Karlsson och NATO

SD har nu alltså valt att förespråka en folkomröstning om NATO-medlemskap. Det synes därmed vara detta man åtminstone i första hand önskar och prioriterar i denna fråga. Man signalerar att man, om folkomröstningen kommer till stånd, ska kampanja för nej, och ställa partiets ekonomiska resurser till nej-sidans förfogande. Men också att vad man med största plötslighet och märklig emfas förklarar vara de “många” partiföreträdare och medlemmar som är för NATO-anslutning ska tillåtas avvika från denna linje och försvara sin motsatta ståndpunkt. Det återstår att se om partiet kommer göra något för NATO-motståndet som sådant efter detta nya förslag, innan frågan om folkomröstningen avgjorts. Och i så fall vad. Kommer Björn Söder, Mikael Jansson, Roger Richtoff och Jeff Ahl fortsätta publicera nya, lätt varierade versioner av sin gamla debattartikel?

Det återstår att se. Mattias Karlsson är i alla fall inte helt ovillig till diskussion. I en kommentar på Facebook till mitt där delade inlägg Åkesson och NATO ställer han (19/10) följande frågor. Jag har besvarat dem där, men upprepar och vidareutvecklar p.g.a. ämnets vikt svaren även här. Karlsson skriver:

“Är en fortsättning av hittillsvarande smyganslutning till Nato utan större genomgripande debatt alternativt ett enskilt riksdagsbeslut i endera riktningen bättre än att det svenska folket en gång för alla får avgöra frågan i en folkomröstning?

Om inte, vilka ytterligare alternativ finns det?

Till saken hör att SD:s parti- och principprogram ända sedan grundandet har stipulerat att vi skall verka för fler folkomröstningar i stora och viktiga frågor.

Är inte frågan om en eventuell Nato-anslutning en sådan fråga?

Flera mätningar, interna såväl som externa, har visat att en majoritet av SD:s väljare och medlemmar är för ett Nato-medlemskap. Om det mot förmodan skulle bli så att Nato-frågan inte avgörs genom ett enskilt beslut av en tillfällig riksdagsmajoritet, utan frågan istället överlämnas till det svenska folket genom en folkomröstning, borde SD då belägga en majoritet av sina medlemmar med munkavle alternativt stämpla en majoritet av sina medlemmar som avfällingar och utesluta dem?

Om inte, vilka andra alternativ finns det i ett sådant scenario?”

Man hoppas att den första frågan springer ur en bestående, uppriktig övertygelse om riktigheten av partiets gällande ståndpunkt rörande NATO, som med en välvillig tolkning kan antas ligga till grund för Åkessons utspel härom veckan. D.v.s. man är, med denna tolkning, säker på att folket en gång för alla skulle rösta mot ett medlemskap. Och därför menar man att det med en folkomröstning finns bättre utsikter för partiets linje än vad som skulle vara fallet med fortsatt arbete för en riksdagsmajoritet som sätter stopp för NATO-anslutningen.

Jag är inte säker på att en sådan säkerhet är berättigad. Den NATO-kritiska opinionen växer nu och visar i vilken utsträckning man ser igenom propagandan, men inför en folkomröstning skulle folket i stor utsträckning vara utlämnat åt det ofantliga “västliga” mediamaskineriets ytterligare intensifierade bearbetning. Det var inte länge sedan media och de gamla partier som på senare år låtit sig värvas av NATO-lobbyn kunde peka på att opinionen rörde sig i deras riktning. Riksdagsbeslut mot anslutning, uppnått efter fortsatt kontinuerlig opinionsbildning och påverkan på de vacklande partierna, är givetvis ur partilinjens perspektiv bättre än att en tillfällig folkmajoritet en gång för alla avgör frågan till förmån för anslutning. T.o.m. fortsatt smyganslutning är bättre än det senare. Härmed är även den andra frågan besvarad: något ytterligare alternativ behövs inte, SD bör enligt min mening arbeta för att riksdagen fortsatt motsätter sig anslutning. Det aktivt opinionsbildande ledarskap detta alternativ kräver måste kompromisslöst exponera och kritisera den pågående smyganslutningen, och större genomgripande debatt måste dras igång och kontinuerligt vidmakthållas.

Ja, partiets program har från början förespråkat fler folkomröstningar i stora och viktiga frågor. Men det innebär inte att logiken i den tredje frågan håller. Karlsson synes mena att innebörden är att om en fråga är stor och viktig ska partiet förespråka folkomröstning i den. Men det kan omöjligen vara innebörden. Anledningen till att Karlsson ser det som mindre önskvärt att en riksdagsmajoritet avgör frågan tycks vara att en sådan majoritet är tillfällig. Men vilken är här den generella skillnaden mot folkomröstningar? Där visar ju de få svenska exemplen på små majoriteter, som efter omröstningarna väl ganska snabbt försvunnit: en opinion som ändrat sig. Och framför allt gäller ju att ett parti överhuvudtaget inte kan låta sin politik i alla stora och viktiga frågor bestämmas av vad en majoritet av folket för tillfället tycker.

För ett år sedan gick partiet ut med ett upprop för folkomröstning om invandringen. I det fallet var det ju helt osannolikt att partiet skulle behöva lägga ned sitt motstånd mot den nuvarande invandringspolitiken p.g.a. en oönskad majoritet. Kravet uppfattdes därför som uppenbart, entydigt och uteslutande ett riskfritt sätt att vinna seger för den egna linjen.

Men innebörden av kravet på hänskjutande av en fråga till folkomröstningsinstitutet är väl rent principiellt budskapet att partiet, i det fall den tillfälliga majoriteten röstar mot partiets linje, åtminstone praktiskt-politiskt kommer acceptera detta och ändra sin linje i överensstämmelse med resultatet. I det nu aktuella fallet är utgången på helt annat sätt osäker. SD erbjuder sig därmed s.a.s. att överge sitt NATO-motstånd om en tillfällig majoritet önskar anslutning. Partiet skulle lämna ordet uteslutande till de “många” företrädare som nu alltså plötsligt sägs vara för anslutning och för vilka det i den eventuella folkomröstningskampanjen, enligt rubriken på Åkessons inlägg i SvD, kommer vara “fritt fram” att driva sin egen, mot partiets stridande linje.

Även Karlsson och Åkesson måste ju se att risken inte är lika obefintlig som i invandringsfrågan. Denna gång skulle det inte alls bara handla om att formellt och på beslutsmässigt avgörande sätt erhålla den självklara bekräftelsen på folkopinionens överensstämmelse med partilinjen. Därför sänder tvärtom det nya utspelet, även utan den oroväckande proklamationen av “samvetsfrihet” för avvikarna, den beklagliga signalen att partiet numera är öppet och oavgjort i frågan.

En viktig likhet finns dock mellan invandringsfrågan och NATO-frågan. Varje djupare och mer omfattande analys av den senare i relation till SD:s helhetliga politik och allmänna mål och vision visar att den lika litet som den förra är en sådan där partiet med bevarad grundläggande identitet och profil kan acceptera att utslag som går emot den etablerade linjen.

Att betrakta det förhållandet att en fråga är stor och viktig som i sig ett tillräckligt kriterium för att partiets hållning i den ska avgöras genom folkomröstning är absurt. Och NATO-frågan är alldeles för stor och viktig för att partiet i rådande opinionsläge ska kunna önska ett avgörande på detta sätt. Dessutom har frågan, eller borde den ha, en helt annan betydelse för SD och dess essentiella identitet än kärnkrafts-, EU- och EMU-frågorna hade för de andra partierna.

Karlssons frågor aktualiserar den större frågeställningen om det politiska ledarskapets roll i demokratin. Å ena sidan har vi det faktum att ett partis politik förvisso kan radikalt förändras genom att folk med andra åsikter blir medlemmar, får förtroendeuppdrag, och med tiden tar över partiet. Å andra sidan har vi det Paula Bieler brukar insistera på, nämligen att alla har rätt till andra åsikter, men att de inte har rätt att vara medlemmar i och i synnerhet inte företrädare för ett parti. När Karlsson använder uttryck som ”belägga med munkavle” och ”stämpla som avfällingar” får han det att låta som olidliga diktatoriska inskränkningar, svartmålningar, utrensningar. Finns det inte en risk att vissa här associerar till partiledningens tidigare åtgärder mot ett stort antal medlemmar, och vill hävda att det i dessa fall var fråga om mindre avvikelser än hos NATO-anhängarna? Ja, att uteslutningarna rentav kan tänkas ha påverkat det interna majoritetsförhållandet bl.a. i just NATO-frågan?

Men oavsett hur man bedömer dessa fall gäller givetvis på det principiella planet att partiledningen har rätt rörande nödvändigheten av åsiktsmässig gränsdragning och krav på uppslutning kring partilinjen. D.v.s. av den typ av åtgärder som Karlsson i detta fall, när han, med Åkesson, vill acceptera avvikelsen, plötsligt beskriver i starkt negativa termer. Ledarskap och styrning måste ju balansera de tillfälliga opinionerna, ett parti blir meningslöst om det bara är en tom form som fylls med vilka ståndpunkter som helst beroende på vad majoriteten av medlemmar, av partiets väljare som inte är medlemmar, eller av folket som helhet för tillfället tycker. Ett parti måste ju stå för något, ha en tydlig egen vilja, uppvisa en distinkt åskådningsmässig profil, ryggrad, kärna. Det måste själv driva frågor och aktivt bilda opinion.

Mitt svar på den fjärde frågan är att det för mig är självklart att partiledningen, inte bara inför en folkomröstning utan redan nu, bör vidta åtgärder av det slag vi här talar om mot partiföreträdare som inte följer partilinjen. D.v.s. att den bör utöva den typ av ledarskap som inte minst Karlsson själv i andra sammanhang brukar prestera. Och eftersom jag således, omformulerat i de positiva termer Karlsson själv använder i andra fall, svarar ja på den fjärde frågan, blir mitt svar på den femte att inget alternativ för mig är nödvändigt i ett folkomröstningsscenario.

Det är viktigt att notera att Karlsson inte själv tror på möjligheten av en folkomröstning om NATO: “Om det mot förmodan skulle bli så att Nato-frågan…överlämnas till det svenska folket genom en folkomröstning”, skriver han. Och på sin egen Facebook-tidslinje tillägger han samma dag i en uppdatering: “Tyvärr tror jag…inte att det kommer att bli någon folkomröstning då de etablerade partierna inte gillar direktdemokrati särskilt mycket.” (I denna uppdatering avslöjar han också att bara “en knapp handfull personer offentligt protesterat” mot utspelet, något som utan tvekan är signifikativt och högst anmärkningsvärt.) Detta tvivel är en av de saker som faktiskt kan föranleda en mindre välvillig tolkning av utspelets syfte. En än viktigare sådan sak är att Karlsson samtidigt visar att han ingalunda är så säker på att de etablerade partierna befinner sig i strid med folkviljan i den aktuella frågan som den välvilliga tolkningen av utspelet enligt ovan måste förutsätta att han är. De befinner sig enligt Karlsson endast “sannolikt” i strid mot den!

Av de här anförda skälen befarar jag att utspelets verkliga syfte kan vara att möjliggöra ett nedtonande av SD:s motstånd mot NATO-medlemskap, ett tillmötesgående av NATO-vänliga väljare, de nu plötsligt “många” NATO-vänliga företrädarna och den föregivet NATO-vänliga “majoriteten” av medlemmar, såväl som den framtida regeringssamarbetspartnern M och det atlantistiska mediamonstret.

Vill man inte helt enkelt “bli av med” en fråga som inte bara kommit att uppfattas som potentiellt partisplittrande utan också som opinionsmässigt känslig? Kommer partiet ens s.a.s. kampanja för folkomröstningen? Kommer det nu inte bara, när det pressas i frågan, hänvisa till att man vill ha folkomröstning och att man då, inför den, skulle kampanja för nej? Samtidigt som de “många” företrädarna och “majoriteten” av medlemmar kommer vara fria att inte delta i den nej-kampanjen eller rentav att motarbeta den och kampanja för ja? Riskerar vi inte att få folkomröstningsförespråkande i stället för NATO-motstånd – och inte ens det självklart i någon större utsträckning eller som någon särskilt högt prioriterad fråga?

1 Response to “Karlsson och NATO”


  1. 1 RB November 1, 2016 at 10:00 pm

    Den brittiska folkomröstningen och de därmed sammanhängande turerna kring Brexit fick mig att fundera lite över det här med folkomröstningar. Det hade jag inte riktigt gjort innan.

    Låt oss hypotetiskt och godtyckligt anta att det under en socialistisk mandatperiod blir så att socialdemokraterna får för sig att höja bensinskatten och lyckas driva igenom detta. När valet så småningom närmar sig blåser det dock borgerliga vindar igen, och Moderaterna lanserar “sänkt bensinskatt” som en av sina valfrågor, vilket också genomdrivs under den kommande mandatperioden då man blir största parti. Få personer skulle i ett sådant läge kritisera M för att man inte “respekterar S beslut”. Man kan kritisera beslutet i sig, men i allmänhet så accepterar man själva fenomenet med att ett beslut man ändras. Det är en del av det parlamentariska arbetet, och det är inga konstigheter med det. När det kommer till folkomröstningar blir dock läget ett helt annat, även för så kallade rådgivande sådana. Plötsligt förväntas man “acceptera folkets beslut”, utan vidare protester, och saken ska antas vara avgjort för lång tid framåt. Men tänker man efter lite så inser man ju att det både i fallet med det vanliga parlamenteriska beslutsfattandet och med folkomröstningar ligger till så att det är folket som bestämmer. Det är visserligen i praktiken inte riktigt lika fritt att välja exakt vad man vill i det första fallet, men i sista hand har ändå folket möjlighet att till parlamentet välja in exakt de representanter det vill. Slutsatsen måste då för mig bli: Politiska partier har ingen skyldighet att följa majoritetens vilja efter en rådgivande folkomröstning. Lika lite som M måste acceptera att bensinskatten en gång för alla nu är höjd eftersom S har drivit igenom det under en annan mandatperiod.

    Det är visserligen ofta klokt att beakta folkviljan, men politiska partier har ingen principiell skyldighet att anpassa partiprogrammet efter folkviljan. Politiska partier är till för att representera grupper och åsikter inom folket, inte majoritetens åsikt som sådan. Folket har fel ibland, och det har eliten också.

    Mot bakgrund av detta måste min slutsats bli:

    1. Ska man ha folkomröstningar så måste de vara beslutande. Då slipper man frågan om man ska respektera resultatet, och vem det i så fall är som avlägger detta löfte och hur länge det gäller, Man ska sedan kunna ha en ny omröstning om samma sak, om man vill, möjligen efter en viss tidsperiod. Vill man ha rådgivning och inte beslut så finns det opinionsmätningar att tillgå. Är det så jämnt att felmarginalen i dessa spelar roll, så skulle ju en verklig omröstning ändå antagligen bara visa att “det är jämnt”.

    2. Det ska krävas en större mängd namnunderskrifter för att få till en omröstning. På så sätt kan folkomröstningen bli folkets sätt att korrigera en politisk elit vars beslut ej harmonierar med folkviljan. Men det ska alltså kosta, om inte blod, så i alla fall svett och tårar för att få möjligheten att göra denna röst hörd.

    Alltså i detta fall: När det gäller invandringsfrågan skulle man kunna hävda att de politiska besluten sedan årtionden i viss mån gått på tvärs med folkviljan, och kräva en omröstning, vilket med “mitt” system skulle kräva namnunderskrifter först. När det gäller NATO och säkerhetspolitiken gäller ju inte detta. Vi är ju inte med så varför protestera? Varför väcka björnen?

    RB


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi