Esoterismens omtolkning

Två kommentatorer illustrerar på utmärkt sätt de omtolkningar av abrahamismen, bibeln eller gamla testamentet som oundvikligen skett när kristendomen spridits i Europa och som kristendomen själv i viss utsträckning är ett exempel på, men som inte heller saknas inom judendomen.

Den första står den utmärkte kommentatorn “RB” för. Han tar sig förbi den ursprungliga abrahamismens innebörd, sådan jag klarlade den, medels en antroposofisk tolkning. RB skriver:

“När det gäller sådana här saker så är Rudolf Steiner en person som jag har stor tilltro till. Den rörelse han grundade – den antroposofiska rörelsen i snävare mening – har jag inte något större koppling till, men världsåskådningen, den tror jag är korrekt. Enligt Steiner så var det så att händelsen som ägde rum i Jerusalem i början av vår tideräkning var den centrala händelsen i mänsklighetens utveckling. Själva mittpunkten, att jämföra med balanspunkten på en våg. Den inträffade en gång, och skulle aldrig mer återupprepas på samma sätt. Varför var då detta nödvändigt? Enligt Steiner var det så att människans nedstigande i den materiella världen – ‘syndafallet’ – p.g.a. vissa inflytanden hade skett på ett sätt som gjorde att människan hade trasslat in sig i denna värld mer än vad som ursprungligen var tänkt. Om detta skulle ha fortsatt (läran om återfödelsen ingår här också), så skulle så småningom människan ha blivit fullständigt intrasslad i en genommaterialiserad värld, och det skulle ha blivit omöjligt för människan och världen att fortsätta mot högre sfärer. Något måste göras, och det enda möjliga sättet var att något väsen från de högre dimensionerna – kanske rentav någon ‘person’ ur treenigheten – måste stiga ned till jorden, för att leva och dö som en människa. Det var enda sättet, och den lösning som valdes var att Sonen – en av ‘personerna’ i den manliga treenigheten (den finns en kvinnlig variant också, med bl.a. en Dotter, ‘Lammets brud’, ‘Kvinnan klädd i solen’ med språket i Uppenbarelseboken). Genom detta offer – och Kristus förbindelse med jorden – vändes utvecklingen uppåt igen, och möjligheten till ett förandligande av människan och världen finns kvar.”

Steiner och antroposofin är en förgrening och variant av Blavatskys teosofi, som i sin tur bygger på äldre västerländska teosofiska strömninger. Detta är m.a.o. ett exempel på den västerländska esoteriska traditionens omtolkning av den abrahamitiska exoteriken. Sådan omtolkning är nödvändig dels för att få det hela att överhuvudtaget logiskt och åskådningsmässigt gå ihop, dels för att bringa det bibliska stoffet i överensstämmelse med den egna åskådningen. Men historiskt riktig blir tolkningen inte.

Steiners uppfattning om syndafallet som ett nedstigande i materien är fullständigt obiblisk. “Människan” som sådan är enligt abrahamismen alltid från början en skapad, materiell varelse, och syndafallet är denna skapade, materiella varelses utträde ur det likaledes skapade, materiella paradiset. Det kan kanske sägas innebära att människan har “trasslat in sig i denna värld” på ett sätt som skiljer sig från det av skaparen ursprungligen tänkta, men knappast mer än det senare.

Abrahamismen handlar om vad jag brukar kalla en sakraliserad inomvärldslighet. Skapelsen, det ursprungligen tänkta mänskliga livet som frälsningen genom Kristus senare återställer, åter möjliggör, innebär inget “fortsättande mot högre sfärer”, ingen “utveckling uppåt”. Den handlar inte ens om någon utveckling “framåt”, utan endast om en historisk förändring, en historisk ledning genom en utvaldhet, ett eller två förbund, ett erövrande av landet, och ett mer eller mindre allmänt förfall, som följs av något slags mer eller mindre plötslig apokalyptisk restauration.

I de “högre dimensionerna” finns endast skapade väsen, förutom, i den högsta dimensionen, Gud själv som – när det bibliska stoffet tillräckligt teologiserats med filosofins hjälp – ensam är transcendent, om än i kristendomen treenig. Det är oklart hur Steiner menar att ett väsen från dessa dimensioner eller en person ur treenigheten löser problemet med intrassladheten enbart genom att leva och dö som människa.

Det är riktigt att ett förandligande av den genom Kristus frälsta människan enligt kristendomen kommer äga rum. Men det är ett förandligande i Paulus’ mening, d.v.s. ett som inte upphäver utan endast modifierar och kompletterar människans skapade materialitet.

2 Responses to “Esoterismens omtolkning”


  1. 1 RB May 4, 2016 at 10:28 pm

    Tack för svar Jan Olof.

    Ja, en slags tolkning av bibeln är det onekligen jag ägnar mig åt. En omtolkning är ju egentligen bara en ny tolkning. Man är inte nöjd med den gamla, och gör en egen.

    “Den första står den utmärkte kommentatorn “RB” för. Han tar sig förbi den ursprungliga abrahamismens innebörd…”

    Får man fråga: Vad menar du egentligen med den ursprungliga abrahamismen? Menar du att bibeln har en otvetydig innebörd när det gäller de frågor som du tar upp? Eller syftar du på några tolkningar som just du har stort förtroende för? Det är rätt viktigt för mig att veta om jag ska förstå vad det är jag har att förhålla mig. till. Självklart kan man tänka sig att många som var delaktiga i den abrahamitiska / judiska “rörelsen” före Kristi födelse hade (minst sagt) begränsad insikt i vad denna rörelse egentligen syftade till, men det betyder ju inte att det inte fanns ett högre syfte med hela saken, och att detta syfte var just det som jag redogjorde för i min kommentar. Vad visste Abraham själv kan man fråga sig. Som jag ser det lydde han ett slags påbud från en makt som han litade på, men att han därmed skulle ha haft något egentlig förståelse för vad som skulle hända kring år 0, och dettas betydelse för mänskligheten, det är jag inte så säker på.

    “Steiners uppfattning om syndafallet som ett nedstigande i materien är fullständigt obiblisk.”.

    Återigen: Det undrar jag om den verkligen var! Det var rätt länge sedan jag läste just berättelsen om syndafallet, så jag får väl läsa om den och återkomma. Men i alla fall: Som jag ser det är bibeln skriven på flera olika sätt. En del saker är bokstavligt menade, såsom t.ex beskrivingen av korsfästelsen. Andra är uppenbarligen bildligt menade. Det mest uppenbara exemplet på det senare är väl berättelsen om skapelsen och dess dagar, vilka naturligtvis inte är dagar i samma mening som de 24 timmarsenheter som vi rör oss med idag. Det handlar om liknelser med det vi kallar dagar eller är rent av en hermetisk korrespondens, dvs det är bokstavligt talat sant, men på ett annat plan, enligt principen “som där ovan, så här nedan”.

    Det är fullt möjligt att ett common-sense-äpple och -träd spelade något slags roll i detta. Vad vet jag. Men att detta skulle vara själva huvudsaken, och att de som en gång skrev ned berättelsen syftade på detta, det har jag svårt att tro. Rimligen så syftar det på någon stor, avgörande händelse i mänsklighetens andliga utveckling, av typen “nedstigandet i materien”. Jag skulle tro att det låg till på det viset att de som skrev ned den var fullt införstödda med huvuddragen i mänsklighetens dittillsvarande utveckling, och att de ville förmedla just den här saken på ett sätt som var begripligt för den tidens åhörare och läsare.

    Det finns annat i ditt svar till mig, som jag gärna försöker kommentara, men vi kan ta det i en annan kommentar. Slutligen, bara, en sak som jag tror kan ha viss relevans för dig: När du skrev dina inlägg om kristendomen kring tiden för påsk, så försökte jag “läsa mellan raderna” för att förstå vad det är du egentligen undrar över. Det är något med just kristendomen som du har svårt att få grepp på. Jag tror att det är detta: Kristendomen har, som du ser det, en tendens att inte gå till botten med vissa saker, utan man hänvisar istället till Mysteriet, och sedan får det vara bra med detta. När det gäller den vanliga världen och vetenskapen, så är idealet att gå till botten med allt, men här gäller inte detta, utan man nöjer sig med att hänvisa till Mysteriet. Detta upplever du då som en underlig motsägelse, en motsägelse som du har svårt att tro skulle kunna bli kvar på tid och längd.

    Är det så? Ja, jag tror faktiskt att du har en poäng här. Hur har det blivit så?

    Min syn på saken är alltså, för att rekapitulera: Ju längre tillbaka i tiden vi går, desto mer upplevde sig människan förbunden med sin omgivning. Man upplevde då de verkande andliga krafterna i naturen- världen var besjälad – men man gjorde det på ett sätt som vi idag skulle uppfatta som drömartat och osjälvständigt. I takt med århundradenas gång försvagades denna upplevelse av världen, och ersattes gradvis med vårt moderna medvetande. En slags “gudaskymning” inträdde. Kring år 0 hade alltså denna utveckling gått så långt att våra minnen av att vi egentligen kom någon annanstans ifrån bleknat och försvunnit till den grad, att mänsklighetsutvecklingens fortgång var hotad. Något måste göras. Detta görande var säkert planerat sedan långa tider dessförinnan (Powell, som jag nämnde ger vissa delar av en tidtabell), men det var i all fall då som det skulle genomföras.

    I detta läge så TROR jag att de ledande jordiska och himmelska makterna bestämde att det nu var följande som gällde, till dess att läget möjliggjorde något annat:

    • Betoning på fysisk, jordisk kunskap samt moralisk utveckling, och inte avancerad esoterisk kunskap om det hinsides.

    • Betoning på personligheten och det enskilda jordelivet, snarare än den eviga individen och återfödelsetanken

    Varför? Det var mörkt – i och med gudaskymningen. Är det mörkt får man gilla läget och handla därefter. Det gällde nu att bevara minnet av Kristushändelsen, och att lotsa mänskligheten genom mörkret tills dess att tiden var sådan att nästa steg kunde tas. Allt det som har skett sedan år 0 är relevant på alla sätt och vis, men det är en ensidighet som förr eller senare måste brytas. Helhetsbilden kommer då att kompletteras med de pusselbitar du frågar om – kunskapsbitarna. Mänskligheten kommer helt enkelt att söka dem, den kommer inte att nöja sig med den motsägelse som du ser, och som finns där.

    På återhörande
    RB

    • 2 Jan Olof Bengtsson May 10, 2016 at 9:03 am

      Svar


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi