Category: Uncategorized

Den frågan ställer Alexander Kieding efter att jag ännu en gång ifrågasatt hans skrivande på Facebook. För att hålla kontakt med folk, som en avancerad adressbok och som medium för korrespondens, och, i rimlig, begränsad omfattning, för att dela viktigt material från annat håll är Facebook bra. Man kan också skriva korta kommentarer till och föra vissa diskussioner om detta som delats. Men man kan inte skriva längre eller ens kortare originaltexter där av stort sakligt och/eller litterärt värde. För en person med mycket betydande talang, beläsenhet, allmän kultur, och tillräckligt väsentligt budskap är Facebook ett ovärdigt forum. Dess censur, övervakning, reklam och vulgärkaotiska blandning av allt mellan himmel och jord och mer därtill i flödet gör det till bortkastad tid att publicera seriösa texter där. Det ger ett billigt, trashigt intryck som strider mot Kiedings värderingar. McSkriv. Allt spolas ned i tidslinjens otillgängliga förflutnas avlopp.

Jag rekommenderade, som många gånger förr, Kieding att skriva för seriösa tidskrifter, inklusive sådana som finns på nätet, och/eller att fortsätta med den blogg han en gång hade. Men Kiedings svar är alltså att ifrågasätta huruvida folk fortfarande läser bloggar. Det var ett tag sedan jag skrev något om detta ämne, och Kiedings fråga gör att jag känner mig föranledd att upprepa, variera och eventuellt på någon punkt utveckla det jag tidigare – för flera år sedan – sagt i en rad inlägg, även om dessa fortfarande är lätt tillgängliga under Uncategorized i innehållsförteckningen här.

Just detta med lättillgängligheten är mitt huvudsakliga argument för bloggen eller den individuella, personliga sajten. Jag gör ingen skillnad mellan dessa: om jag gick över från WordPress till en egen sajt skulle det inte göra någon som helst skillnad ifråga om innehåll eller ens utseende. Fortsättningsvis talar jag dock för enkelhetens skull enbart om blogg.

Jag rekommenderar blogg därför att jag helt enkelt anser det vara en tekniskt överlägsen publikationsform. Man har full kontroll över texterna och kan alltid göra rättelser och förbättringar. Texterna kan samlas på ett ställe och göras lätt tillgängliga och åtkomliga genom ett överskådligt system med kategorier och innehållsförteckning. Kommentarfälten gör kommunikation och diskussion med läsare hur lätt som helst. I alla dessa avseenden är bloggen mycket bättre än de gamla tidningarnas nätupplagor och de nya nättidningarna, nättidskrifterna o.s.v. Bloggen är också oersättlig när det gäller vissa kortare, personliga meddelanden och en del andra kortare, informella texter. Den är den enda möjliga publikationsformen för works-in-progress, s.a.s. Inte minst är den, åtminstone hittills, oersättlig för ett av mina huvudsyften, nämligen att kommunicera medels bilder och i viss mån musik i kategorin Arts. Detta är lika viktigt för mig som mina egna texter. Ja, viktigare. Ofta skriver jag texter bara för att det ser bättre ut om bilderna ligger på litet avstånd från varandra, för att skapa större mellanrum mellan dem. Men även här gäller att bloggen är överlägsen inte därför att det är avgörande att många omedelbart eller ens på sikt “läser” dem, d.v.s. ser eller hör dem, utan därför att jag vill kunna ha dem samlade och lätt tillgängliga för hänvisningar, referenser, illustrationer och exemplifieringar i olika sammanhang.

I vilken utsträckning folk läser bloggar är enligt mig en underordnad fråga. Vad det för mig handlar om är alltså detta att hålla visst material lätt tillgängligt, så att jag när som helst vid behov kan hänvisa till det, ta fram det i mobilen, skicka länkar till det, dela det i sociala media. Själv läser jag överhuvudtaget inte mycket på nätet, av samma skäl som jag inte ser på TV: jag tror att det skarpa, kalla ljuset på skärmen – som man dessutom sitter mycket närmare än TV-skärmen – i stora doser är skadligt för ögonen, hjärnan, sinnes- och tankeskärpan, koncentrationsförmågan, minnet, ja det allmänna medvetandetillståndet (mobilens – eller vad det heter – lilla skärm är litet bättre). Jag skriver helst ut de längre texter jag vill läsa och tar med dem i pappersform till läsfåtöljen. Men jag sparar ibland länkar på datorn när jag inte, som i de individuella bloggarnas eller webbplatsernas fall, alltid vet var jag lätt kan återfinna det jag läst.

När jag startade denna blogg var det främst för detta syfte att hålla material av viss typ tillgängligt. Att jag började skriva så mycket originaltexter i bloggen berodde emellertid på att mina texter faktiskt lästes i så stor utsträckning som det visade sig att de gjorde, och att responsen i kommentarer och i annan form var så överväldigande positiv. Fastän det är olämpligt att publicera sig direkt i sociala media, kan de senare alltså användas för att dela och sprida de egna bloggtexterna liksom allt annat. Kombinationen av blogg och sociala media gör, uppfattar jag det som på basis av besöksstatistiken i bloggen, att bloggtexter fortfarande läses, och såtillvida är svaret alltså ja på Kiedings fråga.

Att antalet läsare inte är avgörande för mitt eget användande av bloggen hindrar givetvis inte att man också för många syften bör försöka nå många läsare. Och för detta specifika syfte, Kiedings syfte, är utan tvekan andra publikationsformer bättre. Men här är det väl fortfarande i viss mån de traditionella tidningarna, tidskrifterna och böckerna, och inte minst de nya större nätpublikationerna som man måste inrikta sig på, trots att de i många fall delar Facebooks svagheter i vad gäller design, reklam, vulgärkaos, ja kan vara ännu värre när det gäller sammanställning på samma plats med på olika sätt svaga texter av andra – som inte är vänner som på Facebook!

Detta legitima syfte att nå många läsare gör det inte acceptabelt att publicera värdefulla originaltexter på Facebook. Där når Kieding förvisso potentiellt ett icke obetydligt antal läsare: inte bara hans egna f.n. 1000 vänner, utan även alla dem som dessa i bästa fall i sin tur delar hans inlägg med. Men i verkligheten är antalet nådda läsare förstås mycket begränsat i jämförelse med den teoretiska potentialen. Många läser helt enkelt inte texterna på Facebook av de skäl jag nämnde, och eftersom de, som jag, helt enkelt inte använder Facebook med den frekvens och regelbundenhet som skulle krävas. Och andra tar inte texterna på det allvar de förtjänar även om de läser dem där.

Det finns ingen som helst motsägelse mellan blogg och dessa andra legitima och för det stora utnåendets syfte nödvändiga publikationsformer. Det är inte bara så att bloggtexter kan publiceras även i exempelvis nättidningar, vilket har skett med några av mina, och sammanställas för utgivning i traditionell bokform, något som kontinuerligt diskuteras framför allt när det gäller mina politiska inlägg.

Det är också så att bloggens för mig viktigaste funktion, närmast som ett slags exceptionellt användarvänligt arkiv, är relevant även för det som publiceras på annat håll. Det som gör bloggen överlägsen sådan publicering är som jag nämnde att detta kan vara svårt att överblicka, hitta, och hitta tillbaka till, även när det finns på internätet. Även för dessa texter kan bloggen tjäna syftet att göra dem lätt åtkomliga genom länkar, eller, om det fortfarande är fråga om publikationer som uteslutande är tillgängliga i traditionell pappersform, åtminstone lättare tillgängliga, genom en kontinuerligt uppdaterad förteckning över dem, av vetenskaplig bibliografityp. Jag har kontinuerligt postat inlägg i respektive relevant kategori här i bloggen som signalerar när jag publicerat mig på annat håll, inte bara i tryck utan även vid konferenser, inlägg med länkar och all relevant information. Det brister fortfarande när det gäller den systematiska förteckningen på sidan Publications, där mycket saknas av det tryckta och allt saknas om konferenser, men det är ju en brist som i princip är mycket lätt avhjälpt.

För att sammanfatta: ja, bloggar läses, eller åtminstone läses min blogg i en för mig meningsfull utsträckning. Men även om den inte gjorde det – i den mening Kieding avser – vore den för mig nödvändig. Jag vill föreslå Kieding att börja skriva för seriösa publikationer, traditionella eller på nätet, där han, i enlighet med vad som är hans vilja och mål, når ut till så många som möjligt – men att han också, parallellt med det, driver en egen personlig blogg som arkiv och genväg till allt han publicerar, ja även för information om annat viktigt som han gör och som är relevant för hans budskaps, hans värdefulla reflektioners och insikters och hans goda formuleringars spridning. Och anledningen till att jag vill föreslå detta är inte minst att jag själv vill kunna läsa Kieding i annan form och på annan plats än den för hans syften och i ljuset av hans resurser och potential otillåtligt slappa och billiga fejan. Man får inte använda fejan i större utsträckning och ta den på större allvar än den förtjänar. Här riskerar disproportion att ge ett löjligt intryck. Kiedings författarskap kräver en adekvat, stilfull inramning.

Jag är inte odelat entusiastisk över de nyanser av den svenska flaggans färger som nu standardiserats. Både den blå och den gula framstår som alltför ljusa. Redan vid 300-årsjubileet av Gustav II Adolfs födelse 1894 infördes, sägs det, dessa ljusare nyanser p.g.a. en opinion enligt vilken de då ofta använda mörkare var alltför dystra och nedstämmande. På 1980-talet fastställdes riktlinjerna i lagen om Sveriges flagga.

Men var kritiken mot de äldre färgerna riktig? Jag förstår den inte. De mörkare, varmare och kraftigare färgerna framstår för mig också som vackrare, intressantare, mer substantiella, värdigare, seriösare. Det skulle förvisso inte behöva vara så. Jag är medveten om att jag här är orättvis mot de ljusare färgerna som sådana. Den nuvarande flaggan är i sig också vacker. I en mörkare, varmare, kraftigare, vackrare, mer substantiell, värdigare och seriösare inramning, s.a.s, i ett annat Sverige, hade den enbart varit stilfull. Min preferens förklaras av bestämda historiska orsaker och associationer.

Nyansförändringen motsvarar den ständiga och mer allmänna ljusa, lätta, öppna luftigheten som under 1900-talets lopp, eller alltifrån de på 1880-talisternas radikalism i mycket vidarebyggande 1890-talisterna, krävdes på alla områden. Det som, utan att rent estetiskt alltid vara med entydig nödvändighet fel i sig, kom att bilda en oupplöslig förening med modernism, traditionsfientlighet, rationalism, kulturradikalism, historielöshet, flack abstrakt-universalistisk utopism i stället för det kulturkonservativa folkbildningsmoment som fick den reformistiska socialismen att fungera . Den modernism som snabbt ledde ut i tomhet, destruktion, nihilism. Det som bara blev en dragig ödslighet. Det som med tiden kom att manifestera sig i de konforma, kalla, döda, kliniskt vita hemmen med minimalistisk-rektangulära möbler, Manhattan-posters och Andy Warhol-affischer. I IKEA.

Det är inte tillräckligt att riva för att få luft och ljus, i synnerhet inte när slutresultatet blir motsatsen till ett vackert esplanadsystem i vidareutvecklade historiska stilar. Sverige blåser bort, bleknar bort. Svenska flaggans nyanser borde återställas till mörkt djupblå respektive nästan orange.

Första gången publicerat 16/12 2012

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

–

Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.

Bracken Books, 1987 (1979)

Front Flap:

London is the mother city of clubs. There are famous clubs in many other cities around the World, but they all owe a debt to those original clubs of St James’s Street and Pall Mall; clubs which were designed to suit the life-style of the English gentleman; clubs which have played a significant role in the social and political history of Britain.

During the ten years in which this book has been in preparation, a sad number of distinguished clubs have died and the English gentleman himself has become an endangered species. Already much of the material is irreplaceable, because it records things which have gone; but the book also – indeed mainly – celebrates an arcane tradition which is very much alive.

Clubland is another country, redolent of the past, but, for its few thousand regular inhabitants, still an important part of their daily lives; a place occupied simultaneously by highly conventional people and wildly eccentric ones; a place both luxurious and shabby, full of marvellous possessions and curious bric-a-brac accumulated over three centuries; offering splendid wine and indifferent food, servants of a kind which hardly exists elsewhere, ducal architecture and primitive equipment.

The Gentlemen’s Clubs of London is a handsome tribute and an affectionate memorial. It deals with nearly 50 clubs. More than 400 specially commissioned photographs observe, with a quizzical eye, grand vistas and quaint details. The narrative is a distillation of old books, records and recollections, a virtual anthology of clubland anecdotes, garnished with engravings, cartoons and literary references, romantic and acerbic, comic and nostalgic.

For those who have never stepped inside clubland’s marble halls, there will be many revelations. For clubmen themselves, this is a volume to treasure.

About the Authors (Back Flap):

Anthony Lejeune, the sone of the distinguished film critic C. A. Lejeune, as born in London; educated at Merchant Taylors’ School and Balliol College, Oxford; served in the Royal Navy and read for the Bar. He edited the magazine Time and Tide, was a Special Writer for the Daily Express and The Sunday Times, and latterly has been a frequent contributor to The Daily Telegraph. For a while he was a publisher. He syndicates a column in America and his broadcasts to South Africa won an Arts Award in 1977. He has written books on politics, and detective stories. He would prefer to sit by a club Fireside, drinking port and talking.

Malcolm Lewis was born in London in 1940 and spent most of his first ten years in the Middle East in Kuwait. He followed a traditional English boarding school education with a very different lifestyle, studying painting at Walthamstow School of Art, followed by film making at The Royal College of Art. Even before graduating, he was commissioned to work for the British Pavilion at the World Fair in Montreal. In 1967 he formed his own company, Media, to design and produce photography, films and audio-visual multiscreen productions. Throughout the ten years since he has worked for governments, museums and multi-national companies around the world. His photography has been used in numerous and varied books and magazines. He now lives in Hampstead, North London.

Foto: Henrik Sendelbach

Första gången publicerat 16/12 2012

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

–

Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.