Lindbom, Braw och socialismen

Den utmärkte essäisten, romanförfattaren och teologen Christian Braw har av Per Dahl med rätta kallats “en av Svenska kyrkans få kulturpersonligheter”. Under 80-talet publicerade han sig under pseudonymen F. J. Nordstedt. Jag minns att jag recenserade hans essäsamling I Sverige, och att jag dessförinnan mycket uppskattat samlingarna I kampen och Kulturkampen. Särskilt viktiga blev de för mig eftersom det var genom dem som min uppmärksamhet första gången riktades mot Tage Lindbom och hans författarskap. Braw stod mycket nära Lindbom.

Nu skriver Braw i Dagen en krönika med rubriken ‘Det socialistiska kätteriet är en varningssignal’ (4/9) om Johan Sundeens förtjänstfulla bidrag till den nya, av P. J. Anders Linder och Kurt Almqvist redigerade antologin Vänsterns idéer, som han tidigare anmält i Svensk Tidskrift. Sundeens bidrag bygger på en analys delvis av Eric Voegelins slag, men också av den typ vi finner i exempelvis Thomas Molnars Utopia: The Perennial Heresy, och som inte heller ligger långt från Lindboms traditionalistiska kritik. Socialismen är ett “kristet kätteri”: “Ett kätteri”, skriver Braw, “består inte enbart av lögner. Kätteriets kärna är alltid en sanning.”

Kritiken är central och av bestående värde, ja bestående nödvändighet. Den berör inslag i det socialistiska tänkandets allmänna världsåskådning och människosyn, som ofta varit förödande, fört socialismen bort från verkligheten, använts för att legitimera oförsvarliga övergrepp. Delvis överlappar den också med den mer allmänna kritiska analysen av den sekulära humanismen, sådan den formulerats av exempelvis Henri de Lubac. Det finns så att säga också mer banala ateistiska inslag i socialismen som immanentistisk-utopistisk eskatologi.

Men i några formuleringar i den nu aktuella artikeln undrar jag om inte den gode Braw förenklar och överdriver något. Han var alltid starkt påverkad av Solzjenitsyn. Dennes erfarenhet och vittnesbörd är utan tvekan viktiga och gripande, och de hade ofta en avgörande betydelse i uppgörelserna med marxismen på 70-talet. De präglades också på karaktäristiskt sätt av hans ortodoxt-kristna andliga djup. Men vad som nästan alltid glöms är att Solzjenitsyn var romanförfattare. Som historiskt källmaterial har hans verk begränsat värde. Framför allt är hans ofta åberopade siffror för antalet “dödade av kommunismen” uppenbara fantasiskapelser.

“Har ni hört det här någon gång”, frågar Braw: “‘Socialismen är en bra idé, skada bara att den misslyckas?'” Återgivningen är litet märklig. Jag har inte hört just detta. Vad som däremot ofta sagts, alltifrån Trotskij under andra hälften av 20-talet, är att den så kallade realexisterande, historiska socialismen inte är en “riktig” socialism, att den är en förvrängning, en urspårad socialism. Men i det att man – Trotskij och väl alla dem som Braw syftar på – hävdat att socialismen fortfarande är en “bra idé”, har de knappast accepterat att den som sådan har misslyckats.

Braw upprepar här förstås en mycket vanlig liberalkonservativ talking point: “Men är det en bra idé, när den alltid misslyckas?” Socialismen har alltid misslyckats, var den än har prövats: detta är något man menar sig kunna kategoriskt konstatera. I det speciella argumentatoriska sammanhang vi här har att göra med kan man kanske tolka det som att det kristna kätteriet är en särskilt viktig orsak till detta misslyckande. Men kritiken blir ändå på karaktäristiskt sätt ohistorisk, och den närmast aprioriska visshet omdömet vittnar om – socialismen kommer också i framtiden alltid att misslyckas – tvingar oss, tror jag, att titta närmare på frågan om socialismens mer exakta definition. Måste den nödvändigtvis innefatta detta kätteri?

Redan på 20-talet började Stalin inse att bolsjevikernas ateism och allmänna, extrema kulturradikalism aldrig skulle gå hem hos folket. När han gradvis gjorde kompromisser och eftergifter när det gällde kyrkan, familjen, konsten, nationen och annat, skedde det alltså inte enbart för krigets syften. Idag har de flesta socialistiska regeringar i världen sedan länge omprövat socialismens äldre förhållningssätt till religionen. Inte minst i Central- och Latinamerika är de explicit kristna, kristendomen ingår som ett konstitutivt, definierande element i deras ideologi och deras paroller, och såvitt jag förstår inte enbart i radikalmodernistiskt omtolkade former; de är så att säga goda katoliker.

Dagens socialistiska länder är mer kultur-, moral- och värdekonservativa än USA. Även Kina, idag världens största och viktigaste socialistiska land, har omprövat sin hållning gentemot de åtskilliga religioner som utövas inom dess gränser, och infört en ny, långtgående tolerans, där gränsen går endast vid regimfientlig och terroristisk extremism. Det är såvitt jag förstår fullt möjligt att vara traditionell kristen, muslim och buddhist i Kina idag. Och när det gäller kristet kätteri är detta av uppenbara skäl knappast något självklart naturligt för Kina. Nationella, konfucianska särdrag i den kinesiska socialismen har nu starkt betonats av Xi Jinping.

Socialismen, fortsätter Braw, “har ju skapat de mest fasansfulla samhällen världshistorien har sett”. Han nämner Nordkorea som “bara ett av många exempel”. Med all respekt för Solzjenitsyns vittnesbörd, och med full medvetenhet om både socialismens problematiska historiska erfarenhet och dess i många avseenden lika problematiska historiska teori och pseudoreligiösa mentalitet, som förklarar denna erfarenhet, måste man fråga sig om detta verkligen är ett fullt rimligt påstående.

Går vi bakåt i historien är det inte svårt att finna exempel på samhällen som, allt vägt och mätt, måste ha varit betydligt mer fasansfulla. Jag undrar om Braws konservativa kristna kriterier är tillräckliga här. Riskerar man inte att helt enkelt förbise alltför mycket i det jämförande perspektivet av det moderna och det förmoderna? Och i vad socialismen faktiskt åstadkom ifråga om ekonomiska förhållanden, utbildning och sjukvård för den överväldigande majoriteten av de socialistiska ländernas befolkningar, i jämförelse med föregående, icke-socialistiska samhällen – slavsamhällen, feodala samhällen, halvfeodala, ja borgerliga? En rimlig balans och proportion måste finnas även i den antisocialistiska kritiken, om den ska vara trovärdig. Detta är viktigt, eftersom kritiken i så många avseenden förblir nödvändig. Ensidig kallakrigspropaganda har fortsatt prägla mycket av den västliga historieskrivningen.

Dessutom måste man fråga sig: om socialismen alltid misslyckas, vilka är då kriterierna för att lyckas? Vilka tidigare samhällen har lyckats? Vad innebär det för ett samhälle att lyckas? Och än viktigare, eller åtminstone mer påträngande idag: menar Braw att det samhälle – vad vi nu ska kalla det, liberalt, borgerligt, kapitalistiskt – som dominerat världen efter Sovjetunionens upplösning har lyckats? För mig blir frågan om kriterierna här akut nödvändig. Jag tror inte det är någon överdrift att säga att detta politiska och ekonomiska system på tre årtionden, på ett sätt som det inte är helt orimligt att anta är definitivt, helt enkelt har har förstört västerlandet. Inte minst Sverige är idag ett långt mer fasansfullt samhälle än på 70-talet. Det är för mig inte lättare än ifråga om socialismen att tänka att detta system ändå är en “bra idé”.

Braws största betydelse för mig låg alltså i att jag genom honom upptäckte Tage Lindbom. Denne var utan tvekan en mycket djupgående kritiker av socialismen. I synnerhet hans bok Är religionen en social utopi? från 1980 visar också i vilken utsträckning Braws och Sundeens analys även var hans. Men Lindboms kritik av liberalismen, borgerligheten och kapitalismen var inte mindre djup. Socialismen införde, enligt hans analys, en ny ordning, som reaktion mot liberalismens icke-ordning; i förhållande till Lindboms andliga traditionalism var denna ordning en “mot-ordning”, en inverterad ordning. I Lindboms historiska beskrivning framstod den endast som ett ytterligare steg, utöver den föregående liberalismen, i “människorikets” – Lindboms term för den sekulära humanismens värld – gudlöshet, materialism och så vidare, ett ytterligare stadium av vad René Guénon analyserade som västerlandets dégénérescence. I åtminstone vissa tidiga former av västerländsk liberalism fanns enligt Lindbom ett aristokratiskt drag i frihetsuppfattningen, som inom kort gick förlorat i de rationalismens och sentimentalismens flodvågor som moderniteten släppt fria.

Men Lindbom hade ju själv varit socialist; vid tiden för sin omprövning på 50-talet hade han en framgångsrik karriär som ledande intellektuell i den svenska arbetarrörelsen bakom sig, en karriär som också skänkt honom en avsevärd internationell utblick. Och efter omprövningen betonade han starkt att denna inte handlade om någon övergång från det socialistiska till det borgerliga lägret. Däri låg hela tiden en otvetydig och omisskännlig traditionalistisk “radikalitet” i viss mening, av samma slag som den vi finner hos de andra ledande företrädarna för den så kallade traditionalistiska skolan. Borgerligheten visade emellertid ofta stort intresse för honom. Han recenserades undantagslöst positivt i Svenska Dagbladet, Gösta Bohman nämnde honom, och han framträdde själv många gånger i borgerliga sammanhang.

Det var inte självklart naturligt. Jag minns när han vid ett offentligt evenemang talade om franska revolutionen och motsägelsen mellan friheten och jämlikheten. Diskussionen blev märkbart beskuren, så att säga. Hans helhetliga perspektiv, där även den liberala frihetsuppfattningen – som för honom givetvis långtifrån enbart var aristokratisk – problematiserades, kom inte fram. I verkligheten gick ju hans analys långt utöver denna klassiska borgerliga, eller konservativt borgerliga, tematik. Det var helt enkelt omöjligt att inordna honom i den nyliberala ideologiska offensiven, och det fanns tydliga gränser för hur långt han kunde gå borgerligheten till mötes.

I den krets kring Lindbom på 90-talet som samlades till regelbundna möten där han berättade om sitt liv – möten som föranleddes av den utbredda uppfattningen att hans memoarvolym Omprövning var alltför kort – talade han mest, förutom om barndomsminnen, om sin erfarenhet av arbetarrörelsen och socialismen. De individuella samtal jag hade med honom handlade visserligen huvudsakligen om rent andliga, teologiska, religionsfilosofiska frågor, såsom olika tolkningar av Vedanta, och den moderna idealismens förhållande till traditionalismens esoterik. Men även där uppehöll han sig också ofta vid socialismen.

Här finns, vågar jag föreslå, en okänd dimension av Lindboms tänkande. I likhet med Marx såg han alltså även efter sin omprövning den borgerliga liberalismen och den socialistiska arbetarrörelsen som på bestämt kausalt sätt förbundna, successiva historiska fenomen, om än från ett helt annorlunda perspektiv. Men när mot slutet av hans liv Sovjetunionen och dess världsomspännande allianser upplöstes, förändrades den historiska bilden radikalt, eller åtminstone gjorde den det ur västerländsk synvinkel. Den historiskt senaste samhällsformationen tycktes försvinna. Den föregående, den näst senaste, föreföll vara den enda som kvarstod.

Vad innebar det för Lindboms historiska analys? När det gäller den marxistiska analysen kunde det förstås som att den helt enkelt inte stämde. För liberalerna, för borgerligheten, för kapitalisterna var återgången givetvis ett entydigt framsteg. Kunde detsamma gälla för Lindbom? Minskade plötsligt vår tidsålders andliga mörker, bröt plötsligt ett nytt ljus in – med Reagan och Thatcher?

Svaret är nej. Det är inte svårt att förstå att en sådan uppfattning var omöjlig för honom. Det historiska skeende i vilket det borgerliga, liberala och kapitalistiska samhället övergick i det socialistiska var en sak. Detta samhälle så att säga efter socialismen var en annan. Att någon historisk vändpunkt, något som från hans egen traditionalistiska utgångspunkt kunde beskrivas som ett framsteg för honom inte ägt rum, blir uppenbart i hans sista böcker, dem han skrev under 90-talet.

Vad som inte är allmänt bekant är hur tydligt, direkt och explicit han uttryckte sig om just detta. Det hade inte blivit bättre. Lindbom gick så långt att han i privata samtal ibland, och i vissa avseenden, helt enkelt försvarade socialismen mot det nyliberala system som följt efter och ersatt den. I jämförelse var den att föredra. Det väsentliga i denna uppfattning var att “Sovjetunionen var i alla fall en ordning“. Det vill säga, även en mot-ordning var för honom bättre än en icke-ordning som förnyats i ett historiskt stadium av människorikets ytterligare konsolidering. En icke-ordning som därför nu hotade att bli eller redan blivit värre än dess för-socialistiska version.

De här omdömena och värderingarna rör sig förstås inom historiens principiella relativitet. Lindbom uppgav naturligtvis inte sin kritiska analys av socialismen, kommunismen och marxismen. Och självklart förblir denna kritik av avgörande betydelse. Dagens socialisters omprövning av förhållandet till religionen borde givetvis implicera, nödvändiggöra, omfattande teoretiska revideringar också på andra områden. Det borde handla om en socialismens omdefinition. Men hursomhelst stod Lindbom med kompromisslös konsekvens kvar på ståndpunkten att hans omprövning av socialismen inte innebar någon övergång till den borgerliga åskådningen. Denna representerade nu alltså rentav en fortsatt nedgång.

Lindboms positionering i förhållande till den nyliberala icke-ordningen ställer en fråga till hans mer eller mindre borgerliga, konservativa läsare idag. Och det är en fråga som de även borde påtvingas av de senaste årtiondenas politiska, sociala och kulturella utveckling. Vilken politisk väg är den bästa för dem som i dagens värld vill verka för de traditionella andliga insikterna, värdena och ordningsprinciperna? Är det verkligen den gamla vanliga borgerliga liberalkonservatismen, i den alltmer ensidigt amerikanska och krigshetsande form som är vad vi idag erbjuds? Eller måste kanske en annan och ny väg prövas?

0 Responses to “Lindbom, Braw och socialismen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi