The European Parliament Farce

Geert Wilders and, as far as I understand, the Front National’s vice president Florian Philippot have now made impossible the formation of the new European Alliance for Freedom group in the European Parliament, or, more precisely, made necessary its indefinite postponement, by refusing to accept the participation of Polish Nowa Prawica – a libertarian party which, like Wilders’s own, is much closer to UKIP than FN.

As in the case of UKIP’s rejection of FN, the objection is made with reference to allegedly antisemitic remarks from the party leader, Janusz Korwin-Mikke.

At the same time, hostile Swedish media charge that Italian Europe of Freedom and Democracy member Movimento 5 Stelle’s leader Beppe Grillo too has made antisemitic statements. And indeed, if Jean-Marie Le Pen’s statements are antisemitic, Grillo’s certainly are so to at least the same extent. For this reason, it is said, SD must reject M5S (and thereby end the newly formed EFD).

Could it be that M5S are really more antisemitic, extreme etc. than FN, the leading EAF party? Possibly. At least, Nigel Farage can never again, after his collaboration with Grillo, dismiss FN on the basis of Le Pen’s antisemitism.

But, above all, M5S are far less serious than FN. The negotiations for the formation of the EP groups were ridiculous from the beginning. Now they are becoming farcical. But not only because of Grillo, the professional comedian.

Merge the EFD and the EAF groups now, once and for all – before Philippot declares that FN will never have anything to do with UKIP and SD since they cooperate with the racist fascists in M5S. And make clear what is antisemitism and what is not.

Farsen i Europaparlamentet

Geert Wilders, och såvitt jag förstår även Front Nationals viceordförande Florian Philippot, har nu omöjliggjort bildandet av det nya European Alliance for Freedom, eller, mer exakt, nödvändiggjort dess uppskjutande på obestämd tid, genom att motsätta sig polska Nowa Prawicas anslutning – ett libertarianskt parti som, liksom Wilders’ eget, ligger mycket närmare UKIP än FN.

Liksom i fallet med UKIP:s avståndstagande från FN sker det inte minst med hänvisning till förment antisemitiska uttalanden från partiledaren, Janusz Korwin-Mikke.

Samtidigt framlyfts nu av fientliga svenska media att även Europe of Freedom and Democracy-medlemmen Movimento 5 Stelles ledare Beppe Grillo gjort antisemitiska uttalanden. Och om Jean-Marie Le Pens är antisemitiska, är Grillos det onekligen i minst lika hög grad. Av detta skäl kräver man nu att SD måste ta avstånd från M5S (och därmed upplösa det nybildade EFD).

Är M5S verkligen mer antisemitiska, extrema o.s.v. än EAF:s ledande parti FN? Kanske. Åtminstone kan Nigel Farage efter samarbetet med Grillo aldrig mer avvisa FN på grund av Le Pens antisemitism.

Men framför allt är M5S oerhört mycket mindre seriösa än FN. Spelet om grupperna i Europaparlamentet var löjligt från början. Nu antar det rent farsartade drag. Men inte bara p.g.a. den professionelle komikern Grillo.

Slå ihop EFD och EAF redan nu, en gång för alla – innan Philippot förklarar att FN aldrig kommer kunna ha något med UKIP och SD att göra eftersom de samarbetar med de rasistiska fascisterna i M5S. Och klargör vad som är och inte är antisemitism.

Bräckligt Europasamarbete

Nigel Farage är utan tvekan en betydande retoriker och en skicklig kritiker av det nuvarande EU. Han har en ganska klar och jämförelsevis fördjupad historisk förståelse av vad det är som är fel med unionen, och går såtillvida utöver den punktvisa och impressionistiska kritik som präglar den populistiska debatten. När han skjuter in sig på “big business, big banks, big bureaucrats”, när han motsätter sig den neokonservativt styrda amerikanska utrikespolitiken, när han förespråkar en mer nyanserad hållning gentemot Ryssland, ringar han in flera av de huvudsakliga problemområdena, och följer han en riktig och nödvändig europeisk, och inte bara brittisk, internationell politisk linje motsvarande dagens krav.

Det trots detta ensidiga och populistiska i hans partis väsen och framtoning skulle också utan större svårigheter kunna avhjälpas genom större tonvikt på arvet från Tories, det gamla parti många av UKIPs ledande företrädarare sett sig tvungna att bryta med på grund av dess kontinuerliga ideologiska och politiska förfall, inte minst i förhållande till just EU. I ljuset av allt detta är det glädjande att Farage lyckades få ihop tillräckligt många partier och EP-ledamöter till sin grupp, EFD, och att till slut även SD kunde tas med ombord. De allmänna fördelarna med gruppens existens och med gruppmedlemskap är ju uppenbara.

Emellertid saknar Farage såvitt jag kunnat urskilja en djupare syn när det gäller Europa bortom den förhandenvarande union han med sådan relativ skärpa och precision vänder sig mot. Här inskränker sig hans retorik till ett fåtal återkommande, allmänna formuleringar om fria, självständiga, oberoende nationer i samarbete. Här kvarstår alltför mycket av populism. Den historiska bilden blir suddig när han närmar sig gränsen för den moderna nationalstatsprincipen, och den resulterande ideologin, eller vad man ska kalla det, framstår som otillbörligt förenklad.

