Olle Bengtsson

DN frågar i en ny intervju Marine Le Pen om hennes förhållande till SD och om SD:s beslut 2014 att samarbeta med UKIP i vad som blev EFDD-gruppen i Europaparlamentet i stället för med vad som blev Front Nationals ENF-grupp. Man måste notera att Le Pen säger att hon ännu är upprörd, och att beslutet förändrade den tidigare goda relationen mellan partierna, manifesterad i samarbetet i partiet EAF (vars nationella medlemspartier, bl.a. Österrikiska Frihetspartiet och Geert Wilders’ parti i Nederländerna sedan blev de som ingick i ENF-gruppen). Men hon säger också att SD fortfarande “absolut är välkomna”, att hon är “beredd att sätta sig över besvikelsen och ta sig an framtiden”, och att hon inte givit upp hoppet om samarbete i “ett stort gemensamt projekt”.

Mattias Hans Karlsson svarar på fejan:

“SD har aldrig avbrutit något samarbete med Front National eller hoppat av några långt gångna planer på att bilda en gemensam grupp med dem i Europaparlamentet. Några sådana samarbeten och planer har inte funnits.

Vår ambition har länge varit att ha breda kontaktytor och förutsättningslösa samtal med många olika partier i Västvärlden, dels för att lära känna dem och dels för kunna dra lärdom av andras misstag och framgångar. Sådana samtal har förts även med Marine Le Pen.

När det gäller formaliserat samarbete och grupptillhörighet i Europaparlamentet, så har vi dock hela tiden varit tydliga (även gentemot Marine Le Pen) med att vår ledstjärna är en sammanhållen nordisk dimension och att göra gemensam sak med våra snarlika systerpartier i Danmark och Finland. I det fall detta inte skulle bli möjligt (vilket det tyvärr inte blev), så har vi varit tydliga med att vårt primära alternativ är att samarbeta med UKIP, som vi betraktar som den ledande euroskeptiska kraften i Europa.

Uppgiften i artikeln om att SD skulle ingått i en paneuropeisk partikonstellation tillsammans med Fronten är inte korrekt. SD som parti deltog aldrig i det samarbetet, det var endast Kent Ekeroth, som enskild parlamentariker. Vi valde aktivt att inte ansluta oss som parti.

Vårt samarbete med UKIP har vi aldrig behövt ångra. De har från första stund varit vänliga och respektfulla, de har givit oss ett enormt stöd i arbetet i Europaparlamentet, de har varit generösa med tilldelning av tjänster och talartid i kammaren, de har givit oss ett enormt breddat kontaktnät över hela Västvärlden och de gav oss en chans att skriva in oss i historien genom att ta in våra representanter som aktiva deltagare i 2000-talets viktigaste politiska händelse, Brexit-omröstningen. Att få en sådan påverkansmöjlighet på Europas framtid är något som de flesta mindre partier från mindre länder bara kan drömma om.

Jag har personligen träffat och samtalat med Marine Le Pen. Jag uppfattade henne som sympatisk, intelligent och stridbar. Under hennes ledning har partiet tagit enorma steg i rätt riktning och jag uppfattar henne som 100 % ärlig i sina ambitioner med att fortsätta att bredda och städa upp partiet. Det är dock fortfarande delvis oklart hur starkt det interna stödet egentligen är för hennes mer moderata linje och det är ett faktum att det fortfarande finns falanger och företrädare kvar inom Fronten som vi skulle ha svårt att samarbeta med. Detsamma gäller vissa andra partier som ingår i hennes grupp.

Jag önskar henne dock all lycka till med det fortsatta reformarbetet och ser ingen anledning till varför vi inte även i framtiden skulle kunna föra en konstruktiv dialog med såväl henne som andra tongivande europeiska ledare om Europas framtid och nationalstaternas bevarande.”

Det är ett bra och klargörande svar, även om jag inte förstår eller håller med om allt. Förespråkare för samarbete mellan SD och Front National tycktes missuppfatta nyheten som att den handlade om något nytt avståndstagande från Jimmie Åkessons sida, som Le Pen reagerade mot. Det hela blev därför en anledning till förnyat angrepp på Åkesson för anpassning till det hopplöst föråldrade och sammanbrytande svenska politiska och mediala etablissemanget. Men uttalandet från Le Pen, ett svar på en direkt fråga från DN, handlade om SD:s beslut efter EP-valet 2014.

Vad uttalandet visar är dock att Le Pen inte nåtts av några positiva signaler från SD:s sida om öppenhet för samarbete inför kommande mandatperioder. Faktum är att Åkesson visade sådan öppenhet i svenska media när han meddelade och förklarade beslutet att samarbeta med UKIP i EFDD i stället för med vad som skulle bli ENF – det var inte fråga om något definitivt avståndstagande. Det är beklagligt att detta tydligen inte tillräckligt kommunicerades också till Le Pen. Jag uttryckte ett önskemål om sådana signaler när jag, efter att i en rad inlägg i samband med förra EP-valet ha förespråkat samarbete med FN i vad som blev ENF (och att helst även UKIP skulle ingå där), konstaterade, och även hade viss förståelse för, att det ansågs omöjligt för SD i den dåvarande situationen.

Samarbetet i EFDD har utan tvekan varit en stor framgång för SD och har såvitt jag kunnat se skötts mycket bra av Peter Lundgren. Det har också varit en stor framgång för den gemensamma EU-kritiska saken. Men vad Karlssons svar inte tar i beaktande är den utsträckning i vilken situationen idag är en annan än vid EP-valet 2014, och framförallt hur annorlunda den kommer vara inför nästa val 2019. Karlsson nämner Le Pens reformering av partiet. Det är för mig oklart exakt vad han avser när han talar om falanger och företrädare som SD fortfarande skulle ha svårt att samarbeta med. Kan det verkligen fortfarande vara den genomsympatiske och -kultiverade tidigare vice ordföranden, advokaten och professorn i japanska språket och kulturen vid Université Lyon III, den från en familj, eller flera familjer, av framstående franska politiker, akademiker och näringslivsföreträdare stammande Bruno Gollnisch som avses?

I så fall kvarstår också risken att avståndstagandet snarare uppfattas som ett uttryck för ideologisk ytlighet och kulturell förflackning, ja, ännu en gång för det ensidiga och inskränkta fastklamrandet vid förståelsen av den svenska kulturella identiteten i specifikt nordiska termer, den ohistoriska distansen till det gemensamma europeiska arvet – det som gör att man överhuvudtaget tycks motvillig att samarbeta i EP, till och med för EU-motståndets syften, att man helst hade velat begränsa sig enbart till sina “snarlika systerpartier i Danmark och Finland” och undvara även UKIP och EFDD.

Det enda mer konkreta som detta vaga motstånd mot samarbete med FN – även från UKIP – tycktes handla om var ju det gamla, av media ständigt upprepade uttalandet av Jean-Marie Le Pen att “gaskamrarna är en detalj i andra världskriget”. Men efter att denne tydligen vägrat ta avstånd från uttalandet, och i stället klagat att “andra världskriget blivit en detalj i gaskamrarna”, har ju dottern nu gått till den spektakulära ytterligheten att utesluta sin egen far, partiets grundare och ledare under många årtionden, ur partiet!

En viktigare förändring än Marine Le Pens reform av sitt parti, som också ägt rum sedan 2014, är förstås att Brexit nu – delvis just tack vare det framgångsrika samarbetet i EFDD – är på gång. Dess genomförande kommer förvisso av flera skäl ta tid, men 2019 borde Storbritannien kanske kunna vara ute ur EU. Det innebär också att UKIP försvinner ur EP och EFDD. Den fråga man måste ställa sig är naturligtvis vad som då händer med EFDD. Det är i det perspektivet frågan om SD:s relation till FN nu måste ses. EFDD kan i och för sig, som Peter Lundgren nämner, räddas genom upptagande av nya medlemmar efter förlusten av sin största och helt dominerande. Men det är ju uppenbart för alla att Le Pen har rätt i att skillnaderna mellan EFDD och ENF är minimala. Hur kommer en fortsatt uppdelning i dessa två grupper kunna försvaras 2019? Det enda rimliga är att satsa på en förening av det återstående EFDD med ENF, så att den enade, kraftfulla storgrupp som var önskvärd men inte möjlig 2014 kan bildas.

Den tidigare oklara kommunikationen av SD:s hållning gentemot FN till trots finns ju alla möjligheter att nu börja visa öppenhet mot dem inför nästa mandatperiod. Le Pens uttalande borde föranleda ett nytt, konciliant och tillmötesgående uttalande från Åkesson om fördjupning av den “konstruktiva dialog” som Karlsson talar om, helst direkt till Le Pen själv. Det är något oklart vad den tidigare goda relation som Le Pen hänvisar till bestod i. Mikael Jansson och Björn Söder (?) hade såvitt jag minns kontakter med FN på ett tidigt stadium, men Karlsson förklarar att Kent Ekeroth endast som “enskild parlamentariker”, inte SD som sådant, var medlem av EAF. Innebörden av detta arrangemang är inte helt glasklar, men distinktionen är tydligen avgörande. Framhållas bör väl emellertid då att även UKIP tycks ha haft en “enskild parlamentariker” som var medlem i EAF och därmed samarbetade med FN.

Jag har mycket svårt att se vad som 2019 fortfarande skulle kunna motivera en fortsatt, från ENF skild grupp utan UKIP. I själva verket är skillnaderna mellan SD och FN på intet sätt större än dem mellan SD och UKIP. Alternative für Deutschland har – fullt avsiktligt, hoppas jag – visat vägen mot sammanslagningen genom att placera en EP-ledamot i vardera gruppen.

Karlsson säger att SD betraktat UKIP som “den ledande euroskeptiska kraften i Europa”. Men det kommer de alltså inte vara länge till. Det kommer i stället Marine Le Pen och hennes parti att vara. Redan i vår kan de ha blivit en “euroskeptisk” (jag föredrar givetvis formuleringen “EU-skeptisk”) kraft av långt större betydelse än Farage och UKIP varit. Att inför denna utsikt fortsätta markera mot Le Pens parti på det sätt Karlsson gör är tyvärr ett uttryck för en närsynt, föråldrad och irrelevant hållning som splittrar och försvagar det gemensamma europeiska EU-motståndet. Liksom SD hjälpte Nigel Farage till Brexit-segern, borde man nu på allt sätt stödja Le Pen inför det franska presidentvalet.

Behovet av den fördjupade analysen av den nya högern blir alltmer påträngande. En fråga som alltid kommer upp i detta sammanhang är den om den nya högerns relation till eller eventuella identitet med “neofascismen”. Själv har jag försökt hävda att den nya högern som sådan, eller sådan den utvecklats av Alain de Benoist och honom närstående tänkare, inte rimligen kan sägas vara neofascistisk.

Bland andra tänkare jag nämnt finns Alexander Dugin, som delvis anslutit sig till denna strömning, och vars “fjärde politiska teori” (The Fourth Political Theory är titeln på Dugins väl mest kända bok) genom själva sin benämning markerar ett avstånd till fascismen: liksom liberalismen och socialismen är den för honom en av de tidigare teorier som hans fjärde vill ersätta. Detsamma gäller den amerikanska nya högern hos Greg Johnson, vars mest lästa bok bär titeln New Right vs Old Right. Med “old right” avser han – terminologiskt egensinnigt och vilseledande – fascismen och nationalsocialismen, medan “new right” är det han själv, delvis i anslutning till den europeiska skolan, står för. Såväl de Benoist som Dugin och Johnson ger också utförliga förklaringar rörande de ideologiska skillnaderna här. Att beteckna en politisk-filosofisk riktning som så uttryckligt och emfatiskt laborerar med denna distinktion som neofascism ser jag som en politisk-polemiskt motiverad manöver av den typ som omöjliggör eller åtminstone allvarligt försvårar en kvalificerad och nyanserad diskussion.

Samtidigt har jag hävdat att det utan tvekan finns personer med fascistiska sympatier inom den nya högern – och då inte bara “neofascistiska” utan även så att säga “paleofascistiska”. Detta skapar förvisso ett avsevärt mått av tvetydighet, och bidrar till att förklara varför kritiker som inte närmare studerat den nya högern associerar den med “neofascism”. Även med förståelsen att den nya högern inte är neofascism är det svårt att se att exempelvis Daniel Friberg har rätt när han säger att fascismen helt enkelt är död sedan 70 år. I den nya högerns sammanhang, vid dess evenemang, i dess publikationer, återfinns också anhängare av den “tredje” politiska teorin i Dugins mening eller den “gamla högern” i Johnsons. Stor förvirring har nu uppstått här, och det vore tacknämligt om den nya högerns representanter själva kunde uttrycka sig på mer rättvisande och precist sätt om detta ovedersägliga sakförhållande. Det går inte att föra en meningsfull diskussion om den nya högern och fascismen och deras förhållande till varandra om det helt enkelt ska förnekas att den senare längre existerar.

Det finns ibland en märklig dubbelhet här. Den märks även hos Motgift, där man å ena sidan kan ondgöra sig över vänsterns och liberalernas avfärdande av dem (och andra nationalister) som fascister och nazister, men å den andra explicit försvarar just dessa ideologier. Är det inte fullt begripligt att kritiker inför sådan samtidig negation och affirmation talar om en “neofascism” som söker smuggla in åtminstone avsevärda delar av det gamla fascistiska idéinnehållet under nya beteckningar? Jonas De Geer, som en gång i en TV-debatt med Carl Rudbeck entydigt förnekade att tidskriften Salt var fascistisk, försvarar sedan länge uttryckligen fascismen, även om hans helhetliga åskådning inte kan begränsas till eller identifieras med den. Magnus Söderman kommer från Nordiska Motståndsrörelsen, “vitskjortorna”, som nu i helgen genomförde en stor demonstration i Stockholm, och han har såvitt jag kunnat höra inte omprövat den nationalsocialism som de idag väl ensamma bland svenska organisationer insisterar på att företräda. Liksom båda dessa har Dan Eriksson ett förflutet i Svenskarnas Parti, f.d. Nationalsocialistisk Front, och även om han ibland snarast framstår som libertarian har även han såvitt jag minns explicit försvarat och identifierat sig med fascismen och nationalsocialismen. Motgifts radiosändningar är ofta fulla av hyllningar av fascismens och nationalsocialismens ledare.

Här får man således inte intrycket att det är fråga om att föra fram en ny höger eller en fjärde politisk teori. Tvivel tycks bara ibland inställa sig såtillvida som man inte vill använda termerna fascism och nationalsocialism för den primära självbeteckningen och anser att detta vore ofördelaktigt, men ingenting tyder på att någon saklig ideologisk omprövning ägt rum. Att så inte skett bekräftas av att man just nu förefaller ha det närmaste samarbete med NMR, vilket ju omedelbart upphäver effekten av terminologisk revision. Och det bekräftas väl även av att det partipolitiska engagemanget i SvP överförts till det europeiska partiet Alliance for Peace and Freedom, under ledning av Forza Nuovas Roberto Fiore. Det är förstås begripligt att fascismen och nationalsocialismen idag, och inte bara terminologiskt, uppfattas som otillräckliga i dessa sammanhang, att man vill ta in andra och nya ideologiska komponenter, i ljuset av den förändrade historiska situationen och den stora mängd nya, för den historiska fascismen okända politiska sakfrågor som tillkommit och som man i stor utsträckning måste ägna sig åt. Men det kan inte sanningsenligt sägas att dessa äldre ideologier avfärdas som ohållbara och inaktuella. En intellektuellt vederhäftig diskussion av Motgift blir omöjlig om man inte kan analysera dem i termer av fascismen i vid mening, som åtminstone en viktig historisk beståndsdel av deras ideologi.

Men är den nya ideologiska formation det är fråga om en specifik “neofascism”? Här måste man till att börja med konstatera att både fascismen och nationalsocialismen snabbt genomgick en dramatisk ideologisk utveckling och förändring efter andra världskriget, ja redan mot slutet av detta krig. Såtillvida är en neofascism förhanden redan på 40- och 50-talet. Jag tror man kan gå så långt som att säga att man helt enkelt övergav nationalismen. Vad som sägs vara Roger Griffins essentiella definition av fascismen som en lära om “nationens pånyttfödelse” tycker jag framstår som irrelevant för dessa strömningar såtillvida som den gamla nationalstaten inte längre stod i centrum på det sätt den gjorde det för Mussolini och Hitler. När Patrik Ehn på Identitär Idé tidigare i höst gav en översikt av europeiska partier “höger om högern” (återigen ett missvisande uttryck) gjorde han också en tillbakablick på de tidigare fascistiska politikernas nysatsningar efter kriget, bland annat Per Engdahls och Oswald Mosleys. Vad som nu stod i centrum var Europa: Engdahls rörelse kunde omtalas som “Malmö-internationalen”, och Mosley försökte – begreppsligt problematiskt – tänka sig hela kontinenten som en nation. Ett tydligt uttryck fick denna ideologiska förändring hos den amerikanske spenglerianen och Europaromantikern Francis Parker Yockey.

Även de mer distinkt nationalsocialistiska tänkarna efter kriget slog in på denna väg (den ursprungliga tyska nationalsocialismen laborerade också med olika visioner av ett enat Europa, men bara under mer eller mindre strikt tysk hegemoni). Såtillvida som NMR bygger på denna vidareutveckling och transformation av nationalsocialismen under andra hälften av 1900-talet, hos företrädare – signifikativt nog ingen av dem tysk – som Savitri Devi, George Lincoln Rockwell (som kallade sin självbiografi This Time the World), Colin Jordan, William Pierce och Povl Riis-Knudsen, är inte heller denna organisation nationalistisk i den äldre meningen, utan endast i den annorlunda och mycket allmänna betydelsen av vad som i USA kallas “white nationalism”, ett försvar för de vita folken överhuvudtaget, för den vita rasen. Karaktäristiskt är att man tar avstånd från användandet av den svenska flaggan och förespråkar en ny nordisk statsbildning; det nationsbegrepp som ingår i deras ideologiska självbeteckning är därmed, till skillnad från den ursprungliga tyska nationalsocialismens, i vissa avseenden ett annat än den historiska nationalismens. I vilken utsträckning NF/SvP också byggde på dessa förändringar kan jag inte helt bedöma, men mitt intryck är att åtminstone SvP i högre grad återgick till den nationalstatsbaserade politiken, i linje med den frambrytande nya populismen.

Detta är bakgrunden. Vad som med större rätt än den nya högern kan betecknas som neofascism genomgick grundläggande förändringar. Det gör det naturligtvis lättare att sammanföra den med den nya högern och har säkert bidragit till att så skett. Och varken i Europa, USA eller Sverige blir det lättare att se skillnaderna när den personella blandningen i alla fora blir ständigt alltmer omfattande. Inte minst i den amerikanska alt-right-rörelsen blir fascistiska referenser allt vanligare. “Fashy” är ett nytt och starkt positivt värdeladdat ord, och man driver hejdlöst med krigets liberala och kommunistiska segrares historieskrivning och tabun. Ur ett yttrandefrihetsperspektiv kan det förvisso ha en del poänger, givet det katastrofala, protototalitära läget i främst Europa i detta avseende, men det finns ofta något i tonen och jargongen som känns oroväckande omoget.

Richard Spencers bild av Donald Trump som “the Napoleon of the current year” börjar förlora den ironiska nyans som jag först uppfattade att den ägde, när andra nästan på fullaste allvar tycks hylla Trump som “God-Emperor” och bejaka en ny caesarism, som givetvis med nödvändighet måste anta de moderna varianternas karaktäristiska former. Man kan förvisso hävda att den konstitutionella ordningen redan är upphävd eller förstörd av det korrupta systemet i USA, som kommit att kontrolleras av krafter som konstitutionen aldrig tog eller kunde ta i beaktande och reglera. Man kan hävda att en auktoritär presidentmakt, som så länge arbetat i denna förstörelses tjänst, ja som är en produkt av upphävandet, möjliggjord av förstörelsen, i stället, med rätt president, kan vara ett nödvändigt medel att avskaffa detta system. Det gör till och med libertarianska debattörer. Men detta kräver åtminstone en medvetenhet om de principiella frågeställningarna och problemen rörande den moderna caesarismen som sådan, och inte minst i just vår tid. I frånvaro av diskussion av dem vältrar alltför lätt, och på historiskt välbekant sätt, den konservativa insikten om nödvändigheten av den starka staten och dess frihet från exempelvis globalkapitalet över i något annat. Bilden av Trump som en amerikansk Caesar är förstås överdriven även när den uppmålas av hans motståndare, och det blir än mer verklighetsfrämmande när, som det verkar, vissa alt-rightare vill se honom som en ny Hitler.

I Sverige har även Motpol, som till skillnad från Motgift i hög grad specifikt bygger på den nya högerns tänkande, börjat påverkas av denna utveckling. Allt tycks blandas med allt, alla med alla, i det snabbt växande ideologiska fältet bortom SD. Vad som kunde synas vara elementära distinktioner försvinner eller blir betydelselösa i den enade front som på kort tid etablerats genom samarbete mellan inte bara Motgift och NMR, utan också mellan dessa och Motpol/Right On, och exempelvis Ingrid Carlqvist. De tycks alla utan urskillning medverka i varandras mycket många nätradioprogram och vid varandras evenemang.

På senaste Identitär Idé talade förutom Friberg och Ehn även Carlqvist och Eriksson. Söderman var ävenledes närvarande, liksom SvP:s före detta partiledare Stefan Jacobsson och Daniel Höglund. De gav inte personligen något osympatiskt intryck, och de är ju så kallade historierevisionister som så att säga inte ställer sig bakom de brott nationalsocialismen anklagats för. Men frågorna om hur deras politiska åskådning är relaterad till den nya högern inställde sig givetvis oundvikligen. Organisationen Nordisk Ungdom, som hällt grisblod på Raoul Wallenberg-minnesmärket i Stockholm, var representerad. Dess företrädare gav också ett helt normalt intryck, men det förblir ett faktum att den helt sanslöst frånstötande grisblodsaktionen visar att deras värderingar är förkastliga och deras omdöme obefintligt. Det är svårt att förstå hur denna organisation fortfarande kan existera, att de inte inser att de aldrig kommer tas på allvar när de gjort något sådant, att det är bortkastat arbete att fortsätta, att det bara är att lägga ned och börja om med något annat. Hur är det möjligt att inte inse det?

Talade gjorde också skribenten på Motpols engelskspråkiga upplaga Right On, likaledes nye redaktören på Fribergs förlag Arktos, amerikansk-iraniern Jason Reza Jorjani från New Jersey Institute of Technology, som i ett märkligt föredrag, med frekventa hänvisningar till Himmlers Ahnenerbe, tycktes argumentera för att den uppenbarligen även för politiska syften och krigföringssyften avgörande parapsykologiska forskningen kräver någonting åtminstone i närheten av just fascismens organisk-hierarkisk-korporativistiska stat. Jorjani vill i övrigt ge ett distinkt iranskt perspektiv på världshändelserna, vilket är välkommet. Men detta perspektiv tycks förvrängas av en märklig tolkning av Zarathustra och hela den persiska traditionen i termer av Spenglers faustianism och Guillaume Fayes arkeofuturism.

För mig som delvis och i viss mening ser fascismen från “andra hållet”, från ett historiskt perspektiv skilt från efterkrigstidens liberalisms och socialisms, är det naturligtvis välkommet att den rigida, historielösa låsningen vid fascismen, vad man kan kalla den “fascismbarriär” som länge hotat att avskilja oss från mänsklighetens hela tidigare historia och kultur, bryts ned. Det har länge varit nödvändigt att diskutera inte minst vad som ledde fram till fascismen och nationalsocialismen, alltifrån första världskriget och Versailles, med ny urskillning, och att därmed förstå att de “segrande” ideologierna och makterna inte utgör något hållbart alternativ. Denna diskussion har naturligtvis förts av konservativa historiker, men den har inte fått tillräcklig uppmärksamhet, i synnerhet inte i Sverige. Idag är samhällsutvecklingen sådan att den inte längre borde gå att undvika.

Vad jag efterlyser här är till att börja med endast terminologisk klarhet baserad på korrekta analyser och nödvändiga distinktioner. Jag har alltså föreslagit att den nya högern inte är neofascistisk, och försökt argumentera för värdet av dess delsanningar och för en av kritisk urskillning präglad dialog med den. Man kan med fog säga att de Benoist, Dugin och Johnson har en jämförelsevis positiv uppfattning om fascismen. Det är inte tillräckligt för att göra dem till fascister. Deras av egen kritisk urskillning präglade diskussion av fascismen är inte oviktig: från mitt perspektiv måste givetvis fascismen – en stor, bred, typisk, tidsenlig och länge dominerande politisk strömning under 1900-talet – bland annat kunna brytas upp i olika beståndsdelar som kan bedömas separat och i nytt historiskt ljus, i ett djupare och större perspektiv. Så som exempelvis Tage Lindbom gjorde vid några tillfällen, och var en av de få som kunde göra, som hade tillräcklig distans för att kunna göra. Det simplistiska utmålandet av fascismen en bloc som den Absoluta Ondskan tjänar som vi nu ser, och alltid lätt borde ha kunnat förutse, inte ens sitt eget syfte.

Men den pågående rapprochement vi tycks stå inför med inte bara vad som kanske är rimligt att kalla den egentliga neofascismen utan också “paleofascismen” och nationalsocialismen i åtminstone delar av den nya högern bekräftar givetvis nödvändigheten av den kritiska urskillningen i behandlingen även av denna senare. Under de omständigheter jag här beskrivit kommer det bli svårt att fortsätta förneka riktigheten av den neofascistiska beteckningen, och jag är inte säker på att de företrädare för den nya högern jag nämnt längre ser det som ett problem. Insikten om frånvaron av de djupare analyserna av den västerländska moderniteten inte bara hos liberalerna och socialisterna, utan även hos den nya högern, aktualiseras på nytt sätt.

SD har nu alltså valt att förespråka en folkomröstning om NATO-medlemskap. Det synes därmed vara detta man åtminstone i första hand önskar och prioriterar i denna fråga. Man signalerar att man, om folkomröstningen kommer till stånd, ska kampanja för nej, och ställa partiets ekonomiska resurser till nej-sidans förfogande. Men också att vad man med största plötslighet och märklig emfas förklarar vara de “många” partiföreträdare och medlemmar som är för NATO-anslutning ska tillåtas avvika från denna linje och försvara sin motsatta ståndpunkt.

Det återstår att se om partiet kommer göra något för NATO-motståndet som sådant efter detta nya förslag, innan frågan om folkomröstningen avgjorts. Och i så fall vad. Kommer Björn Söder, Mikael Jansson, Roger Richtoff och Jeff Ahl fortsätta upprepa sina utmärkta argument mot NATO?

Mattias Karlsson är i alla fall inte helt ovillig till diskussion. I en kommentar på Facebook till mitt där delade inlägg Åkesson och NATO ställer han (19/10) följande frågor. Jag har besvarat dem där, men upprepar och vidareutvecklar p.g.a. ämnets vikt svaren även här. Karlsson skriver:

“Är en fortsättning av hittillsvarande smyganslutning till Nato utan större genomgripande debatt alternativt ett enskilt riksdagsbeslut i endera riktningen bättre än att det svenska folket en gång för alla får avgöra frågan i en folkomröstning?

Om inte, vilka ytterligare alternativ finns det?

Till saken hör att SD:s parti- och principprogram ända sedan grundandet har stipulerat att vi skall verka för fler folkomröstningar i stora och viktiga frågor.

Är inte frågan om en eventuell Nato-anslutning en sådan fråga?

Flera mätningar, interna såväl som externa, har visat att en majoritet av SD:s väljare och medlemmar är för ett Nato-medlemskap. Om det mot förmodan skulle bli så att Nato-frågan inte avgörs genom ett enskilt beslut av en tillfällig riksdagsmajoritet, utan frågan istället överlämnas till det svenska folket genom en folkomröstning, borde SD då belägga en majoritet av sina medlemmar med munkavle alternativt stämpla en majoritet av sina medlemmar som avfällingar och utesluta dem?

Om inte, vilka andra alternativ finns det i ett sådant scenario?”

Man hoppas att den första frågan springer ur en bestående, uppriktig övertygelse om riktigheten av partiets gällande ståndpunkt rörande NATO, som med en välvillig tolkning kan antas ligga till grund för Åkessons utspel härom veckan. D.v.s. man är, med denna tolkning, säker på att folket en gång för alla skulle rösta mot ett medlemskap. Och därför menar man att det med en folkomröstning finns bättre utsikter för partiets linje än vad som skulle vara fallet med fortsatt arbete för en riksdagsmajoritet som sätter stopp för NATO-anslutningen.

Är en sådan säkerhet berättigad? Den NATO-kritiska opinionen tycks just nu växa något, men inför en folkomröstning skulle folket i stor utsträckning vara utlämnat åt det ofantliga “västliga” mediamaskineriets ytterligare intensifierade bearbetning. Det var inte länge sedan media och de gamla partier som på senare år låtit sig värvas av NATO-lobbyn kunde peka på att opinionen rörde sig i deras riktning. Riksdagsbeslut mot anslutning, uppnått efter fortsatt kontinuerlig opinionsbildning och påverkan på de vacklande partierna, är givetvis ur partilinjens perspektiv bättre än att en tillfällig folkmajoritet en gång för alla avgör frågan till förmån för anslutning. T.o.m. fortsatt smyganslutning är bättre än det senare. Därmed är även den andra frågan besvarad: något ytterligare alternativ behövs inte, SD bör arbeta för att riksdagen fortsatt motsätter sig anslutning. Det aktivt opinionsbildande ledarskap detta alternativ kräver måste kompromisslöst exponera och kritisera den pågående smyganslutningen, och större genomgripande debatt måste dras igång och kontinuerligt vidmakthållas och förstärkas.

Ja, partiets program har från början förespråkat fler folkomröstningar i stora och viktiga frågor. Karlsson synes mena att om en fråga är stor och viktig ska partiet förespråka folkomröstning i den. Men det kan omöjligen vara innebörden. Logiken håller inte. Anledningen till att Karlsson ser det som mindre önskvärt att en riksdagsmajoritet avgör frågan tycks vara att en sådan majoritet är tillfällig. Men vilken är här den principiella skillnaden mot folkomröstningar? De få svenska folkomröstningarna uppvisar små majoriteter, som efter omröstningarna väl ganska snabbt försvunnit: en opinion som ändrat sig. Och framför allt gäller ju att ett parti överhuvudtaget inte kan låta sin politik i alla stora och viktiga frågor bestämmas enbart av vad en tillfällig majoritet av folket tycker.

För ett år sedan gick partiet ut med ett upprop för folkomröstning om invandringen. I det fallet var det ju helt osannolikt att man skulle behöva lägga ned sitt motstånd mot den nuvarande invandringspolitiken p.g.a. en oönskad majoritet. Kravet uppfattades därför som uppenbart, entydigt och uteslutande ett riskfritt sätt att vinna seger för den egna linjen.

Men innebörden av kravet på hänskjutande av en fråga till folkomröstningsinstitutet är väl rent principiellt budskapet att partiet, i det fall den tillfälliga majoriteten röstar mot dess linje, åtminstone praktiskt-politiskt kommer acceptera detta och ändra sin linje i överensstämmelse med resultatet. I det nu aktuella fallet är utgången på helt annat sätt än tidigare osäker. SD erbjuder sig i realiteten därmed s.a.s. att överge sitt NATO-motstånd om en tillfällig majoritet önskar anslutning. Partiet skulle lämna ordet till de “många” företrädare som nu alltså plötsligt sägs vara för anslutning och för vilka det i den eventuella folkomröstningskampanjen, enligt rubriken på Åkessons inlägg i SvD, kommer vara “fritt fram” att driva sin egen, mot partiets stridande linje.

Även Karlsson och Åkesson måste ju se att risken inte är lika obefintlig som i invandringsfrågan. Denna gång skulle det inte alls bara handla om att formellt och på beslutsmässigt avgörande sätt erhålla den självklara bekräftelsen på folkopinionens överensstämmelse med partilinjen. Därför sänder tvärtom det nya utspelet, även utan den oroväckande proklamationen av “samvetsfrihet” för avvikarna, den beklagliga signalen att partiet numera är öppet och oavgjort i frågan.

En viktig likhet finns dock mellan invandringsfrågan och NATO-frågan. Varje djupare och mer omfattande analys av den senare i relation till SD:s helhetliga politik och allmänna mål och vision visar att den lika litet som den förra är en sådan där partiet med bevarad grundläggande identitet och profil kan acceptera att utslag som går emot den etablerade linjen.

Att betrakta det förhållandet att en fråga är stor och viktig som i sig ett tillräckligt kriterium för att partiets hållning i den ska avgöras genom folkomröstning är absurt. Och NATO-frågan är alldeles för stor och viktig för att partiet i rådande opinionsläge ska kunna önska ett avgörande på detta sätt. Dessutom har frågan, eller borde den ha, en helt annan betydelse för SD och dess essentiella identitet än kärnkrafts-, EU- och EMU-frågorna hade för de andra partierna. Mitt svar på Karlssons tredje fråga är nej.

Karlssons frågor aktualiserar alla det större problemet rörande det politiska ledarskapets roll i demokratin. Å ena sidan har vi det faktum att ett partis politik förvisso kan radikalt förändras genom att folk med andra åsikter blir medlemmar, får förtroendeuppdrag, och med tiden tar över partiet. Å andra sidan har vi det Paula Bieler brukar insistera på, nämligen att alla har rätt till andra åsikter, men att de inte har rätt att vara medlemmar i och i synnerhet inte företrädare för ett parti. När Karlsson använder uttryck som ”belägga med munkavle” och ”stämpla som avfällingar” får han det att låta som olidliga diktatoriska inskränkningar, svartmålningar, utrensningar. Finns det inte en risk att vissa här associerar till partiledningens tidigare åtgärder mot ett stort antal medlemmar, och vill hävda att det i dessa fall var fråga om mindre avvikelser än hos NATO-anhängarna? Ja, att uteslutningarna rentav kan tänkas ha påverkat det interna majoritetsförhållandet bl.a. i just NATO-frågan?

Men oavsett hur man bedömer dessa fall gäller givetvis på det principiella planet att partiledningen har rätt rörande nödvändigheten av åsiktsmässig gränsdragning och krav på uppslutning kring partilinjen. D.v.s. av den typ av åtgärder som Karlsson i detta fall, när han, med Åkesson, vill acceptera avvikelsen, plötsligt beskriver i starkt negativa termer. Ledarskap och styrning måste ju balansera de tillfälliga opinionerna, ett parti blir meningslöst om det bara är en tom form som fylls med vilka ståndpunkter som helst beroende på vad majoriteten av medlemmar, av partiets väljare som inte är medlemmar, eller av folket som helhet för tillfället tycker. Ett parti måste ju stå för något, ha en tydlig egen vilja, uppvisa en distinkt åskådningsmässig profil, ryggrad, kärna. Det måste självt driva frågor och aktivt bilda opinion.

Mitt svar på den fjärde frågan är därför att partiledningen, inte bara inför en folkomröstning utan redan nu, oavsett folkomröstning, bör vidta åtgärder av det slag vi här talar om mot partiföreträdare som inte följer partilinjen. D.v.s. att den bör utöva den typ av ledarskap som inte minst Karlsson själv i andra sammanhang brukar prestera. Och eftersom jag således, omformulerat i de positiva termer Karlsson själv använder i andra fall, svarar ja på den fjärde frågan, blir mitt svar på den femte att inget alternativ är nödvändigt i ett folkomröstningsscenario.

Det är viktigt att notera att Karlsson inte själv tror på möjligheten av en folkomröstning om NATO: “Om det mot förmodan skulle bli så att Nato-frågan…överlämnas till det svenska folket genom en folkomröstning”, skriver han. Och på sin egen Facebook-tidslinje tillägger han samma dag i en uppdatering: “Tyvärr tror jag…inte att det kommer att bli någon folkomröstning då de etablerade partierna inte gillar direktdemokrati särskilt mycket.” (I denna uppdatering avslöjar han också att bara “en knapp handfull personer offentligt protesterat” mot utspelet, något som är mycket signifikativt och högst anmärkningsvärt.) Detta tvivel är en av de saker som faktiskt kan föranleda en mindre välvillig tolkning av utspelets syfte. En än viktigare sådan sak är att Karlsson samtidigt visar att han ingalunda är så säker på att de etablerade partierna befinner sig i strid med folkviljan i den aktuella frågan som den välvilliga tolkningen av utspelet enligt ovan måste förutsätta att han är. De befinner sig enligt Karlsson endast “sannolikt” i strid mot den!

Av de här anförda skälen befarar jag att utspelets verkliga syfte kan vara att möjliggöra ett nedtonande av SD:s motstånd mot NATO-medlemskap, ett tillmötesgående av NATO-vänliga väljare, de nu plötsligt “många” NATO-vänliga företrädarna och den föregivet NATO-vänliga “majoriteten” av medlemmar, såväl som den framtida regeringssamarbetspartnern M och det månghövdade atlantistiska mediamonstret.

Vill man inte helt enkelt “bli av med” en fråga som inte bara kommit att uppfattas som potentiellt partisplittrande utan också som opinionsmässigt känslig? Kommer partiet ens s.a.s. kampanja för folkomröstningen? Kommer det nu inte bara, när det pressas i frågan, hänvisa till att man vill ha folkomröstning och att man då, inför den, skulle kampanja för nej? Samtidigt som de “många” företrädarna och “majoriteten” av medlemmar kommer vara fria att inte delta i den nej-kampanjen eller rentav att motarbeta den och kampanja för ja? Riskerar vi inte att få folkomröstningsförespråkande i stället för NATO-motstånd – och inte ens det självklart i någon större utsträckning eller som någon särskilt högt prioriterad fråga?