Bräckligt Europasamarbete

Nigel Farage är utan tvekan en betydande retoriker och en skicklig kritiker av det nuvarande EU. Han har en ganska klar och jämförelsevis fördjupad historisk förståelse av vad det är som är fel med unionen, och går såtillvida utöver den punktvisa och impressionistiska kritik som präglar den populistiska debatten. När han skjuter in sig på “big business, big banks, big bureaucrats”, när han motsätter sig den neokonservativt styrda amerikanska utrikespolitiken, när han förespråkar en mer nyanserad hållning gentemot Ryssland, ringar han in flera av de huvudsakliga problemområdena, och följer han en riktig och nödvändig europeisk, och inte bara brittisk, internationell politisk linje motsvarande dagens krav.

Det trots detta ensidiga och populistiska i hans partis väsen och framtoning skulle också utan större svårigheter kunna avhjälpas genom större tonvikt på arvet från Tories, det gamla parti många av UKIPs ledande företrädarare sett sig tvungna att bryta med på grund av dess kontinuerliga ideologiska och politiska förfall, inte minst i förhållande till just EU. I ljuset av allt detta är det glädjande att Farage lyckades få ihop tillräckligt många partier och EP-ledamöter till sin grupp, EFD, och att till slut även SD kunde tas med ombord. De allmänna fördelarna med gruppens existens och med gruppmedlemskap är ju uppenbara.

Emellertid saknar Farage såvitt jag kunnat urskilja en djupare syn när det gäller Europa bortom den förhandenvarande union han med sådan relativ skärpa och precision vänder sig mot. Här inskränker sig hans retorik till ett fåtal återkommande, allmänna formuleringar om fria, självständiga, oberoende nationer i samarbete. Här kvarstår alltför mycket av populism. Den historiska bilden blir suddig när han närmar sig gränsen för den moderna nationalstatsprincipen, och den resulterande ideologin, eller vad man ska kalla det, framstår som otillbörligt förenklad.

Både i det större historiska perspektivet och med hänsyn till samtidens realiteter framstår hans alternativ – om man överhuvudtaget kan tala om ett sådant – till det nuvarande EU som helt otillräckligt. Och denna brist delar han och hans parti tyvärr naturligtvis med de flesta, om inte alla, dominerande EU-kritiska partier i Europa idag. Av dessa skäl är det trots de nämnda förtjänsterna svårt att känna någon större entusiasm över det rekonstruerade EFD som SD nu tillhör. Och det finns dessvärre fler skäl till det. Utöver UKIP kommer gruppen helt domineras av den grovpopulistiske italienske komikern Beppe Grillos Movimento 5 Stelle. Denna association betecknar som jag ser det på intet sätt rätt rörelseriktning för SD.

Säkert har Grillo rätt i mycket av sin kritik av det så länge groteskt korrumperade italienska politiska etablissemanget, och i hans parti finns också seriösa och kompetenta personer med en annan framtoning. Men den populistiska politiska modaliteten, som Berlusconi ju länge också representerade i mildare form, som hos ledaren Grillo nu antar i bokstavligaste mening farsartade dimensioner, är en beklaglig utveckling. Folklig förankring är inte detsamma som populism. Folklighet får inte reduceras till otillbörlig förenkling, förgrovning, pajasifiering. Det är ovärdigt. Genuin och viktig folklig opposition kan förvisso uttrycka sig i populistiska former. Ett populistiskt stråk kvarstår i de flesta mer eller mindre nationalistiska partierna i Europa. Men samtidigt förvanskas oftast den giltiga folkliga opinionen av dessa former. Kvar står enbart farsen. I Sverige såg vid det med största tydlighet i Ny Demokrati.

Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet har i viss utsträckning förmått utvecklas och mogna bort från sina populistiska ursprung, även om de därefter valt i andra avseenden problematiska vägar. Franska Front National har sitt poujadistiska arv, men det har alltid uppvägts och motverkats av en rad andra, tyngre, och för partiet lika viktiga traditioner. FPÖs retorik och, exempelvis, kulturpolitiska uttalanden (givetvis alltid ett särskilt känsligt område i detta sammanhang), uppvisar fortfarande entydigt populistiska inslag. Italienska Lega Nord har en välkänt skrikig populistisk historia. UKIPs ovan nämnda styrkor räcker för att göra dem till något mer än ett vanligt populistparti, men de populistiska dragen förblir likafullt fortfarande omisskännliga.

SD, som dels såvitt jag förstår har ett populistiskt inslag med sig från något eller några av de små partier som vid dess bildande uppgick i det, dels upptagit fler sådana genom personer som gick över från det havererade Ny Demokrati, släpar också med sig ett sådant arv, som jag menar i politiskt-kulturellt avseende hindrar och försvårar dess fortsatta utveckling. De övriga partierna i det nya EFD, litauiska Ordning och Rättvisa (TT), lettiska de Grönas och Böndernas Förbund (ZZS) och tjeckiska Svobodni, är inte alla av detta slag, men de kommer få lika lite eller ännu mindre inflytande – det första har liksom SD två mandat i EP, de övriga ett; till dem kommer en ensam fransk avhoppare från Front National. Att jämföra med UKIPs 24 och M5Ss 17.

Vidare blir gruppen p.g.a. partiernas olikhet disparat. Detta är dock ingenting ovanligt i EP-grupperna; det präglar även de största. Allvarligare är att gruppen också p.g.a. dess litenhet blir bräcklig. Andreas Johansson Heinö har med rätta betonat detta: det räcker med ett enda avhopp för att gruppen ska upplösas. Detta problem, som även det tillhör de verkligt allvarliga i sammanhanget, beror naturligtvis på Farages kanske enbart av media framtvingade vägran att samarbeta med Front National. På grund av detta fick, visade det sig, även EAF problem att få ihop det nödvändiga antalet parlamentariker och partier från olika länder; såvitt jag förstår har de ännu inte lyckats. Och om de gör det, blir även detta en liten, skör och jämförelsevis svag grupp.

Att EFD kunde bildas är trots allt detta dock alltså en stor fördel för alla involverade, och detsamma gäller om EAF kan rekonstitueras. Trots den formella åtskillnaden torde de icke sällan kunna rösta på identiskt sätt i parlamentet. Men om EAF inte kan återskapas, har den splittring jag beklagat fått en mycket allvarlig följd. Och även om det kan det, är två svaga partigrupper givetvis långt sämre än en i de centrala EU-relaterade frågorna enad, stor och stark som på allvar kan ta upp kampen med EPP, socialisterna och de gröna. De två största, tyngsta och resursrikaste partierna, FN och UKIP, skulle tillsammans ha kunnat leda en mycket stark front i EP. Deras åtskillnad däremot kan fatalt ramponera den nödvändiga oppositionen. Rörelseriktningen bör därför under den kommande mandatperioden bli konvergens, följd av samgående inför den därpå följande.

De partier som dominerar dessa grupper behövs främst i sina respektive länder för att där rulla tillbaka de gamla partiernas – från vänster till höger, men ofta samlade i mitten – problematiska inflytande; endast de har visat sig kunna bli verksamma instrument för nödvändig förändring. EP är i jämförelse med detta mindre viktigt. T.o.m. specifikt för Europafrågorna är det, med unionens nuvarande uppbyggnad, ofta mindre viktigt. Men EP och partisamarbetet där kan ändå bli en av plattformarna både för den nödvändiga dekonstruktionen av EUs problematiska strukturer och för etablerandet av det hittills så försummade men helt nödvändiga alternativa Europasamarbete som måste ersätta dem, trots att detta senare tyvärr fortfarande ligger bortom de nuvarande ledarnas horisont.

Och inom detta senare samarbetets ram, inom ramen för en union som, med utgångspunkt från en förnyad, kvalificerad och historiskt förankrad Europatanke och i anslutning till andra historiska traditioner verkligen i alla väsentliga avseenden förmår tjäna de olika ländernas och folkens intressen, och när ett nytt ideologiskt och kulturellt klimat på detta sätt i tillräcklig utsträckning skapats, kan slutligen inte bara populismen utan den ensidiga nationalism, som nu är det vanligaste och ingalunda obegripliga sätt på vilket oppositionen tar sig uttryck, börja avvecklas. Det nuvarande EU bär självt i hög grad ansvaret för den reaktiva populismens och nationalismens uppkomst. Först när vi övervunnit den förra, kan vi också mer entydigt och definitivt gå utöver de senare. I stor utsträckning måste vi helt enkelt börja om från början.

0 Responses to “Bräckligt Europasamarbete”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on 10 år
RB on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
axelwkarlsson on 10 år
Jan Olof Bengtsson on 10 år
sui generis on 10 år
Victor on 10 år
Jan Olof Bengtsson on Moderat omprövning
Irminsul on Salvini, SD och EU-reformismen…
Jan Olof Bengtsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
axelwkarlsson on Salvini, SD och EU-reformismen…
Anonym on Moderat omprövning
Brian Rogers on The Significance of Franklin…
brokenyogi on The Significance of Franklin…
All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi