat välfungerande naturliga gemenskaper i form av familjen och nationen. Vi eftersträvar ett demokratiskt, jämställt och miljövänligt samhälle där alla medborgare skyddas av, och är lika inför, lagen. Ett samhälle där alla medborgare också garanteras en hög grundläggande nivå av ekonomisk och social trygghet. Vi inser att vi i likhet med alla andra människor har ofrånkomliga fel och brister och tror därför inte att ett perfekt, utopiskt samhälle är möjligt att uppnå. Genom att basera vår politik på ovan nämnda strävanden och genom att kombinera frihet och trygghet, individualism och gemenskap, hoppas vi dock kunna återskapa ett folkhem som i så hög grad som möjligt är präglat av trygghet, välstånd, demokrati och en stark inre solidaritet. Detta är den övergripande målsättningen med partiets verksamhet.”

Och även vad AfS, när det visade sig att SD inte förstod vad detta krävde (“försiktigheten” och “varsamheten” tycks ha möjliggjort att “elementen från de traditionella vänsterideologierna”, till vilka givetvis måste höra marxismens elementära analytiska delsanningar som helt enkelt tillhör den historiska och sociologiska wissenschaften, helt enkelt kastades överbord), kunde ha blivit. Och lättare än AfD, som till skillnad från SD ursprungligen bara var ett parti av vanliga EU-missnöjda borgerliga ekonomer, av Junilistans typ.

AfS kunde när det gamla “moderpartiet” svek ha bara tagit över och vidareutvecklat dess principprograms ideologi på det sätt jag försökt föreslå, i stället för att sjunka tillbaka ned i den gamla radikalnationalismen, med inslag av den nya fashalthögerns jargong. Och i stället för att dessutom lägga till ett starkt inslag av ekonomisk-libertariansk pophöger, genom vilket även de inordnade sig i det antikonservativa lägret, i betydelsen det läger som principiellt saknar tillräckliga medel att stoppa kapitalistborgerlighetens inherenta, lagbundna dekadens – på alla områden – i dess parasitära, monopolistiska, finansialiserade och globalistisk-imperialistiska stadium, och att mot den värna och förnya de överordnade värdena.

Och vad slutligen, och inte minst, den vänsterpopulistnationalism som visade några små svaga tecken på att formeras i Sverige, men som snabbt, hämtad från under den nyliberala eran formade generationer utan adekvata ideologiska resurser och historiska perspektiv, tycks ha försvunnit ned i och absorberats av den vanliga populistnationalismen och/eller radikalnationalismen och/eller althögern, kunde ha blivit.

BSW är hittills ideologiskt och politiskt otillräckligt, men de pekar, och börjar gå, i rätt riktning. Till skillnad från Musk-fjantande AfD, som nu visar alla tecken på att följa Melonis, Åkessons och Le Pens väg in i det atlanthögeretablissemang som alltmer uppenbart behöver dem. BSW är tills vidare det verkliga alternativet för Tyskland. De representerar vad som också måste bli alternativet för Sverige och för hela Europa. Den socialistiska, konservativa vändningen.