Olle Bengtsson

Arten av det problem jag tagit upp i mina inlägg om abrahamismen, och i synnerhet dess vikt och djup, tydliggörs ytterligare genom signaturen “RB:s” kommentar till det svar till honom som jag gav titeln Esoterismens omtolkning. Han konstaterar till att börja med att han ägnar sig åt en tolkning av bibeln, och betonar det okontroversiella i detta: “En omtolkning är ju egentligen bara en ny tolkning. Man är inte nöjd med den gamla, och gör en egen.” Så långt håller jag med; denna princip är okontroversiell, och det är inte den jag vänder mig mot. Vad jag ifrågasätter är riktigheten av den specifika esoteriska tolkning, med anspråk på historisk riktighet, som RB – eller Rudolf Steiner – gör. Det är en sak att försvara Steiners åskådning. Det är en annan att påstå – eller hålla med Steiner om – att denna åskådning är bibelns.

RB frågar: “Vad menar du egentligen med den ursprungliga abrahamismen? Menar du att bibeln har en otvetydig innebörd när det gäller de frågor som du tar upp? Eller syftar du på några tolkningar som just du har stort förtroende för? Det är rätt viktigt för mig att veta om jag ska förstå vad det är jag har att förhålla mig till.” Med den ursprungliga abrahamismen menar jag de genomgående och centrala särdrag – så genomgående och centrala att det kanske också kan kallas grunddrag – som jag tog upp i de tidigare inläggen, med början i Spiritual Enlightenment in the West och The Abrahamitic Worldview. Ja, jag menar att bibeln har en otvetydig innebörd när det gäller dem, vilket emellertid inte betyder att det inte finns andra drag, andra inslag i bibeln som motsäger dem, inslag som rent religionsfenomenlogiskt inte särskiljer abrahamismen från andra traditioner, eller de av mig försvarade traditionerna – något jag ju särskilt tematiserat i de senasate inläggen, alltifrån det om uppståndelsen. Vad jag hävdar är m.a.o. att den tolkning, den förståelse av särdragen jag kort beskrev, har entydigt stöd i de bibliska texterna och inte rimligen kan ifrågasättas.

RB fortsätter: “Självklart kan man tänka sig att många som var delaktiga i den abrahamitiska / judiska ‘rörelsen’ före Kristi födelse hade (minst sagt) begränsad insikt i vad denna rörelse egentligen syftade till, men det betyder ju inte att det inte fanns ett högre syfte med hela saken, och att detta syfte var just det som jag redogjorde för i min kommentar.” Jag menar att de huvudsakliga, relativt sena skaparna och sammanställarna av de bibliska texterna hade en klar insikt i vad “rörelsen egentligen syftade till”, att det var de som definierade just detta, om än med de oklara moment i eskatologin som vi finner redan i de äldsta texterna och som sedan ytterligare utvecklas, accentueras och blir dominerande i apokalyptiken, såväl den judiska som den kristianska. Det är en orimlig tolkning att säga att syftet är det Steiners spekulativa esoterism, som uppenbart strider mot de centrala bibliska textställena, säger att det är.

RB fortsätter: “Vad visste Abraham själv kan man fråga sig. Som jag ser det lydde han ett slags påbud från en makt som han litade på, men att han därmed skulle ha haft någon egentlig förståelse för vad som skulle hända kring år 0, och dettas betydelse för mänskligheten, det är jag inte så säker på.” Det enda vi kan utgå från här är vad de bibliska texterna, tillkomna långt efter den tid då Abraham sägs ha levt, säger om denne. De inordnar honom i en vid dessa senare tidpunkter väl utvecklad och förstådd historieteologi som motsvarar de av mig urskilda särdragen. Den förståelse av vad som senare hände, som gav upphov till en ny tideräkning, motsvarade inte Steiners. Tolkningar delvis liknande hans hade undertryckts redan i den långa processen av den nytestamentliga kanons fixering.

RB ifrågasätter vidare mitt påståede att Steiners uppfattning om syndafallet som ett nedstigande i materien är fullständigt obiblisk. Här har han entydigt fel, och även hans egna formuleringar uppvisar motsägelsen mellan de bibliska texterna och hans tolkning. Exempelvis talar han, i överensstämmelse med bibeln, om skapelsen – som ju inkluderar skapelsen av människan – som föregående syndafallet. Han talar också om nedstigandet i materien som en “stor, avgörande händelse i mänsklighetens historia”. Men “mänsklighetens historia” äger förstås alltid redan rum i materien, även om den också ibland på visst sätt delvis sträcker sig utöver den. En människa är per definition fysisk – liksom, såsom jag diskuterat i inläggen om uppståndelsen och himmelsfäreden, Jesus i en av sina naturer.

Förvisso avsåg de bibliska texternas författare knappast att allt skulle förstås bokstavligen; en del, och inte minst i berättelserna om skapelsen och syndafallet, är kanske, med RB:s ord, “bildligt menat”, och definitivt mytologiskt. Men i den mån något är “bildligt menat” är det inte esoterismens åskådning som “menas”, hur mycket verklighetens och sanningens natur än drivit tänkande människor att önska detta. Det jag kort försökt frilägga i den ursprungliga abrahamismen är de på många olika – bildliga såväl som bokstavliga – sätt kommunicerade, karaktäristiska särdragen i den bibliska världsåskådningen och människosynen. De kan inte avfärdas som blott en föregivet nödvändig men i den djupare eller högre insiktens perspektiv osann exoterik, eller som sann blott på en lägre nivå av förståelse. Inte minst föreställningen om preexisterande, icke-materiella “andar”, som ju som sådana per definition inte kan vara vad vi menar med “människor”, och som nedstiger i materien, tillhör det som ofta entydigt och emfatiskt avvisas.

Så sker inte minst från vår tids teologers sida, för vilka tillkommer nya incitament för tonvikten på det mänskliga och kroppsliga, och som därmed tagit avstånd, inte bara, med kyrkofäderna, från antikens uttryck för den esoteriska traditionen, utan ofta även från mycket av det hellensk-filosofiska arv med vars hjälp teologin i mer utvecklad mening först skapades och som i sig, om än fastlåst inom ramarna för de ekumeniska konciliernas av särdragen bestämda dogmatik, erbjöd avsevärd utbyggnad och komplettering. I vissa avseenden kunde denna komplettering peka utöver den abrahamitiska historieteologins gränser och därmed, så långt det var möjligt, tillåta skolastiken att uppvisa konvergens med systematiska utläggningar av icke-abrahamitiska traditioners åskådningar. Ett av resultaten av detta, och från ett mycket tidigt stadium, var, som jag påpekat, ett explicit fastställande av de olika acceptabla typerna av tolkning av bibliska texter, ett fastställande som bekräftades av skolastiken men naturligtvis avvisades av protestantismen, som fick invänta den s.k. liberalteologin och den moderna idealismen för en partiell återkoppling till den esoteriska traditionen som emellertid inte inom teologin som sådan, eller i dess kyrkligt godkända och akademiska former, med någon större kraft överlevde 1800-talet.

Enligt RB och Steiner syftade alltså abrahamismen “egentligen” till “människornas” gradvisa uppstigande till högre nivåer genom en frigörelse från och därmed väl slutligen ett återuppstigande ur materien, som sker i och genom “mänsklighetens historia”. Men “människor” kan alltså inte ha “nedstigit i materien”, det kan endast preexisterande “andar” ha gjort, och den förmodade abrahamitiska exoterik som i själva verket är vad abrahamismen är syftar i sitt grundläggande väsen, sin ursprungliga intention, till att förneka denna lära. Det var detta som redan från början var en avgörande del av motsättningen till esoterismen, en motsättning som på olika sätt bestämde hela kanonformationen och som ännu är oavslutad, ja lika levande som någonsin.

Det finns vissa karaktäristiska problem i den västerländska esoterismens tradition, och det finns förvisso, på andra plan, väsentliga värden i abrahamismen, inte minst ifråga om den till differentieringsprocessen relaterade personalismen, som jag ju skrivit mycket om i andra sammanhang. Men i de avseenden vi här diskuterar överensstämmer ju min egen åskådning med den icke-abrahamitiska traditionalism som motsvarar åtminstone delar av denna esoterism. Därför välkomnar jag den esoteriska omtolkningen i den mån den är ett sätt på vilket det åskådningsmässigt problematiska i den ursprungliga abrahamismen kan övervinnas. Dess typ av tolkning har således alltid, och med obetvinglig naturnödvändighet, förekommit, och vissa karaktäristiska moderna former av den har under de senaste århundradena blivit alltmer framträdande, ofta samspelande med aspekter av upplysningens och romantikens icke-exoteriska omtolkningar och övriga kulturella substans. Vår egen tid präglas ju inte minst av esoterismens populärpsykologiserande, nyandliga omtolkning. Bibliska begrepp och föreställningar ges ytterligare nya innebörder. Det finns idag åtskillig kvalificerad forskning om detta, som en gren av den under senare årtionden utvecklade allmänna forskningen om den västerländska esoterismen. Även denna omtolkningspraktik, styrd av de österländska huvudriktningarna om än vagt uppfattade och i sig själva mer eller mindre omtolkade utifrån den moderna mentalitetens egna krav, kan från mitt perspektiv bejakas under förutsättning att det kan räknas med att den med tiden ges en tillräcklig läromässig uppstramnig med hjälp av den egentliga och mer rigorösa andliga traditionalismen.

Men alldeles oavsett det problematiska i omtolkningar som bygger på ohållbara, distinkt moderna västerländska idékomplex, gäller att man inte bara kan välja en tolkning som motsvarar ens egen världsåskådning och sedan tro att allt därmed är frid och fröjd. Detta är otillräckligt även om ens egen åskådning är riktig. Andra har ju nämligen andra tolkningar, och i detta fall faktiskt ibland fortfarande också en förståelse som motsvarar bibelns egen eller vad jag alltså kallade den ursprungliga abrahamismen. När vi talar om abrahamismen i någon av dess former är det detta åskådningsmässiga innehåll som, trots att det redan ersatts av i mycket vedantistiska och buddhistiska synsätt hos majoriteten av västerlänningar, inklusive nominella abrahamiter som historiskt felaktigt läser in dem i bibeln, dock ännu på otaliga sätt fortverkar i vår samtid. Man måste, utöver en rätt omtolkningsvilja, ha en korrekt uppfattning av det man vill omtolka.

Vad jag säger är att man inte bara bör omtolka utan helt enkelt överge de sär- eller grunddrag av abrahamismen jag pekar på och ersätta dem med en dharmisk-traditionalistisk åskådning som motsvarar vissa drag i vad som i väst uppfattas som den esoteriska traditionen, eller – och för min del ofta hellre – den nyplatonsk-idealistiska filosofiska strömningen i vid mening. Det är en operation som varken behöver eller trovärdigt kan framställas som en korrekt bibeltolkning (och det senare kan alltså inte heller Steiners). Jag skulle s.a.s. vilka kunna hoppas att omtolkningen kunde gå mycket längre än den hittills gjort. Men den räcker inte.

Jag välkomnar också, och inte minst, ny tonvikt på de andra innehållsliga komponenter som motsäger särdragen och konvergerar mot eller redan mer exakt motsvarar den dharmiska traditionalismens transcendensorienterade kosmologism. Detta är alltså vad inte bara esoterismen utan även i viss utsträckning kristianismen i sig gör, d.v.s. en av abrahamismens tre huvudgrenar som sådan. Och även i de andra huvudgrenarna förekommer det givetvis, och med samma grad av nödvändighet, om än nödvändigheten delvis s.a.s. är av annan karaktär såtillvida som kristianismens distinkta motiv där saknas – vilket naturligtvis inte innebär att de gemensamma, mer universella motiven saknas i kristianismen. Men inte heller detta är tillräckligt. Såväl detta som omtolkningsförsöken måste kompletteras med en självständig dharmisk-traditionalistisk restauration som utifrån uppställer och tydliggör det nödvändiga alternativet.

