Förhållandet till Front National

Som jag skrev igår fanns det ingenting som helst förvånande i måndagens besked att Sverigedemokraterna avvisar samarbete med Front National under den kommande mandatperioden i Europaparlamentet, och i stället önskar samarbeta med Dansk Folkeparti och UKIP. Det hade varit närmast omöjligt att välja att söka sig mot det franska partiet efter Dansk Folkepartis ytterligt fientliga inställning – redan innefattande ett avvisande av SD på grund av blotta möjligheten att vi skulle kunna göra det – och UKIPs nästan lika starka fördömande.

Att beslutet var ofrånkomligt innebär emellertid inte att det var riktigt i en så att säga större och djupare mening. De sakliga grunderna – såsom skilda från medias kampanjer – för avvisandet förblir alltså för mig obegripliga; ingen gör ens ett seriöst försök att redovisa och förklara dem. Detta visar tydligare än något annat just nu de radikalideologiskt drivna medias makt. Konsensus råder i alla läger. FN är extremt, rasistiskt och antisemitiskt, punkt. All undersökning och diskussion är överflödig.

Dock finns i detta läge en fråga som även FNs svenska, danska och brittiska motståndare måste kunna besvara: vilket ska deras förhållningssätt till FN under den kommande mandatperioden bli? Det finns representanter för SD som med Kristina Winberg nu tycks vilja förneka att det inom det egna partiet finns något som helst stöd för det franska partiet och samarbete med det: hennes uppfattning att inget jubel, som först rapporterats, hörts under valvakan när FNs valresultat stod klart, upprepas nu av andra. På flera sätt försöker man minimera betydelsen av de existerande kontakterna, och vidga avståndet. Det intryck man får är att vissa vill att man nu inte ska ha några kontakter alls; att det är oacceptabelt att förespråka samarbete under kommande mandatperioder.

Men ett sådant förhållningssätt är omöjligt. Även Åkesson upprepade tidigare på måndagen att FNs utveckling var intressant, och i uttalandet till SD-Kuriren förklarade han att beslutet att inte samarbeta med dem bara gällde den kommande mandatperioden. Det var kloka formuleringar i detta läge som jag menar tydligt bör vidareföras till den franska partiledningen. För i verkligheten är det, upprepar jag, omöjligt att inte fortsätta upprätthålla goda relationer till FN. Eller åtminstone borde det vara det.

Marine Le Pen besökte under hösten SD i Stockholm, utmanande de franska radikala medias försök att giftstämpla SD som ett långt mer extremt o.s.v. parti, med vilket samarbete skulle vara komprometterande – allt på samma sätt som svenska media utmålar FN och hotar med konsekvenserna av kontakter för SDs del. Under henne har FN under de senaste åren haft oavbrutna framgångar. De är nu Frankrikes klart största parti. Det innebär att de stöds av mycket stora delar av Frankrikes bildade medelklass. Det är knappast troligt att, under överskådlig tid, ett nytt parti, ett parti av DFs eller UKIPs typ, skulle uppstiga och tränga undan FN. För närvarande tyder ingenting på att framgångarna skulle upphöra. Fortsätter de, skulle Marine Le Pen kunna bli en framtida president i ett av Europas största och viktigaste länder.

Vad händer då? Ja, en sak som är fullständigt utesluten är att undvika att “samarbeta” med FN eller dess representanter. Det skulle alla partier tvingas göra, och främst naturligtvis regeringspartierna. Om SD på allvar önskar politiskt inflytande och politiska resultat, vore det högst ofördelaktigt att ha avvisat samarbete och tidigare uppbyggande av kontakter; omvänt vore det en oerhörd fördel att stå nära presidenten och hennes parti. SD ligger långt efter FN i utveckling, storlek, växt, kompetens och inflytande. Om inte förr, så skulle samarbete med dem ge en enorm draghjälp när de når regeringsmakten.

Vi vet inte om detta kommer ske; vi vet, i ljuset av den vanliga strategi som i Frankrike används mot FN i presidentvalen, att det fortfarande kan vara en lång väg dit. Men redan nu är det, menar jag, av flera skäl både oundvikligt och önskvärt för SD att upprätthålla goda förbindelser med detta franska parti som, tillsammans med sin framgång, visar alla tecken på en sund och, i högre mening, normal utveckling.

Även med de andra partier som troligen kommer bilda en grupp i parlamentet tillsammans med FN har SD haft en hel del kontakt: FPÖ, Vlaams Belang, Wilders’ frihetsparti (PVV), m.fl. Vad som här sagts om förhållandet till FN gäller även dem, som SD alltså nu inte heller kommer formellt samarbeta med. Även de berörs förstås av giftstämplingen av sin samarbetspartner, men eftersom det är FN som hela tiden fokuseras på inte bara av media utan av DF, UKIP och nu även SD som helt oacceptabla, är det dem även jag måste ägna den mesta uppmärksamheten.

Det spel rörande samarbete och gruppbildningar som vi nu kan följa i Europa hos DF, UKIP och några andra partier, nu inkluderande SD, är tyvärr bisarrt. Det finns självklart en mycket stor mängd viktiga frågor där verkliga politiska skillnader föreligger, inte minst genom de respektive ländernas olikheter i historia, kultur, ekonomi och annat. Detta är frågor, och skillnader, som verkligen skulle behöva hanteras, och som måste hanteras när fungerande samarbete kommer till stånd. Även i de frågor som framför allt karaktäriserar och förenar dessa partier i en gemensam kategori finns åtminstone stora tonviktsskillnader.

Men inget av detta är vad spelet handlar om. Det enda som tycks bestämma de olika dragen och motdragen är hur de olika deltagarna genom sina relationer till varandra positionerar sig på den politiska skalan mellan det korrekta och det icke-korrekta. Med andra ord, det är inte de centrala, påträngande, ja för Europas framtid avgörande sakfrågorna som spelet handlar om, utan endast den problematik samtligas gemensamma motståndare uppställer. Man spelar inte det egna spelet. Därför är det hela, som jag skrev igår, tjafs, nonsens.

Inte minst när man lyssnar till danskarnas uttalanden om FN, är det lätt att se framför sig en fortsättning där partierna faktiskt förblir oförmögna att ta sig ur detta spel med dess för dem själva så ogynnsamma och främmande regler. När man dessutom tar i beaktande å ena sidan den otillräckliga nationalism som några av dem främst bygger på, och å andra sidan den ohållbara populism som dominerar hos andra, och den förening av dessa som med olika proportioner finns hos många, förstärks denna dystra bild av att de kanske inte överhuvudtaget kommer kunna samarbeta på ett konstruktivt sätt.

Därmed skulle också de, och inte bara de gamla före detta konservativa och kristdemokratiska partier om vilka vi redan tvingats ge upp hoppet, bli odugliga och omöjliga som framtida bärare och förnyare av en human, frihetlig, nyskapande traditionalism, förmögen att rädda Europa och dess centrala kulturtradition i dess politiska aspekt. Därför måste denna futtiga, isolerande splittring stoppas. I hög grad torde det vara en fråga om de interna partikulturerna. Klarsyn bortom mediaförvrängningarna, utblick, långsiktighet, disciplin – allt detta krävs. Men det blir bara möjligt med en motiverande vision. Och denna vision kan endast vara en sann Europatanke, kopplad till en realistisk förståelse vår – alla våra länders – verkliga ställning och våra verkliga intressen i det globala sammanhanget.

De partier som just nu minst spelar det nämnda spelet är just FN och de partier som förväntas ingå i dess EP-grupp. Här ser därför snabba framsteg ut att ske. Och signifikativt nog är det också här som man kommit längst i samlingen kring den nödvändiga, förenande Europaidé som växer ur vår världsdels historia och ger verkligt utrymme åt dess egen mångfald. Det är beklagligt att det var oundvikligt, att det gjorts oundvikligt – och inte bara av media – för SD att under den kommande mandatperioden ställa sig utanför denna europeiska gemenskap, till förmån för vårt kära men lilla grannlands i EP obetydliga parti och det föga Europabejakande UKIP. Det reducerar möjligheterna till åtminstone den för mig mest intressanta typen av inflytande och resultat.

Men om SD redan nu förbereder sig för nästa mandatperiod, inte avbryter de informella kontakterna med FN, och samtidigt gör det bästa av (det idag inte ens säkerställda) samarbetet med DF och UKIP, finns ändå en möjlighet att i någon mån bidra till en gynnsam utveckling för det större, alternativa Europasamarbetet. Nämligen genom att försöka övertyga DF och UKIP om sanningen i Åkessons övertygelse att FNs utveckling är intressant, och hålla dörren öppen för en framtida ny konstellation. Kanske kan man även göra det som non-inscrit.

Det är inte mycket. Inte mycket att bli entusiastisk över, från det distinkta perspektiv på Europa som jag försöker försvara i den här bloggen. Förvånande lite, i själva verket, i dessa dagar av firande. Men det är något. Det är allt. Vad kan man göra. Vad som sker var oundvikligt.

3 Responses to “Förhållandet till Front National”


  1. 1 PlebisPlebojis (@MenyKU) May 28, 2014 at 9:29 pm

    Nowa Prawica verkar vara ett väldigt intressant parti, som skiljer sig mycket från de andra stora europeiska nationalistpartierna, vad anser du om dem?

    • 2 Jan Olof Bengtsson June 1, 2014 at 5:21 pm

      Jag förstår. Är inte tillräckligt förtrogen med dem för att uttala mig bestämt, men ska lära mig mer och försöka återkomma.

    • 3 Jan Olof Bengtsson June 24, 2014 at 1:38 pm

      Jag finner att de är mer libertarianska än SD och FN. Men det är även UKIP. Och Nowa Prawica vill ansluta sig till EAF, vilket är utmärkt. Tyvärr har Wilders och FNs viceordförande Philippot tydligen motsatt sig detta på grunder liknande de på vilka UKIP och SD motsatt sig samarbete med FN. Jag vet ännu ingenting närmare om dessa grunder, men om de är lika ohållbara som de tycks vara i det senare fallet finner jag det hela mycket beklagligt. Resultatet är just nu att det nya EAF inte kunnat bildas.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

AS on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Bas on The Significance of Franklin…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
axelwkarlsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi