Category: Politics

The Secret History of the Global Financial Collapse    1-4

2  3  4

The Hollowing of Western Democracy

Verso, 2013

In the long-established democracies of Western Europe, electoral turnouts are in decline, membership is shrinking in the major parties, and those who remain loyal partisans are sapped of enthusiasm. Peter Mair’s new book weighs the impact of these changes, which together show that, after a century of democratic aspiration, electorates are deserting the political arena. Mair examines the alarming parallel development that has seen Europe’s political elites remodel themselves as a homogeneous professional class, withdrawing into state institutions that offer relative stability in a world of fickle voters. Meanwhile, non-democratic agencies and practices proliferate and gain credibility – not least among them the European Union itself, an organization contributing to the depoliticization of the member states and one whose notorious “democratic deficit” reflects the deliberate intentions of its founders.

Ruling the Void offers an authoritative and chilling assessment of the prospects for popular political representation today, not only in the varied democracies of Europe but throughout the developed world.

Reviews:

“Peter Mair was one of the leading scholars in the area of comparative politics. He was especially noted for his path-breaking work on change in both political party organizations and party systems … and his insights into the intersections of politics and society were always worth hearing and reading.”  Alan Ware, Professor of Politics at Oxford University and author of The American Direct Primary

“Peter Mair was one of the true greats of European political science, and one of the leading lights in the field of comparative politics. This was the most brilliant of minds and the most prolific of scholars.”  David Farrell, President of the Political Studies Association of Ireland and author of Electoral Systems

About the Author:

Peter Mair (1951–2011) was one of the leading political scientists of his generation. He studied at University College Dublin and the University of Leiden, and worked at universities in Ireland, the UK, the Netherlands and Italy, finally becoming Professor of Comparative Politics at the European University Institute, Florence. His books include Party System Change and, with Stefano Bartolini, Identity, Competition and Electoral Availability.

Signaturen “RB” är en av mina många ypperliga kommentatorer. Anledningen till att jag inte diskuterat så mycket med honom i kommentarfälten är inte bara att jag inte vet vem han är (jag kräver ju inte att alla anonyma framträder under egna namn även om jag hoppas att de så snart som möjligt gör det, men jag vill, för att jag ska kunna prioritera dem, att de åtminstone privat meddelar mig vilka de är; se om detta Comments-sidan), utan väl i lika hög grad att det sällan finns mycket att tillägga, att för det mesta inga som helst invändningar kan göras mot RBs synpunkter och analyser.

Dock kan jag ju ändå göra med honom som med andra, vars kommentarer jag tycker förtjänar diskussion i separata inlägg: jag kan lyfta fram dem i sådana även utan att diskutera dem! Nedan följer nu således RBs senaste kommentar, till mitt inlägg Den historiska skolan i nationalekonomin. Han förefaller luta åt den ståndpunkt jag försvarade i mitt svar på Den Väldiges fråga om samma inlägg, rörande guldmyntfoten.

RB nämner att jag har tagit upp Bill Still här i bloggen, och det stämmer såtillvida som The Money Masters var det första jag postade i Economics-kategorin, men därefter tror jag inte jag har återkommit till honom tyvärr; det borde jag ha gjort. Paul Craig Roberts’ The Failure of Laissez Faire Capitalism diskuteras också, en bok som står på min hylla men som jag ännu inte hunnit läsa. Jag ger därför ordet till RB:

–

Instämmer med Väldiges kommentar: Ett mycket viktigt område som tas upp här, och att det mesta av den behövliga debatten verkar ha uteblivit i det offentliga rummet. Varför? Antagligen har vi här att göra med frågor av typen “som alla vet är invandringen en lönsam ide”, d.v.s. man har bestämt sig för något som “alla vet”, och när etablissemanget hävdar sådant så brukar det vara ett bra tecken på att svaret snarare ligger någon annanstans, och att det är läge att försöka finna ut vad detta är. Vissa “insikter” passar bättre ihop med en framgångsrik karriär än andra.

Jag kan i alla fall påstå att jag ägnat lite tid senaste året åt att sätta mig in i nationalekonomin och vad det egentligen är som ligger bakom problemen. Den finns säkerligen många frågor som är av stor vikt, men två uppenbara som jag observerat är följande:

1. Frågan om frihandel eller protektionism, och alla varianter däremellan. JOB tar ju upp denna fråga i inlägget. Jag läste nyligen Paul Craig Roberts’ bok The Failure of Laissez Faire Capitalism, som är en utmärkt översikt av vilka områden som försummats i de etablerade “sanningarna” på ekonomins område, inklusive frågan om frihandel. Roberts driver tesen att Ricardos frihandelsteori var fel från början. Den är korrekt i vissa specialfall, annars inte. Utifrån detta hävdar han att det uppenbarligen är så att frihandel inte har gynnat USA, eller ens USAs industri, när det gäller handeln mellan USA och Kina. Det är svårt att, i alla fall för mig, säga emot Roberts här, och har han rätt i detta sammanhang så blir ju frågan relevant även när det gäller andra länders handelrelationer. Eller åtminstone handel mellan olika handelszoner eller världsdelar.

2. Bankernas makt över penningmängden. Många har naturligtvis skrivit om detta, men jag har hittills mest studerat Bill Still, vilken även han har omnämnts här på JOBs blogg. Hans första film, The Money Masters, är en grundsten i sammanhanget och kan verkligen rekommenderas. Den finns utlagd på YouTube. Bill Still är emot guldmyntfoten (se Väldiges fråga) och vill istället ha ett system där “fractional reserve banking” avskaffas och staten ger ut egna pengar, utan att först låna upp dem från andra aktörer. Dessa pengar fördelas sedan precis som nu enligt statsbudgetens prioteringar. Han ger dock guldbaggarna, som han kallar dem (ex. Ron Paul), rätt i det att de har identifierat problemet korrekt, penningmängdens kontroll alltså, men att de krånglar till saken i onödan med att knyta det till guldet, samt att det i sådant fall enklare kan manipuleras.

Vi behöver borra vidare här! Och försöka komma fram till något vi kan vara ense om. Jag vet inte om vare sig Roberts eller Still har rätt men de har i alla fall gjort ärliga försök till att ställa fram nya synsätt.

Nätdebattören “Den Väldige”, som tidigare gav sig in i diskussioner främst i den nu nedlagda Axess-bloggen under Johan Lundbergs tid som redaktör, tar i en kommentar till mitt inlägg om den historiska skolan i nationalekonomin upp frågan om guldmyntfoten och dess avskaffande:

“En diskussion av yttersta vikt. Så vitt jag förstår är det på svensk mark bara Andreas Cervenka, och nu, Jan Olof Bengtsson som offentligt har några invändningar mot vad som pågår i den nationella ekonomin/världsekonomin.

Jag vill egentligen bara tillägga en aspekt: Guldmyntfoten. Mitt intryck är att en nyckelfaktor som i hög grad möjliggjort det katastrofscenario vi nu är inne i var borttagandet av guldmyntfoten. Det var då världsekonomin lämnade verkligheten och försvann in i drömmens rike.

Rätt eller fel?”

Mitt svar är att det är rätt att den s.k. “världsekonomin” i högre grad än tidigare försvann in i drömmens rike med guldmyntfotens bottagande, men att man med “fractional reserve”-systemet naturligtvis redan gjort det, och att den verklighet guldmyntfoten representerade s.a.s. endast var guldets, inte den reella ekonomins.

Det finns försvarare av guldstandarden som framför viktig kritik inte minst av just detta system, och det rådande internationella banksystemet i övrigt. Här återfinns exempelvis den österrikiska skolan, en av den historiska skolans huvudmotståndare. Det är inte kontroversiellt utan tvärtom av största betydelse att kunna urskilja och acceptera delsanningar på olika håll, även i teoretiska system som man som helhet tar avstånd från.

P.g.a. den viktiga analysen av banksystemet, och även de många andra riktiga ställningstaganden som företrädare för denna skola idag, i egenskap av paleolibertarianer, gör i olika politiska frågor, är jag ibland överens med dem, och jag avstår därför från att hela tiden skjuta in mig på deras ohållbara åskådningsmässiga utgångspunkter ifråga om marknaden, friheten, människans natur och handlande o.s.v. Eller exempelvis på dess idag mest kände representant, von Mises, och hans problematiska politiska associationer och allmänkulturella sensibilitet, som påverkade hans ekonomiska bedömningar och värderingar.

Men med inlägget om den historiska skolan ville jag skjuta in mig just på de nämnda svagheterna. De delas även av andra av den klassiska nationalekonomin influerade skolor, som skiljer sig både från den historiska och den österrikiska. Och till svagheterna kan, menar jag, läggas även försvaret för guldmyntfoten som en tillräcklig garant för att vi inte lämnar verkligheten, ja som i sig i viss mån och på visst sätt representerande den ekonomiska verkligheten.

Det är, menar jag, ännu en illusion, om än inte lika stor som den som skapandet av pengar genom nya obetalbara lån med ständigt stigande räntor innebär. Guldet är guldet, och det har ingenting att göra med allt det som utgör ekonomin i övrigt. Även strikt tillämpad i form av reservkrav blir guldstandarden oflexibel och begränsande för den ekonomiska utvecklingen.

Guldmyntfotens princip härstammar naturligtvis från den tid då pengarnas värde ännu var relaterat till de faktiska myntens reella metallvärde. Men pengar är inte någon ändlig naturresurs utan en symbolisk storhet som måste tillhandahållas av staten och regeringen i förhållande till den reella ekonomin i dess helhet och för dess produktiva syften – mer när expansiva möjligheter och därmed reellt välgrundade behov föreligger, mindre när expansionen uteblir och penningmängden inte längre motsvaras av reella värden. På detta sätt kan också penningvärdet stabiliseras.

Det är m.a.o. inte det faktum att “papperspengar” eller digitala pengar används (det gjorde de alltså naturligtvis även på guldmyntfotens tid) som “möjliggjort det katastrofscenario vi nu är inne i”, utan det faktum att det är centralbankerna och det övriga internationella banksystemet som de är kopplade till som skapar dem, och att de gör det på det här antydda sättet.

Till socialkonservatismens akademiska ursprung hör inte minst den tyska historiska skolan inom nationalekonomin. Flera olika riktningar och företrädare ryms inom den, men där kan generellt sägas finnas centrala och grundläggande insikter rörande ohållbarheten hos de idag sedan länge dominerande riktningarna inom nationalekonomin, såväl som det nödvändiga alternativet.

Inte minst viktigt är dess betoning av kontextspecifika analyser och avvisande av teoretiskt tvivelaktiga abstraktioner, apriorismer och matematiska modeller. Dess historicism och förståelsen av det större sociala och kulturella sammanhanget och dess betydelse är aspekter av vad jag kallar den idealistisk-historicistiska traditionen i vidare mening.

Naturligtvis måste dess ansatser, i linje med dess egna principer, förnyas, vidareutvecklas och tillämpas på dagens historiskt framvuxna situation. Och denna situation är, föreslår jag, sådan att man måste gå längre i ifrågasättandet av de dominerande nationalekonomiska riktningarna och deras grundantaganden än vad den historiska skolan hade anledning att göra under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. I alltför hög grad var den begränsad till den småborgerliga kritik av kapitalismen som växte fram efter den senare som “klassisk” betecknade nationalekonomin och parallellt med den nya socialistiska.

Det är uppenbart både att de nu dominerande riktningarnas företrädare internationellt sett huvudsakligen är verksamma vid institutioner – inklusive de akademiska – finansierade av ekonomiska och ideologiska intressen som från dem önskar specifika ståndpunkter och argument, och att samtidigt knappast någon som helst verklig vetenskaplig konsensus råder.

Den klassiska nationalekonomins föreställning, exempelvis, att det överhuvudtaget skulle kunna finnas en “marknad”, en isolerad sfär av ekonomiskt handlande, i sådan utsträckning fri från andra samhälleliga, politiska och kulturella faktorer som påverkar ekonomin att det skulle vara möjligt att identifiera med naturvetenskapens analoga eller rentav identiska “lagar” för dess specifika funktionssätt, framstår som alltifrån början absurd.

Inte minst när sedan länge nationalekonomin med nödvändighet måste i realiteten till avgörande del handla om det ofantliga, gradvis framvuxna och konsoliderade internationella banksystemet och dess penningproduktion, eller snarare – då den av antydda skäl är obenägen att belysa dess verkliga natur – om dess verkningar och resultat, blir dess anspråk på vetenskaplighet i slutsatserna om ekonomin som sådan ofta svåra att ta på allvar.

“Marknaden” är, liksom det närliggande begreppet “frihandel”, en abstraktion som, i lika hög grad som andra ideologiska begrepp, med tiden visat sig vara i högsta grad skadligt inte bara för de västerländska nationernas ekonomier och deras hela jordbruks-, hantverks- och industriproduktion, utan i lika hög grad – och därmed sammanhängande – för deras sociala struktur och kulturella och moraliska värden. Att fokusera på “marknadsekonomin”, en ren idealtyp, en reduktiv teoretisk modell, innebär att det större sammanhanget åsidosätts, och att politiskt prioritera den innebär att det förstörs.

Få tycks idag på allvar tänka igenom vad de menar när de använder dessa termer. Den “fria marknaden” är sedan länge en ideologisk dogm för stora grupper, och i synnerhet “frihandel” har blivit ett obligatoriskt standardslagord som kommit att få uteslutande enkla, goda konnotationer av typen tillväxt, välstånd, framsteg. Detta är faktiskt ofta långt ifrån inte bara den samtida utan också den historiska verkligheten. Den traditionella, välgrundade konservativa oppositionen har glömts bort.

Till dessa föreställningar knyter sig den simplistisk-reduktionistiska idén om homo oeconomicus och en rad andra från den tidigmoderna perioden, upplysningen och delvis romantiken härstammande idéer som i märklig utsträckning fortlever genom nationalekonomins alla senare modifikationer. Det groteska och för all angloamerikansk liberalism grundläggande, om än kontinuerligt modifierade arvet från Hobbes kom med tiden att kombineras inte bara med upplysningsrationalistiska ytligheter utan även med element i romantikens godhetssentimentalism.

Ur dessa sammantagna eller i olika urval kombinerade föreställningar utvecklades gradvis liberalismens utpräglat ideologiska läror i deras många varianter, där till en början utilitarismen omväxlade med en kvardröjande men problematiskt omtolkad naturrätt, och senare ingick föreningar med i samma ideologiska mening mer eller mindre socialistiska idéer.

Mot allt detta står socialkonservatismen, vars ekonomiska tänkande fast etablerar sig på den konkreta historiska verklighetens mark och därmed, fri från abstraktion och ideologi, förmår kvarhålla och vetenskapligt beakta väsentliga element även av traditionella uppfattningar av människan och samhället. Redan från början ägde den historiska skolan inom nationalekonomin också en distinkt socialpolitisk dimension som svarade mot tidens krav. Här finns för dagens förnyade socialkonservatism ett arv av insikter att återerövra och ansatser att fullfölja.

Die historische Schule der Nationalökonomie

The Historical School of Economics

Verein für Sozialpolitik

The Pathological Pursuit of Profit and Power

Free Press, 2005 (2004)     Amazon.com

Over the last 150 years the corporation has risen from relative obscurity to become the world’s dominant economic institution. Eminent Canadian law professor and legal theorist Joel Bakan contends that today’s corporation is a pathological institution, a dangerous possessor of the great power it wields over people and societies.

In this revolutionary assessment of the history, character, and globalization of the modern business corporation, Bakan backs his premise with the following observations:

– The corporation’s legally defined mandate is to pursue relentlessly and without exception its own economic self-interest, regardless of the harmful consequences it might cause to others.

– The corporation’s unbridled self-interest victimizes individuals, society, and, when it goes awry, even shareholders and can cause corporations to self-destruct, as recent Wall Street scandals reveal.

– Governments have freed the corporation, despite its flawed character, from legal constraints through deregulation and granted it ever greater authority over society through privatization.

But Bakan believes change is possible and he outlines a far-reaching program of achievable reforms through legal regulation and democratic control.

Featuring in-depth interviews with such wide-ranging figures as Nobel Prize winner Milton Friedman, business guru Peter Drucker, and cultural critic Noam Chomsky, The Corporation is an extraordinary work that will educate and enlighten students, CEOs, whistle-blowers, power brokers, pawns, pundits, and politicians alike.

Reviews:

“Bakan does such a good job of creating awareness that [The Corporation] can’t help but be a call to action.”  USA Today

“The corporation, according to Joel Bakan, is the monster that can swallow civilization – greedy, exploitive, and unstoppable. We are all its potential victims, which is why we must all understand how the corporate form makes it so difficult to control its abuses.”  Alan M. Dershowitz, Felix

“This incisive study should be read carefully and pondered. And it should be a stimulus to constructive action.”  Noam Chomsky, Ph.D., professor of linguistics, MIT, and author of 9-11

About the Author:

Joel Bakan is professor of law at the University of British Columbia. A Rhodes Scholar and former law clerk to Chief Justice Brian Dickson of the Supreme Court of Canada, he holds law degrees from Oxford, Harvard and Dalhousie Universities. An internationally renowned legal authority, Bakan has written widely on law and its social and economic impact.

1994   1-6

2  3  4  5  6

Macmillan, 1994     Amazon.co.uk

James Goldsmith, after amassing a vast fortune in the 1980s, turned his companies into cash before the stock market collapse on Black Monday. He officially “retired” from business to devote himself to ecological causes. (His brother, Teddy, is the founding father of the British green movement, and publisher of the “Ecologist”). His enquiries led him to confront the worldwide problems of unemployment, urban decay, the poisoning of our food and air, and made obvious the lack of essential solutions politicians, of whatever persuasion, were offering. He confronts in this book, the “sacred cows” of modern political and economic thought, exposing why global free trade will destroy nations, the lies about the nuclear energy industry, why agricultural policy is poisoning and destabilizing communities, and the cost of a welfare state that doesn’t deliver welfare.

About the Author:

Wikipedia     sirjamesgoldsmith.com

Hélène Carrère d’Encausse är ständig sekreterare i Franska akademien, historiker och Rysslandskännare, härstammande från en aristokratisk georgisk familj. Hennes kända bok om Lenin föreligger i svensk översättning. La Tribune de Genève publicerade härom dagen en intervju med henne i samband med att hon besökte staden, under rubriken Sur l’Ukraine, l’Europe s’est complètement trompée.

Carrère d’Encausse säger bl.a. att Porosjenkos senaste angrepp på Donetsk syftar till att ytterligare dra in väst och NATO på Kievs sida, under förevändningen av en rysk intervention. Europa, varmed hon menar EU, har fullständigt missuppfattat allting, ända sedan den orangea revolutionen 2004. Oförmågan att förstå realiteterna, och det ensidiga i att man förhåller sig enbart till Ukraina och ej till Ryssland, har förvärrats sedan dess. Det östliga partnerskapet, som uteslöt Ryssland, var förkastligt. Europa borde tagit fasta på Putins uttalande härom dagen att han erkänner och respekterar Ukrainas territoriella integritet. Vissa av sanktionerna borde ha hävts. Hollande har förstått att Europeiska kommissionen begått dumheter. Frankrike och Tyskland måste återuppta medlingsförsöken, och USA får inte blanda sig i. Putin är bunden bl.a. av den ryska opinionen, det är omöjligt för honom att svika ryssarna i östra Ukraina, vilka därför måste tillerkännas en särskild ställning. Väst måste gå honom tillmötes, förhandlingar är något som äger rum mellan två parter. Rysslands upprustning beror på NATOs framflyttande av positionerna i Tjeckien och Polen. Ryssland har en viktig roll att spela ifråga om både Syrien och Iran. Väst måste acceptera Rysslands uppfattning att Assad inte är det främsta problemet. Samarbete bör organiseras på basis av detta erkännande. Väst måste samarbeta med Ryssland och Iran för att bekämpa den islamistiska terrorismen som hotar samtliga. Frankrike måste återuppta samarbete med Ryssland.

–

L’historienne française spécialiste de la Russie, Hélène Carrère d’Encausse, était de passage à Genève ce mardi. Invitée par le Centre européen de culture, la Société des membres de la légion d’honneur et le Cercle français de Genève, elle a évoqué les conséquences de la crise ukrainienne. Connue pour sa liberté de parole et son indépendance d’esprit, l’académicienne n’a pas mâché ses mots…   Läs hela

Professorn i krigshistoria vid Försvarshögskolan, Gunnar Åselius, gav i en intervju på högskolans webbsida härom året, under rubriken Allians med Ryssland grunden för vår långa fred, en beskrivning av det förhållande mellan Sverige och Ryssland som etablerades med Karl Johans omsvängning under Napoleonkrigen, med 1812 års politik, och med Wienkongressen, i linje med den som legat till grund för min konservativa analys här under det gångna året.

Det finns självfallet mycket att säga om 1812 års politik, och naturligtvis förlusten av Finland, men liksom Kristian Gerner – i kortare formuleringar – förra våren, där han beskrev 1800-talets Stockholm och Sankt Petersburg som varandras speglar, systerstäder vid Östersjön (vackert inte minst mot den då närliggande antagonistiska bakgrunden), klargör Åselius på utmärkt sätt varför det är ohistoriskt, ensidigt, ja felaktigt att helt enkelt beskriva Ryssland som vår “arvfiende”, såsom motståndarna till den svenska självständighetslinjen, talesmännen för EU:s, NATO:s och USA:s politik, idag ofta gör.

Den tidigmoderna konflikten mellan våra länder var förvisso långdragen, men den är långtifrån hela sanningen om förhållandet. Den historiska poängen här handlar heller inte om det sovjetkommunistiska Ryssland. Putins regim må uppvisa andra problematiska sidor, men den är inte kommunistisk. I synnerhet dagens alltför ofta förflackade och masskulturellt genomamerikaniserade svenska borgerlighets debattörer ser dock ingen skillnad, och liksom det inte finns något Ryssland efter kommunismen finns för dem heller inget för dagens situation relevant Ryssland före kommunismen.

De löjligt missvisande, billigt lättillgängliga, och för den ytliga perspektivlösheten avslöjande jämförelserna med den gamla vänsterns medlöperi, med “kålsuparteorin” o.s.v., upprepas oavbrutet. Även de bättre skribenterna tenderar att dras med i eller ställa upp på denna propagandakampanj. Det hela är tröstlöst primitivt och provinsiellt. Den oförskämda ignoransen kulminerar när några av dessa EU-försvarare och NATO-förespråkare, som alltså redan bidragit till att uppge stora delar av svensk frihet och vill uppge långt mer, som avindustrialiserat och sålt ut Sverige, och som försvarat den måttlösa massinvandringspolitiken med de uppenbara och fundamentala hot den medför, talar om Sverigedemokraterna som en femtekolonn!

Medan sovjetkommunismen utgjorde en speciell, kritisk period, som dock självklart inte kan bortses från, inte kan historiskt tänkas bort, utan också kommer lämna en del spår i den framtida utvecklingen, kan Ryssland i vidare perspektiv, det Ryssland man efter kommunismen oundvikligen måste delvis återknyta till, det Ryssland som med början i det metternichska systemet på nytt och s.a.s. mer reguljärt sätt blev en politisk aktör i och i stor utsträckning del av Europa, än mindre ignoreras som sådant.

Nu skall 1800-talet verkligen inte idealiseras eller idylliseras – redan Metternich själv var medveten om maktbalanssystemets brister och ofullkomlighet, och inte minst de potentiella problem som Rysslands särart i olika avseenden medförde. Men det var inte enbart Ryssland som kunde bli ett problem. Det var ju från början uppenbart att nationalismen i sin nya tillväxt skulle kunna komma att ta sig för den postnapoleonska ordningen problematiska former. Allt hängde på ett förverkligande av gemensamma civilisatoriska värden och normer, inte bara gemensamma intressen. Och detta gäller än idag. Stora förändringar har skett under de två århundraden som gått, inte minst ifråga om nationalitetsprincipen och dess konkreta följder, och dessa måste hanteras och integreras inom ramen för de ännu ofullkomligt etablerade ordnings- och gemenskapsprinciperna.

Men detta är både möjligt och nödvändigt. De i så stor utsträckning “väst”-provocerade oroligheterna och deras tragiska följder i Ukraina kan inte tillåtas omintetgöra det goda förhållande till Ryssland som den postkommunistiska tiden åter möjliggjort och som i mycket också är en viktig del av det i så många avseenden lovande och idag förnyat aktuella politiska arvet från 1800-talet. Putin är en president, hans är en regering. Deras missgrepp måste förvisso, liksom deras förtjänster, analyseras och utvärderas. Men nya presidenter och regeringar kommer följa, och politiskt är de angelägenheter för Ryssland, det ryska folket eller den ryska federationens olika folk. De senare är något oerhört mycket mer och större.

Med vederbörligen sammanvägda kriterier finns knappast någon anledning till ett mindre gott förhållande till detta land än till det efter kommunismen långt mer aggressiva “väst” – inte heller inrikespolitiskt saknar väst, och främst USA, missförhållanden direkt jämförbara med sådana Putin idag anklagas för. Det innebär naturligtvis inte att vi ska ingå någon ny allians med Ryssland – lika litet som vi ska det med “väst”. Ryssland har distinkta, historiskt betingade politiska problem som förvisso berör omvärlden, och även detta land agerar förvisso ibland på problematiskt sätt gentemot denna.

Men vi ska, gärna anknytande till likasinnade politiska krafter i Norden såväl som på den europeiska kontinenten, konstruktivt vidareutveckla vår alliansfrihets- och neutralitetstradition, fria att kritisera båda sidor, och med realistisk verklighetsförankring och genuin historisk förståelse eftersträva avspänning, fredlig samexistens och goda relationer till och mellan båda. Här vacklar, ja sviker ju Socialdemokraterna sedan länge; senast igår lade Margot Wallström, osjälvständigt fallande in i Bildts och EU:s mönster, ensidigt skulden på Ryssland för de förnyade striderna i Donbassängen, där det “väst”-stödda Kievs brutala aggression är lika uppenbar som någonsin. Här som på så många andra områden måste SD ta över, kan endast SD ta över.

Ryssland och Europa

Klemens von Metternich