Både i det större historiska perspektivet och med hänsyn till samtidens realiteter framstår hans alternativ – om man överhuvudtaget kan tala om ett sådant – till det nuvarande EU som helt otillräckligt. Och denna brist delar han och hans parti tyvärr naturligtvis med de flesta, om inte alla, dominerande EU-kritiska partier i Europa idag. Av dessa skäl är det trots de nämnda förtjänsterna svårt att känna någon större entusiasm över det rekonstruerade EFD som SD nu tillhör. Och det finns dessvärre fler skäl till det. Utöver UKIP kommer gruppen helt domineras av den grovpopulistiske italienske komikern Beppe Grillos Movimento 5 Stelle. Denna association betecknar som jag ser det på intet sätt rätt rörelseriktning för SD.

Säkert har Grillo rätt i mycket av sin kritik av det så länge groteskt korrumperade italienska politiska etablissemanget, och i hans parti finns också seriösa och kompetenta personer med en annan framtoning. Men den populistiska politiska modaliteten, som Berlusconi ju länge också representerade i mildare form, som hos ledaren Grillo nu antar i bokstavligaste mening farsartade dimensioner, är en beklaglig utveckling. Folklig förankring är inte detsamma som populism. Folklighet får inte reduceras till otillbörlig förenkling, förgrovning, pajasifiering. Det är ovärdigt. Genuin och viktig folklig opposition kan förvisso uttrycka sig i populistiska former. Ett populistiskt stråk kvarstår i de flesta mer eller mindre nationalistiska partierna i Europa. Men samtidigt förvanskas oftast den giltiga folkliga opinionen av dessa former. Kvar står enbart farsen. I Sverige såg vid det med största tydlighet i Ny Demokrati.

Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet har i viss utsträckning förmått utvecklas och mogna bort från sina populistiska ursprung, även om de därefter valt i andra avseenden problematiska vägar. Franska Front National har sitt poujadistiska arv, men det har alltid uppvägts och motverkats av en rad andra, tyngre, och för partiet lika viktiga traditioner. FPÖs retorik och, exempelvis, kulturpolitiska uttalanden (givetvis alltid ett särskilt känsligt område i detta sammanhang), uppvisar fortfarande entydigt populistiska inslag. Italienska Lega Nord har en välkänt skrikig populistisk historia. UKIPs ovan nämnda styrkor räcker för att göra dem till något mer än ett vanligt populistparti, men de populistiska dragen förblir likafullt fortfarande omisskännliga.

SD, som dels såvitt jag förstår har ett populistiskt inslag med sig från något eller några av de små partier som vid dess bildande uppgick i det, dels upptagit fler sådana genom personer som gick över från det havererade Ny Demokrati, släpar också med sig ett sådant arv, som jag menar i politiskt-kulturellt avseende hindrar och försvårar dess fortsatta utveckling. De övriga partierna i det nya EFD, litauiska Ordning och Rättvisa (TT), lettiska de Grönas och Böndernas Förbund (ZZS) och tjeckiska Svobodni, är inte alla av detta slag, men de kommer få lika lite eller ännu mindre inflytande – det första har liksom SD två mandat i EP, de övriga ett; till dem kommer en ensam fransk avhoppare från Front National. Att jämföra med UKIPs 24 och M5Ss 17.

Vidare blir gruppen p.g.a. partiernas olikhet disparat. Detta är dock ingenting ovanligt i EP-grupperna; det präglar även de största. Allvarligare är att gruppen också p.g.a. dess litenhet blir bräcklig. Andreas Johansson Heinö har med rätta betonat detta: det räcker med ett enda avhopp för att gruppen ska upplösas. Detta problem, som även det tillhör de verkligt allvarliga i sammanhanget, beror naturligtvis på Farages kanske enbart av media framnödgade vägran att samarbeta med Front National. På grund av detta fick, visade det sig, även EAF problem att få ihop det nödvändiga antalet parlamentariker och partier från olika länder; såvitt jag förstår har de ännu inte lyckats. Och om de gör det, blir även detta en liten, skör och jämförelsevis svag grupp.

Att EFD kunde bildas är trots allt detta dock alltså en stor fördel för alla involverade, och detsamma gäller om EAF kan rekonstitueras. Trots den formella åtskillnaden torde de icke sällan kunna rösta på identiskt sätt i parlamentet. Men om EAF inte kan återskapas, har den splittring jag beklagat fått en mycket allvarlig följd. Och även om det kan det, är två svaga partigrupper givetvis långt sämre än en i de centrala EU-relaterade frågorna enad, stor och stark som på allvar kan ta upp kampen med EPP, socialisterna och de gröna. De två största, tyngsta och resursrikaste partierna, FN och UKIP, skulle tillsammans ha kunnat leda en mycket stark front i EP. Deras åtskillnad däremot kan fatalt ramponera den nödvändiga oppositionen. Rörelseriktningen bör därför under den kommande mandatperioden bli konvergens, följd av samgående inför den därpå följande.

De partier som dominerar dessa grupper behövs främst i sina respektive länder för att där rulla tillbaka de gamla partiernas – från vänster till höger, men ofta samlade i mitten – problematiska inflytande; endast de har visat sig kunna bli verksamma instrument för nödvändig förändring. EP är i jämförelse med detta mindre viktigt. T.o.m. specifikt för Europafrågorna är det, med unionens nuvarande uppbyggnad, ofta mindre viktigt. Men EP och partisamarbetet där kan ändå bli en av plattformarna både för den nödvändiga dekonstruktionen av EUs problematiska strukturer och för etablerandet av det hittills så försummade men helt nödvändiga alternativa Europasamarbete som måste ersätta dem, trots att detta senare tyvärr fortfarande ligger bortom de nuvarande ledarnas horisont.

Och inom detta senare samarbetets ram, inom ramen för en union som, med utgångspunkt från en förnyad, kvalificerad och historiskt förankrad Europatanke och i anslutning till andra historiska traditioner verkligen i alla väsentliga avseenden förmår tjäna de olika ländernas och folkens intressen, och när ett nytt ideologiskt och kulturellt klimat på detta sätt i tillräcklig utsträckning skapats, kan slutligen inte bara populismen utan den ensidiga nationalism, som nu är det vanligaste och ingalunda obegripliga sätt på vilket oppositionen tar sig uttryck, börja avvecklas. Det nuvarande EU bär självt i hög grad ansvaret för den reaktiva populismens och nationalismens uppkomst. Först när vi övervunnit den förra, kan vi också mer entydigt och definitivt gå utöver de senare. I stor utsträckning måste vi helt enkelt börja om från början.

Samtiden

Nu har Samtiden startat, “Sveriges nya, oberoende och enda socialkonservativa dagstidning”.

Här kommer, förkarar redaktören Jan Sjunnesson, erbjudas “objektiva nyheter, sakliga och relevanta analyser och en socialkonservativ idédiskussion”. Man vill “bidra till ett bredare, öppnare och mer intellektuellt debattklimat”, “påverka samhällsdebatten och idébildningen med utgångspunkt i socialkonservativa värderingar såsom demokrati och frihet, eftertanke och tradition, socialt ansvarstagande och nationell självständighet”, och “bredda det svenska debattklimatet och bidra till ett hederligt och sakligt tonläge”. Tidningen ska stå för “ärligt och nyfiket prövande utanför de sedvanliga liberala och socialistiska ramarna”.

Med rätta påpekar Sjunnesson att i Sverige “finns ingen sådan publikation sedan tidigare”. “Att vara uttalat och öppet socialkonservativ i Sverige är idag ovanligt men vi är övertygade om att dessa idéer stöds av desto fler i det tysta – ofta utan egen insikt och kunskap om socialkonservatismen. Utanför Sverige ges socialkonservativa värderingar och livsval mer utrymme. Här har Samtiden en roll. Vi vill ge utrymme för idéer som betraktas och behandlas som normala och vettiga utanför den svenska åsiktskorridoren.”

Detta ser lovande ut. Formuleringarna om den politiska linjen är korta och allmänna. Socialkonservatism kan naturligtvis betyda flera olika saker. Men denna öppenhet är nödvändig; det kommer finnas anledning att återkomma till detta.

Det avgörande blir om tidningen lyckas undvika att, främst på utrikespolitikens område, sjunka ned i den amerikanska neokonservatism – med underliggande modern liberalism och socialism – som sedan länge gjort så många föregivet konservativa publikationer intellektuellt ovidkommande och idag framstår som hopplöst föråldrad. Det vore ett allvarligt positioneringsmisstag både ur ideologiskt perspektiv och i ljuset av dagens internationella händelseutveckling.

Men Sjunnesson är öppen för dialog bortom denna begränsade horisont, och det faktum att Erik Almqvist i någon utsträckning åtminstone på ett tidigt stadium var involverad i planeringen av projektet talar för att misstaget kommer kunna undvikas. Almqvist, vars politiska verksamhet numera ju är beklagligt kringskuren, har i stället i sociala media under de senaste åren allt tydligare framträtt som en socialkonservativ debattör med huvudsakligen europeisk traditionellt konservativ, paleokonservativ eller post-paleokonservativ inspiration.

Samtidens design är enkel och stram på vad jag menar vara ett utmärkt sätt – nästan som den här och liknande anspråkslösa WordPress-bloggar. Det finns inga som helst störande inslag och vulgära designexcesser av den typ som är så vanlig i nätvärlden. Hittills är den t.o.m. fri från annonser, men detta torde väl, befarar man, komma att ändras inom kort.

Samtiden

Erik Almqvist och tidskriften Samtiden

Peter Hitchens: The Cameron Delusion

Continuum, 2010     Amazon

Book Description:

HitchensThe struggle between the main political parties has been reduced to an unpopularity contest, in which voters hold their noses and sigh as they trudge to the polls. Peter Hitchens explains how and why British politics has sunk to this dreary level – the takeover of the parties and the media by conventional left-wing dogmas which then call themselves “the centre ground”. The Tory party under David Cameron has become a pale-blue twin of New Labour, offering change without alteration. Hitchens, a former Lobby reporter, examines and mocks the flock mentality of most Westminster journalists, explains how unattributable lunches guide coverage and why so many reporters – once slavish admirers of Labour – now follow the Tory line. This updated edition of Hitchens’s The Broken Compass (2009) features a brand new introduction. In an excoriating analysis, Hitchens examines the Tory Party’s record in government and opposition, dismissing it as a failure on all fronts but one – the ability to win office without principle. The one thing it certainly isn’t is conservative.

Reviews:

“Hitchens is in general exhilaratingly good when attacking the hypocrisies and stupidities of specific individuals…The best parts of the book are the vivid (and self-ironical) scenes of foreign reporting.”  Steven Poole, The Guardian

“[Hitchens] writes with much of the verve and brio of his elder brother [Christopher Hitchens] and with a greater regard for detail and accuracy.”  Anthony Howard, New Statesman

About the Author:

Peter Hitchens is a British journalist, author and broadcaster. He witnessed most of the final scenes of the Cold War, and was a resident correspondent in the Soviet capital and in Washington DC. He frequently revisits both Russia and the USA. He currently writes for the Mail on Sunday, where he is a columnist and occasional foreign correspondent, reporting most recently from Iran, North Korea, Burma, the Congo and China.

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Den stora kampanjen inför EP-valet tycks ha lyckats uppnå sitt mål att få de kärnväljare som normalt ligger på sofflocket att gå och rösta. Ja, den fick väl också upp en hel del soffliggare som inte är kärnväljare, och vann över ganska många som inte är soffliggare men tidigare röstat på andra partier. Åkesson kompletterade på bra sätt EP-kandidaterna, och var i själva verket såvitt jag kunde se alltid huvudtalare när han under några intensiva veckor släpade dem runt hela landet tillsammans med affischerna med budskapet om “Vanligt folk mot Bryssel” och “Mindre EU, mer Sverige”.

Tyvärr ändrar denna framgång, och alla involverades förträfflighet, inte det faktum att vi alienerat Europavänner av en typ vi i stället skulle behöva ha med ombord. Europavänner som förvisso tror på nationalstatens bevarande och vanligt folks inflytande, men som vill prioritera ett alternativt Europasamarbete, ett samarbete i de europeiska nationernas verkliga intresse, som kan ersätta dagens EU. Europavänner som vill betona den verkliga Europatanken. Utan tvekan har missnöjet med EU hos några i denna kategori blivit så starkt att de trots vad de uppfattar som ofullständigheterna i SDs linje inte skrämts bort utan i stället varit beredda att för första gången rösta på oss, som det enda alternativet. Men det hindrar inte att ofullständigheterna kvarstår och att de flesta inte varit beredda att ta ett sådant steg.

De flesta av mina bekanta som röstade ja i folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 har omprövat i ljuset av den snabba utvecklingen därefter, och i många fall också i ljuset av en av denna utveckling föranledd djupare analys av unionens tidigaste historia och förhistoria. Men de skiljer sig från de f.d. soffliggarna i det att de då faktiskt röstade ja. Och de faktorer som då avgjorde valet kvarstår i form av en grundläggande, positiv inställning till Europasamarbete. Man tror s.a.s. fortfarande på det man den gången trodde att EU var och stod för.

Det gör man rätt i. Det bör man fortsätta göra. Och SD bör utveckla en Europapolitik som bygger på samma tro. En utmärkt plattform för att göra det, ja för att börja förverkliga en sådan politik, vore, efter nästa EP-val 2019, den nya grupp i EP som Front National, FPÖ, PVV m.fl. nu försöker bilda. Till skillnad från både UKIPs nu i självupplösning stadda grupp och Tories’ grupp, har nämligen just den tydligt lyft fram Europatanken och betydelsen av vår i rik mångfald varierade men också gemensamma civilisation. EP i sig är inte särskilt viktigt inom ramen för dagens EU. Men samarbetet där kan få en långt vidare syftning.

I detta bejakande av Europatanken finns just den ansats som idag behövs. Den måste förvisso stärkas och vidareutvecklas, men den är en god början. Det är här och ingen annanstans vi finner en framkomlig väg för de sanna svenska Europavännerna, något de kan bygga vidare på. Den övergivne Farage borde snarast ompröva sin hållning gentemot Front National i stället för att bli grupplös och starkt försvagad. Efter att ha omöjliggjort ett sådant samarbete även för SDs del skulle han därmed i stället kunna underlätta det inför nästa mandatperiod.

Vad Dansk Folkeparti, när de nu sviker även UKIP, tänker hitta på tillsammans med Tories orkar jag inte spekulera om just nu. Tories tillhör ju de partier man, för vid det här laget ganska länge sedan, blivit tvungen att ge upp hoppet om – Peter Hitchens’ bok The Cameron Delusion sammanfattade många av orsakerna till det. Måste vi snart räkna även DF till denna kategori? Det är beklagligt att ett parti som på många sätt står oss så nära och som har så många bra och trevliga individuella företrädare fortsätter gå i spetsen för splittringen och försvagningen av det sanna EU-motståndets och det alternativa Europasamarbetets krafter.

Kloakproblematiken och Flashback

Kloakrensaren gjorde förra året ett försök att diskutera vad han kallar “kloakproblematiken” i det “mediakrig om mångkulturen” som är ämnet för det svenska debattforumet Flashbacks bästa politiska tråd, startad av den uppmärksammade men under långa perioder tysta nätdebattören DogDylan, som jag fört flera diskussioner med i denna blogg. Detta försök stoppades av moderatorn Siegfrid. Jag finner det problematiskt, liksom även Flashbacks admin4s respons när Kloakrensaren överklagade Siegfrids åtgärd. Eftersom jag flera gånger fått anledning att skriva om Flashback här i bloggen vill jag följa upp även detta.

Kloakrensaren hade i höstas skrivit några inlägg där han hävdade att Flashback-skribenterna i den aktuella tråden i stället för att bara debattera andras krig i media själva borde bli mediakrigare i samma mening, eftersom det de hade att säga var viktigare, intressantare och bättre formulerat än den vanliga mediadebatten, men att de hindrades att nå ut på detta sätt av en viss typ av annat, alltför vanligt innehåll på Flashback – inläggs ton, stil, språk och innehåll såväl som i användarnamn och avatarer – som Kloakrensaren, i enlighet med sin särskilda uppgift som kloakrensare, beskrev som “kloakmässigt”.

Siegfrid förklarade att detta var off topic, utdelade en varning, och raderade flera av dessa inlägg. I PM undrade Kloakrensaren varför inlägg i vilka han besvarade andra användares kritiska bemötande av honom raderats medan några av dessa andras stod kvar, trots att de borde vara lika mycket off topic eftersom de tillhörde samma, av Kloakrensaren initierade diskussion. Kloakrensaren var dock tydlig med – förklarade och upprepade flera gånger – att han trots att han inte själv delade Siegfrids bedömning godtog hans beslut att diskussionen var off topic; hans fråga gällde enbart raderingarna.

Siegfrid svarade bl.a. att Kloakrensarens inlägg, eller “den diskussion [han] initierat”, var “helt onödig”. Detta var ett annat kriterium än off topic, en personlig åsikt om vad som är relevant för en diskussion, men Kloakrensaren protesterade inte mot detta, utan följde i stället en rekommendation från Siegfrid att starta en ny tråd. Inte heller protesterade Kloakrensaren när Siegfrid, efter att Kloakrensaren förtydligat sin fråga som han sagt sig inte förstå, förklarade att de andras inlägg var mindre off topic än hans. (Kloakrensaren delade dock inte heller denna bedömning.)

Efter detta skrev så användaren Andraandningen i mediakrigstråden: “P J Anders Linder länkar Marika Formgrens artikel på Twitter. Det är tydligt att det håller på att bildas, och att flera är involverade i att pusha fram en invandringskritisk opinion som står fri både från SD och det som vi lite löst kan kalla för den ‘Sverigevänliga rörelsen’…Det är säkert väldigt bra men det känns nästan som det kommer att bli svårare för dem att övertyga kanske 98 % av nu aktiva politiker i sjuklövern än för SD att bli så stora att de helt enkelt tvingar de andra att anpassa sig.”

På detta svarade Kloakrensaren: “Att denna opinion anser sig behöva stå fri från SD beror uteslutande på kloakproblematiken.”

Några andra användare kom med synpunkter på detta, som Kloakrensaren kort besvarade. Bl.a. hänvisade han till den nya tråd, i ett annat delforum, om kloakproblematiken specifikt på Flashback, som han skapat på uppmaning av Siegfrid.

Mot detta ingrep Siegfrid med följande åtgärd: “Diskussioner om Flashback och forumets eventuella kloakmässighet får föras i någon annan tråd än denna. Jag rekommenderar Kloakrensaren att starta en sådan tråd i Flashback istället för att gång på gång gå OT i denna tråd. OT-diskussion raderad.”

Kloakrensarens formulering “Att denna opinion anser sig behöva stå fri från SD beror uteslutande på kloakproblematiken” var inte någon hänvisning till kloakmässigheter på Flashback. Han hade ju godtagit Siegfrids off-topic beslut rörande inläggen om att Flashback-skribenter borde nå ut bättre som mediakrigare i egen rätt och att detta kunde ske om kloakmässigheter på Flashback undveks, och i stället i enlighet med Siegfrids instruktion redan startat en ny, separat tråd om detta som han också länkat till i ett av de inlägg Siegfrid raderade. Siegfrid hade alltså inte uppfattat något av detta.

Denna gång protesterade Kloakrensaren därför i PM mot själva off-topic beslutet. Han skrev: “I det sista inlägget du raderade länkade jag ju till en annan tråd som jag startade p.g.a. din förra modereringsåtgärd.

Vad jag kallar kloakproblematiken finns på många håll, inte bara på Flashback, och den diskuteras hela tiden i media och i politiken. Är det OT att diskutera den överhuvudtaget i tråden om mediakriget om mångkulturen? Det skulle ju innebära att det är omöjligt att uttrycka vissa såvitt jag förstår enligt forumets regler tillåtna åsikter om detta krig.

Diskussionen om Flashback för jag sedan igår enligt dina instruktioner uteslutande i den nya tråd jag länkade till. Varför var mina tre senaste svar till andra medlemmar i mediakrigstråden OT?”

Siegfrid svarade: “Som jag skrev hör inte diskussionen om ‘kloakproblematiken’ hemma i denna tråd. Den behandlar ett eventuellt mediakrig om mångkulturen, enligt trådstarten.”

Detta var emellertid inte vad Siegfrid skrev i samband med den tidigare modereringsåtgärden. Det tidigare beslutet gällde ju, enligt ovanstående citat, “Diskussioner om Flashback och forumets eventuella kloakmässighet”.

Innebörden av den nya formuleringen “Som jag skrev hör inte diskussioner om ‘kloakproblematiken’ hemma i denna tråd” är att vad Kloakrensaren kallade kloakproblematiken, och som han förklarat finns på många håll och hela tiden diskuteras i media och i politiken, överhuvudtaget inte får diskuteras i Doggens mediakrigstråd.

Detta är anmärkningsvärt. Kloakrensarens inlägg, “Att denna opinion anser sig behöva stå fri från SD beror uteslutande på kloakproblematiken”, och de korta uppföljningarna av detta, handlade, som framgår av citatet från Andraandningen ovan, om “en invandringskritisk opinion som står fri både från SD och det som vi lite löst kan kalla för den ‘sverigevänliga rörelsen'” och om att “flera”, såsom P J Anders Linder och Marika Formgren, “är involverade i att pusha fram” denna opinion.

Kloakrensarens inlägg handlar således om mediakrigare som representerar en ny opinion i invandringsfrågan och därmed givetvis mångkulturfrågan. Han uttrycker en åsikt om denna opinion, närmare bestämt om varför den anser sig behöva stå fri från SD. Hur kan detta vara off topic?

Doggens tråd Början på ett mediakrig om mångkulturen är politikforumets utan jämförelse största, med avseende både på antal inlägg och antal visningar. Dess huvudsakliga innehåll är åsikter om detta krig av just den typ Kloakrensaren framförde. Det är svårt att tänka sig något som är mer on topic än hans inlägg. Om det är off topic måste nästan hela tråden vara det.

Siegfrid kan ha trott att Kloakrensaren liksom i den tidigare diskussionen åsyftade endast kloakproblematiken på Flashback. Men det vore ett groteskt missförstånd, dels därför att Kloakrensaren upprepade gånger förklarat att han godtagit modereringsåtgärden ifråga om denna diskussion, dels därför att Kloakrensaren ju startat en ny, separat tråd om detta och tydligt meddelat detta och länkat till den, och dels, slutligen, därför att det skulle vara absurt att påstå att det beror utelsutande på Flashback att den nya invandringskritiska opinion Andraandningen talade om anser sig behöva stå fri från SD.

Men även om modereringsåtgärden föranleddes av ett sådant missförstånd, utvidgar alltså Siegfrid i sitt svar på Kloakrensarens förklaring att kloakproblematiken omfattar långt mer än Flashback och ständigt diskuteras i media och i politik, sin bedömning av vad som är off topic till att innefatta allt detta, kloakproblematiken som sådan! Inget av detta “hör…hemma” i tråden, eftersom den behandlar “ett eventuellt mediakrig om mångkulturen”!

Detta beslut gjorde således att det, som Kloakrensaren skrev, blev “omöjligt att uttrycka vissa…enligt forumets regler tillåtna åsikter om detta krig”. Återigen: hur kan det inte höra hemma i tråden att uttrycka den åsikt Kloakrensaren uttryckte om vissa mediakrigares opinion om mångkulturen?

Utöver den ständigt pågående debatten om SD-sympatiserande nättidskrifters, bloggars och inte minst kommentarsfälts förfärlighet hade Kloakrensaren i diskussionen tänkt ta upp sådant som att vissa av de nya mediakrigarna delar en Maria Abrahamssons uppfattning att SDare sannolikt inte kan vistas i möblerade rum, och att de flesta delar och är påverkade av en Johan Hakelius’ flera gånger upprepade åsikt att SD är ett “vulgärt underklassparti”.

Det finns hur många sådana viktiga och intressanta belägg som helst för Kloakrensarens påstående om orsaken till att de av Andraandningen nämnda mediakrigarna trots sin kritik av invandringen/mångkulturen anser sig behöva stå fria från SD. Men inget av detta tillhör enligt moderatorn Siegfrid ämnet.

När det så uppkomna problemet inte kunde lösas genom diskussion med Siegfrid, tillskrev alltså Kloakrensaren enligt Flashbacks instruktioner admin4 och beskrev hela det ovan redovisade skeendet. När inget svar på detta meddelande inkom från admin4 skickade Kloakrensaren, också enligt Flashbacks instruktioner, en påminnelse. Den 18:e november svarade admin4: “Jag ser inga problem med den aktuella varningen.” På detta meddelande – lika genomkorkat som Sigfrieds – svarade Kloakrensaren dagen efter: “Det är ju inte den jag ifrågasätter.”

På detta följde ny tystnad från admin4. Efter två veckor skickade Kloakrensaren därför en ny påminnelse, men ingenting mer har hörts från admin4. Enligt Flashbacks instruktioner kan man i en situation som denna starta en ny tråd i underforumet Flashback – d.v.s det forum där Flashback som sådant diskuteras – i vilken man tar upp samma sak. Kloakrensaren är dock tveksam till om detta vore meningsfullt.

Det är både märkligt och beklagligt att Flashback, vars paroll är “Yttrandefrihet på riktigt!”, på det sätt den här återgivna korrespondensen visar inskränker yttrandefriheten. Kloakproblematiken är reell, väsentlig, central. Inte minst tydligt visas och bekräftas detta just av den reaktion Kloakrensaren mött när han tagit upp den på Flashback – och inte bara i mediakrigstråden utan även i hans nya, egna, som alltså endast behandlar problematiken specifikt på Flashback och som jag ska återkomma till i ett annat inlägg. Fastän flera av problematikens aspekter tagits upp i den allmänna debatten äger den också sociologiska, psykologiska, historiska och kulturella dimensioner som fortfarande är otillräckligt och i några fall kanske ännu inte alls belysta. Mycket återstode att säga om den.

Förhållandet till Front National

Som jag skrev igår fanns det ingenting som helst förvånande i måndagens besked att Sverigedemokraterna avvisar samarbete med Front National under den kommande mandatperioden i Europaparlamentet, och i stället önskar samarbeta med Dansk Folkeparti och UKIP. Det hade varit närmast omöjligt att välja att söka sig mot det franska partiet efter Dansk Folkepartis ytterligt fientliga inställning – redan innefattande ett avvisande av SD på grund av blotta möjligheten att vi skulle kunna göra det – och UKIPs nästan lika starka fördömande.

Att beslutet var ofrånkomligt innebär emellertid inte att det var riktigt i en så att säga större och djupare mening. De sakliga grunderna – såsom skilda från medias kampanjer – för avvisandet förblir alltså för mig obegripliga; ingen gör ens ett seriöst försök att redovisa och förklara dem. Detta visar tydligare än något annat just nu de radikalideologiskt drivna medias makt. Konsensus råder i alla läger. FN är extremt, rasistiskt och antisemitiskt, punkt. All undersökning och diskussion är överflödig.

Dock finns i detta läge en fråga som även FNs svenska, danska och brittiska motståndare måste kunna besvara: vilket ska deras förhållningssätt till FN under den kommande mandatperioden bli? Det finns representanter för SD som med Kristina Winberg nu tycks vilja förneka att det inom det egna partiet finns något som helst stöd för det franska partiet och samarbete med det: hennes uppfattning att inget jubel, som först rapporterats, hörts under valvakan när FNs valresultat stod klart, upprepas nu av andra. På flera sätt försöker man minimera betydelsen av de existerande kontakterna, och vidga avståndet. Det intryck man får är att vissa vill att man nu inte ska ha några kontakter alls; att det är oacceptabelt att förespråka samarbete under kommande mandatperioder.

Men ett sådant förhållningssätt är omöjligt. Även Åkesson upprepade tidigare på måndagen att FNs utveckling var intressant, och i uttalandet till SD-Kuriren förklarade han att beslutet att inte samarbeta med dem bara gällde den kommande mandatperioden. Det var kloka formuleringar i detta läge som jag menar tydligt bör vidareföras till den franska partiledningen. För i verkligheten är det, upprepar jag, omöjligt att inte fortsätta upprätthålla goda relationer till FN. Eller åtminstone borde det vara det.

Marine Le Pen besökte under hösten SD i Stockholm, utmanande de franska radikala medias försök att giftstämpla SD som ett långt mer extremt o.s.v. parti, med vilket samarbete skulle vara komprometterande – allt på samma sätt som svenska media utmålar FN och hotar med konsekvenserna av kontakter för SDs del. Under henne har FN under de senaste åren haft oavbrutna framgångar. De är nu Frankrikes klart största parti. Det innebär att de stöds av mycket stora delar av Frankrikes bildade medelklass. Det är knappast troligt att, under överskådlig tid, ett nytt parti, ett parti av DFs eller UKIPs typ, skulle uppstiga och tränga undan FN. För närvarande tyder ingenting på att framgångarna skulle upphöra. Fortsätter de, skulle Marine Le Pen kunna bli en framtida president i ett av Europas största och viktigaste länder.

Vad händer då? Ja, en sak som är fullständigt utesluten är att undvika att “samarbeta” med FN eller dess representanter. Det skulle alla partier tvingas göra, och främst naturligtvis regeringspartierna. Om SD på allvar önskar politiskt inflytande och politiska resultat, vore det högst ofördelaktigt att ha avvisat samarbete och tidigare uppbyggande av kontakter; omvänt vore det en oerhörd fördel att stå nära presidenten och hennes parti. SD ligger långt efter FN i utveckling, storlek, växt, kompetens och inflytande. Om inte förr, så skulle samarbete med dem ge en enorm draghjälp när de når regeringsmakten.

Vi vet inte om detta kommer ske; vi vet, i ljuset av den vanliga strategi som i Frankrike används mot FN i presidentvalen, att det fortfarande kan vara en lång väg dit. Men redan nu är det, menar jag, av flera skäl både oundvikligt och önskvärt för SD att upprätthålla goda förbindelser med detta franska parti som, tillsammans med sin framgång, visar alla tecken på en sund och, i högre mening, normal utveckling.

Även med de andra partier som troligen kommer bilda en grupp i parlamentet tillsammans med FN har SD haft en hel del kontakt: FPÖ, Vlaams Belang, Wilders’ frihetsparti (PVV), m.fl. Vad som här sagts om förhållandet till FN gäller även dem, som SD alltså nu inte heller kommer formellt samarbeta med. Även de berörs förstås av giftstämplingen av sin samarbetspartner, men eftersom det är FN som hela tiden fokuseras på inte bara av media utan av DF, UKIP och nu även SD som helt oacceptabla, är det dem även jag måste ägna den mesta uppmärksamheten.

Det spel rörande samarbete och gruppbildningar som vi nu kan följa i Europa hos DF, UKIP och några andra partier, nu inkluderande SD, är tyvärr bisarrt. Det finns självklart en mycket stor mängd viktiga frågor där verkliga politiska skillnader föreligger, inte minst genom de respektive ländernas olikheter i historia, kultur, ekonomi och annat. Detta är frågor, och skillnader, som verkligen skulle behöva hanteras, och som måste hanteras när fungerande samarbete kommer till stånd. Även i de frågor som framför allt karaktäriserar och förenar dessa partier i en gemensam kategori finns åtminstone stora tonviktsskillnader.

Men inget av detta är vad spelet handlar om. Det enda som tycks bestämma de olika dragen och motdragen är hur de olika deltagarna genom sina relationer till varandra positionerar sig på den politiska skalan mellan det korrekta och det icke-korrekta. Med andra ord, det är inte de centrala, påträngande, ja för Europas framtid avgörande sakfrågorna som spelet handlar om, utan endast den problematik samtligas gemensamma motståndare uppställer. Man spelar inte det egna spelet. Därför är det hela, som jag skrev igår, tjafs, nonsens.

Inte minst när man lyssnar till danskarnas uttalanden om FN, är det lätt att se framför sig en fortsättning där partierna faktiskt förblir oförmögna att ta sig ur detta spel med dess för dem själva så ogynnsamma och främmande regler. När man dessutom tar i beaktande å ena sidan den otillräckliga nationalism som några av dem främst bygger på, och å andra sidan den ohållbara populism som dominerar hos andra, och den förening av dessa som med olika proportioner finns hos många, förstärks denna dystra bild av att de kanske inte överhuvudtaget kommer kunna samarbeta på ett konstruktivt sätt.

Därmed skulle också de, och inte bara de gamla före detta konservativa och kristdemokratiska partier om vilka vi redan tvingats ge upp hoppet, bli odugliga och omöjliga som framtida bärare och förnyare av en human, frihetlig, nyskapande traditionalism, förmögen att rädda Europa och dess centrala kulturtradition i dess politiska aspekt. Därför måste denna futtiga, isolerande splittring stoppas. I hög grad torde det vara en fråga om de interna partikulturerna. Klarsyn bortom mediaförvrängningarna, utblick, långsiktighet, disciplin – allt detta krävs. Men det blir bara möjligt med en motiverande vision. Och denna vision kan endast vara en sann Europatanke, kopplad till en realistisk förståelse vår – alla våra länders – verkliga ställning och våra verkliga intressen i det globala sammanhanget.

De partier som just nu minst spelar det nämnda spelet är just FN och de partier som förväntas ingå i dess EP-grupp. Här ser därför snabba framsteg ut att ske. Och signifikativt nog är det också här som man kommit längst i samlingen kring den nödvändiga, förenande Europaidé som växer ur vår världsdels historia och ger verkligt utrymme åt dess egen mångfald. Det är beklagligt att det var oundvikligt, att det gjorts oundvikligt – och inte bara av media – för SD att under den kommande mandatperioden ställa sig utanför denna europeiska gemenskap, till förmån för vårt kära men lilla grannlands i EP obetydliga parti och det föga Europabejakande UKIP. Det reducerar möjligheterna till åtminstone den för mig mest intressanta typen av inflytande och resultat.

Men om SD redan nu förbereder sig för nästa mandatperiod, inte avbryter de informella kontakterna med FN, och samtidigt gör det bästa av (det idag inte ens säkerställda) samarbetet med DF och UKIP, finns ändå en möjlighet att i någon mån bidra till en gynnsam utveckling för det större, alternativa Europasamarbetet. Nämligen genom att försöka övertyga DF och UKIP om sanningen i Åkessons övertygelse att FNs utveckling är intressant, och hålla dörren öppen för en framtida ny konstellation. Kanske kan man även göra det som non-inscrit.

Det är inte mycket. Inte mycket att bli entusiastisk över, från det distinkta perspektiv på Europa som jag försöker försvara i den här bloggen. Förvånande lite, i själva verket, i dessa dagar av firande. Men det är något. Det är allt. Vad kan man göra. Vad som sker var oundvikligt.

Våra franska vänner

Här ser vi några av våra trevliga franska vänner i Front National under segerkvällen i Paris. De flesta har figurerat här i bloggen förut, såsom den kände geopolitikern, nu Île-de-France-representanten i EP, Marine Le Pens utrikespolitiske rådgivare Aymeric Chauprade, Marion Maréchal-Le Pen från Nationalförsamlingen, och ungdomsförbundets ordförande, den med SDU samarbetande Julien Rochedy, som intresserar sig för Europatanken, uttalar sig i vad jag hittills fått intrycket är de rätta termerna om det verkliga Europasamarbete som idag krävs, och säger sig just ha utgivit en bok med titeln L’Union européenne contre l’Europe, men som inte svarat på mitt påpekande att förlaget, högst olämpligt, inte tycks kunna distribuera den utanför Frankrikes gränser, till det övriga Europa; från andra i Frankrike kommer i stället svaret att den inte finns tillgänglig där heller! Beklagligt, eftersom det tycks vara en bok som i högsta grad behövs just nu. Ny är viceordföranden Louis Aliot (FN har flera viceordföranden – en intervju med Florian Philippot, översatt av Tobbe, kan ses nedan i Politik-kategorin).

Vi ser hur några av dem uttalar sig, fulla av tilltro till Sverigedemokraterna, om det kommande samarbetet med oss. Idag är de förstås besvikna. Därför bör nu, föreslår jag, kommuniceras till dem att Åkesson finner FN intressant, och endast ser sig tvungen att utesluta samarbete under den kommande mandatperioden, men att möjligheten till sådant kvarstår på längre sikt.