Förtydligande om Kalle Anka

Den begåvade kristne konservative forskaren, Russell Kirk-kännaren och debattören Joakim Förars i Åbo skriver följande kommentar till mitt upprop för stoppandet av Kalle Anka på julafton:

Joakim Förars
Joakim Förars

“Här tycker jag att du skjuter över målet. Mycket som med rätta är uppskattat har kommit från utlandet. Till och med en så svensk tradition som Lucia är av sydeuropeiskt ursprung, och julen är, åtminstone vad de värdefullare elementen beträffar, en judisk produkt som importerats från Mellanöstern. Jag kan inte se vad som är så osvenskt med Kalle Anka. Som underhållning (särskilt för barn) är det riktigt bra. Sedan är det en annan sak att det inte är en kulturprodukt i högre bemärkelse, det vill säga sådant som vidgar vår syn på livet och danar karaktären. Det finns rum också för det blott och bart underhållande.”

Till att börja med håller jag med om att Kalle Anka “som underhållning (särskilt för barn) är riktigt bra”. Jag skrev: “De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak.”

Detta är viktigt. Det är inte bara så att de gamla sagorna (begreppet “Kalle Anka” innefattar ju i detta sammanhang många fler Disneyproduktioner än bara Kalle Anka) från bröderna Grimm och andra givetvis är värdefulla i sig själva. De tidiga Disneyversionerna är inte heller dåliga i sin genre. Det finns förvisso, som Förars skriver, “rum för det blott och bart underhållande”.

När jag skrev att Kalle Anka på julafton “inte är, eller inte kan accepteras som, en ‘svensk tradition'”, var detta inte ett uttryck för någon inskränkt nationalistisk uppfattning om att endast sådant som är ursprungligen svenskt, “ursvenskt”, kan accepteras som svensk tradition. Den som följt denna blogg och läst vad jag skrivit i övrigt bör veta att jag helt tar avstånd från en sådan ståndpunkt. Hela bloggen är, och är avsedd att vara, ett vittnesbörd om att Sverige är en del av en större kultur och att många svenska traditioner har sitt ursprung i denna större kultur, att “mycket som med rätta är uppskattat har kommit från utlandet”.

I en lång rad inlägg har jag upprepade gånger också explicit tematiserat och insisterat på just detta, och skarpt avvisat inskränkt och ohistorisk kulturell nationalism (vilket givetvis, som jag också betonat, inte är detsamma som att förneka eller nedvärdera svensk egenart och svensk variation av den större, med andra länder gemensamma kulturen). Dessa inlägg är i själva verket så många att det är omöjligt för mig att leta upp alla nu och lägga in länkar här. Eftersom Förars nämner Lucia nöjer jag mig med att hänvisa honom några dagar tillbaka till vad jag postade den 13:e december, och ett år tillbaka till vad jag då postade på Lucia.

Jag säger inte att det är något “osvenskt” med Kalle Anka, och det är inte det jag menar. Även det tidiga Walt Disney Productions kunde alltså skapa värdefulla produkter, ja även amerikansk TV kan det ibland. Mitt argument är i stället att det är fel att Kalle Anka “blivit något som framför allt annat definierar den svenska julen”. De är när det blivit det, såsom idag är fallet, som det är “en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana”.

Vad jag säger är att en produkt av detta slag, en produkt som, som Förars riktigt konstaterar, “inte är en kulturprodukt i högre bemärkelse”, en produkt för vilken SVT betalar stora summor till det idag högst dubiösa PK-medieimperiet Walt Disney Company, “inte är”, inte förtjänar att vara, inte förtjänar att “accepteras som”, en “svensk tradition” som “framför allt annat definierar den svenska julen”, ses som det viktigaste i den, förknippas mer än något annat med den, överskuggar allt annat. I formuleringen “inte kan accepteras som” ligger just att saker som importeras från utlandet förvisso kan accepteras som svenska traditioner – ja, de kan rent av definiera den svenska julen – men att denna specifika produkt inte tillhör den kategorin.

Mot vad som idag är the Walt Disney Companys produkt, “Kalle Anka och hans vänner” som den väl egentligen heter, uppställde jag traditionellt svenskt julfirande såsom exemplifierat av julscenerna i Bergmans Fanny och Alexander.

Det är alarmerande att jag kunnat missförstås även av en person som Förars, på det sätt hans kommentar visar, när jag i uppropet hävdade att den stora, enhetliga och rikstäckande kampanj som krävs måste vara “baserad på en precis förståelse av problemets natur”. Med “precis förståelse” menade jag nämligen att man måste undvika inte minst, nej framför allt, just de felaktiga och bland de fåtaliga hittillsvarande kritikerna vanliga argument som Förars uppfattat det som att jag framför.

Förars har alltså helt missuppfattat mig. Det kan bara betyda att jag faktiskt uttryckte mig oklart. Jag förstår nu att i än högre grad sådana som – till skillnad från Förars – inte alls är förtrogna med vad jag skrivit i övrigt kan missförstå mig. Jag är tacksam för hans viktiga kommentar och ska överväga att förtydliga formuleringarna i uppropet.

Stoppa Kalle Anka på julafton!

Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.
Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

Edit: Se mitt Förtydligande om Kalle Anka.

En nackdel med bloggande?

Den intressante och kunnige men tyvärr, och av okänd anledning, anonyme “Swedish Dissidentskriver att det “finns många fördelar med bloggande men dessvärre också vissa nackdelar, varav en är att inlägg tenderar att förpassas till den virtuella historiens allra mest svåråtkomliga skrymslen”. “Därför”, fortsätter han, “kan det finnas en poäng med att länksamla några av dessa, företrädesvis de bättre, i ett specifikt inlägg.”

I detta inlägg inför “Swedish Dissident” nya kategorier i stället för hans vanliga etiketter, och lägger med dessa kategorier som underrubriker in länkar till sina bästa inlägg. Det hela fungerar, förklarar han, “dels som lite av en best of-lista, dels en pedagogisk uppspaltning av inte minst de böcker som jag har behandlat specifikt, och dels ett generellt innehållsligt urval”.

För att inte också detta inlägg ska försvinna i de svåråtkomliga skrymslena – ett problem som flitige nätdebattören “Den Väldige” pekar på i en kommentar – lägger han också ut detta inlägg som en särskild, lätt tillgänglig sida i högerkolumnen, och signalerar att denna kommer “uppdateras med nytt material efterhand”.

Här ska jag inte kommentera frågan om etiketterna och kategorierna. Jag har tidigare berört dess generella problematik i inlägg i “kategorin” Uncategorized, och likaledes flitige debattören “Kalle” (“Benge”, “BengeRunflak”, “Newfaceinhell”) har också kommit med viktiga synpunkter. I stället vill jag anföra min uppfattning att problemet med de svåråtkomliga skrymslena är obefintligt.

I flera av mina “okategoriserade” inlägg har jag berört just bloggande eller nätskrivande och -debatt i allmänhet (och jag funderar, à propos kategorifrågan, på att nu låta dem få en egen ny kategori). Jag har hävdat att jag bara ser fördelar och inga nackdelar med bloggande. Jag har anfört en rad skäl till att internätet idag är bättre för seriöst skrivande än tidningar, och att det inte är oförenligt med publikation i seriösa tidskrifter och i bokform.

Ett av de viktigaste skälen till att det är bättre än tidningar är att det när det gäller svåråtkomliga skrymslen enligt mig förhåller sig på rakt motsatt sätt till vad “Swedish Dissident” säger. Det är tvärtom tidningsartiklar som försvinner i den virtuella historiens svåråtkomliga skrymslen – för att inte tala om pappersinsamlingens eller mikrofilmarkivets.

Jag fördömer inte alls tidningarna helt och hållet; fortfarande skrivs naturligtvis en hel del bra i dem, och om tanke-, åsikts- och yttrandefrihetens motståndare och deras lobbyorganisationer mot förmodan lyckades stänga ned internätet vudde vi åter verkligen behöva dem. Men jag står fast vid att bloggen eller webbplatsen har alla de fördelar jag tidigare beskrivit. Och en av de största av dessa är faktiskt just att alla inlägg alltid kan hållas lätt tillgängliga, alltid lätt kan lyftas fram, alltid förbli aktuella och relevanta. Det enda som krävs är att man gör en innehållsförtecknings-sida.

Det är för mig förbluffande att inte fler gör det. Jag är till och med såvitt jag kan se fortfarande efter flera år ensam om det. Ingen har följt mitt exempel. De låter verkligen sina inlägg försvinna i de virtuella skrymslena. Jag finner det mycket beklagligt att de lägger ned så mycket tid och energi på ofta högkvalitativt skrivande och sedan gör resultaten så svårtillgängliga. Det är “jobbigt” och tidskrävande att rulla och klicka sig tillbaka i deras kategorier och på deras arkivsidor.

En innehållssida utesluter naturligtvis inte att man också gör en “best of“-sida. Men varför inte först av allt en komplett, systematiskt (enligt etiketterna eller kategorierna) uppställd innehållssida med rubriker och länkar? På en bra webbplats är alla inlägg bra eller tillräckligt bra, och läsare, som ofta har specialintressen, vill kunna hitta tillbaka och ha tillgång till alla artiklar, inte bara de allra bästa. Vad “Swedish Dissident” ser som ett problem är i själva verket lätt löst.

Det finns mycket att säga om bloggande, och eftersom jag kommit att ägna mig i stor utsträckning åt detta borde jag skriva mer om det. Andra, och verkliga, nackdelar kan finnas. Huvudinvändningen mot de argument jag framfört är alltid att bloggar och webbplatser inte har lika många läsare som tidningarna, alternativt att enskilda skribenters webbplatser inte har lika många läsare som tidningarnas. Att man måste nå ut, bli känd o.s.v., och att detta bara är möjligt genom tidningarna.

Det är glädjande när sådana synpunkter är uttryck för uppskattning av vad jag skriver här, men jag kan inte se att det är fråga om några tyngre vägande argument mot bloggandet. Mitt syfte med detta är helt enkelt att hålla vissa egna texter tillgängliga i ett på det sätt jag angivit lättåtkomligt format och i en design- och layoutmässigt lämplig inramning.

På detta sätt kan jag exempelvis när som helst, i olika sammanhang, hänvisa andra – kollegor, vänner och bekanta, läsare av mina övriga publikationer, medlemmar i diskussionsfora där jag medverkar, alla slags interlokutörer – till dem för uppbackning, exemplifiering och fördjupning, och de har omedelbart (med mobil uppkoppling i bokstavligaste mening och i verkligen alla sammanhang) tillgång till dem. Länkning underlättas naturligtvis också i all e-korrespondens.

Men därutöver hittar naturligtvis kontinuerligt allt fler läsare också själva till bloggen eller webbplatsen, och kan med hjälp av innehållssidan lätt orientera sig på den. Jag tillåter mig rentav att ifrågasätta om tidningarna verkligen kan sägas på längre sikt ge artiklar fler läsare. Om de inte längre behöver nästan omedelbart försvinna i pappersinsamlingen, mikrofilmsarkivet eller ohanterliga, gulnande privata klippsamlingar, försvinner de i alla fall hittills såvitt jag kan se i just den virtuella historiens skrymslen. De är visserligen inte alltid helt oåtkomliga, men ibland är de det, och ofta tycks de bara vara tillgängliga under en begränsad tid.

Framför allt: när de är tillgängliga, är de det definitivt inte lättare än blogginlägg – framför allt inte om bloggen till skillnad från tidningarna har en innehållsförteckning med länkar till allt publicerat material. Hur många läsare har gamla tidningsartiklar i deras ursprungliga publikationsform? Tidningsartikeln har tillfälligt fler läsare, under dagen för dess publikation och en kort tid därefter. Men på webbplatser upplagda på det sätt jag här rekommenderar kommer artiklarna alltid ha nya läsare.

Jag är naturligtvis väl medveten om att texter av den typ jag för det mesta skriver inte attraherar några särskilt stora mängder läsare. Jag har skrivit i tidningar, men inte heller där gjorde mina artiklar det, tror jag. Det ligger s.a.s. i sakens natur. Och det är i detta avseende ingen skillnad när det gäller böcker. Mina böcker är inte heller några bestsellers. De flesta – om än inte alla – av mina texter är sådana att de helt enkelt inte kan locka en storpublik, allaledes oavsett i vilket forum de publiceras.

Men på den här webbplatsen, liksom på mina andra, mer specialiserade, förblir texterna åtminstone alltid lätt åtkomliga. Många kan nå dem och förhoppningsvis ha glädje av dem. Artiklarna har, om det nu är viktigt att nå många läsare, utan tvekan många fler än mina gamla tryckta artiklar, och jag anser det alltså inte osannolikt att de nya jag publicerar kommer, över en längre tidsperiod, fortsätta nå läsare i större utsträckning än om tidningarnas nätupplagor publicerade dem. På de senare flimrar de under en kort tid förbi ett stort antal läsare, av vilka många inte i någon större utsträckning berörs. Här förblir de alltid till hands för dem som verkligen bör läsa och på djupet tillägna sig dem. Att akademiska texter får fler läsare här än i akademiska tidskrifter förefaller mig uppenbart, även om jag alltså inte ser någon motsättning mellan dessa publikationsformer.

Vad jag här sagt om mig själv gäller också “Swedish Dissident”. Allt hänger alltså på att bloggen eller webbplatsen är överskådlig och välorganiserad. Rubrikerna och länkarna på innehållsförtecknings-sidan kan naturligtvis också kompletteras med ingresser eller korta beskrivningar av artiklarna. Bloggen har på den punkt “Swedish Dissident” tar upp i själva verket en fördel i stället för en nackdel.

Liksom den har det på alla de andra punkter jag tagit upp i tidigare inlägg. Jag har här växlat mellan eller använt både benämningen “blogg” och benämningen “webbplats”. Jag är osäker på vilken man bör använda, och om var skiljelinjen mellan dem går eller snarare om det överhuvudtaget finns någon sådan. Det är för mig inte längre självklart att “bloggande”, med ordets konnotationer av dagboksskrivande (“blog” är ju en förkortning av “weblog”, och en “log” är “a regular or systematic record of incidents or observations”), är en lämplig beskrivning av vad “Swedish Dissident” ägnar sig åt, och, befarar jag, än mindre av vad jag, som är betydligt mindre aktualitetsorienterad, ägnar mig åt.

Men inget vedertaget verb finns mig veterligen ännu som motsvarar “webbplats”. “Nätskrivande”, som jag prövade ovan, känns för vagt och allmänt. Men vad verksamheten än ska kallas har den såvitt jag kan se inte några nackdelar utan bara fördelar.

Twitter

Jag har bara twittrat en gång. I det twittrandet frågade jag mig vad jag skulle twittra om, vad jag skulle använda Twitter till. Jag har ännu inte riktigt kommit på något bra svar på denna fråga.

Jag måste säga att jag tycker Twitter ger ett intryck som är precis lika ytligt och oseriöst som namnet låter. Det är svårt för mig att förstå hur inte minst journalister men även politiker plötsligt kunnat ägna sig i sådan ofattbar omfattning åt detta.

Facebook var bra med de funktioner det hade i början, enligt vad jag skriver på min Facebook-sida här i bloggen. Men Twitter saknar väl allt detta? För mig ser det ut att vara Facebook reducerat till status updates, och av kortaste slag.

Finns det inte något löjligt i att avsätta så mycket tid till att följa och skriva alla dessa ofta ogenomtänkta, triviala och föga briljanta oneliners? Det framstår som ett tyckarnas fåfänga spciala spel av inte sällan ängsliga signaler och markeringar, som ersätter eftertanke och fördjupad skriftlig framställning och kommunikation.

Men det är lätt att förhastat döma ut ny teknologi av detta slag. Jag kan ha missat någon vetting användning. Därför har jag lagt in Twitter-länkar under mina poster, och en länk i högerkolumnen till mitt Twitter-konto med den hittills enda enradingen.

Fenomenet Flashback

“DogDylan” rapporterar i en kommentar att de flesta Flashback-skribenter han varit i kontakt med tycker att detta forum “räcker för dem” och därför inte är intresserade av att skapa ett nytt. Eftersom jag flera gånger föreslagit att ett nytt forum bör skapas – eller snarare upprepat detta förslag från en av Flashbacks egna skribenter – av det skälet att jag inte tycker Flashback i dess helhet på något sätt motsvarar de bästa skribenternas nivå och kvalitet, svarar jag honom i form av detta nya, separata inlägg.

Flashback är helt enkelt alltför kloakartat. Jag har med viss utförlighet beskrivit detta med hänvisning till enskilda skribenter, texter, användarnamn, avatarer. Men även forumets allmänna design inbjuder till en karaktäristik av denna typ.

Vad är det första man ser när man kommer till Flashback? En bild av en cigarettrökande – råtta.

Den är infogad som en del i en logga med texten ”Flashback” i amerikansk 50-talsretrostil. Tillsammans med råttan sätter en popkulturell jukeboxestetik forumets ton.

Att detta svenska forum har ett engelskt namn är i sig signifikativt. Och vad syftar namnet på? 50-talets popkultur? Det förklaras ingenstans. Det är obegripligt och förefaller helt godtyckligt. Den allmänna designen får besökaren att tänka att man bara måste ha tyckt att det ”låter amerikanskt” och därför bra.

Den reklam som följer, i gräll orange färg, är helt anpassad till den ton som på detta sätt satts: ”Röka Kröka Göka”, ”När en last inte räcker”, ”Alla tillsatser för att göra eget snus och cigaretter”, ”Sexleksaker, kondomer m. m.”, ”Sifoner – Lustgas”, ”Vinsaker – Ölsaker”, ”Sexiga underkläder”.

Därefter kommer uppställningen av huvudkategorierna av delforum eller ämnesområden, som täcker allt mellan himmel och jord, högt och lågt, viktigt och oviktigt, utan urskillning. Först kommer ”Datorer, Teknik & Prylar”, följt av ”Droger”. På Flashback diskuteras kulturens, politikens, samhällsdebattens, historiens, filosofins, vetenskapens och religionens alla områden huller om bladder med ”Tripp- och rusrapporter”, ”Kändisskvaller”, ”Poker, spel och dobbel”, ”Tatuering och piercing”, ”Godis och snacks”, ”Hembränning och dryckestillverkning”, ”BDSM, fetischism, parafili och kinky sex”.

Det ska erkännas att det inte är någon extrem, kaotisk svåröverskådlighet och oordning som i tidningarnas nätupplagor, som dessutom har ännu mer – och mer påträngande – reklam och på det hela taget är oläsbara.

Men det är illa nog ändå. Detta är alltså den ram inom vilken läsaren sedan finner skribenter såsom Fittfitta, Knullkungen, Cuntsucker, Megaballen, Kommunistfittan, Drullknull och otaliga andra med liknande namn, och det språk och den stil som allt det han redan mött snabbt lett besökaren till att förvänta sig. Och det är alltså här vi också finner så mycket av de anonymitetskulturens missbruk som jag diskuterat i en lång rad inlägg och därför inte behöver säga något mer om här.

Allt detta är objektivt sett kloakmässigt. Det är inte jag som hittar på eller överdriver detta p.g.a. att jag ogillar åsikterna som framförs eller att jag kritiseras. Det handlar inte om någon smutskastning från min sida. Jag har aldrig uttalat mig ensidigt negativt om Flashback, eftersom mitt huvudsyfte från början har varit att värna yttrandefriheten, att lyfta fram Flashbacks grundidé, och framför allt dess många goda skribenter. Jag har skrivit utförliga svar på flera av deras viktiga inlägg i tråden om mig. Mitt syfte är ett helt annat än att svartmåla. Men ett nödvändigt led i just denna strävan har varit att peka på den smuts som alla som inte acklimatiserat sig i kloaken lätt kan se finns där. Det är fråga om ett verkligt problem, till och med alldeles oavsett åsikter. Att inte ens Flashbacks bästa skribenter inte alls eller inte i tillräcklig utsträckning tycks förstå det är allvarligt i flera avseenden.

Vad som är förvånande är dock kanske inte något av det jag här och tidigare beskrivit i sig. Internätet översvämmar ju precis som tidningarna, radio och TV av orgier i vulgaritet. Det är i stället det faktum att vi här, inom en av huvudkategorierna av delfora, Politik, finner några av Sveriges bästa politiska kommentatorer, som i kunskaper, insikter och ibland även stil och formuleringskonst (även om det i de sistnämnda avseendena, liksom ifråga om stavning, ofta slarvas just därför att detta forum inte ger tillräckliga incitament till att undvika det) åtminstone på flera viktiga områden är överlägsna samtliga i andra media verksamma. Annat än undantagsvis kommer på dessa områden ingen av de senare ens i närheten av de analyser som den tålmodige besökare som inte avskräcks av inramningen och kloakråttorna regelbundet kan finna i Flashbacks olika politikfora.

Nu kunde man visserligen säga att givet den allmänna debattens politisk-korrekta konfiguration och den intellektuella, ideologiska och filosofiska tomhet, uttömdhet, som de (skenbart) dominerande åsiktsriktningarna uppvisar, det inte krävs särskilt mycket för att hålla en högre nivå. Men faktum är att just detta sakernas tillstånd i viss mån bidrar till det beundransvärda hos Flashback-kommentatorerna. Jag påpekade i den diskussion där DogDylan deltog hans otroliga förmåga att vidmakthålla intresse för en mediadebatt – även i dess minsta skiftningar och detaljer – som i sig och i sak sällan förtjänar denna uppmärksamhet, men som det av andra skäl är värdefullt att kommentera på hans sätt. Detta gäller även andra Flashback-skribenter. Jag skulle aldrig kunna avsätta så mycket tid och energi för och skulle överhuvudtaget inte stå ut med att följa den så nära och i sådan utsträckning.

Naturligtvis invänder vissa här att just detta extraordinära intresse beror på perspektivlöshet, brist på andra, högre intressen, politisk nördighet, inskränkthet. Och så kan det naturligtvis vara i några fall. Men jag har sett tecken på att vi här har att göra med betydligt mer resursrika personer, som om de får utvecklas och mogna på rätt sätt kommer kunna prestera verkligt avancerad politisk analys just i ljuset av större intellektuella, historiska, kulturella sammanhang. Några behöver, som jag skrev om DogDylan, sättas i språk- och stilskola en tid, men de kommer såvitt jag kan se liksom han att klara den utmärkt.

Allt detta är det sant anmärkningsvärda med Flashback. Jag har flera gånger upprepat att jag i högsta grad respekterar Flashbacks grundidé och paroll, ”Yttrandefrihet på riktigt”. Utan tvekan skulle de skribenter jag nu än en gång försöker berömma svara att det är just därför att Flashback erbjuder detta som de skriver där. Men yttrandefrihet på riktigt finns ju på de flesta håll på internätet, det är hur lätt som helst att starta ett nytt forum, en blogg, en portal eller en nättidskrift. Det behöver inte ens kosta något.

Varför har Flashbacks skapare, som uppenbarligen har seriösa intentioner just på det område – avdelningen Politik – där vi finner de skribenter jag talar om, valt att fläska på med denna inramning, som inbjuder till kloakmässigt skrivande? Och hur kan de icke kloakmässiga skribenterna vara nöjda med det?

Jag har visserligen fortfarande inte läst särskilt mycket av de senare och följer inte ens de bästa trådarna – främst DogDylans ’Början på ett mediakrig om mångkulturen’ som jag sedan en tid lagt in en länk till på Links-sidan – helt regelbundet. Det kan naturligtvis vara så att det i verkligheten uteslutande är fråga om personer med dåligt omdöme som inte förstår hur de missbrukar sina talanger, och som kanske döljer eller (jag har tog upp denna möjlighet i den tidigare diskussionen här i bloggen) har för mig ännu icke upptäckta kloakmässiga sidor.

Men jag står tills vidare fast vid mitt första, spontana omdöme att det finns inte bara några utan många utmärkta skribenter på Flashback. Hur har det kunnat bli så att det anses fullt normalt bland sådana kompetenta, kvalificerade svenskar att föra seriösa politiska debatter – med förgreningar till den politiska filosofin, filosofin i övrigt, historien, kulturen – i denna inramning? Är detta något man nuförtiden helt enkelt måste acceptera och anpassa sig till?

Säkert skulle mina favoritsdebattörer svara att de når ut på Flashback, att de har mågna läsare. Och troligen har forumets skapare, trots de seriösa intentionerna, medvetet valt inramningen/designen och accepterat kloakmässigheten för att han eller hon tror sig få fler medlemmar och läsare på det sättet. Så tänker ju också kvällstidningarnas och radio- och TV-kanalernas redaktörer och ägare, cyniskt förstörande den folkliga kulturen och den kultur folkbildningen uppnått.

Oavsett orsaken är det utan tvekan riktigt att Flashback når ut och har många läsare. Jag har själv i något annat inlägg framhållit hur många visningar tråden om mediakriget har. Det är uppenbart inte bara att alltfler i den läsande allmänheten hittar fram till den och liknande trådar utan också att redaktörer i övriga media, ledarskibenter, kolumnister, och även ett växande antal akademiker och politiker gör det. Allt oftare kommenterar de Flashback. Några politiker skriver själva i forumet.

Men mot detta argument anför jag att det är uppenbart att den kloakmässiga omgivningen på Flashback gör att skribenterna inte når ut på det sätt de borde göra och borde önska, att deras bidrag till debatten inte får den tyngd och tas på det allvar de förtjänar. Flashback “räcker” inte alls för dem. Jag vidhåller av detta skäl och insisterar på att de bästa skribenterna bör skapa ett nytt forum, samtidigt som jag naturligtvis hoppas att Flashback kan förbättras.

Ett nytt forum av den typ jag förespråkat skulle automatiskt tvinga dem att skriva bättre, lägga ned mer omsorg på sina inlägg. De bör fortsätta skriva samma slags korta inlägg i snabb följd och i dialog med varandra som de nu skriver, men de kunde också lära sig (de som inte redan kan det) att skriva längre texter, reguljära artiklar. Forumet borde inte vara öppet för alla utan snarare en sajt mer liknande en portal eller en webbtidskrift, samtidigt som det fortfarande ger utrymme för den typ av diskussioner som skribenterna – och läsarna – är vana vid från Flashback.

Internet är inte bara orgier i smaklöshet. Det har också möjliggjort fora och sajter som inte bara är innehållsligt överlägsna utan också långt bättre designade och organiserade än de gamla tidningarna och många av de gamla tidskrifterna.

Internet är ju, som jag argumenterat i flera poster i ”kategorin” Uncategorized (och fler följer), på de flesta sätt överlägset som form för skrivande och publikation, fastän vi bara står vid början av utvecklingen av dess tekniska möjligheter i detta avseende. Och jag tänker här även på internetfora, som parallellt med enskilda personers och gruppers sajter är ett  av de största framstegen och genombrotten i den kvalificerade debattens och det intellektuella utbytets historia.

Jag har några gånger nämnt min mångåriga erfarenhet som medlem i ett slutet, modererat akademiskt e-forum. Den nya teknologin lämnar alla former av tidigare akademiskt intellektuellt utbyte bakom sig – seminariet, konferenspanelen, de akademiska tidskrifternas korta och långsamma debatter. Och detta gäller givetvis också debatten i allmänhet, inte bara den akademiska. Det intellektuella livet intensifieras och utbytet och kommunikationen får en helt ny precision. Allt naturligtvis under förutsättning att deltagarna förstår att rätt bruka denna den nya teknologins potential, och skapar former och kulturella mönster och normer för verksamheten som tillåter den att fullt förverkligas.

Det finns ingen som helst anledning att här nöja sig med något som påminner om en vanlig gammal sjaskig kvällsblaskas nätupplaga.