Med anledning av Moderaten, f.d. chefredaktören för SvD, landshövdingen i Västmanland och VDn för Sveriges Radio Mats Svegfors’ formuleringar om Sverigedemokraterna i dagens Aftonbladet, och kommunstyrelsens ordförande i Växjö Bo Franks blogginlägg om samma parti i förra veckan, återpublicerar jag nu oavkortat och oförändrat ett tydligen fortfarande i högsta grad aktuellt, drygt tre år gammalt inlägg, från januari 2011.
Sammanhanget var då min utförliga kritik av bloggen Tradition & Fasons formuleringar om SD. Nu tycker jag det framstår som tillhörande det viktigaste jag skrivit här, i Politics-kategorin. Detta är första gången jag åter postar ett gammalt inlägg, och jag kommer inte införa det ännu en gång på Contents-sidan. Möjligen bör jag också ta upp Svegfors och Frank separat; om tiden tillåter det, tjänar detta äldre inlägg som en fördjupande bakgrundsdiskussion.
Jag påminner också om mitt likaledes relevanta inlägg Johan Hakelius och vulgariteten, publicerat tre dagar före nedanstående.
–
En annan kritik mot SD – jag har i tidigare inlägg tagit upp flera – som Tradition & Fason framför på samma sätt som liberalsocialisterna eller socialistliberalerna är att partiets väljarkår, med Dag Elfströms ord, ”mest består av outbildade män som inte läser tidningen”. I en kommentar i denna blogg uttrycker sig Elfström än starkare om dess gräsrötter, som enligt honom ”nästan uteslutande verkar bestå av antiintellektuellt white trash, vilket kan få vem som helst att må illa”.
De senare är ytterst starka ord. När SDs Joakim Larsson i en följande kommentar klagade att invändningarna mot SD alltför ofta var osakliga och handlade om att partiets väljare och företrädare är pöbelaktiga, var det ett förvånansvärt milt formulerat svar.
En annan kommentator däremot, “Nordbo”, en av Motpols mer moderata bloggare (bloggen Gudomlig Komedi), som också skriver under en annan pseudonym i Fria Tider, svarade däremot: “SD bryr jag mig inte om, men om någonting är motbjudande här så är det ditt klassförakt.”
Jag ska här använda denna “Nordbos” term, “klassförakt”, som jag tror väl beskriver vad det är fråga om (det spelar ingen roll om vad som avses är den klass som föraktar, den som föraktas, eller båda), och diskutera fenomenet i relation till konservatismen och SD.
Fastän jag naturligtvis huvudsakligen måste kritisera Elfström, ska jag inte alls hålla mig på det personliga planet utan föra en generell disussion, och mot slutet också säga vad som kan sägas till hans försvar. Mitt syfte med att skriva så mycket om Tradition & Fason är ju att lyfta fram denna sajt och dess försvar för konservatismen, och att föra den idépolitiska diskussionen inom sådana ramar snarare än sådana där en mer elementär kritik av liberalsocialismen förblir nödvändig (som den exempelvis skulle vara om jag i stället tog upp de många böcker om SD som skrivits under de senaste åren). Jag ifrågasätter enstaka punkter hos Tradition & Fasons skribenter, men ägnar mig inte åt någon personlig polemik mot dem.
De kritiska formuleringar om SD jag tar fasta på är också allmänintressanta, och just i deras fragmentariska, snabbt skrivna och säkert ofta ogenomtänkta form, eftersom de är symptomatiska för vitt utbredda perceptioner av SD och ett lika vitt utbrett reaktionsmönster hos mer konservativt lagda personer som fortsätter stödja M och KD trots att de är fullt medvetna om att dessa partier inte längre motsvarar deras åsikter.
Jag har i vissa avseenden en stor förståelse för deras predikament. Partitillhörighet har i det förflutna ofta varit en fråga om familjetradition, och distinkta kulturer har utbildats kring de gamla partierna som äger väsentliga värden. Speciella personlighetstyper, beteendemönster, vanor, attityder, referenssystem, traditioner, minnen, berättelser, sånger och skämt har skapats och ackumulerats, och det är inte något man lättvindigt överger. Trots att jag själv aldrig på allvar förmått engagera mig, är jag väl förtrogen med allt detta i Ms eller den gamla högerns fall. Jag har känt många personer som varit bärare av denna kultur och finner det beklämmande att se hur de blir allt färre. Jag vill göra allt för att rädda dem.
Inte minst slående är/var existensen av en viss kvinnotyp inom högern. Den finns fortfarande kvar här och där och reproduceras till och med i någon utsträckning inom borgerligheten, samtidigt som de förutsägbara feministiska liberalsocialisterna kommit att dominera i M. Hos sådana bärare av den gamla kulturen lever en historisk kontinuitet i Sverige; de bevarar ovärderliga livsmönster och normer från förr. Det finns en charm i den gamla partikulturen som med rätta ses som hotad av partibyten.
“Döda borgaren!” ropar även den måttfulle “Nordbo” i rubriken på ett av sina inlägg i den ofta halv- och ibland helfascistiska Motpol. Han vet ingenting om borgerligheten när den var och är som bäst.
Det tragiska är ju bara att det är M-ledningen själv – om vi håller oss till M – som aktivt har brutit ned denna kultur och förvandlat partiet till oigenkännlighet. Per Schlingmann vet ingenting om den. Vad man måste fråga sig idag är om vad som finns kvar av kulturen kan rekonstrueras i en framtid, eller om den måste räddas över till något annat parti. Högerpartiet de konservativa ville, tror jag, bland annat göra det senare. SD har antagligen i hög grad sin egen kultur. I vilken utsträckning något av Ms gamla kultur kan räddas över dit är naturligtvis en öppen fråga.
Tradition & Fasons skribenter har hursomhelst – och det är detta som är min poäng här – i de formuleringar jag hittat på ett i högsta grad allmänintressant sätt illustrerat vad jag i ett tidigare inlägg kallade den socialpsykologiska problematik SD står inför ifråga om en stor väljargrupp.
Naturligtvis finns ofta i politisk extremism, liksom i religiös, en högst reell och omisskännlig kompensatorisk dimension: människor som i ekonomiskt och socialt avseende missgynnats i dagens globalistiska fas av den ekonomistisk-teknokratiska hegemonin förleds lätt till radikala och förvirrade ideologiska reaktioner. Men detta faktum kan inte, som sker exempelvis hos Timbros Markus Uvell, användas för att avfärda och bortförklara den breda och ideologiskt mogna opposition som partier som SD och deras europeiska motsvarigheter står för, i synnerhet inte när, liksom i USA, hela medelklassen hotas, påståendena om att det bara handlar om tillfälliga omställningsproblem saknar plausibel saklig uppbackning, och de som inte “blir kvar” utan följer med globaliseringståget med dess uppenbart obehagliga och osäkra destination blir en ständigt krympande minoritet.
Även från den mer socialistiska vänstern är Elfströms typ av uttalanden en kritik: Olle Svenning och ett flertal andra ledande socialdemokratiska debattörer och politiker har uttryckt sig med samma attityd av klassförakt, om än inte med lika starka formulerinar, om SDs väljare som Elfström och, exempelvis, Johan Hakelius. Och bland den mer liberala vänstern kan Carl Rudbeck nämnas som ett exempel.
Vi står här inför en central strategi från dagens ”liberal establishment”, som en och annan forskare ger tyngd åt men som framför allt i det oändliga upprepas av de helt likriktade politikerna och journalisterna. Socialdemokraterna och deras journalister tävlar helt hämningslöst med Alliansen och dess journalister i utmålandet – medels en amerikansk vinnare-förlorare-modell av grövsta slag – av SDs väljare som ”globaliseringens förlorare”, ”modernitetens förlorare”, obildad arbetarklass och underklass, svaga, eftersläpande, för obegåvade för att förstå och hänga med i förändringarna, misslyckade, arbetslösa, bidragsberoende, förtidspensionerade, bittra, ”white trash”.
På liknande sätt har historiker och andra också alltid försökt förstå fascismen och nazismen. Det är en ytlig analys. Men det är bara konservativa tänkare och historiker – som Tage Lindbom – som förstår varför det är en ytlig analys.
Socialdemokratin har naturligtvis fortfarande ett intresse av att upprätthålla denna förklaringsmodell, och att hänföra även demokratiska nationalister till ett nazistiskt eller proto-nazistiskt läger. Men just här blottas återigen – det har skett i liknande sammanhang under ett århundrade – dess inautenticitet som arbetarrörelse. Och utöver detta socialdemokratins egentliga historiska väsen bidrar till dess deltagande i utmålandet av SD i de beskrivna termerna även den förskruvade och hycklande psykologi och det motsvarande beteende som alltid varit vanliga hos klassresande socialdemokrater. Det gamla arbetarpartiet försöker idag systematiskt skrämma väljare från att rösta på SD genom att säga att de då kommer förlora i status genom att hamna i arbetares sällskap.
Vad jag ska uppmärksamma i detta inlägg är emellertid inte främst vad socialdemokratins skrupellösa anammande av denna strategi säger om den, om vad den är idag, ja om vad den, med vissa förnämliga undantag, alltid har varit. Det förefaller mig signifikativt att Göran Greider, som alltid velat framtona som förblivande genuin arbetare och åtminstone länge också verkligen var det, som hyste en del uppfattningar av den typ som var och är den verkliga arbetarklassens, och som kämpade på allvar såväl mot den med postmodernismen sammansmältande kulturmarxismen som mot outsourcing och industrinedläggningar o.s.v., mig veterligen ännu inte uttryckt sig i dessa termer, även om han naturligtvis kritiserar SD på andra sätt.
Vad som här i första hand intresserar mig är Elfströms uttryck för en del av denna kritik från hans egen konservativa utgångspunkt. Hos honom kan det inte handla om personlig och mänsklig ynkedom av den typ det måste vara fråga om hos åtminstone några socialdemokrater vars egna föräldrar och/eller farföräldrar varit arbetare och slitit hårt för det svenska folkhemmet. Elfström hade troligen inga sådana farföräldrar, och det är i hans fall med all säkerhet bara fråga om ett ”naivt” – i betydelsen insinktivt, omedvetet, spontant, elementärt – s.a.s. ”äkta” klassförakt av den typ som alltid förekommit, bortom alla den teorilöst politiskt korrekta vänsterns socialpsykologiska kontorsioner.
Man ser inte i hans formuleringar något obetydlighetens och osäkerhetens behov att krampaktigt söka bekräftelse och tillhörighet. Tvärtom är man lättad att se att han som konservativ förstår att han inte kan sätta in sitt förakt i liberalsocialisternas simplistiska, i den amerikanska mass- och populärkulturens språk formulerade historisk-teoretiska förklaringsmodell, som dagligen tillämpas i total osjälvständig konformism utan några som helst variationer från ”höger” till vänster i liberalsocialismens alltmer minimala spektrum.
Men samtidigt är det problematiskt att Elfström just som konservativ yttrar sig på detta sätt om SDs helt vanliga, konservativa arbetarväljare.
Konservatismen uttrycks väl i Allmänna valmansförbundets program från 1919. Det är, heter det, ”ett nationellt parti” som ”sätter fosterlandet främst”, ”över individers och klassers särintressen”. Den svenska högern är ”reformvänlig”, och de erforderliga reformerna ”böra ske för folket och genom folket” och ”syfta till hela folkets bästa”. ”Den svenska högern är ett folkligt parti”; den verkar för ”kamp mot klassförtryck”.
De jämförelsevis storhjärtade personer som skrev detta program var naturligtvis akut medvetna om de klassattityder bland partiets väljare som stred mot det och dess anda, mot självklarheten att högern och konservatismen också måste vara arbetarnas parti och arbetarnas politik. Endast ett M som aldrig överhuvudtaget förstått högern och konservatismen kan komma på tanken att försöka lancera sig som ”det nya arbetarpartiet” och se S som det gamla. Det är inte minst sådana helt naiva och ohistoriska propagandatricks som gör Nya M så generande. Man erkänner att man tidigare varit allt det som det gamla programmet ville förhindra, ett krasst, snävt intresseparti för kapitalisterna, och säger att man nu har blivit det som bara S tidigare var. Det är inte bara så att man inte vill kännas vid sin historia. Man känner överhuvudtaget inte till den.
Men utan tvekan var det inte minst i upprätthållandet av de värden och principer som 1919 års program uttryckte som den svenska högern misslyckades. Genom att unghögerns ansatser verkligen gradvis förkastades till förmån för den mer renodlade kapitalisthögern, gled man de facto bort från de gamla idealen även om man inte explicit ville erkänna det, och arbetarna kunde till största delen vinnas av S. Högern kom icke utan grund att ses som ett parti dominerat av klassintressena – och inte minst de därmed sammanhängande attityderna.
Under folkhemsbyggets tid lät högern helt enkelt S med framgång realisera vad som till stor del varit unghögerns idéer. Det enda man hade att göra var att anpassa sig och bli nästan som S. Men samtidigt korrumperades folkhemsidéerna oundvikligen av den nya socialistiska och kulturradikala ideologin – S hade ju på intet sätt tagit över den gamla värde-, kultur- och moralkonservatismen, utan använde tvärtom parallellt med välfärdspolitikens uppbyggande statsmakten och den egna partiapparaten till programmatisk subversion på dessa områden. Även om deras variant av den rent materiella välfärdspolitiken också drevs i problematisk och alltför långtgående riktning är det framför allt här som socialdemokratin varit så oerhört skadlig för Sverige, liksom för alla jämförbara länder där denna övervägande internationella rörelse utövat makt.
Betongväldet växte fram, folkhemmet kom att vända sig mot folket, och i slutändan stod arbetarna övergivna. S visade sig ha tjänat endast de internationalistiska (för att använda den term som var den vanliga när ideologerna bakom det hela fortfarande måste räkna med nationerna, innan man övergick till att bara tala om globalisering) ideologiska, politiska och finansiella intressen som de genuina konservativa från början påpekat att de var en vehikel för. Idag uttrycker de sig alltså, vid slutpunkten för en lång men alltid förutsägbar utveckling, med ett öppet och ohöljt förakt för arbetarna som inte är mindre än det högern alltid uttryckt när den varit som sämst. De förenas nu med det under en kort period i någon mån ”nyliberalt” påverkade men snart åter med S helt konvergerande M i en kapitalistisk-socialistisk syntes, en total, uniform, globalistisk-egalitär utopism med starka totalitära tendenser.
Alla förstår att varken S eller M är något arbetarparti. Och allt fler kan komma att förstå att endast SD idag är ett sådant. Endast SD är ju ett nationellt parti som sätter fosterlandet främst, över individers och klassers särintressen. Endast det reformvänliga SD vill att reformerna ska ske för folket och genom folket och syfta till hela folkets bästa. Endast SD är ett folkligt parti som verkar för kamp mot klassförtryck. Endast de bygger m.a.o. på de hela folket och nationen omfattande värden och principer som den gamla högern kom att kasta bort. De står ensamma för det verkliga frihetliga alternativet till den tomma och protototalitära SM- eller MS-kolossen, sjupartiet, sjuklövern, liberalsocialisterna, de radikalmodernistiska ideologerna, liksom deras motsvarigheter i övriga Europa utgör den enda frihetliga alternativet till de motsvarande och supranationellt nära samordnade kolosserna i sina länder.
All politiskt framgångsrik konservatism alltsedan 1800-talet och industrialismens genombrott har naturligtvis byggt på och förutsatt de konservativa arbetarna och den distinkta konservativa arbetarkulturen. Det finns ett grundläggande och nära förhållande mellan den sanna konservatismen och arbetarna, de arberare som aldrig gått på eller inte längre går på vänsterns pseudoelitära propaganda.
Vi kan förstå detta samband t.o.m. när vi närmare skärskådar våra svenska partier idag. Den ensidiga liberalkapitalistiska högern fjärmade sig från dem i snäv klass- och intressepolitik, och gick därmed förlorad, d.v.s. upphörde att vara konservativ och blev med tiden raka motsatsen, blev Reinfeldt. Socialdemokratin var – återigen med en del viktiga undantag – från början (då den ännu inte var skild från kommunismen) ett ideologiskt projekt genomfört i arbetarnas namn men inte i deras verkliga intresse, något som väl ingen kan undgå att förstå idag. Liberalerna, Folkpartiet, var huvudsakligen en sammanslutning av oftast blott halvbildade kulturradikala rationalister i storstädernas medelklass, utan någon verklig kontakt med arbetarna trots att deras medelklass ofta var den lägre. Detsamma gäller väl idag Miljöpartiet, om än med ett större inslag av gammal mossvänster. Centern är Bondeförbundet som – på olika sätt tragiskt – försöker bli något annat, något de uppfattar som urbant. Elfströms eget parti, Kristdemokraterna, är, i den svenska formen, Jönköpings frikyrkliga lägre medelklass och övre arbetarklass (om sådana distinktioner – de låter kanske för mycket som Johan Hakelius om England – är möjliga i Sverige), och därmed det parti som står närmast arbetarklassen, utan att för den skull ha något som helst historiskt samband med konservatismen.
Samtliga dessa har nu dessutom lagt sig till med en gemensam, fulllständigt verklighetsfrämmande politisk korrekthet, dikterad inte minst av även inom EU och EU-relaterade organ aktiva amerikanska lobbyorganisationer, liksom av supranationella nyhets- och underhållningsmediaimperier. En politisk korrekthet som inte bara är kulturrevolutionär, anti-västlig, anti-frihetlig, protototalitär, utan som också naturligtvis, som det ideologiska instrumentet för den globalism som säljer ut och avvecklar den västerländska industrialismen och fyller västländerna med invandrare från tredje världen, är främmande för och fientlig mot de västerländska arbetarna.
Det är på intet sätt paradoxalt att det är den mot det bedövande egalitära verbiaget kritiska konservatismen som är den enda politiska ”ideologi” som, i det den vill bevara hela samhället, också bäst försvarar arbetarna och deras intressen. Men just därför är det olyckligt när den uttrycker sig nedsättande om dem. Det ser ut som en helt onödig identitetsmarkör från Elfströms sida, om än en annan än den politisk-korrekt manipulerade majoritetens. (Elfströms betoning av obildade män kan också läsas som oavsiktligt färgad av den feministiska anti-manlighetens samtida klimat.) Genom dess reduktion till intresseparti och dess klassattityder tycks högern och konservatismen i sina historiska former idag i själva verket ha gjort sig partipolitiskt omöjliga i Sverige. Ja, jag skulle vilja gå så långt som att säga att det är just klassföraktet som varit konservatismens akilleshäl. I oändliga variationer och uttrycksformer har det beskrivits inte minst i den svenska arbetarlitteratur om vilken Carl Johan Ljungberg nyligen skrivit en bok. Det allena har varit tillräckligt för att bringa högern på fall.
Rolf K. Nilsson skriver att ett politiskt parti idag skulle kunna gå till val på högerns program från 1919 utan speciellt många tidsanpassningar och justeringar. Är det verkligen så? Högerpartiet de konservativa gjorde just detta för bara några år sedan. De fick bara enstaka röster. Såvitt jag kan se saknade de kraft och motivation att gå vidare. Detta är fakta jag tror att Sveriges alltfort många förträffliga konservativa måste ägna mer uppmärksamhet och tankeverksamhet.
Det är ur mitt perspektiv beklagliga fakta. När jag senast blev besviken på M och KD tänkte jag att om HK verkligen kunde utvecklas till ett riktigt, fungerande parti borde man gå med i det. Men de verkade redan då vara på väg att försvinna. Och av detta drog jag slutsatser. Det är därför jag nu i stället utforskar SD. Men vet någon vad som, mer exakt, hände med HK? Var de inte så seriösa som jag hoppades? Kan det vara så enkelt att de snabbt märkte att det i Sverige är alltför få som, när de ser ett parti med namnet Högerpartiet de konservativa, inte omedelbart kommer att tänka på – klassförakt?
En konservatism som uttrycker sig som Elfström, eller Johan Hakelius, kan inte göra anspråk på att försvara helheten, hela samhället, hela folket, hela nationen, hela civilisationen. Man kan bekämpa vulgaritet, obildning, antiintellektualism, bland arbetare och andra, men man kan inte uttrycka sig som Elfström och Hakelius och samtidigt göra anspråk på att försvara dessa helheter. För att inte tala om att vinna val – något Hakelius dock verkligen inte är intresserad av; han föraktar alla som engagerar sig i partier, en attityd som var mer begriplig så länge det inte fanns något verkligt oppositionsparti.
Axess’ Johan Lundberg är ett annat exempel. Han skriver ofta utmärkta saker, men när han försvarar konservatismen låter det närmast som om den är blott ett socialterapeutiskt instrument för att hålla allt ”white trash” på gott humör och få det att sluta göra motstånd mot den skolpojksglobalism av Johan Norbergs typ som Lundberg hyllar.
En sådan konservatism blir helt enkelt identisk med liberalsocialismen, som i verkligheten alltid stått för klassförtryck – tydligast i den extrema manifestation som var Sovjetsystemet – och som nu alltså själv öppet uttrycker sig med samma förakt för arbetarna. Konservatismen reduceras därmed snabbt till en harmlös nisch för marginella esteter och historieintresserade i den alltuppslukande och alltmer centraldirigerade globala smältdegel där en majoritet är intresserad endast av pengar och vulgär konsumtion och i allt mindre utsträckning överhuvudtaget förstår något annat (endast en minoritet är ju intresserad av verklig makt, något som är långt svårare och mer krävande att uppnå eller behålla). I denna virvel går västerlandets distinkta civilisatoriska värden förlorade, och mänskligheten sjunker ned inte bara i det vegetativa träsket utan också i slaveri.
Detta är förvisso inte det enda möjliga scenariot. Men det faktum att det är ett möjligt gör att det måste tas på allvar. Fundamentalistisk islam som besegrar ett västerland som har förkastat och inte längre förstår de värden som det borde försvara är ett annat. Ett tredje är den högre kosmopolitismens enhet i mångfald, som jag försöker arbeta för. Men de första scenarierna måste tas på allvar, av det enkla skälet att eftersom den högre kosmopolitismen är så mycket mer krävande och därmed så mycket svårare att uppnå, de är så mycket mer sannolika. Vägen till deras förverkligande är dagens politiska och åsiktsmässiga mainstream.
Jag vänder mig därför mot sådana konservativa som lätt kommer att hålla med liberalsocialisterna om att vi kan undvara en välmående svensk, europeisk eller västerländsk arbetarklass, svensk industri, svenskt jordbruk, överhuvudtaget ett allsidigt näringsliv, och låta den del av befolkningen som naturligt är arbetare (alla kan inte vara något annat, det vore onaturligt; ett sunt, helhetligt samhälle, ett folk, en nation, en civilisation kräver alla människotyper) förfalla i multikulturell misär, ersätta den med billigare invandrare från andra kulturer för det arbete som fortfarande behövs, flytta industriproduktionen till dessa eller andra billigare kulturer så att det enklare arbete som fortfarande krävs här och som de invandrade utför inskränks till försäljning och service av de i de andra kultuerna tillverkade produkterna.
Vi kommer naturligtvis med stor säkerhet få en allt närmare förbunden värld i framtiden, där alla kulturer och folk står i kontakt med varandra. Det är för mig inte, som för vissa extrema nationalister, detta diskussionen handlar om. Det är i stället hur världen förbinds, vad som förbinds, och hur den resulterande förbundenheten kommer att se ut.
I attityden till SDs arbetarväljare och gräsrötter som tvivelsutan ofta mycket smärtsamt och konkret förnimmer önskvärdheten av en sådan politik och diskussion är det återigen ett faktum inte bara att Tradition & Fason framför samma kritik som liberalsocialisterna från M till V eller åtminstone från M till S, utan också att manframför den på samma sätt som de, utan några ytterligare och avvikande pespektiv. Det är beklagligt. Liberalsocialisterna har inte de för diskussionen viktiga konstruktiva perspektiv som Tradition & Fason borde ha om de verkligen är vad de säger sig vara.
Det känns också litet märkligt att Elfström, en man i tjugofemårsåldern, verkar har förbisett vad som händer i medievärlden. ”Inte läser tidningen” låter inte bara som ett aningen för småborgerligt, verklighetsavskärmande idylliserande av den ”lilla världen” – givet inte minst vad ”tidningen” idag för det mesta står för! Liksom övriga ”liberal-establishment”-media är ju ”tidningen” dessutom genom internätet på väg att dö. Inskränker sig inte de som hämtar sin huvudsakliga information från den idag i allt högre grad till lågutbildade äldre människor? Kunniga yngre gör det på alternativa nyhetssajter på nätet, den globala kommunikationens främsta forum på gott och ont, som allt oftare är det enda stället där rättvisande och relevant information står att finna. (Att Elfström inte alltid har tillgång till sådan information visar sig bl.a. när han säger sig finna Stefan Olssons genomgång av Åkessons debattartikel i Aftonbladet hösten 2009 ”utmärkt”.)
Inte minst viktig här är att på detta sätt idag också den obildade arbetarklassens yngre idag tar till sig ofta långt bättre information än den ”tidningen” tillhandahåller och som också begränsar liberalsocialisternas egen horisont. Begåvning kan ju vara av många slag, och dessa arbetare kan inte alltid utdömas som vulgära och antiintellektuella. De har självklart aldrig varit en grupp som kan lämnas utan avseende, och de är det allra minst idag, när inte bara vissa problematiska konservativa utan också för första gången lika öppet liberalerna och socialisterna hatar och föraktar dem. De senare vet att de är en konservativ kraft, de vet att det på intet sätt är självklart att ”arbetarrörelsen” alltid ska kunna ensam organisera dem. Det var bara högern som i sin blindhet länge gjorde det lätt för dem.
”White trash” är ett särskilt obehagligt, amerikanskt begrepp. Det är särskilt obehagligt därför att det, använt av vita, uttrycker ett ovanligt stort förakt för en del av det egna folket eller de vita folken av vilka man tillhör ett (med detta menar jag naturligtvis inte att det är bättre om svarta eller andra folk använder det; och jag tillägger att jag här inte kan gå in på frågan om förhållandet mellan folk, nationalitet, etnicitet och ras). Om man inte åsyftar sådana medlemmar av det egna folket som begått moraliskt särskilt avskyvärda brott, utan bara sådana som är obildade och icke-intellektuella, anser jag användandet av det vara en oförsvarlig avvikelse från den humana anda som måste prägla vår demokratiska kultur. De som använt det i den svenska debatten – och det är inte bara Elfström – bör peka på individuella SD-väljare och gräsrötter.
Som min kommentator, Nordbo, antydde, skulle ingen politiskt korrekt idag tala om ”black trash”. Det är för sådana bara ”white” som kan vara ”trash”. Det är så termen används också i Sverige, vilket understryker att dess användning uttrycker en bristande lojalitet.
Men det bör även framhållas att den är obehaglig också därför att dess innebörd är i en rimlig mening rasistisk. Genom att framhålla att det ”trash” det är fråga om är ”white”, impliceras att detta är en ovanlighet, att ”trash” i vanliga fall icke är ”white”, eller rentav att icke-”white” vanligen är ”trash”, under det att ”white” vanligen inte är ”trash”.
Att Elfström också säger att gräsrötterna kan få ”vem som helst att må illa” gör honom naturligtvis ytterligare extrem. ”Nordbos” reaktion är den normala. Konservatismens historiska svaghet såväl som dess politiska svaghet idag har åter tydligt uppvisats.
Till Elfströms försvar vill jag dock, närmande mig slutet, säga att bakom hans formuleringar också ligger den nödvändiga, klassiskt konservativa analysen av den demokratiska masspolitikens risker. Arbetarna och mer allmänt vad Hakelius kallar underklassen kan förfalla till kulturlös, manipulerbar massa, pöbel, mobb. Så har ofta skett, och det har i alla tider varit diktatorers och tyranners främsta stöd. Redan Platon föregrep hur demokratin genom sin inre natur kunde urarta till tyranni. Konservatismen vet att det därför inte räcker att kämpa för och försvara demokratin. Det gäller också att ha rätt förståelse av demokratin, försvara rätt form av demokrati, den högre form som i sig innehåller de nödvändiga kulturella, moraliska, och konstitutionella spärrarna mot denna latenta risk. Den fria, humana och civiliserade samhället, det goda samhället, måste försvaras även mot den demokratiska majoritetens potentiella tyranni. Därför måste det alltid vara på vakt mot majoritetens förfäande, bildningsbrist, kulturlöshet och antiintellektualism, och inte minst mot de krafter som vill utnyttja ett sådant förfall.
Sådana krafter är förvisso aktiva också idag, som bör framgå av vad jag redan skrivit. Men de representeras på intet sätt av SD. Att en fördjupad demokratidiskussion vore önskvärd, byggande på en tillräcklig förståelse av den politiska filosofins historia såväl som, i relevanta avseenden, på den politiska historien i sig, är en sak. Men detta behov är verkligen inte större i SD än i M och KD – tvärtom. Att SD inte strävar mot någon nationell diktatur byggande på en kollektivt mobiliserad obildad massa borde knappast behöva påpekas. Jag har tidigare citerat Elfströms egen lysande beskrivning av hur det var i den masspsykotiska reaktionen mot SD efter valet (underblåst av, bland andra, biskopen i Stockholms stift, Eva Brunne) som den typiska pöbelmentaliteten, med dess potentialitet som bas för totalitärt förtryck, kom till uttryck.
I detta inlägg har jag bara diskuterat konservatismens klassförakt, i relation till dess allmänna öde och till SD – inte huruvida det är riktigt att SDs väljare och aktiva politiker på gräsrotsnivå verkligen är av det slag Elfström menar. Det senare ska jag ta upp i nästa inlägg, i samband med ytterligare en frågeställning hos Elfström som det hänger samman med och som också ligger bakom de formuleringar jag här diskuterat; en frågeställning som jag har stor förståelse för, hur olyckliga de formuleringar jag nu diskuterat än är. Den handlar om vad som kunde kallas SDs allmänna kompetens. Därmed kommer vi till vad som med all säkerhet är Tradition & Fasons tyngsta och viktigaste invändningar.
Die äußeren Feinde unserer Nation hat Kleine-Hartlage in drei Büchern beschrieben. Nun analysiert er die Selbstzerstörung des liberalen Systems, seine Verteidigungsschwäche und kulturelle Infragestellung. Er argumentiert gewohnt “nah am Leser” und zeigt mit frappierenden Beispielen aus der Praxis, wie weit sich die Ideologie bereits vom gesunden Menschenverstand entfernt hat. Ist da noch etwas zu retten? Kleine-Hartlage gibt eine skeptische Prognose: Ein System, das nur noch innerhalb seiner wirklichkeitsfernen Denkmuster argumentiert, kann keine Lösungen formulieren. Es lebt von Voraussetzungen, die es selbst nicht schaffen kann. So wird es zur Beute für nicht-liberale, aggressive Gegenentwürfe.
Motströms och medströms är den fjärde i den serie av debattböcker som Stig Strömholm inledde med volymen Sverige 1972. Försök till en lidelsefri betraktelse. Med åren har denna särpräglade röst i den svenska offentliga debatten kommit att bemötas med allt större respekt. I sin nya bok uppehåller sig Strömholm först vid svenska allmänpolitiska frågor, men tyngdpunkten ligger på de fält där Strömholm besitter särskild kompetens och överblick genom sin ovanliga ställning som en av centralfigurerna i den svenska juristvärlden, preses i Vitterhetsakademien och Uppsala universitets prorektor.
Jan Olof Bengtsson 