Category: Uncategorized

Photo: I99pema       Click to enlarge

Svenskt julfirande före Kalle Anka

–

–

Upprop: Stoppa Kalle Anka på julafton!

Den begåvade kristne konservative forskaren, Russell Kirk-kännaren och debattören Joakim Förars i Åbo skriver följande kommentar till mitt upprop för stoppandet av Kalle Anka på julafton:

“Här tycker jag att du skjuter över målet. Mycket som med rätta är uppskattat har kommit från utlandet. Till och med en så svensk tradition som Lucia är av sydeuropeiskt ursprung, och julen är, åtminstone vad de värdefullare elementen beträffar, en judisk produkt som importerats från Mellanöstern. Jag kan inte se vad som är så osvenskt med Kalle Anka. Som underhållning (särskilt för barn) är det riktigt bra. Sedan är det en annan sak att det inte är en kulturprodukt i högre bemärkelse, det vill säga sådant som vidgar vår syn på livet och danar karaktären. Det finns rum också för det blott och bart underhållande.”

Till att börja med håller jag med om att Kalle Anka “som underhållning (särskilt för barn) är riktigt bra”. Jag skrev: “De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak.”

Detta är viktigt. Det är inte bara så att de gamla sagorna (begreppet “Kalle Anka” innefattar ju i detta sammanhang många fler Disneyproduktioner än bara Kalle Anka) från bröderna Grimm och andra givetvis är värdefulla i sig själva. De tidiga Disneyversionerna är inte heller dåliga i sin genre. Det finns förvisso, som Förars skriver, “rum för det blott och bart underhållande”.

När jag skrev att Kalle Anka på julafton “inte är, eller inte kan accepteras som, en ‘svensk tradition'”, var detta inte ett uttryck för någon inskränkt nationalistisk uppfattning om att endast sådant som är ursprungligen svenskt, “ursvenskt”, kan accepteras som svensk tradition. Den som följt denna blogg och läst vad jag skrivit i övrigt bör veta att jag helt tar avstånd från en sådan ståndpunkt. Hela bloggen är, och är avsedd att vara, ett vittnesbörd om att Sverige är en del av en större kultur och att många svenska traditioner har sitt ursprung i denna större kultur, att “mycket som med rätta är uppskattat har kommit från utlandet”.

I en lång rad inlägg har jag upprepade gånger också explicit tematiserat och insisterat på just detta, och skarpt avvisat inskränkt och ohistorisk kulturell nationalism (vilket givetvis, som jag också betonat, inte är detsamma som att förneka eller nedvärdera svensk egenart och svensk variation av den större, med andra länder gemensamma kulturen). Dessa inlägg är i själva verket så många att det är omöjligt för mig att leta upp alla nu och lägga in länkar här. Eftersom Förars nämner Lucia nöjer jag mig med att hänvisa honom några dagar tillbaka till vad jag postade den 13:e december, och ett år tillbaka till vad jag då postade på Lucia.

Jag säger inte att det är något “osvenskt” med Kalle Anka, och det är inte det jag menar. Även det tidiga Walt Disney Productions kunde alltså skapa värdefulla produkter, ja även amerikansk TV kan det ibland. Mitt argument är i stället att det är fel att Kalle Anka “blivit något som framför allt annat definierar den svenska julen”. De är när det blivit det, såsom idag är fallet, som det är “en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana”.

Vad jag säger är att en produkt av detta slag, en produkt som, som Förars riktigt konstaterar, “inte är en kulturprodukt i högre bemärkelse”, en produkt för vilken SVT betalar stora summor till det idag högst dubiösa PK-medieimperiet Walt Disney Company, “inte är”, inte förtjänar att vara, inte förtjänar att “accepteras som”, en “svensk tradition” som “framför allt annat definierar den svenska julen”, ses som det viktigaste i den, förknippas mer än något annat med den, överskuggar allt annat. I formuleringen “inte kan accepteras som” ligger just att saker som importeras från utlandet förvisso kan accepteras som svenska traditioner – ja, de kan rent av definiera den svenska julen – men att denna specifika produkt inte tillhör den kategorin.

Mot vad som idag är the Walt Disney Companys produkt, “Kalle Anka och hans vänner” som den väl egentligen heter, uppställde jag traditionellt svenskt julfirande såsom exemplifierat av julscenerna i Bergmans Fanny och Alexander.

Det är alarmerande att jag kunnat missförstås även av en person som Förars, på det sätt hans kommentar visar, när jag i uppropet hävdade att den stora, enhetliga och rikstäckande kampanj som krävs måste vara “baserad på en precis förståelse av problemets natur”. Med “precis förståelse” menade jag nämligen att man måste undvika inte minst, nej framför allt, just de felaktiga och bland de fåtaliga hittillsvarande kritikerna vanliga argument som Förars uppfattat det som att jag framför.

Förars har alltså helt missuppfattat mig. Det kan bara betyda att jag faktiskt uttryckte mig oklart. Jag förstår nu att i än högre grad sådana som – till skillnad från Förars – inte alls är förtrogna med vad jag skrivit i övrigt kan missförstå mig. Jag är tacksam för hans viktiga kommentar och ska överväga att förtydliga formuleringarna i uppropet.

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

–

Edit: Se mitt Förtydligande om Kalle Anka.

I want to say Thank You to all WordPress bloggers whose Likes are not displayed here but who Like my posts as they appear on the WordPress pages. I also wish to thank my WordPress Followers for their kind interest. Today the sixtieth was added.

WordCamp San Francisco

1914

Den intressante och kunnige men tyvärr, och av okänd anledning, anonyme “Swedish Dissident” skriver att det “finns många fördelar med bloggande men dessvärre också vissa nackdelar, varav en är att inlägg tenderar att förpassas till den virtuella historiens allra mest svåråtkomliga skrymslen”. “Därför”, fortsätter han, “kan det finnas en poäng med att länksamla några av dessa, företrädesvis de bättre, i ett specifikt inlägg.”

I detta inlägg inför “Swedish Dissident” nya kategorier i stället för hans vanliga etiketter, och lägger med dessa kategorier som underrubriker in länkar till sina bästa inlägg. Det hela fungerar, förklarar han, “dels som lite av en best of-lista, dels en pedagogisk uppspaltning av inte minst de böcker som jag har behandlat specifikt, och dels ett generellt innehållsligt urval”.

För att inte också detta inlägg ska försvinna i de svåråtkomliga skrymslena – ett problem som flitige nätdebattören “Den Väldige” pekar på i en kommentar – lägger han också ut detta inlägg som en särskild, lätt tillgänglig sida i högerkolumnen, och signalerar att denna kommer “uppdateras med nytt material efterhand”.

Här ska jag inte kommentera frågan om etiketterna och kategorierna. Jag har tidigare berört dess generella problematik i inlägg i “kategorin” Uncategorized, och likaledes flitige debattören “Kalle” (“Benge”, “BengeRunflak”, “Newfaceinhell”) har också kommit med viktiga synpunkter. I stället vill jag anföra min uppfattning att problemet med de svåråtkomliga skrymslena är obefintligt.

I flera av mina “okategoriserade” inlägg har jag berört just bloggande eller nätskrivande och -debatt i allmänhet (och jag funderar, à propos kategorifrågan, på att nu låta dem få en egen ny kategori). Jag har hävdat att jag bara ser fördelar och inga nackdelar med bloggande. Jag har anfört en rad skäl till att internätet idag är bättre för seriöst skrivande än tidningar, och att det inte är oförenligt med publikation i seriösa tidskrifter och i bokform.

Ett av de viktigaste skälen till att det är bättre än tidningar är att det när det gäller svåråtkomliga skrymslen enligt mig förhåller sig på rakt motsatt sätt till vad “Swedish Dissident” säger. Det är tvärtom tidningsartiklar som försvinner i den virtuella historiens svåråtkomliga skrymslen – för att inte tala om pappersinsamlingens eller mikrofilmarkivets.

Jag fördömer inte alls tidningarna helt och hållet; fortfarande skrivs naturligtvis en hel del bra i dem, och om tanke-, åsikts- och yttrandefrihetens motståndare och deras lobbyorganisationer mot förmodan lyckades stänga ned internätet vudde vi åter verkligen behöva dem. Men jag står fast vid att bloggen eller webbplatsen har alla de fördelar jag tidigare beskrivit. Och en av de största av dessa är faktiskt just att alla inlägg alltid kan hållas lätt tillgängliga, alltid lätt kan lyftas fram, alltid förbli aktuella och relevanta. Det enda som krävs är att man gör en innehållsförtecknings-sida.

Det är för mig förbluffande att inte fler gör det. Jag är till och med såvitt jag kan se fortfarande efter flera år ensam om det. Ingen har följt mitt exempel. De låter verkligen sina inlägg försvinna i de virtuella skrymslena. Jag finner det mycket beklagligt att de lägger ned så mycket tid och energi på ofta högkvalitativt skrivande och sedan gör resultaten så svårtillgängliga. Det är “jobbigt” och tidskrävande att rulla och klicka sig tillbaka i deras kategorier och på deras arkivsidor.

En innehållssida utesluter naturligtvis inte att man också gör en “best of“-sida. Men varför inte först av allt en komplett, systematiskt (enligt etiketterna eller kategorierna) uppställd innehållssida med rubriker och länkar? På en bra webbplats är alla inlägg bra eller tillräckligt bra, och läsare, som ofta har specialintressen, vill kunna hitta tillbaka och ha tillgång till alla artiklar, inte bara de allra bästa. Vad “Swedish Dissident” ser som ett problem är i själva verket lätt löst.

Det finns mycket att säga om bloggande, och eftersom jag kommit att ägna mig i stor utsträckning åt detta borde jag skriva mer om det. Andra, och verkliga, nackdelar kan finnas. Huvudinvändningen mot de argument jag framfört är alltid att bloggar och webbplatser inte har lika många läsare som tidningarna, alternativt att enskilda skribenters webbplatser inte har lika många läsare som tidningarnas. Att man måste nå ut, bli känd o.s.v., och att detta bara är möjligt genom tidningarna.

Det är glädjande när sådana synpunkter är uttryck för uppskattning av vad jag skriver här, men jag kan inte se att det är fråga om några tyngre vägande argument mot bloggandet. Mitt syfte med detta är helt enkelt att hålla vissa egna texter tillgängliga i ett på det sätt jag angivit lättåtkomligt format och i en design- och layoutmässigt lämplig inramning.

På detta sätt kan jag exempelvis när som helst, i olika sammanhang, hänvisa andra – kollegor, vänner och bekanta, läsare av mina övriga publikationer, medlemmar i diskussionsfora där jag medverkar, alla slags interlokutörer – till dem för uppbackning, exemplifiering och fördjupning, och de har omedelbart (med mobil uppkoppling i bokstavligaste mening och i verkligen alla sammanhang) tillgång till dem. Länkning underlättas naturligtvis också i all e-korrespondens.

Men därutöver hittar naturligtvis kontinuerligt allt fler läsare också själva till bloggen eller webbplatsen, och kan med hjälp av innehållssidan lätt orientera sig på den. Jag tillåter mig rentav att ifrågasätta om tidningarna verkligen kan sägas på längre sikt ge artiklar fler läsare. Om de inte längre behöver nästan omedelbart försvinna i pappersinsamlingen, mikrofilmsarkivet eller ohanterliga, gulnande privata klippsamlingar, försvinner de i alla fall hittills såvitt jag kan se i just den virtuella historiens skrymslen. De är visserligen inte alltid helt oåtkomliga, men ibland är de det, och ofta tycks de bara vara tillgängliga under en begränsad tid.

Framför allt: när de är tillgängliga, är de det definitivt inte lättare än blogginlägg – framför allt inte om bloggen till skillnad från tidningarna har en innehållsförteckning med länkar till allt publicerat material. Hur många läsare har gamla tidningsartiklar i deras ursprungliga publikationsform? Tidningsartikeln har tillfälligt fler läsare, under dagen för dess publikation och en kort tid därefter. Men på webbplatser upplagda på det sätt jag här rekommenderar kommer artiklarna alltid ha nya läsare.

Jag är naturligtvis väl medveten om att texter av den typ jag för det mesta skriver inte attraherar några särskilt stora mängder läsare. Jag har skrivit i tidningar, men inte heller där gjorde mina artiklar det, tror jag. Det ligger s.a.s. i sakens natur. Och det är i detta avseende ingen skillnad när det gäller böcker. Mina böcker är inte heller några bestsellers. De flesta – om än inte alla – av mina texter är sådana att de helt enkelt inte kan locka en storpublik, allaledes oavsett i vilket forum de publiceras.

Men på den här webbplatsen, liksom på mina andra, mer specialiserade, förblir texterna åtminstone alltid lätt åtkomliga. Många kan nå dem och förhoppningsvis ha glädje av dem. Artiklarna har, om det nu är viktigt att nå många läsare, utan tvekan många fler än mina gamla tryckta artiklar, och jag anser det alltså inte osannolikt att de nya jag publicerar kommer, över en längre tidsperiod, fortsätta nå läsare i större utsträckning än om tidningarnas nätupplagor publicerade dem. På de senare flimrar de under en kort tid förbi ett stort antal läsare, av vilka många inte i någon större utsträckning berörs. Här förblir de alltid till hands för dem som verkligen bör läsa och på djupet tillägna sig dem. Att akademiska texter får fler läsare här än i akademiska tidskrifter förefaller mig uppenbart, även om jag alltså inte ser någon motsättning mellan dessa publikationsformer.

Vad jag här sagt om mig själv gäller också “Swedish Dissident”. Allt hänger alltså på att bloggen eller webbplatsen är överskådlig och välorganiserad. Rubrikerna och länkarna på innehållsförtecknings-sidan kan naturligtvis också kompletteras med ingresser eller korta beskrivningar av artiklarna. Bloggen har på den punkt “Swedish Dissident” tar upp i själva verket en fördel i stället för en nackdel.

Liksom den har det på alla de andra punkter jag tagit upp i tidigare inlägg. Jag har här växlat mellan eller använt både benämningen “blogg” och benämningen “webbplats”. Jag är osäker på vilken man bör använda, och om var skiljelinjen mellan dem går eller snarare om det överhuvudtaget finns någon sådan. Det är för mig inte längre självklart att “bloggande”, med ordets konnotationer av dagboksskrivande (“blog” är ju en förkortning av “weblog”, och en “log” är “a regular or systematic record of incidents or observations”), är en lämplig beskrivning av vad “Swedish Dissident” ägnar sig åt, och, befarar jag, än mindre av vad jag, som är betydligt mindre aktualitetsorienterad, ägnar mig åt.

Men inget vedertaget verb finns mig veterligen ännu som motsvarar “webbplats”. “Nätskrivande”, som jag prövade ovan, känns för vagt och allmänt. Men vad verksamheten än ska kallas har den såvitt jag kan se inte några nackdelar utan bara fördelar.