Jan Olof Bengtsson

Den begåvade kristne konservative forskaren, Russell Kirk-kännaren och debattören Joakim Förars i Åbo skriver följande kommentar till mitt upprop för stoppandet av Kalle Anka på julafton:

Joakim Förars

“Här tycker jag att du skjuter över målet. Mycket som med rätta är uppskattat har kommit från utlandet. Till och med en så svensk tradition som Lucia är av sydeuropeiskt ursprung, och julen är, åtminstone vad de värdefullare elementen beträffar, en judisk produkt som importerats från Mellanöstern. Jag kan inte se vad som är så osvenskt med Kalle Anka. Som underhållning (särskilt för barn) är det riktigt bra. Sedan är det en annan sak att det inte är en kulturprodukt i högre bemärkelse, det vill säga sådant som vidgar vår syn på livet och danar karaktären. Det finns rum också för det blott och bart underhållande.”

Till att börja med håller jag med om att Kalle Anka “som underhållning (särskilt för barn) är riktigt bra”. Jag skrev: “De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak.”

Detta är viktigt. Det är inte bara så att de gamla sagorna (begreppet “Kalle Anka” innefattar ju i detta sammanhang många fler Disneyproduktioner än bara Kalle Anka) från bröderna Grimm och andra givetvis är värdefulla i sig själva. De tidiga Disneyversionerna är inte heller dåliga i sin genre. Det finns förvisso, som Förars skriver, “rum för det blott och bart underhållande”.

När jag skrev att Kalle Anka på julafton “inte är, eller inte kan accepteras som, en ‘svensk tradition'”, var detta inte ett uttryck för någon inskränkt nationalistisk uppfattning om att endast sådant som är ursprungligen svenskt, “ursvenskt”, kan accepteras som svensk tradition. Den som följt denna blogg och läst vad jag skrivit i övrigt bör veta att jag helt tar avstånd från en sådan ståndpunkt. Hela bloggen är, och är avsedd att vara, ett vittnesbörd om att Sverige är en del av en större kultur och att många svenska traditioner har sitt ursprung i denna större kultur, att “mycket som med rätta är uppskattat har kommit från utlandet”.

I en lång rad inlägg har jag upprepade gånger också explicit tematiserat och insisterat på just detta, och skarpt avvisat inskränkt och ohistorisk kulturell nationalism (vilket givetvis, som jag också betonat, inte är detsamma som att förneka eller nedvärdera svensk egenart och svensk variation av den större, med andra länder gemensamma kulturen). Dessa inlägg är i själva verket så många att det är omöjligt för mig att leta upp alla nu och lägga in länkar här. Eftersom Förars nämner Lucia nöjer jag mig med att hänvisa honom några dagar tillbaka till vad jag postade den 13:e december, och ett år tillbaka till vad jag då postade på Lucia.

Jag säger inte att det är något “osvenskt” med Kalle Anka, och det är inte det jag menar. Även det tidiga Walt Disney Productions kunde alltså skapa värdefulla produkter, ja även amerikansk TV kan det ibland. Mitt argument är i stället att det är fel att Kalle Anka “blivit något som framför allt annat definierar den svenska julen”. De är när det blivit det, såsom idag är fallet, som det är “en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana”.

Vad jag säger är att en produkt av detta slag, en produkt som, som Förars riktigt konstaterar, “inte är en kulturprodukt i högre bemärkelse”, en produkt för vilken SVT betalar stora summor till det idag högst dubiösa PK-medieimperiet Walt Disney Company, “inte är”, inte förtjänar att vara, inte förtjänar att “accepteras som”, en “svensk tradition” som “framför allt annat definierar den svenska julen”, ses som det viktigaste i den, förknippas mer än något annat med den, överskuggar allt annat. I formuleringen “inte kan accepteras som” ligger just att saker som importeras från utlandet förvisso kan accepteras som svenska traditioner – ja, de kan rent av definiera den svenska julen – men att denna specifika produkt inte tillhör den kategorin.

Mot vad som idag är the Walt Disney Companys produkt, “Kalle Anka och hans vänner” som den väl egentligen heter, uppställde jag traditionellt svenskt julfirande såsom exemplifierat av julscenerna i Bergmans Fanny och Alexander.

Det är alarmerande att jag kunnat missförstås även av en person som Förars, på det sätt hans kommentar visar, när jag i uppropet hävdade att den stora, enhetliga och rikstäckande kampanj som krävs måste vara “baserad på en precis förståelse av problemets natur”. Med “precis förståelse” menade jag nämligen att man måste undvika inte minst, nej framför allt, just de felaktiga och bland de fåtaliga hittillsvarande kritikerna vanliga argument som Förars uppfattat det som att jag framför.

Förars har alltså helt missuppfattat mig. Det kan bara betyda att jag faktiskt uttryckte mig oklart. Jag förstår nu att i än högre grad sådana som – till skillnad från Förars – inte alls är förtrogna med vad jag skrivit i övrigt kan missförstå mig. Jag är tacksam för hans viktiga kommentar och ska överväga att förtydliga formuleringarna i uppropet.