Julius Evola: La dottrina del risveglio

Nuova edizione riveduta

Con un saggio introduttivo di Jean Varenne

Edizioni Mediterranee, 1995 (1943)

EvolaNella Dottrina del Risveglio Julius Evola si propone di mettere in luce la natura vera del buddhismo delle origini, dottrina che doveva sfaldarsi fino all’inverosimile nella gran parte delle forme successive, quando, per via della sua divulgazione e diffusione, essa divenne più o meno una religione. In realtà, il nucleo essenziale dell’insegnamento aveva avuto un carattere metafisico e iniziatico. L’interpretazione del buddhismo come una mera morale avente per fondo la compassione, l’umanitarismo, la fuga della vita perché “la vita è dolore”, è quanto mai estrinseca, profana e superficiale. Il buddhismo è stato invece determinato da una volontà dell’incondizionato affermatasi nella forma più radicale, dalla ricerca di ciò che sovrasta sia la vita che la morte. Non è tanto il “dolore” che si vuole superare quanto l’agitazione e la contingenza di ogni esistenza condizionata, le quali hanno per origine, radice e fondo la brama, una sete che per la sua stessa natura non si potrà mai spegnere nella vita comune, una intossicazione o “mania”, una “ignoranza”, l’accecamento che spinge verso un disperato, ebbro e cupido identificarsi dall’Io con l’una o l’altra forma del mondo caduco nella corrente eterna del divenire, del samsâra. Il nirvâna non è che la designazione del còmpito negativo, consistente nell’estinzione (della sete e della “ignoranza” metafisiche). La sua controparte positiva è l’illuminazione o risveglio (la bodhi), donde, appunto, il termine “Buddha”, ossia “lo Svegliato”. Da qui il titolo del presente libro. Essendo stato il Buddha non un brahmâna, ma un appartenente alla casta guerriera, viene qui messo in rilievo il carattere “aristocratico” del buddhismo, la presenza in esso della forza virile e guerriera (il ruggito del Leone è una designazione dell’annuncio del Buddha) applicata ad un piano non materiale e non temporale, in aperto contrasto con le accennate interpretazioni sfaldate, quietistiche e umanitarie di essa. Il fine precipuo e eminente dell’ascesi buddhista è la distruzione della sete, il decondizionamento, il risveglio, la Grande Liberazione. Da questo punto di vista, Julius Evola ha messo in risalto come almeno una parte delle discipline esposte sia anche suscettibile di una applicazione nella stessa vita nel mondo, per la fortificazione dell’intimo animo, per realizzare un distacco, per enucleare in sé qualcosa di invulnerabile e di intravolgibile. Questa ascesi “aristocratica” può dunque avere anche un valore immanente, proprio in un’epoca come l’attuale, al fine di far da antidoto al clima psichico di un mondo caratterizzato da un insensato attivismo, dall’immedesimazione in forze “vitali”, irrazionali e caotiche. L’Autore, tuttavia, pur procedendo a simili precisazioni e pur tratteggiando adeguatamente la cornice dottrinale essenziale del buddhismo, si occupa soprattutto del lato pratico, dell’”ascesi” del buddhismo, con una esposizione sistematica basata direttamente sui testi. Lo stesso Buddha infatti si presenta come un uomo il quale si è aperta la via da sé, con le sue sole forze, come “combattente asceta”, anche se poi egli ha costituito il punto di partenza di una catena di maestri e di corrispondenti influenze spirituali. Il lato importante del buddhismo delle origini è pertanto l’esigenza pratica, il primato dell’azione e l’avversione per ogni vano speculare.

2 Responses to “Julius Evola: La dottrina del risveglio”


  1. 1 Axel W Karlsson May 8, 2016 at 11:08 am

    Traduzione, per favore !

    • 2 Jan Olof Bengtsson May 8, 2016 at 5:40 pm

      Så här ungefär:

      Julius Evola: Läran om uppvaknandet

      Ny, reviderad upplaga

      Med en inledande uppsats av Jean Varenne

      I Läran om uppvaknandet föresätter sig Julius Evola att belysa den ursprungliga buddhismens sanna natur, en doktrin som i extrem utsträckning skulle komma att upplösas i den större delen av dess senare former, där den på grund av sin stora utbredning mer eller mindre blev en religion. I verkligheten, i undervisningens essentiella kärna, hade den haft en esoterisk och initiatorisk karaktär. Tolkningen av buddhismen som endast en morallära, baserad på medlidandet, humanitarianismen och flykten från livet på grund av att ”livet är lidande”, ser bara till det yttre, är lekmannaartad, ytlig. Buddhismen är i stället präglad av en på det mest radikala sätt hävdad vilja till det obetingade, av sökandet efter vad som ligger bortom både livet och döden. Det är inte så mycket ”lidandet” som det handlar om att övervinna, utan snarare varje betingad existens’ oro och kontingens, vars ursprung, rot och grund är begäret, en ”törst” som genom själva sin natur inte kan släckas i det vanliga livet, en berusning eller ”mani”, en ”okunskap”, den förblindelse som driver egot mot en hopplös, omtöcknad och lysten identifikation med den tillfälliga världen i en eller annan form, i vardandets eviga ström, i samsara. Nirvana är bara beteckningen för den negativa strävan, bestående av utsläckandet (av törsten och den metafysiska ”okunskapen”). Dess positiva motsvarighet är upplysningen eller uppvaknandet (bodhi), varav just termen ”Buddha”, d.v.s. ”den Uppvaknade”. Därav också denna boks titel. Eftersom Buddha inte var en brahamana utan tillhörde krigarkasten framlyfts här buddhismens ”aristokratiska” karaktär, hur i den finns närvarande den manliga och krigiska kraften (Lejonets rytande är en benämning på Buddhas budskap) tillämpad på ett icke-materiellt och icke-temporalt plan, i uppenbar kontrast mot de nämnda kvietistiska och humanitarianska tolkningarna som präglade sönderfallet. Den buddhistiska askesens huvudsakliga och främsta mål är förstörelsen av törsten, avkonditioneringen, uppvaknandet, den Stora Befrielsen. Ur detta perspektiv har Julius Evola betonat hur åtminstone en del av de beskrivna disciplinerna kan tillämpas i detta liv i världen, genom stärkandet av den innersta själen, och för att förverkliga ett avskiljande, för att klargöra något osårbart och oövervinneligt i självet. I denna ”aristokratiska” askes kan därför också finnas ett inneboende värde just i en epok som den nuvarande, där dess syfte kan vara att bli till ett motgift mot det andliga klimatet i en värld präglad av dåraktig aktivism och absorption i de ”vitala”, irrationella och kaotiska krafterna. Fastän han tillhandahåller sådana klargöranden och på adekvat sätt tecknar de essentiella läromässiga konturerna av buddhismen, uppehåller sig författaren emellertid framför allt vid den praktiska sidan av buddhismen, vid dess ”askes”, av vilken han tillhandahåller en systematisk framställning direkt baserad på texterna. Buddha framstår i själva verket som en man som med sina egna krafter själv öppnat en väg, som ”asketisk kämpe”, även om han senare blev utgångspunkten för en kedja av mästare med motsvarande andliga påverkan. Den väsentliga sidan av den ursprungliga buddhismen är således dess praktiska krav, handlingens primat och aversionen mot all fåfäng spekulation.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi