Category: Politics

Det är viktigt att förstå den fulla innebörden av Haz’ förklaring av ACP:s förhållningssätt till “kulturkriget” som jag nyligen diskuterade. Min förhoppning har förstås varit att partiet skulle omfatta de positioner Haz företrätt i Infrared.

I förklaringen bekräftade han visserligen anslutningen till Lenins linje mot Proletkult och försvar för det klasstranscenderande värdet även av äldre, icke-proletär kultur, av kulturarvet. Men formuleringarna kring kulturkriget svarade tyvärr inte alls mot denna förståelse. De kan säkert förklaras som taktik, nödvändiggjord av partiets för vänsterns tillstånd signifikativa kritiker, av behovet att visa att ACP är ett riktigt kommunistparti och inte fascister. Men behövs verkligen denna kompromisstaktik? Varför måste egentligen sådan hänsyn tas till den vanliga vänster de i så väsentliga avseenden avser att motarbeta politiskt? Maupin har helt riktigt släppt allt sådant.

Man måste titta närmare på Haz’ formuleringar:

“Here’s our view on the so-called culture war. Our party is not interested in prescribing any kind of culture.”

Det här är en position jag föreslår att man fullständigt måste ta avstånd från. I vissa centrala avseenden, ifråga om de överordnade värdena, är det nödvändigt att ett visst slags kultur föreskrivs. Att förneka det är relativism eller nihilism. Föreskrivandets former kan diskuteras och variera, men det vissa slagets kultur är ytterst vad allt handlar om. Om ACP överhuvudtaget inte är intresserat av att föreskriva den, måste man ta avstånd från ACP.

“We are materialists who believe that culture is defined materially, by the material realities of the people.”

Detta är helt enkelt fullständigt fel. Vad vi uppfattar som den materiella verkligheten bidrar givetvis till att definiera kulturen, och även i enlighet med marxismens analys. Men vad är egentligen denna verklighet? Kan Haz filosofiskt försvara materialismen? Jag har inte ens hört honom försöka det. Den 1800-talsmaterialism som trots dess dialektiska och historiska sofistikation präglar marxismen är i sig en filosofiskt och sofiskt vederläggbar absurditet.

Och kulturen definieras primärt av en lång rad andra faktorer: historiska överföringar och kontinuiteter, insikter, förståelser, egenskaper, medvetandeinnehåll och andliga tillstånd och sanningar bortom och delvis oberoende av den materiella verkligheten i den mening Haz med marxismen avser.

“You cannot create that or prescribe that on an ideological level,”

Kulturen inte bara kan utan måste definieras och föreskrivas på ett sätt som går utöver Haz’ materiella verkligheter, på en i vid mening “ideologisk” nivå.

“so we’re not interested in that, we’re not interested in participating in the culture war, we’re not interested in accelerating it,”

Om så, bör ingen intressera sig för ACP. Kulturen måste alltid kämpas för.

“we are interested in waging the class struggle first and foremost.”

Haz har redan fått klasskampen att framstå som nihilism och potentiellt barbari. Historiskt har den, på det hela taget inte visat sig vara det eller leda till det, men det beror på att den har fungerat på ett helt annat sätt än det Haz beskriver.

“Now, through the course of the building of a workers’ movement, of a workers’ politics, and a workers-led class struggle, probably there will be an organic proletarian culture that arises from that,”

Givetvis kommer en framtida proletär kultur uppvisa sina egna, unika, organiskt framvuxna, sälvständiga drag, även om den ju enligt marxismen inte kommer förbli proletär utan, efter det de historiska, produktionsordningsdefinierade klassernas försvinnande, som omfattar även proletariatet, utvecklas till en gemensamt-mänsklig kultur. Och självklart kommer det vara fråga om kulturella element i positiv mening, som tillförs den framtida, universellt-mänskliga kulturen. Men det räcker inte med arbetarrörelse, arbetarpolitik och arbetarklasskamp som sådana, och det framstår som rent kuriöst att Haz talar om att dessa bara “troligen” kommer generera en proletär kultur i – får man förmåda – positiv mening. Vad händer om så inte sker?

“we’re not interested in putting the cart before the horse,”

Endast för en extrem vulgärmarxism kan arbetarrörelsen som förändrande folkets materiella realiteter genom klasskamp ses som en häst som drar kulturens vagn. Rätt “ideologiskt” definierad är kulturen den häst som drar alla vagnar.

“we’re Marxists, we’re materialists, we’re not interested in culture war gibber.”

Hade jag hört Haz säga detta på Infraredkanalen 2021 hade jag knappast ägnat honom någon fortsatt uppmärksamhet.

Kulturen omfattar, fullständigt definierad, den andliga kulturen. Ingenting har mig veterligen hörts som tyder på att Haz närmare studerat den traditionalistiska skolan i sig. Men hans intresse för Dugin var tillräckligt för att han skulle förvärva åtminstone ett mått av förståelse av vad den handlar om. Som ledare för Infrared välkomnade han den, välkomnade han personer som anslutit sig till den men också var välvilligt inställda till Haz’ dåvarande politiska program. Detta omfattade en helt annan kultursyn än den Haz nu förklarar är ACP:s, en kultursyn som även kunde inkludera traditionalismens andlighet, ja t.o.m., kunde det tyckas det, i dess “hårda” form, den form jag själv som helhet avvisar.

Här fanns hursomhelst en lysande öppning för en ny amerikansk rörelse för marxismens nödvändiga revision på dess svagaste – rent ohållbara – punkter, eller, som jag skulle föredra, för att programmatiskt gå utöver hela marxismen och reducera den till delsanningar inom ramen för en ny konservativ socialism. Det vore tragiskt om vad som nu är Haz’ huvudprojekt, ACP, skulle stänga denna öppning och återfalla till den för mig oacceptabla, oavkortade marxism som kan tolkas på det sätt Haz gör i sina nya ord om kulturkriget.

Efter några dagar visar det sig emellertid att han skärpt sig och återigen låter som Infrared. D.v.s. han motsäger nu helt det citerade stycket i försvaret av partiet.

Vad han nu ånyo säger ska ses som en allmän vision; de historiska hänvisningarna till Trotskij, Stalin och västmarxismen är mycket förenklade och håller verkligen inte helt (Trotskijs litteraturkritik, exempelvis, görs inte rättvisa, inte heller alla västmarxister, och Stalins kulturkonservatism var förstås långtifrån tillräcklig p.g.a. hans materialistiska statsideologi). Men det är den helhetliga visionen, den allmänna historiska förståelsen, även av kulturen, som jag från början uppfattade som det viktiga med Infrared, och såg som lätt vidareutvecklingsbar till den socialistiska konservatism jag själv skulle vilja försvara. Jag citerar därför in extenso de nya formuleringarna:

“According to orthodox Marxism, the development of history is divided into discrete stages:

1) Primitive communism

2) Slave society

3) Feudalism

4) Capitalism

5) Socialism (lower and higher phases)

Following the 1917 October Revolution, Russian Marxists anticipated the beginning of transition into Socialism, a new stage of history.

However, there was uncertainty about how to make meaningful sense of the past.

According to certain trends associated with Trotsky, the arrival of Socialism meant the complete liquidation of the past.

Socialism was to be an abrupt change that totally eliminated everything before: Family, culture, art, nationality, etc. – in order to set about building a totally new society from scratch.

Everything from the past would be thrown away: All traditions, all wisdom, all culture – since these belonged to ‘lesser’ stages of history.

Many ‘Marxists’ in Western countries share this perspective.

Lenin fiercely rejected these trends. In a speech, he remarked:

‘[…] it would mean falling into a grave error for you to try to draw the conclusion that one can become a Communist without assimilating the wealth of knowledge amassed by mankind. It would be mistaken to think it sufficient to learn communist slogans and the conclusions of communist science, without acquiring that sum of knowledge of which communism itself is a result. Marxism is an example which shows how communism arose out of the sum of human knowledge.’

‘We must bear this in mind when, for example, we talk about proletarian culture. We shall be unable to solve this problem unless we clearly realise that only a precise knowledge and transformation of the culture created by the entire development of mankind will enable us to create a proletarian culture. The latter is not clutched out of thin air; it is not an invention of those who call themselves experts in proletarian culture. That is all nonsense. Proletarian culture must be the logical development of the store of knowledge mankind has accumulated under the yoke of capitalist, landowner and bureaucratic society.’ [ Båda styckena är hämtade från Lenins tal om ‘Ungdomsföreningarnas uppgifter’ vid Rysslands kommunistiska ungdomsförbunds kongress 1920.]

Lenin’s interpretation of Marxism was clear, an interpretation that would be faithfully carried out by Stalin:

In addition to discrete stages of society, there is one, indivisible, integral whole of history irreducible to any specific mode of production.

Not everything that came from the past is eternally stamped by one specific economic system.

Communism can be understood not just as the common ownership of society’s economic wealth, but the common integration of all history:

The common thread that unites all world-history into one, continuous, rational and holistic development – what Marx called the ‘riddle of history solved.’

Across every stage of history, there is

1) A particular mode of production

2) The total accumulation and integration of history.

This second aspect is the context, background, and shadow that follows all stages of historical development. It is there, in the background, as the very context of class struggle – a fight for the entire accumulated historical existence of mankind.

In this sense, communism exists in every stage of history as a hidden context, a shadow, a spectre, or ‘riddle of history solved.’

Communism doesn’t annihilate all aspects of culture, family, tradition, or norms of present society.

For these are not just ‘capitalist structures’ but also the accumulated wisdom, experience and knowledge of generations of peoples across all world history.

Lenin’s ‘sum of knowledge’ interpretation was faithfully implemented under Stalin.

Throughout art, architecture and culture, the integrity of history was preserved, and inspirations were drawn from all epochs. Stalinist art incorporated styles from all eras of history.

Family life was not annihilated, but enriched and freed from the anti-human evils of capitalism.

Trotsky’s view was condemned as bourgeois. It found its home in the West only.”

Så långt alltså Haz’ senaste utläggning. Orden inger hopp, återger det hopp som var på väg att försvinna efter det grova avståndstagandet från kulturkriget. Men efter det senare inställer sig ju ändå oundvikligen frågan: är det nu ACP:s uppfattning som presenteras, eller är det bara Haz’ egen? Talar han även här som partiordförande, eller bara som sig själv, i linje med sitt första projekt, Infrared?

Lenins kultursyn är givetvis också otillräcklig p.g.a. hans materialism. Men om, som han säger, “assimilating the wealth of knowledge amassed by mankind”, “acquiring that sum of knowledge of which communism itself is a result”, är nödvändigt; om “communism arose out of the sum of human knowledge”; om “only a precise knowledge and transformation of the culture created by the entire development of mankind will enable us to create a proletarian culture”; om denna kultur inte är “clutched out of thin air”, inte är “an invention of those who call themselves experts in proletarian culture”; om tron att så förhåller sig är “all nonsense”; om den proletära kulturen “must be the logical development of the store of knowledge mankind has accumulated under the yoke of capitalist, landowner and bureaucratic society” – redan då är det ändå omöjligt eller åtminstone oriktigt att se kulturen som blott en kärra medsläpad av klasskampens av folkets materiella realiteter drivna häst.

Redan då måste i stället ett visst slags kultur “ideologiskt” föreskrivas. Och om så ska ske är kulturkriget nödvändigt. Inte minst kriget mot uppfattningen att det är “gibber” – och mot partier som hyser denna uppfattning.

Haz försvarar ACP mot kritikerna medels en rad förtydliganden, och etablerar en demarkationslinje mellan det nya partiet å ena sidan och såväl hans tidigare projekt Infrared som den memetiska MAGA-kommunismen å den andra.

Här är jag inte med längre. När han talar om kulturkriget förfaller Haz nu till total historiematerialistisk reduktionism av enklaste och grövsta kommunistiska slag, även ifråga om kulturen i sig, som helhet:

“Here’s our view on the so-called culture war. Our party is not interested in prescribing any kind of culture. We are materialists who believe that culture is defined materially, by the material realities of the people. You can not create that or prescribe that on an ideological level, so we’re not interested in that, we’re not interested in participating in the culture war, we’re not interested in accelerating it, we are interested in waging the class struggle first and foremost. Now, through the course of the building of a workers’ movement, of a workers’ politics, and a workers-led class struggle, probably there will be an organic proletarian culture that arises from that, we’re not interested in putting the cart before the horse, we’re Marxists, we’re materialists, we’re not interested in culture war gibber.”

Det finns mycket att säga om dessa extrema och absurda formuleringar (Haz kanske menar att det är en i Infrareds mening konservativ proletär kultur som “troligen” kommer uppstå, men att så kommer ske organiskt som bara en naturlig följd av framgångsrik klasskamp är närmast en paradoxal form av romantisk utopism). Men jag begränsar mig till att konstatera att med dem förlorar det från mitt perspektiv viktiga, nya och originella som Haz fört fram sin teoretiska grund, och börjar helt enkelt överhuvudtaget blekna bort.

Det utesluter de överordnade värdena, och strider mot de positioner Haz försvarade i Infrared när jag upptäckte honom hösten 2021 och, med användning av hans egna ord, försökte introducera honom som representerande en konservatism som kunde bringas till överensstämmelse med den sociala som jag tror på.

Det är både teoretisk-filosofiskt ohållbart och existentiellt idiotiskt, på samma sätt som Mckays – för en person på hans allmänna intellektuella nivå – idag nästan ofattbart primitiva, inskränkta och okunniga uppfattning om religionen. Detta är den marxism och kommunism som jag alltid försökt motsätta mig. Maupins CPI visar sig ligga långt framför ACP i den nödvändiga nya politiska idéutvecklingen.

De formuleringar Haz använder återfinns inte i partiprogrammet, men han talar här entydigt och uteslutande i egenskap av partiordförande. Vad han säger framstår dels som en följd av partiets anspråk på att vara den legitima fortsättningen av det gamla CPUSA, som sedan länge spårat ur och från vilket många medlemmar gått över till ACP. Så felfri som ACP tycks mena var inte vad jag kallat paleosocialismen.

Men det ser dels tyvärr i någon mån faktiskt också ut som svaga anpassningar och eftergifter från partiets sida till just de kritiker – inom den vanliga vänstern och de övriga organisationer som kallar sig kommunistiska – som Haz bemöter.

I övrigt säger han förstås mycket bra, främst i de rent organisatoriska frågorna. Men att det är en bra, effektiv organisation som står för den kultursyn som Haz nu förklarar gör det ju knappast bättre. Förhoppningsvis finns möjlighet, genom den öppenhet för kritik, nya idéer och icke-marxistiska socialister och nationella befrielserörelser, för den nya syntes som Haz ändå fortfarande talar om, till omprövning på denna avgörande punkt.

Några uppdateringar om den globala post-atlantimperialistiska processen:

Mckay & Klarenberg: Victory Day Special

Mckay: The Fragility of Imperialism

Norton: Trump is Uniting the World Against the US

Sachs: Chinese Statecraft and a New World Order

Man kunde lyfta ut särskilt viktiga citat och återge dem i kort text tillsammans med dessa länkar. Det görs antagligen för litet.

Nortons avsnitt om krigsförberedelserna mot Kina som jag nämnde i föregående inlägg.

“The US military is preparing for war on China, and has missile systems in the Philippines aimed at major Chinese cities. Defense Secretary Pete Hegseth says the USA is making ‘Japan into a war-fighting headquarters’. Ben Norton discusses the extremely aggressive policies of Trump, Biden, and beyond.”

Vad de än tror att de håller på med, är detta vad även alla svenska riksdagspartier objektivt bidrar till.

Med anledning av ICC:s och den nya Marcos-regimens åtgärder mot Rodrigo Duterte går Mckay under rubriken The ICC, Duterte and the Fraud of International Justice igenom situationen på Filippinerna, i historiskt perspektiv.

Althögern hyllade för snart tio år sedan, i linje med sitt eget amorft-impressionistiska högerprogram, urskillningslöst olika världsledare som framstod som “fashiga” och därmed betecknade ett skifte bort från liberalvänstern och den politiska korrektheten. Gudakejsaren Trump stod förstås i centrum, strax före Putin och Orbán, men Bolsonaro stod också högt i kurs. Och Duterte.

Skillnaderna mellan dessa framstod som oviktiga i jämförelse med den upplevda gemensamma fashigheten. Eftersom Trump sågs som representerande ett radikalt nationellt-konservativt skifte i den amerikanska politiken, inklusive utrikespolitiken, kunde även de som utmärkte sig för en kvarstående övervägande proatlanticism, som Bolsonaro, passa in i den även i USA av den europeiska nyhögern inspirerade idealbildningen. Han ansågs dessutom stå under inflytande av den bisarre brasilianske “traditionalisten” Olavo de Carvalho.

Annars utmärktes dessa ledare av sin mer eller mindre framträdande nationalborgerliga strävan till självständighet från USA och den atlanticistiska världsordningen, vilket, mer exakt, innebar en vilja att i varierande utsträckning balansera och minska det amerikanska beroendet genom förstärkta relationer till Kina och Ryssland, och att därigenom vinna större frihet.

Här var alltså, trots BRICS, Bolsonaro knappast representativ – liksom förstås än mindre idag den föga fashige Milei, som signifikativt nog ändå hyllas av althögerspillrorna, bara för sin vanliga nyliberala högerpolitik. Han är ju också extremsionist, men Netanyahus obestridliga och svåröverträffade faktisk-politiska fashighet borde väl vid det här laget med god marginal kvalificera även honom som en av hjältarna.

Den viktigaste var förstås Putin. Modi och Erdoğan tillhörde geopolitiskt samma allmänna kategori, men hade kanske inte alltid den erforderliga framtoningen, och åtminstone ifråga om Erdoğan fanns väl även andra skäl – islamism – till att han inte i samma grad lyftes fram. Att Xi, den viktigaste av alla i multipolaritetens helhetliga process, inte nämndes alls var förstås naturligt eftersom han inte var nationalborgerlig och man ju, höger, inte kunde godta ett socialistiskt alternativ.

Duterte med sina hårda tag mot droghanterarna – eller, mer allmänt, helt enkelt hans hårda tag – var reservationslöst poppis. Men Mckay visar hur det inte är denna politik, utan hans – av Joakim Andersen redan i Ur ruinerna (2017) betonade – vilja att bevara och förstärka goda relationer till Kina som är orsaken till dagens agerande mot honom.

Därmed ingår även detta skeende i de monstruösa krigsförberedelserna mot Kina, och måste ses i samband med de amerikanska militära förstärkningarna på Filippinerna. Det ekonomiska kriget, inkluderande Trumps tullfars, har Mckay behandlat tidigare, och även Norton i ett mycket stort antal avsnitt av sin Geopolitical Economy Report (och intervyer på andra håll). I det senaste övergår Norton nu till det förberedda militära, fokuserande bl.a. på den extreme amerikanske försvarsministern Hegseths tidigare icke fullt representativa klarspråk.

Det är vad som alltmer framstår som en terminalt sjuk och kaotiskt intelligensfri liberalkapitalistisk atlant(o)ordning som i Sverige försvaras av en nästan totalkonformistisk offentlig konsensus. Av politiker som Nooshi Dadgostar och Jimmie Åkesson och media som Flamman och Bulletin. Mckays chattkommentator Svetlana rapporterar om hur de icke-nationella, västkopplade oligarkerna i Ryssland bara väntar på att få öppna gränserna för billig arbetskraft från Afrika. D.v.s. vad som även är konfliktuella distraktionsalstrare och folksplittrare, på flykt från sin länge i så hög grad västexploaterade och krigsförstörda kontinent. Miljontals.

Den occidentocentriska etablissemangsdiskursen är på väg att reduceras till ett enda hopplöst troggel. Mer än någonsin saknar den (“demokrati”, “frihet”, “mänskliga rättigheter”, “regelbaserad ordning”) idag dessutom, genom sitt stöd för och möjliggörande av Israels folkmordskrig i Gaza och övriga aggression i sin omgivning, all moralisk legitimitet och humanitär trovärdighet. Ja, den är nu ohjälpligt, slutgiltigt komprometterad i detta avseende. En radikalt ny men sant konservativ modus vivendi i förhållande till resten av världen måste ersätta den neocon-aggraverade hegemonismens på alla plan allt naknare terrorregim, och den måste bygga på en förnyad, utvecklad och fördjupad humanistisk filosofi.

Det fortsatta generella samhälleliga och kulturella förfall, även hos oss, ja den relativa globala misär som riskerar bli följden av framgång för västs fluktuerande men också kontinuerliga, grova eller subtila aggression mot Ryssland, Iran, Kina och alla mindre länder som vägrar att fortsatt anpassa och underordna sig, följden av framgång för regimskifte eller uppstyckning à la Kaja Kallas, borde inte vara svår att förstå.

Rysslands smo i Ukraina är givetvis problematisk, men den är åtminstone till stor del provocerad och reaktiv och kan inte jämföras med det våld atlantväst kontinuerligt utövat mot resten av världen och fortsätter planera i än större omfattning. Vår uppgift, och den meningsfulla konservatismens uppgift, är att visa att väst kan stå för något annat. Och Filippinerna behöver, om inte en ny Duterte, så åtminstone en ny självständighetspresident.

Tage Lindboms Sancho Panzas väderkvarnar från 1962 föreligger nu i engelsk översättning under titeln The Windmills of Sancho Panza, ombesörjd av Lindboms son Tomas och verkställd av Oliver Fotros, som också översatte Encountering the Quran och har skrivit en bok om Ivan Aguélis inflytande på Guénon – d.v.s. den traditionalistiska skolans svenska ursprung.

Utgåvan är försedd med en längre inledning av Claes Ryn, liksom med anledning av Russell Kirks bortgång 1994 och som tack för hans utförliga omnämnande av och citat från Lindbom i förordet till sjunde, reviderade upplagan av The Conservative Mind (1986) dennes minne tillägnade The Myth of Democracy (1996). The Tares and the Good Grain, or the Kingdom of Man at the Hour of Reckoning (1983) däremot har en inledning av Roger Du Pasquier, som stod för den franska översättningen av den; Ryn skrev dock i Kirk-grundade University Bookman en recension, som man i ljuset av de nu två föreliggande senare inledningarna med säkerhet kan säga motsvarar den inledning han skulle ha skrivit om han även där fått det uppdraget.

Vad som sker i USA är avgörande, och vårt fokus på detta i Europa och inte minst Sverige är såtillvida nödvändigt.

För antingen kommer det sjunkande atlantsystemet, lett av de outvecklade och inskränkta politiska och finansoligarkiska människotyper och som kommit att helt dominera under den nyliberala eran till slut i ren nihilistisk desperation inleda ett atomvärldskrig, förstöra hela mänsklighetens framtid hellre än acceptera sin egen imperialisms slut.

Eller så kommer en ny, i USA framvuxen, i de “överordnade värdenas” mening konservativ socialistisk eller vad man med Pierre Lerouxs term skulle kunna kalla kommunionistisk rörelse, i samspel med kommande motsvarigheter i Europa och med övriga världen, rädda västerlandet och integrera det i en gemensam mänsklig framtid.

Vår väg måste givetvis vara en europeisk väg. Men denna måste lika självklart ha en universell, ja primärt en universell dimension. I den alternativa och högre form av “globalisering” som det konservativt-socialistiska alternativet möjliggör kommer ju också världens civilisationer och folk att fortsätta närma sig varandra. Historiska egenarter och specifika förhållanden är realiteter som måste beaktas, och som även rymmer distinkta kulturella värden som på nytt sätt och i nya former måste bevaras i en framväxande universalkultur. Men modernitetens utveckling i sig har redan för länge sedan gjort kulturernas skarpa avgränsningar obsoleta.

Våra lokala liv är och måste förbli viktiga. Men tekniken gör att vi redan de facto lever i hela världen, i varje del av världen, med eller t.o.m. utan resor, och det är lätt att tänka sig hur mänsklighetens liv i detta avseende kommer se ut, måste se ut, om 1000 år. Vår strävans riktning måste i centrala avseenden vara internationellt gemensam, och den måste även bli förnyat internationellt organiserad.

De första 50 minuterna av Caleb Maupins senaste liveström är en utmärkt sammanfattning av den politiska situationen från ett amerikanskt perspektiv, och en stark plädering för den vidmakthållna konservativt-socialistiska “innovationismens” linje efter några månader med den nya Trumpadministrationen.

Efter att han började använda betecknigen innovationism i stället för marxism, utvidgande sin kritik av den samtida vänstern, intog han i linje med sin redan definierande “konservativa” och för populistnationalismen i mycket förstående typ av socialism en mer positiv inställning till Trump. Det märks nu att han blivit mycket medveten, smärtsamt medveten, om behovet att nu i högre grad försvara denna inställning, i ljuset av Trumps fortsatt och delvis förstärkt problematiska tendenser på centrala områden. Maupin väger det bra mot det dåliga, och kommer fram till att situationen är något bättre än den skulle varit med Harris. Men verkligen inte – det är uppenbart – så mycket bättre som han hade hoppats. Viktigast, och mer entydigt starkt argumenterat, är dock det genererlla fasthållandet vid och insisterandet på att resorption i den vanliga “vänstern” är utesluten.

Det är nödvändigt att den svenska amerikaniseringen nu vänds till ett uppmärksammande av den rörelse han och hans Center for Political Innovation försöker bygga upp, liksom av de andra närliggande projekt i USA som jag försökt lyfta fram. Maupins allmänna analys och vision ligger, redan i sina allmänna grunddrag, ljusår före samtliga existerande, nu överspelade europeiska politiska och ideologiska lägers, och utgör ett vackert vittnesbörd om den amerikanska energiska och positiva andan när den är som bäst och mest konstruktiv.

De kvarstående ofullständigheterna gäller endast vissa aspekter – historiska, värdemässiga, etiska, metafysiska, andliga – av marxismen när den felaktigt uppfattas som helhetlig åskådning, och förståelsen av den högre-kosmopolitiska universalitet som den rätta orienteringen på dessa områden förutsätter. Men dessa brister kan lätt avhjälpas i den fortsatta internationella utvecklingen av den nya “konservativa” socialismen. Och det är något inte minst vi européer bör kunna bidra med.

Ganska stora puertoricanska X-kontot COMBATE (@upholdreality) jämför några idag framträdande aspekter av vad det uppfattar som Kinas och USA:s ekonomiska system och deras funktionssätt och resultat i en tråd vars nio delar jag lägger samman här:

“The United States consumes what others build.

China builds what others need.

In a conflict over trade, finance, and supply chains – Only one system can scale production, redirect flows, and absorb pain.

This isn’t a war China fears. It’s one it calculated.

–

The U.S. economy rests on financial rent and military coercion.

Its power depends on maintaining monopoly control over flows it no longer produces: – Software it licenses – Patents it enforces – Currency it prints

The U.S. outsourced labor, privatized infrastructure, and handed capital the steering wheel.

China retained state control and made production the spine of its development strategy.

It now produces more manufactured goods than the U.S., Japan, and Germany combined – because it never surrendered the means to do so.

–

The U.S. economy is dominated by the FIRE sector – Finance, Insurance, and Real Estate – which makes up over 20% of U.S. GDP (doubling the manufacturing share), yet produces no tangible goods.

Credit flows to speculation: asset inflation, buybacks, and debt servicing – not production.

The U.S. Federal Reserve defends asset prices, not industrial stability. China’s financial system is subordinated to national goals.

Over 70% of banking assets are state-controlled.

China’s “Big Four” banks are among the largest in the world – funding infrastructure, manufacturing, and tech development.

State-owned enterprises control over 40% of China’s industrial assets, directing capital into strategic sectors: energy, telecom, transport, and heavy industry.

One system is ruled by finance.

The other commands finance to serve production and sovereignty.

–

This isn’t just a clash of policies – it’s a clash of economic systems.

The U.S. economy is structurally driven by short-term profit and private capital. Results:

– Core industries outsourced

– Infrastructure neglected

– Annual trade deficits over $1 trillion, financed via money printing and debt

– More GDP from fictitious assets and paper than goods

China’s economy is built under long-term state direction:

– Investment flows to infrastructure, industry, and technology – before demand exists

– National priorities guide capital, not stock prices

– Projects are judged by strategic impact, not quarterly returns

– Economic planning spans decades, not election cycles

Where one system waits for the market to justify action, the other builds the foundation first – then scales everything around it.

Only one of these models is structurally equipped for a prolonged struggle.

–

In response to sanctions, embargoes, and global instability, China did not beg for reintegration.

It reorganized.

Xi Jinping’s Dual Circulation policy, launched in 2020, formalized this pivot:

– Internal circulation builds a self-sustaining cycle of production, consumption, and tech upgrading

– External circulation reroutes trade and investment toward non-hostile, dollar-optional partners

In 2023:

– Roughly 60% of GDP growth came from domestic demand

– Manufacturing investment rose 8.5%, led by semiconductors and green tech

– Yuan-based trade settlements increased 35% YoY [year-over-year]

– Most export growth went to BRICS+, ASEAN, and RCEP

This was not isolation. It was systemic insulation – a deliberate firewall against imperial leverage.

–

Structural insulation requires monetary sovereignty – not symbolic, but operational.

China is dismantling the architecture of dollar dominance not through confrontation, but through replacement: a parallel financial system rooted in state control, commodity trade, and productive alignment.

– The People’s Bank of China has signed currency swap agreements with 40+ central banks, allowing trade to bypass the dollar

– CIPS, China’s alternative to SWIFT, cleared over ¥100 trillion in 2023 across 65+ countries

– Yuan-denominated oil contracts in Shanghai now cover nearly 10% of global Brent trade [Nordsjöolja]

– The digital yuan has processed ¥1.8 trillion, designed for cross-border use under sanction conditions

As Xi Jinping stated, “Financial security is an important part of national security.”

China’s response is not reactive.

It is systemic: an architecture built to protect development from the empire of debt.

–

Monetary sovereignty alone is insufficient.

If the core technologies remain foreign-controlled, so does the future. The West does not defend innovation – it defends monopoly.

– Intellectual property functions as a rent extraction regime

– Licensing locks in dependency

– Export bans are not regulation – they are containment tools

China’s answer is structural:

– ¥1.3 trillion ($180B+) invested in semiconductor autonomy since 2020

– Huawei’s in-house 5G phones broke U.S. containment in 2023

– SMIC [Semiconductor Manufacturing International Corporation] has reached 7nm fabrication under sanctions

– Beidou satellite system fully replaces GPS in national infrastructure

– AI, quantum, and biotech are now embedded in state-directed research pipelines

You cannot build a sovereign economy on rented code, outsourced fabrication, and foreign-controlled patents.

China understood this – and began severing the licensing leash.

–

China is not merely defending itself from economic warfare.

It has built the capacity to escalate – quietly, structurally, and at scale.

– IP enforcement is discretionary – China can revoke recognition of U.S. patents and copyrights, undermining entire rentier sectors

– Effective monopoly over rare earth production

– U.S. tech firms subject to exclusion from procurement and regulatory access

– Divestment from U.S. treasuries is gradual, but real

And beneath the surface:

– China’s undeclared gold reserves are estimated by some analysts at 5,000-8,000 tons, well beyond the official figure

– A gold-backed yuan or BRICS trade currency would not need global adoption- just bilateral trust from major energy and commodity exporters

– A formal declaration would trigger capital flight from dollar assets, upward pressure on gold, and questions about U.S. solvency in real terms

The U.S. depends on threats and spectacle.

China leverages material chokepoints and policy discretion.

Escalation does not need to be loud to be effective.

It only needs to be unanswerable.

–

What gives China the advantage in a prolonged economic conflict isn’t just its resources.

It’s the structure of its political economy – shaped by revolution, consolidated by planning, and never fully surrendered to private capital.

– Land is publicly owned. There is no rentier landlord class extracting rent from the productive sector.

– The banking system is majority state-owned

– The state holds commanding positions in energy, transport, telecoms, and heavy industry.

– Billionaires are allowed but not in command. When they move against the national plan, they are removed – legally, administratively, or, when necessary, terminally.

Capital is permitted to operate. It is not permitted to rule.

This system reflects a historical break from Western capitalist development.

This is not simply a policy difference.

It is a different historical resolution to the question of who governs the economy.

In this economic war, the system that still commands its own foundations holds the strategic high ground.”

Vad kan man tillägga här? Säkert finns punkter och siffror som kan ifrågasättas. Men den helhetliga bilden framstår som viktig. Västs argument känner vi ju väl, eftersom de är vad vi dagligen för höra i våra gammelmedia. Kanske bör sägas att västs borgerliga ekonomer inte förstår arten och betydelsen av den mer helhetliga systemskillnaden, utan bedömer Kinas agerande dels utifrån västs kapitalisms kriterier i deras ideala, eller ideologiska, form, dels utifrån västs verkliga realism, ja dess direkta imperialisms operationsmönster.

När det system som enligt deras egen intressebestämda ekonomiska vetenskap aldrig kan fungera tycks överträffa deras eget (såsom många i väst uppfattade var fallet även med det i jämförelse med dagens Kina betydligt mindre kapitalistiska sovjetiska systemet från slutet av 1920-talet – stora depressionen, första femårsplanen – till 1950-talet), framstår problemet för västs analytiker – som exemelvis Victor Davis Hanson vid Hoover Institution – därför som att Kina dels bara konkurrerar medels vad som utifrån de illusoriska ideologiska marknads- och frihandelsprinciperna stämplas som orättvisa metoder, såsom assymetrisk merkantilism, men dels också genom lömska strategier eftersträvar global hegemoni genom neokolonialism.

Responsen är anmärkningsvärd inte bara i ljuset av den i ledande kretsar sedan länge explicita amerikanska hegemonisträvan, utan också av USA:s egen (men i väst ingalunda nya) långtgående statliga sammanväxt med kapitalismen, rakt motsatt “marknads”-propagandisternas officiella ideal.

Det allra minsta man kan säga om detta är att det är ett ensidigt och partiellt sätt att uppfatta saken. Fångade i den klassiska liberala nationalekonomins snäva perspektiv är de helt enkelt fortfarande inte medvetna om den historiska och samhälleliga totalitetens kontinuerliga dynamik i rörelsen utöver kapitalismen. De tolkar ännu skeendet i linje med den situation som ledde till de båda världskrigen, då olika nationellt formerade borgerligt-kapitalistiska imperialismer stod mot varandra, och kan bara hantera det genom egen regression till just merkantilism. Mer avvikelser från de egna ekonomiska idealen blir följden för det primitiva och föråldrade systemet, nya vilda Trump-tullar, sanktioner och militära hot lösningen.

Om tusen år kommer övergången, föreslår jag, vara lätt att förstå för alla. Det är inte en lång tid i kosmiskt perspektiv. Och möjligen kommer den vara lätt att förstå mycket tidigare. Man kan s.a.s. med säkerhet förutse att mycket, både materiellt och ideologiskt, kommer ha förändrats långt utöver vår nuvarande förmåga att föreställa oss.

Europas och Amerikas väg till socialismen kommer vara en annan än Kinas. Men som vi hurhelst det kommer gå för Kina under de närmaste århundradena väl redan kan börja ana där, kommer socialismen överallt se mycket annorlunda ut än den i sig konstitutivt revolutionära borgerlighetens enkla och ständigt massproducerade propagandas trött-slitna skräckbilder.

Den kommer inte vara utopia och inte ett gudsrike på jorden. Den kommer inte vara ett Historiens och Mänsklighetens Mål. Den kommer inte präglas av något likhetsjäm. Den kommer inte skänka det mänskliga livet dess verkliga mening.

Men med rätt nytänkande och de nödvändiga teoretiska omprövningarna kommer den inte bara förbättra de materiella och sociala villkoren, utan även i högre grad än dagens kapitalism och dess ohämmade fortsättning kunna erbjuda förutsättningar för att rädda de överordnade värden som enligt Ambjörnsson den önskvärda konservatismen borde hävda: naturen, kulturen och samlevnadsmoralen. Socialismen är inte en frälsningslära och inte en helhetlig världs- och livsåskådning, utan måste förstås som endast en följd av modernitetens faktiska utveckling; som ett nödvändigt sätt att hantera den.

Den borgerliga kapitalismen och dess liberala och liberalkonservativa ideologi är uppenbart, förstådda som i essentiella grunddrag avslutade och bestående giltiga formationer, ett historiskt halvvägshus. Det enda konsekventa alternativet till socialismen är vad jag föreslår bör kallas den inte bara ideologiska utan materiella mediaevalism som reaktionärerna aldrig orkar tänka till slut och explicit artikulera som politiskt mål för nuet. I likhet med borgerligheten förstår de att den är omöjlig, och önskar de den i verkligheten inte; även de är ju i grunden formade av moderniteten. Så har det varit ända sedan 1700-talet.

Och fascismen i vid mening är, hos dess åtminstone i god tro tänkande ideologer, d.v.s. de som inte bara är krisredskap för den vanliga högerns repression utan verkligen eftersträvar vad de tror kan vara en självständig tredje väg, resultatet av den samtidiga vägran att förstå både socialismen och feodalismen i adekvata historiska termer. Därför sitter den oundvikligen mer eller mindre fast i den borgerliga kapitalismens konditionalitet.

Den svenska populistnationalismen i SD:s form har sedan länge konstruerat en enkel motsatsställning mellan sig själv och högern å ena sidan (Tidö), och vänstern och vänsterliberalismen å den andra. Det strider mot och omöjliggör politiskt arbete i enlighet med det egna principprogrammet, där det talas om att “kombinera de bästa elementen från de traditionella höger- och vänsterideologierna”, och hänvisas till historiska, Sverige definierande politiska reformer som i hög grad utgör resultat av vänsterns – i vid mening – politik.

Hur har de kunnat komma undan med detta grova, förenklade, rent högerpopulistiska grepp? Åtminstone i termer av opinionsstödet kan det tyvärr lätt förklaras. Utöver de numera ganska stora väljargrupper som verkligen tillhör högern, kommer från högern, och alltid i största allmänhet varit mot vänstern, och utöver även de lägre medelklass- och arbetarväljare som kommit att rösta höger under ett halvsekel av nyliberal propaganda, finns bland de egentliga och i det förflutna partikaraktäristiska kärnväljarna framför allt ett i stor utsträckning annat, vitt utbrett ogillande av vänstern, såväl den socialdemokratiska som den mer radikala.

Det är ett ogillande, ett s.k. missnöje, som riktar sig mot en historiskt ny politik på under detta halvsekel uppkomna nya områden. Främst naturligtvis invandringen och multikulturalismen, men också den utvidgade och accentuerade postmarxistiska och postmoderna kulturradikalism som kritiserats under amerikanska benämningar som politisk korrekthet och, senast, wokeism. En ny, alienerande, överbyggnadsorienterad vänster har vuxit fram, skild från den som var avgörande för förverkligandet av den solidariska välfärdsmodell, den välfärdsstat, den höga grundläggande nivå av ekonomisk och social trygghet och det folkhem som SD:s principprogram hyllar redan i sin korta inledning.

Detta motsvarar eller är en del av en internationell utveckling inom den västerländska vänstern, som under senare år utmanats av en lång rad kritiker som jag velat beteckna som “paleosocialister” och med viss utförlighet försökt introducera. Mckay och MWM:s Noah Khrachvik ger i en intervy (i den franska betydelsen av entrevue, ett möte, ett samtal) nyligen, under rubriken ‘Battling the Fake Left’, en introduktion till vänstern sådan den på det hela taget sett ut i väst i allmänhet under hela mitt liv, sådan även jag repellerats av den, sådan även jag avvisat den – sådan den gjort mig till konservativ.

De är inte klassiska socialdemokrater av den typ som i Sverige och i varierande grad i väst i allmänhet genomförde de nämnda, i någon mån till den materiella basen relaterade reformerna. De är i stället klassiska kommunister, men sådana som p.g.a. den nya överbyggnadsvänstern, den som förklarar möjligheten av SD:s nya, ensidiga, allmänt vänsterfientliga retorik och politik, kommit att starkt betona de sidor av den klassiska marxism-leninismen som direkt strider mot denna uppenbara postmarxism.

Det är detta som gör dem viktiga. Det är deras avgörande, nya bidrag till en konservativ socialism. Men en socialdemokratisk, delvis motsvarande tendens, som betonar hur den klassiska socialdemokratin skilde sig från den nya vänster som stött ifrån sig den arbetar- och lägre medelklassopinion som den äldre byggde på, har också vuxit fram i form av brittiska Blue Labour och i kretsen kring den amerikanska tidskriften Compact.

Det är med en korrekt blick både för opinionsläget och det faktiska sakpolitiska som i Sverige Tiden-redaktören Payam Moula sedan flera år försökt driva även den svenska socialdemokratin i riktning mot vad som i denna internationella riktning benämns postliberalism, och som i någon mån kunnat förena sig med den inom anglosfärens höger framvuxna “national conservatism”-rörelsen, där Patrick Deneen (Why Liberalism Failed, Regime Change: Toward a Postliberal Future) är ett ledande namn, också använder termen.

Denna postliberalism är temat för förra årets sista nummer av Tiden. Medverkar gör Blue Labours Maurice Glasman, som senast utgav Blue Labour: The Politics of the Common Good (2022), och den av den brittiska teologiska riktningen radical orthodoxy (John Milbank m.fl.) påverkade, i Britannien verksamme tyske stats- och religionsvetaren Adrian Pabst, nu vid University of Kent, författare till The Crisis of Global Capitalism : Pope Benedict XVI’s Social Encyclical and the Future of Political Economy (2011), The Demons of Liberal Democracy (2019), Postliberal Politics: The Coming Era of Renewal (2021) och, senast, tillsammans med Ian Geary utgivare av Blue Labour: Forging a New Politics (2025).

Den socialdemokratiska delen av denna omsvängning är varken lika överbyggnadskonservativ eller lika basradikal som den kommunistiska. Efter den långa nyliberala erans kapitulationer och anpassningar kan socialdemokratin – inklusive brittiska Labour och amerikanska Demokraternas vänsterfalang – överhuvudtaget inte räknas till den socialistiska vänstern ens i den historiska reformistiska meningen; inte ens Corbyn eller Sanders kan beskrivas i termer av klassisk socialdemokrati. Detta gör att SD:s ofta förekommande identifikation av dagens vänster med vänsterliberalismen i alla fall är korrekt. Men denna vänster är ingalunda så skild från SD:s egen höger som de tror och gör gällande i det parlamentariska spelet.

Den parlamentariskt representerade vänstern, och den nästan totalt dominerande mediala, är idag i dess helhet ingenting annat än en vänsterborgerlighet som tagit många nya steg åt höger. T.o.m. de radikalare grupper som äger visst medialt och organisatoriskt utrymme är i verkligheten tillsammans med SD ombord på ett helhetligt vänsterborgerligt intressemässigt och politiskt-operativt maskineri i imperialismens tjänst – den imperialism, såväl i specifik leninistisk som allmän för-leninistisk mening, som en meningsfulla typ av värde-, moral- och kulturkonservatism måste motsätta sig.

I detta perspektiv blir gränserna för den socialdemokratiska postliberalismen tydliga, gränserna för den innebörd den där kan tänkas erhålla. Postliberalism är i sig ett bra begrepp eftersom det, förstått som i lika hög grad gällande det kulturella som det ekonomiska, är tillämpbart på båda leden i begreppet konservativ socialism. Men det kan, föreslår jag, inte ersätta det senare, eftersom detta, på just det sätt som behövs, är både mer positivt och mer entydigt.

Post-begreppen, som exempelvis postmodernism, och ett klumpigt och som litet humoristiskt avsett som jag använt, postpaleokonservatism, rymmer ju en dubbelhet i det att de inte markerar någon enkel negation eller något entydigt avlägsnande-från, utan bara något som kommer efter, ett nytt-annat som dock mer eller mindre förutsätter och i någon mån bygger på det föregående, det gammalt-samma. Givetvis måste en konservativ socialism också beakta de framsteg liberalismens historia, den av liberalismen präglade historiska epoken möjliggjort. Men som ideologisk beteckning blir postliberalism alltför derivativ.

Och vad Payam Moulas postliberalism innebär i aktuella sakpolitiska termer kan vi dessvärre se i en artikel i Aftonbladet nyligen, där han förklarade att “enorma summor”, “svindlande summor” ska gå till “försvaret”. Moula motsätter sig inte de nedskärningar i välfärden som kommer krävas, utan framhåller bara att de inte kommer räcka. För krigets skull krävs därför också en 50-procentig “krigsskatt” på bankernas räntenetto m.m. “Nu är det en fråga om att försvara vårt land. Och i en krigsekonomi måste alla dra sitt strå till stacken.” “Vår nöd är stor, och tiden är knapp” – alltså, innan ryssen kommer.

Denna extremt formulerade, skräckmånglande krigshets är atlanticismens imperialism, nu övertagen av Europa på det sätt Thomas Fazi och andra klargjort. Den är sveket mot den svenska och i högsta grad socialdemokratiska traditionen på utrikes- och fredspolitikens områden, med det anseende dess diplomatiska och andra initiativ givit oss i världen och den fördelaktiga ställning den nu skulle kunnat ge oss i den framväxande multipolära ordningen (även som kapitalistiskt land, om “näringslivs”-ledningen haft mer långsiktigt tänkande rådgivare).

Hur kan Moula (och Magdalena Andersson och alla andra) överhuvudtaget vara socialdemokrater om de tror på Aftonbladsartikelns politik? Partiet upprätthöll ju den svenska neutralitetslinjen t.o.m. under andra världskriget, när två av våra närmaste grannländer ockuperats och Sverige sannerligen var hotat. Hansson måste ju för dem vara den nattsvartaste landsförrädare och långt värre än Orbán, Le Pen, Weidel och Trump. Sverige har inte varit det minsta hotat av Ryssland i samband med det tragiska kriget i Ukraina som atlanticismen bär en så stor del av skulden för.

Moulas skräckmångleri är också ett uttryck för atlanticismens och EU:s kapitalregims försök till inhemsk konsolidering, övervakningskontroll och repression, som nödvändiggörs av systemets inbyggda fel och därav följande kontinuerliga nedgång. När imperialismen (råvaror, billig arbetskraft) och dess aggression inte längre fungerar som tidigare, måste i stället exploateringen av den egna befolkningen öka. Detta är ju också en möjlig innebörd av postliberalism. Maupin har i många år talat om “the low-wage police state”.

Postliberal eller ej är den socialdemokratiska etablissemangsvänstern – numera helt och hållet inkluderande Vänsterpartiet – m.a.o. lika fake som den vänster Mckay och Khrachvik diskuterar, och detta gäller i hela väst. Därför är den enda teoretiskt intressanta och relevanta vänstern idag den som representeras av de nya “konservativa” socialister och kommunister jag försökt lyfta fram de senaste åren, och de vänstertänkare som åtminstone fullt förstår dem och ligger på samma allmänna våglängd, som Fazi.

De argumenterar plausibelt att den parasitiska monopol- och finanskapitalismen under den nyliberala erans ekonomiska verklighet dragit ned väst till en nivå där socialdemokratin inte längre kan erbjuda någon väg tillbaka till den typ av välfärdsstat som kunde förverkligas under efterkrigstiden. Det är således inte bara så att denna reformism förutsatte Sovjetunionens existens, var en eftergift som borgerligheten kände sig tvungen till för att förhindra samma utveckling i väst. Rent systemtvång driver nu i stället fram extern aggression och intern repression. Och de argumenterar förstås alltså även att den existerande etablissemangsvänsterns överbyggnadsbegränsade surrogatpolitik – den som Moulas kritiker inom vänstern försvarar – är en del av denna sjunkande kapitalisms ävenledes hopplösa och cyniskt politisk-korrekt använda kulturella, moraliska och värdemässiga förfall.

Under andra omständigheter skulle Moulas postliberalism kunnat bli en värdefull och sympatisk ny utveckling inom den svenska socialdemokratin, som låg mycket nära vad SD borde ha utvecklats till. Under dagens är det omöjligt. Moulas artikel i Aftonbladet visar tyvärr i vilka intressens tjänst postliberalismen tills vidare står.

Ett urval av Lindboms artiklar i ex-trotskisten René Coeckelberghs’ tidskrift Jakobs stege 1977-81, utgivna 1996 av Johan Sundeen och Jonas De Geer.

Det kunde synas finnas en viss spänning mellan titelns “vår tid” och undertitelns “idéhistoria”, men utgivarna förklarar i sin inledning sambandet mellan “den idéhistoriska porträttserien ‘glömda tänkare’” och nuets situation.

“Gemensamt för dessa tänkare” (de Maistre, Tocqueville, Proudhon, Frantz och Donoso Cortés), förklarar de, “är att de från sina respektive utgångspunkter med märklig klarsyn förutsagt och varnat för väsentliga inslag i det djupa kristillstånd i vilket västerlandet befinner sig. En kris vars viktigaste beståndsdel är själva förnekelsen av densammas existens.” Och: “Det är som efterkrigstidens mest skarpsynta skildrare av detta förvirringens tillstånd som Lindbom har sin storhet. I de inledande bidragen ‘Socialismen och paradiset’ och ‘Konformismen som spöke’, liksom den avslutande ‘Konservatism i vår tid’ tecknas bilden av den moderna utvecklingen fram till vår tid som en rad tragiska misslyckanden. De tekniska framsteg som skulle underlätta människans tillvaro har istället förslavat och alienerat henne, demokratin som skulle befria människorna och göra dem stolta och självständiga har istället gjort dem isolerade och maktlösa.”

Tage Lindbom: Konservatism i vår tid