Den frågan ställer Alexander Kieding efter att jag ännu en gång ifrågasatt hans skrivande på Facebook. För att hålla kontakt med folk, som en avancerad adressbok och som medium för korrespondens, och, i rimlig, begränsad omfattning, för att dela viktigt material från annat håll är Facebook bra. Man kan också skriva korta kommentarer till och föra vissa diskussioner om detta som delats. Men man kan inte skriva längre eller ens kortare originaltexter där av stort sakligt och/eller litterärt värde. För en person med mycket betydande talang, beläsenhet, allmän kultur, och tillräckligt väsentligt budskap är Facebook ett ovärdigt forum. Dess censur, övervakning, reklam och vulgärkaotiska blandning av allt mellan himmel och jord och mer därtill i flödet gör det till bortkastad tid att publicera seriösa texter där. Det ger ett billigt, trashigt intryck som strider mot Kiedings värderingar. McSkriv. Allt spolas ned i tidslinjens otillgängliga förflutnas avlopp.
Jag rekommenderade, som många gånger förr, Kieding att skriva för seriösa tidskrifter, inklusive sådana som finns på nätet, och/eller att fortsätta med den blogg han en gång hade. Men Kiedings svar är alltså att ifrågasätta huruvida folk fortfarande läser bloggar. Det var ett tag sedan jag skrev något om detta ämne, och Kiedings fråga gör att jag känner mig föranledd att upprepa, variera och eventuellt på någon punkt utveckla det jag tidigare – för flera år sedan – sagt i en rad inlägg, även om dessa fortfarande är lätt tillgängliga under Uncategorized i innehållsförteckningen här.
Just detta med lättillgängligheten är mitt huvudsakliga argument för bloggen eller den individuella, personliga sajten. Jag gör ingen skillnad mellan dessa: om jag gick över från WordPress till en egen sajt skulle det inte göra någon som helst skillnad ifråga om innehåll eller ens utseende. Fortsättningsvis talar jag dock för enkelhetens skull enbart om blogg.
Jag rekommenderar blogg därför att jag helt enkelt anser det vara en tekniskt överlägsen publikationsform. Man har full kontroll över texterna och kan alltid göra rättelser och förbättringar. Texterna kan samlas på ett ställe och göras lätt tillgängliga och åtkomliga genom ett överskådligt system med kategorier och innehållsförteckning. Kommentarfälten gör kommunikation och diskussion med läsare hur lätt som helst. I alla dessa avseenden är bloggen mycket bättre än de gamla tidningarnas nätupplagor och de nya nättidningarna, nättidskrifterna o.s.v. Bloggen är också oersättlig när det gäller vissa kortare, personliga meddelanden och en del andra kortare, informella texter. Den är den enda möjliga publikationsformen för works-in-progress, s.a.s. Inte minst är den, åtminstone hittills, oersättlig för ett av mina huvudsyften, nämligen att kommunicera medels bilder och i viss mån musik i kategorin Arts. Detta är lika viktigt för mig som mina egna texter. Ja, viktigare. Ofta skriver jag texter bara för att det ser bättre ut om bilderna ligger på litet avstånd från varandra, för att skapa större mellanrum mellan dem. Men även här gäller att bloggen är överlägsen inte därför att det är avgörande att många omedelbart eller ens på sikt “läser” dem, d.v.s. ser eller hör dem, utan därför att jag vill kunna ha dem samlade och lätt tillgängliga för hänvisningar, referenser, illustrationer och exemplifieringar i olika sammanhang.
I vilken utsträckning folk läser bloggar är enligt mig en underordnad fråga. Vad det för mig handlar om är alltså detta att hålla visst material lätt tillgängligt, så att jag när som helst vid behov kan hänvisa till det, ta fram det i mobilen, skicka länkar till det, dela det i sociala media. Själv läser jag överhuvudtaget inte mycket på nätet, av samma skäl som jag inte ser på TV: jag tror att det skarpa, kalla ljuset på skärmen – som man dessutom sitter mycket närmare än TV-skärmen – i stora doser är skadligt för ögonen, hjärnan, sinnes- och tankeskärpan, koncentrationsförmågan, minnet, ja det allmänna medvetandetillståndet (mobilens – eller vad det heter – lilla skärm är litet bättre). Jag skriver helst ut de längre texter jag vill läsa och tar med dem i pappersform till läsfåtöljen. Men jag sparar ibland länkar på datorn när jag inte, som i de individuella bloggarnas eller webbplatsernas fall, alltid vet var jag lätt kan återfinna det jag läst.
När jag startade denna blogg var det främst för detta syfte att hålla material av viss typ tillgängligt. Att jag började skriva så mycket originaltexter i bloggen berodde emellertid på att mina texter faktiskt lästes i så stor utsträckning som det visade sig att de gjorde, och att responsen i kommentarer och i annan form var så överväldigande positiv. Fastän det är olämpligt att publicera sig direkt i sociala media, kan de senare alltså användas för att dela och sprida de egna bloggtexterna liksom allt annat. Kombinationen av blogg och sociala media gör, uppfattar jag det som på basis av besöksstatistiken i bloggen, att bloggtexter fortfarande läses, och såtillvida är svaret alltså ja på Kiedings fråga.
Att antalet läsare inte är avgörande för mitt eget användande av bloggen hindrar givetvis inte att man också för många syften bör försöka nå många läsare. Och för detta specifika syfte, Kiedings syfte, är utan tvekan andra publikationsformer bättre. Men här är det väl fortfarande i viss mån de traditionella tidningarna, tidskrifterna och böckerna, och inte minst de nya större nätpublikationerna som man måste inrikta sig på, trots att de i många fall delar Facebooks svagheter i vad gäller design, reklam, vulgärkaos, ja kan vara ännu värre när det gäller sammanställning på samma plats med på olika sätt svaga texter av andra – som inte är vänner som på Facebook!