Nuova edizione riveduta

Con un saggio introduttivo di Jean Varenne

Edizioni Mediterranee, 1995 (1943)

Nella Dottrina del Risveglio Julius Evola si propone di mettere in luce la natura vera del buddhismo delle origini, dottrina che doveva sfaldarsi fino all’inverosimile nella gran parte delle forme successive, quando, per via della sua divulgazione e diffusione, essa divenne più o meno una religione. In realtà, il nucleo essenziale dell’insegnamento aveva avuto un carattere metafisico e iniziatico. L’interpretazione del buddhismo come una mera morale avente per fondo la compassione, l’umanitarismo, la fuga della vita perché “la vita è dolore”, è quanto mai estrinseca, profana e superficiale. Il buddhismo è stato invece determinato da una volontà dell’incondizionato affermatasi nella forma più radicale, dalla ricerca di ciò che sovrasta sia la vita che la morte. Non è tanto il “dolore” che si vuole superare quanto l’agitazione e la contingenza di ogni esistenza condizionata, le quali hanno per origine, radice e fondo la brama, una sete che per la sua stessa natura non si potrà mai spegnere nella vita comune, una intossicazione o “mania”, una “ignoranza”, l’accecamento che spinge verso un disperato, ebbro e cupido identificarsi dall’Io con l’una o l’altra forma del mondo caduco nella corrente eterna del divenire, del samsâra. Il nirvâna non è che la designazione del còmpito negativo, consistente nell’estinzione (della sete e della “ignoranza” metafisiche). La sua controparte positiva è l’illuminazione o risveglio (la bodhi), donde, appunto, il termine “Buddha”, ossia “lo Svegliato”. Da qui il titolo del presente libro. Essendo stato il Buddha non un brahmâna, ma un appartenente alla casta guerriera, viene qui messo in rilievo il carattere “aristocratico” del buddhismo, la presenza in esso della forza virile e guerriera (il ruggito del Leone è una designazione dell’annuncio del Buddha) applicata ad un piano non materiale e non temporale, in aperto contrasto con le accennate interpretazioni sfaldate, quietistiche e umanitarie di essa. Il fine precipuo e eminente dell’ascesi buddhista è la distruzione della sete, il decondizionamento, il risveglio, la Grande Liberazione. Da questo punto di vista, Julius Evola ha messo in risalto come almeno una parte delle discipline esposte sia anche suscettibile di una applicazione nella stessa vita nel mondo, per la fortificazione dell’intimo animo, per realizzare un distacco, per enucleare in sé qualcosa di invulnerabile e di intravolgibile. Questa ascesi “aristocratica” può dunque avere anche un valore immanente, proprio in un’epoca come l’attuale, al fine di far da antidoto al clima psichico di un mondo caratterizzato da un insensato attivismo, dall’immedesimazione in forze “vitali”, irrazionali e caotiche. L’Autore, tuttavia, pur procedendo a simili precisazioni e pur tratteggiando adeguatamente la cornice dottrinale essenziale del buddhismo, si occupa soprattutto del lato pratico, dell’”ascesi” del buddhismo, con una esposizione sistematica basata direttamente sui testi. Lo stesso Buddha infatti si presenta come un uomo il quale si è aperta la via da sé, con le sue sole forze, come “combattente asceta”, anche se poi egli ha costituito il punto di partenza di una catena di maestri e di corrispondenti influenze spirituali. Il lato importante del buddhismo delle origini è pertanto l’esigenza pratica, il primato dell’azione e l’avversione per ogni vano speculare.

Nu har kristianerna firat Kristi himmelsfärd. Eller några av dem har gjort det: en rysk-ortodox vän protesterade när jag skrev detsamma om uppståndelsen, eftersom han då ännu inte firat den. I kommentarfältet till inlägget Mer om 1 Kor. 15 fortsatte Simon Petterssons och min diskussion om den senare. Efter att ha utrett frågorna om den närmare innebörden, i filosofiskt perspektiv, av det fysiska, och enats om att de kan åsidosättas för den aktuella diskussionens syften, återvände vi till den ursprungliga frågeställningen och dess utvidgning till att omfatta också himmelsfärden.

I sitt sista inlägg klargör Pettersson att han menar 1) att påståendet att Jesus som fysiskt uppstånden färdades till en icke-fysisk himmel inte innebär någon motsägelse, och 2) att det är en otillbörlig och onödig spekulation att säga att detta måste förutsätta en transformation under själva himmelsfärden. Det är, hävdar han, tillräckligt att acceptera skriftens vittnesbörd att han uppsteg fysiskt till den icke-fysiska himlen, och “det övriga kan man lämna vid mysterier”.

Jag hävdade att om man kan säga att Kristus uppsteg fysiskt Thomasberörbar till en icke-fysiska himmel, vilket Pettersson alltså själv gör och vilket således enligt honom inte är “otillbörliga spekulationer” och “hårklyverier”, borde man väl också kunna ta sig an den motsägelse detta innebär?  Om himmelen är icke-fysisk och Kristi uppståndna kropp är fysisk, synes följa att Kristus inte kan ha uppstigit i denna kropp till himlen, och att teologin därför, om den vill kvarhålla båda premisserna och undvika vad den ser som det doketisk-gnostiska kätteriet å ena sidan och himmelens fysikalitet å den andra, måste räkna med en transformation under själva himmelsfärden av sådant slag att frågan om vad som hände med Kristi fysiska kropp blir oundviklig.

Min uppfattning var att denna fråga tillhör den typ som det varit karaktäristiskt för den kristianska teologin, såsom en produkt av föreningen av den bibliska uppenbarelsen, eller det bibliska stoffet, och vissa huvudformer av den klassiska filosofin, att behandla. Om förvisso mer typiskt för skolastiken med dess rika uppsättning av tolkningsprinciper, väl ytterst härstammande från de alexandrinska kristianska platonisterna, har det, antydde jag, inte heller varit helt främmande för den i allmänhet till skriften allena som tolkningsprincip bundna ortodoxa lutheranismen. Det kommer alltid, som den filosofiska teologin oftast bejakat, finnas s.a.s. fullt tillräckligt utrymme kvar för det heliga mysteriet, bortom det mänskliga förnuftet, även när denna teologi tar sig an sådana frågor.

Vi kommer naturligtvis inte längre på denna punkt i diskussionen med Pettersson; vi får, med hans förståelse, inte veta något mer från kristianismens sida om hur det förhåller sig med Kristi “sant mänskliga” kropp i himmelen under hans tillfälliga, om än utdragna, vistelse där. Kvar står väl ändå här på något sätt bejakandet av den radikala, vertikala transcendensorientering som ofta bryter igenom i bibeln och skapar de åskådningsmässiga oförenligheterna med den grundläggande, framtidsorienterade historien om riket. Framför allt sker ju detta i kristianismens Nya Testamente, i och med arten av Kristi gärning och de förändrade förväntningar som hans återkomsts dröjsmål medförde. Men inte heller där blir ju denna orientering någonsin helt frikopplad från den futuralt-immanenta eskatologin.

Central är här naturligtvis frågan om förhållandet mellan Kristi uppståndelse och himmelsfärd å ena sidan och människans – eller de andra människornas, de som inte också är Gud – uppståndelse och öde som uppståndna. Ska även de frälsta bland dem färdas till himmelen? Så heter det ju ofta: det framställs som att de omedelbart vid döden, likt rövaren på krosset, inträder i himmelen (som sades skola göra det med Kristus samma dag, ehuru Kristus ju själv tvärtom då nedsteg i dödsriket och först senare, efter uppståndelsen, uppsteg till himmelen) – liksom de icke-frälsta omedelbart nedstiger i helvetet.

En sådan åskådning kan aldrig konsekvent renodlas och fasthållas inom ramarna för den nytestamentliga kanon med dess bejakande av abrahamismens ursprungliga berättelse. Om än snarare senare än förr gäller att Kristus ändå återkommer, och det är i detta av Gamla Testamentets löften och profetior först i sina grunddrag upplinjerade framtida apokalyptiska sammanhang som den fulla återställelsen av skapelsen sker: det är först då de övriga döda människorna uppstår. Liksom Kristus uppstår de då kroppsligen, fysiskt. Och vad de frälsta bland dem uppstår till, efter ett antal genomgångna apokalyptiska skeenden, är det ursprungligen avsedda syndfria livet som, som sådant, är fritt från döden (döden är ju endast “syndens lön”). Himmelen är där i själva verket den framtida restaurerade jorden, inte den icke-fysiska transcendenta.

Det är på detta sätt som bundenheten till det grundläggande abrahamitiska bibliska stoffet, det som framstår som i väsentliga avseenden skiljande abrahamismen från den dharmisk-traditionalistiska transcendensbaserade kosmologismen, såvitt jag kan se omöjliggjort för teologin, trots den utsträckning i vilken den tagit hjälp av filosofin, eller för den delen – och lika viktigt – mystiken, att uppnå den åskådningsmässiga koherens som borde vara ett förnuftets fullt rimliga spekulativa krav, och ett krav som inte innebär något som helst otillbörligt förhållningssätt gentemot det alltid oundvikligen kvarstående heliga mysteriet.

Tror kristianerna på ett framtida, ändlöst fysiskt liv på en återfullkomnad jord, eller tror de på en redan vid döden uppnåbar icke-fysisk, transcendent-himmelsk existens? Skillnaden mellan dessa alternativ är så uppenbar och spänningen mellan dem så stor att det är mycket svårt att förstå hur det är möjligt för kristianerna, ja även i övrigt förnuftiga, högt bildade, av filosofin på avgörande sätt formade västerländska sådana, att fullständigt undvika att tänka på detta, och att betrakta detta undvikande som den mest självklara sak. Ja, det är ännu värre: ingen verkar överhuvudtaget vara medveten om denna ofantliga motsägelse. Det är, återigen, omöjligt att förstå vad det är de tror på – vad hela den så ofta fanatiska missionen handlar om.

Kontrasten mot förnuftets roll inte minst i den i vid mening vediska traditionen och dess avknoppningar, ifråga om dessa de mest grundläggande åskådningsmässiga frågorna, är frapperande. De motsägelser jag försöker belysa har helt format västerlandets under lång tid dominerande, faktiska allmänna religiösa åskådning, samtidigt som de på högst svårbegripligt sätt försvunnit ur det allmänna religiösa medvetandet. Den sanna, högre filosofiska impulsen från de viktigaste skolorna i antikens Grekland borde, kan man tycka, inte bara före utan också parallellt med modernitetens ensidiga empiristisk-utilitaristiska instrumentalisering av rationaliteten, ha kunnat tillåta åskådningen att övervinna dem. De är, i det större perspektivet i tid och rum, i det helhetliga mänskliga tänkandets intrinsikala systematik, en anomali.

An Exploration of the Meaning of Life and Existence Informed by Logic and Science

Iff Books, 2011

Why does the universe exist and what are you supposed to do in it? This question has been addressed by religions since time immemorial, but popular answers often fail to account for obvious aspects of reality. Indeed, if God knows everything, why do we need to learn through pain and suffering? If God is omnipotent, why are we needed to do good? If the universe is fundamentally good, why are wars, crime, and injustice all around us? In modern society, orthodox science takes the rational high-ground and tackles these contradictions by denying the very need for, and the existence of, meaning. Indeed, many of us implicitly accept the notion that rationality somehow contradicts spirituality. That is a modern human tragedy, not only for its insidiousness, but for the fact that it is simply not true. In this book, the author constructs a coherent and logical argument for the meaning of existence, informed by science itself. A framework is laid out wherein all aspects of human existence have a logical, coherent reason and role, including the ones often perceived as negative. The powerful logic of this framework inescapably leads to insightful and inspiring guidelines for living a purposeful and meaningful life.

Contents:

1  The hypothesis of meaning

2  A search for ultimate purpose

3  A process of universal enrichment

4  The unrealized potential of consciousness

5  The brain as a consciousness transceiver

6  Science does not claim to explain it all

7  The role of intelligence

8  The beginnings of a theory of purpose

9  Recapping our journey thus far

10  A return to boundless consciousness

11  God

12  A natural tendency towards insight

13  A universal memory of qualia

14  Interpretation and guidelines for purposeful living

15  Related concepts

Look inside on Amazon

About the Author:

Bernardo Kastrup has a Ph.D. in computer engineering with specializations in artificial intelligence and reconfigurable computing. He has worked as a scientist in some of the world’s foremost research laboratories, including the European Organization for Nuclear Research (CERN) and the Philips Research Laboratories (where the “Casimir Effect” of Quantum Field Theory was discovered). Bernardo has authored many scientific papers and philosophy books. His three most recent books are: More Than Allegory, Brief Peeks Beyond and Why Materialism Is Baloney. He has also been an entrepreneur and founder of a successful high-tech start-up. Next to a managerial position in the high-tech industry, Bernardo maintains a philosophy blog, a video interview series, and continues to develop his ideas about the nature of reality. He has lived and worked in four different countries across continents, currently residing in the Netherlands.