Olle Bengtsson

DN frågar i en ny intervju Marine Le Pen om hennes förhållande till SD och om SD:s beslut 2014 att samarbeta med UKIP i vad som blev EFDD-gruppen i Europaparlamentet i stället för med vad som blev Front Nationals ENF-grupp. Man måste notera att Le Pen säger att hon ännu är upprörd, och att beslutet förändrade den tidigare goda relationen mellan partierna, manifesterad i samarbetet i partiet EAF (vars nationella medlemspartier, bl.a. Österrikiska Frihetspartiet och Geert Wilders’ parti i Nederländerna sedan blev de som ingick i ENF-gruppen). Men hon säger också att SD fortfarande “absolut är välkomna”, att hon är “beredd att sätta sig över besvikelsen och ta sig an framtiden”, och att hon inte givit upp hoppet om samarbete i “ett stort gemensamt projekt”.

Mattias Hans Karlsson svarar på fejan:

“SD har aldrig avbrutit något samarbete med Front National eller hoppat av några långt gångna planer på att bilda en gemensam grupp med dem i Europaparlamentet. Några sådana samarbeten och planer har inte funnits.

Vår ambition har länge varit att ha breda kontaktytor och förutsättningslösa samtal med många olika partier i Västvärlden, dels för att lära känna dem och dels för kunna dra lärdom av andras misstag och framgångar. Sådana samtal har förts även med Marine Le Pen.

När det gäller formaliserat samarbete och grupptillhörighet i Europaparlamentet, så har vi dock hela tiden varit tydliga (även gentemot Marine Le Pen) med att vår ledstjärna är en sammanhållen nordisk dimension och att göra gemensam sak med våra snarlika systerpartier i Danmark och Finland. I det fall detta inte skulle bli möjligt (vilket det tyvärr inte blev), så har vi varit tydliga med att vårt primära alternativ är att samarbeta med UKIP, som vi betraktar som den ledande euroskeptiska kraften i Europa.

Uppgiften i artikeln om att SD skulle ingått i en paneuropeisk partikonstellation tillsammans med Fronten är inte korrekt. SD som parti deltog aldrig i det samarbetet, det var endast Kent Ekeroth, som enskild parlamentariker. Vi valde aktivt att inte ansluta oss som parti.

Vårt samarbete med UKIP har vi aldrig behövt ångra. De har från första stund varit vänliga och respektfulla, de har givit oss ett enormt stöd i arbetet i Europaparlamentet, de har varit generösa med tilldelning av tjänster och talartid i kammaren, de har givit oss ett enormt breddat kontaktnät över hela Västvärlden och de gav oss en chans att skriva in oss i historien genom att ta in våra representanter som aktiva deltagare i 2000-talets viktigaste politiska händelse, Brexit-omröstningen. Att få en sådan påverkansmöjlighet på Europas framtid är något som de flesta mindre partier från mindre länder bara kan drömma om.

Jag har personligen träffat och samtalat med Marine Le Pen. Jag uppfattade henne som sympatisk, intelligent och stridbar. Under hennes ledning har partiet tagit enorma steg i rätt riktning och jag uppfattar henne som 100 % ärlig i sina ambitioner med att fortsätta att bredda och städa upp partiet. Det är dock fortfarande delvis oklart hur starkt det interna stödet egentligen är för hennes mer moderata linje och det är ett faktum att det fortfarande finns falanger och företrädare kvar inom Fronten som vi skulle ha svårt att samarbeta med. Detsamma gäller vissa andra partier som ingår i hennes grupp.

Jag önskar henne dock all lycka till med det fortsatta reformarbetet och ser ingen anledning till varför vi inte även i framtiden skulle kunna föra en konstruktiv dialog med såväl henne som andra tongivande europeiska ledare om Europas framtid och nationalstaternas bevarande.”

Det är ett bra och klargörande svar, även om jag inte förstår eller håller med om allt. Förespråkare för samarbete mellan SD och Front National tycktes missuppfatta nyheten som att den handlade om något nytt avståndstagande från Jimmie Åkessons sida, som Le Pen reagerade mot. Det hela blev därför en anledning till förnyat angrepp på Åkesson för anpassning till det hopplöst föråldrade och sammanbrytande svenska politiska och mediala etablissemanget. Men uttalandet från Le Pen, ett svar på en direkt fråga från DN, handlade om SD:s beslut efter EP-valet 2014.

Vad uttalandet visar är dock att Le Pen inte nåtts av några positiva signaler från SD:s sida om öppenhet för samarbete inför kommande mandatperioder. Faktum är att Åkesson visade sådan öppenhet i svenska media när han meddelade och förklarade beslutet att samarbeta med UKIP i EFDD i stället för med vad som skulle bli ENF – det var inte fråga om något definitivt avståndstagande. Det är beklagligt att detta tydligen inte tillräckligt kommunicerades också till Le Pen. Jag uttryckte ett önskemål om sådana signaler när jag, efter att i en rad inlägg i samband med förra EP-valet ha förespråkat samarbete med FN i vad som blev ENF (och att helst även UKIP skulle ingå där), konstaterade, och även hade viss förståelse för, att det ansågs omöjligt för SD i den dåvarande situationen.

Samarbetet i EFDD har utan tvekan varit en stor framgång för SD och har såvitt jag kunnat se skötts mycket bra av Peter Lundgren. Det har också varit en stor framgång för den gemensamma EU-kritiska saken. Men vad Karlssons svar inte tar i beaktande är den utsträckning i vilken situationen idag är en annan än vid EP-valet 2014, och framförallt hur annorlunda den kommer vara inför nästa val 2019. Karlsson nämner Le Pens reformering av partiet. Det är för mig oklart exakt vad han avser när han talar om falanger och företrädare som SD fortfarande skulle ha svårt att samarbeta med. Kan det verkligen fortfarande vara den genomsympatiske och -kultiverade tidigare vice ordföranden, advokaten och professorn i japanska språket och kulturen vid Université Lyon III, den från en familj, eller flera familjer, av framstående franska politiker, akademiker och näringslivsföreträdare stammande Bruno Gollnisch som avses?

I så fall kvarstår också risken att avståndstagandet snarare uppfattas som ett uttryck för ideologisk ytlighet och kulturell förflackning, ja, ännu en gång för det ensidiga och inskränkta fastklamrandet vid förståelsen av den svenska kulturella identiteten i specifikt nordiska termer, den ohistoriska distansen till det gemensamma europeiska arvet – det som gör att man överhuvudtaget tycks motvillig att samarbeta i EP, till och med för EU-motståndets syften, att man helst hade velat begränsa sig enbart till sina “snarlika systerpartier i Danmark och Finland” och undvara även UKIP och EFDD.

Det enda mer konkreta som detta vaga motstånd mot samarbete med FN – även från UKIP – tycktes handla om var ju det gamla, av media ständigt upprepade uttalandet av Jean-Marie Le Pen att “gaskamrarna är en detalj i andra världskriget”. Men efter att denne tydligen vägrat ta avstånd från uttalandet, och i stället klagat att “andra världskriget blivit en detalj i gaskamrarna”, har ju dottern nu gått till den spektakulära ytterligheten att utesluta sin egen far, partiets grundare och ledare under många årtionden, ur partiet!

En viktigare förändring än Marine Le Pens reform av sitt parti, som också ägt rum sedan 2014, är förstås att Brexit nu – delvis just tack vare det framgångsrika samarbetet i EFDD – är på gång. Dess genomförande kommer förvisso av flera skäl ta tid, men 2019 borde Storbritannien kanske kunna vara ute ur EU. Det innebär också att UKIP försvinner ur EP och EFDD. Den fråga man måste ställa sig är naturligtvis vad som då händer med EFDD. Det är i det perspektivet frågan om SD:s relation till FN nu måste ses. EFDD kan i och för sig, som Peter Lundgren nämner, räddas genom upptagande av nya medlemmar efter förlusten av sin största och helt dominerande. Men det är ju uppenbart för alla att Le Pen har rätt i att skillnaderna mellan EFDD och ENF är minimala. Hur kommer en fortsatt uppdelning i dessa två grupper kunna försvaras 2019? Det enda rimliga är att satsa på en förening av det återstående EFDD med ENF, så att den enade, kraftfulla storgrupp som var önskvärd men inte möjlig 2014 kan bildas.

Den tidigare oklara kommunikationen av SD:s hållning gentemot FN till trots finns ju alla möjligheter att nu börja visa öppenhet mot dem inför nästa mandatperiod. Le Pens uttalande borde föranleda ett nytt, konciliant och tillmötesgående uttalande från Åkesson om fördjupning av den “konstruktiva dialog” som Karlsson talar om, helst direkt till Le Pen själv. Det är något oklart vad den tidigare goda relation som Le Pen hänvisar till bestod i. Mikael Jansson och Björn Söder (?) hade såvitt jag minns kontakter med FN på ett tidigt stadium, men Karlsson förklarar att Kent Ekeroth endast som “enskild parlamentariker”, inte SD som sådant, var medlem av EAF. Innebörden av detta arrangemang är inte helt glasklar, men distinktionen är tydligen avgörande. Framhållas bör väl emellertid då att även UKIP tycks ha haft en “enskild parlamentariker” som var medlem i EAF och därmed samarbetade med FN.

Jag har mycket svårt att se vad som 2019 fortfarande skulle kunna motivera en fortsatt, från ENF skild grupp utan UKIP. I själva verket är skillnaderna mellan SD och FN på intet sätt större än dem mellan SD och UKIP. Alternative für Deutschland har – fullt avsiktligt, hoppas jag – visat vägen mot sammanslagningen genom att placera en EP-ledamot i vardera gruppen.

Karlsson säger att SD betraktat UKIP som “den ledande euroskeptiska kraften i Europa”. Men det kommer de alltså inte vara länge till. Det kommer i stället Marine Le Pen och hennes parti att vara. Redan i vår kan de ha blivit en “euroskeptisk” (jag föredrar givetvis formuleringen “EU-skeptisk”) kraft av långt större betydelse än Farage och UKIP varit. Att inför denna utsikt fortsätta markera mot Le Pens parti på det sätt Karlsson gör är tyvärr ett uttryck för en närsynt, föråldrad och irrelevant hållning som splittrar och försvagar det gemensamma europeiska EU-motståndet. Liksom SD hjälpte Nigel Farage till Brexit-segern, borde man nu på allt sätt stödja Le Pen inför det franska presidentvalet.