Detta legitima syfte att nå många läsare gör det inte acceptabelt att publicera värdefulla originaltexter på Facebook. Där når Kieding förvisso potentiellt ett icke obetydligt antal läsare: inte bara hans egna f.n. 1000 vänner, utan även alla dem som dessa i bästa fall i sin tur delar hans inlägg med. Men i verkligheten är antalet nådda läsare förstås mycket begränsat i jämförelse med den teoretiska potentialen. Många läser helt enkelt inte texterna på Facebook av de skäl jag nämnde, och eftersom de, som jag, helt enkelt inte använder Facebook med den frekvens och regelbundenhet som skulle krävas. Och andra tar inte texterna på det allvar de förtjänar även om de läser dem där.
Det finns ingen som helst motsägelse mellan blogg och dessa andra legitima och för det stora utnåendets syfte nödvändiga publikationsformer. Det är inte bara så att bloggtexter kan publiceras även i exempelvis nättidningar, vilket har skett med några av mina, och sammanställas för utgivning i traditionell bokform, något som kontinuerligt diskuteras framför allt när det gäller mina politiska inlägg.
Det är också så att bloggens för mig viktigaste funktion, närmast som ett slags exceptionellt användarvänligt arkiv, är relevant även för det som publiceras på annat håll. Det som gör bloggen överlägsen sådan publicering är som jag nämnde att detta kan vara svårt att överblicka, hitta, och hitta tillbaka till, även när det finns på internätet. Även för dessa texter kan bloggen tjäna syftet att göra dem lätt åtkomliga genom länkar, eller, om det fortfarande är fråga om publikationer som uteslutande är tillgängliga i traditionell pappersform, åtminstone lättare tillgängliga, genom en kontinuerligt uppdaterad förteckning över dem, av vetenskaplig bibliografityp. Jag har kontinuerligt postat inlägg i respektive relevant kategori här i bloggen som signalerar när jag publicerat mig på annat håll, inte bara i tryck utan även vid konferenser, inlägg med länkar och all relevant information. Det brister fortfarande när det gäller den systematiska förteckningen på sidan Publications, där mycket saknas av det tryckta och allt saknas om konferenser, men det är ju en brist som i princip är mycket lätt avhjälpt.
För att sammanfatta: ja, bloggar läses, eller åtminstone läses min blogg i en för mig meningsfull utsträckning. Men även om den inte gjorde det – i den mening Kieding avser – vore den för mig nödvändig. Jag vill föreslå Kieding att börja skriva för seriösa publikationer, traditionella eller på nätet, där han, i enlighet med vad som är hans vilja och mål, når ut till så många som möjligt – men att han också, parallellt med det, driver en egen personlig blogg som arkiv och genväg till allt han publicerar, ja även för information om annat viktigt som han gör och som är relevant för hans budskaps, hans värdefulla reflektioners och insikters och hans goda formuleringars spridning. Och anledningen till att jag vill föreslå detta är inte minst att jag själv vill kunna läsa Kieding i annan form och på annan plats än den för hans syften och i ljuset av hans resurser och potential otillåtligt slappa och billiga fejan. Man får inte använda fejan i större utsträckning och ta den på större allvar än den förtjänar. Här riskerar disproportion att ge ett löjligt intryck. Kiedings författarskap kräver en adekvat, stilfull inramning.
Under tio års tid har tankesmedjan Motpol analyserat, kritiserat och provocerat i den svenska samhällsdebatten. Ur en mångfald av infallsvinklar har man gisslat svensk kulturrelativism, migrationspolitik, jämställdhetsiver, vänsterradikalism och nyliberalism. Samtidigt har ambitionen funnits att erbjuda alternativa perspektiv – de flesta med utgångspunkt i den traditionella, i egentlig mening konservativa, högern. Bitsk kritik har varvats med eftertänksam spekulation och halsbrytande humor, rakt argumenterande debattartiklar med sakliga och resonerande texter.
Vernunftbetont, ohne Vorurteile, liberal, weltoffen – wer will das nicht sein? Diese Attribute werden gemeinhin der großen geistigen Bewegung der Aufklärung zugeschrieben. Doch so einfach liegen die Dinge nicht. Die Aufklärung war auch die Geburtsstunde eines ganz unbegründeten Vertrauens in den Menschen und die Möglichkeiten seiner Welterkenntnis, einer unerfreulichen Vorstellung von sozialer Symmetrie, aller Konzepte utopischer Zwangsbeglückung und damit der Totalitarismen. Kritiker der Aufklärung – nicht aus Prinzip, sondern weil sie ihre Augen nicht vor der Wirklichkeit verschließen – teilen deswegen nicht das optimistische Menschenbild oder die Vorstellung von der Machbarkeit aller Verhältnisse. Und einige von ihnen werden zu Gegenaufklärern. So wie der Historiker Karlheinz Weißmann in diesem Buch, das 60 Kolumnen von ihm enthält, die seit 2010 in der Jungen Freiheit erschienen sind.
Well before his death in 1933, Irving Babbitt had been internationally recognized as an American literary scholar and cultural thinker of unusual intellect, learning, and insight. Literature and life, he insisted, are indivisible. The study of literature must, in effect, become a discipline of ideas and imagination: a discipline that must distinguish between the significant and the insignificant, between literature with an ethical or moral center and literature subservient to the flux of relativism.
If you can’t stand Hillary Clinton, but wonder if you could vote for Donald Trump, you need to buy this book.
Jan Olof Bengtsson 
Recent Comments