Om bibeltolkning

Arten av det problem jag tagit upp i mina inlägg om abrahamismen, och i synnerhet dess vikt och djup, tydliggörs ytterligare genom signaturen “RB:s” kommentar till det svar till honom som jag gav titeln Esoterismens omtolkning. Han konstaterar till att börja med att han ägnar sig åt en tolkning av bibeln, och betonar det okontroversiella i detta: “En omtolkning är ju egentligen bara en ny tolkning. Man är inte nöjd med den gamla, och gör en egen.” Så långt håller jag med; denna princip är okontroversiell, och det är inte den jag vänder mig mot. Vad jag ifrågasätter är riktigheten av den specifika esoteriska tolkning, med anspråk på historisk riktighet, som RB – eller Rudolf Steiner – gör. Det är en sak att försvara Steiners åskådning. Det är en annan att påstå – eller hålla med Steiner om – att denna åskådning är bibelns.

RB frågar: “Vad menar du egentligen med den ursprungliga abrahamismen? Menar du att bibeln har en otvetydig innebörd när det gäller de frågor som du tar upp? Eller syftar du på några tolkningar som just du har stort förtroende för? Det är rätt viktigt för mig att veta om jag ska förstå vad det är jag har att förhålla mig till.” Med den ursprungliga abrahamismen menar jag de genomgående och centrala särdrag – så genomgående och centrala att det kanske också kan kallas grunddrag – som jag tog upp i de tidigare inläggen, med början i Spiritual Enlightenment in the West och The Abrahamitic Worldview. Ja, jag menar att bibeln har en otvetydig innebörd när det gäller dem, vilket emellertid inte betyder att det inte finns andra drag, andra inslag i bibeln som motsäger dem, inslag som rent religionsfenomenlogiskt inte särskiljer abrahamismen från andra traditioner, eller de av mig försvarade traditionerna – något jag ju särskilt tematiserat i de senasate inläggen, alltifrån det om uppståndelsen. Vad jag hävdar är m.a.o. att den tolkning, den förståelse av särdragen jag kort beskrev, har entydigt stöd i de bibliska texterna och inte rimligen kan ifrågasättas.

RB fortsätter: “Självklart kan man tänka sig att många som var delaktiga i den abrahamitiska / judiska ‘rörelsen’ före Kristi födelse hade (minst sagt) begränsad insikt i vad denna rörelse egentligen syftade till, men det betyder ju inte att det inte fanns ett högre syfte med hela saken, och att detta syfte var just det som jag redogjorde för i min kommentar.” Jag menar att de huvudsakliga, relativt sena skaparna och sammanställarna av de bibliska texterna hade en klar insikt i vad “rörelsen egentligen syftade till”, att det var de som definierade just detta, om än med de oklara moment i eskatologin som vi finner redan i de äldsta texterna och som sedan ytterligare utvecklas, accentueras och blir dominerande i apokalyptiken, såväl den judiska som den kristianska. Det är en orimlig tolkning att säga att syftet är det Steiners spekulativa esoterism, som uppenbart strider mot de centrala bibliska textställena, säger att det är.

RB fortsätter: “Vad visste Abraham själv kan man fråga sig. Som jag ser det lydde han ett slags påbud från en makt som han litade på, men att han därmed skulle ha haft någon egentlig förståelse för vad som skulle hända kring år 0, och dettas betydelse för mänskligheten, det är jag inte så säker på.” Det enda vi kan utgå från här är vad de bibliska texterna, tillkomna långt efter den tid då Abraham sägs ha levt, säger om denne. De inordnar honom i en vid dessa senare tidpunkter väl utvecklad och förstådd historieteologi som motsvarar de av mig urskilda särdragen. Den förståelse av vad som senare hände, som gav upphov till en ny tideräkning, motsvarade inte Steiners. Tolkningar delvis liknande hans hade undertryckts redan i den långa processen av den nytestamentliga kanons fixering.

RB ifrågasätter vidare mitt påståede att Steiners uppfattning om syndafallet som ett nedstigande i materien är fullständigt obiblisk. Här har han entydigt fel, och även hans egna formuleringar uppvisar motsägelsen mellan de bibliska texterna och hans tolkning. Exempelvis talar han, i överensstämmelse med bibeln, om skapelsen – som ju inkluderar skapelsen av människan – som föregående syndafallet. Han talar också om nedstigandet i materien som en “stor, avgörande händelse i mänsklighetens historia”. Men “mänsklighetens historia” äger förstås alltid redan rum i materien, även om den också ibland på visst sätt delvis sträcker sig utöver den. En människa är per definition fysisk – liksom, såsom jag diskuterat i inläggen om uppståndelsen och himmelsfäreden, Jesus i en av sina naturer.

Förvisso avsåg de bibliska texternas författare knappast att allt skulle förstås bokstavligen; en del, och inte minst i berättelserna om skapelsen och syndafallet, är kanske, med RB:s ord, “bildligt menat”, och definitivt mytologiskt. Men i den mån något är “bildligt menat” är det inte esoterismens åskådning som “menas”, hur mycket verklighetens och sanningens natur än drivit tänkande människor att önska detta. Det jag kort försökt frilägga i den ursprungliga abrahamismen är de på många olika – bildliga såväl som bokstavliga – sätt kommunicerade, karaktäristiska särdragen i den bibliska världsåskådningen och människosynen. De kan inte avfärdas som blott en föregivet nödvändig men i den djupare eller högre insiktens perspektiv osann exoterik, eller som sann blott på en lägre nivå av förståelse. Inte minst föreställningen om preexisterande, icke-materiella “andar”, som ju som sådana per definition inte kan vara vad vi menar med “människor”, och som nedstiger i materien, tillhör det som ofta entydigt och emfatiskt avvisas.

Så sker inte minst från vår tids teologers sida, för vilka tillkommer nya incitament för tonvikten på det mänskliga och kroppsliga, och som därmed tagit avstånd, inte bara, med kyrkofäderna, från antikens uttryck för den esoteriska traditionen, utan ofta även från mycket av det hellensk-filosofiska arv med vars hjälp teologin i mer utvecklad mening först skapades och som i sig, om än fastlåst inom ramarna för de ekumeniska konciliernas av särdragen bestämda dogmatik, erbjöd avsevärd utbyggnad och komplettering. I vissa avseenden kunde denna komplettering peka utöver den abrahamitiska historieteologins gränser och därmed, så långt det var möjligt, tillåta skolastiken att uppvisa konvergens med systematiska utläggningar av icke-abrahamitiska traditioners åskådningar. Ett av resultaten av detta, och från ett mycket tidigt stadium, var, som jag påpekat, ett explicit fastställande av de olika acceptabla typerna av tolkning av bibliska texter, ett fastställande som bekräftades av skolastiken men naturligtvis avvisades av protestantismen, som fick invänta den s.k. liberalteologin och den moderna idealismen för en partiell återkoppling till den esoteriska traditionen som emellertid inte inom teologin som sådan, eller i dess kyrkligt godkända och akademiska former, med någon större kraft överlevde 1800-talet.

Enligt RB och Steiner syftade alltså abrahamismen “egentligen” till “människornas” gradvisa uppstigande till högre nivåer genom en frigörelse från och därmed väl slutligen ett återuppstigande ur materien, som sker i och genom “mänsklighetens historia”. Men “människor” kan alltså inte ha “nedstigit i materien”, det kan endast preexisterande “andar” ha gjort, och den förmodade abrahamitiska exoterik som i själva verket är vad abrahamismen är syftar i sitt grundläggande väsen, sin ursprungliga intention, till att förneka denna lära. Det var detta som redan från början var en avgörande del av motsättningen till esoterismen, en motsättning som på olika sätt bestämde hela kanonformationen och som ännu är oavslutad, ja lika levande som någonsin.

Det finns vissa karaktäristiska problem i den västerländska esoterismens tradition, och det finns förvisso, på andra plan, väsentliga värden i abrahamismen, inte minst ifråga om den till differentieringsprocessen relaterade personalismen, som jag ju skrivit mycket om i andra sammanhang. Men i de avseenden vi här diskuterar överensstämmer ju min egen åskådning med den icke-abrahamitiska traditionalism som motsvarar åtminstone delar av denna esoterism. Därför välkomnar jag den esoteriska omtolkningen i den mån den är ett sätt på vilket det åskådningsmässigt problematiska i den ursprungliga abrahamismen kan övervinnas. Dess typ av tolkning har således alltid, och med obetvinglig naturnödvändighet, förekommit, och vissa karaktäristiska moderna former av den har under de senaste århundradena blivit alltmer framträdande, ofta samspelande med aspekter av upplysningens och romantikens icke-exoteriska omtolkningar och övriga kulturella substans. Vår egen tid präglas ju inte minst av esoterismens populärpsykologiserande, nyandliga omtolkning. Bibliska begrepp och föreställningar ges ytterligare nya innebörder. Det finns idag åtskillig kvalificerad forskning om detta, som en gren av den under senare årtionden utvecklade allmänna forskningen om den västerländska esoterismen. Även denna omtolkningspraktik, styrd av de österländska huvudriktningarna om än vagt uppfattade och i sig själva mer eller mindre omtolkade utifrån den moderna mentalitetens egna krav, kan från mitt perspektiv bejakas under förutsättning att det kan räknas med att den med tiden ges en tillräcklig läromässig uppstramnig med hjälp av den egentliga och mer rigorösa andliga traditionalismen.

Men alldeles oavsett det problematiska i omtolkningar som bygger på ohållbara, distinkt moderna västerländska idékomplex, gäller att man inte bara kan välja en tolkning som motsvarar ens egen världsåskådning och sedan tro att allt därmed är frid och fröjd. Detta är otillräckligt även om ens egen åskådning är riktig. Andra har ju nämligen andra tolkningar, och i detta fall faktiskt ibland fortfarande också en förståelse som motsvarar bibelns egen eller vad jag alltså kallade den ursprungliga abrahamismen. När vi talar om abrahamismen i någon av dess former är det detta åskådningsmässiga innehåll som, trots att det redan ersatts av i mycket vedantistiska och buddhistiska synsätt hos majoriteten av västerlänningar, inklusive nominella abrahamiter som historiskt felaktigt läser in dem i bibeln, dock ännu på otaliga sätt fortverkar i vår samtid. Man måste, utöver en rätt omtolkningsvilja, ha en korrekt uppfattning av det man vill omtolka.

Vad jag säger är att man inte bara bör omtolka utan helt enkelt överge de sär- eller grunddrag av abrahamismen jag pekar på och ersätta dem med en dharmisk-traditionalistisk åskådning som motsvarar vissa drag i vad som i väst uppfattas som den esoteriska traditionen, eller – och för min del ofta hellre – den nyplatonsk-idealistiska filosofiska strömningen i vid mening. Det är en operation som varken behöver eller trovärdigt kan framställas som en korrekt bibeltolkning (och det senare kan alltså inte heller Steiners). Jag skulle s.a.s. vilka kunna hoppas att omtolkningen kunde gå mycket längre än den hittills gjort. Men den räcker inte.

Jag välkomnar också, och inte minst, ny tonvikt på de andra innehållsliga komponenter som motsäger särdragen och konvergerar mot eller redan mer exakt motsvarar den dharmiska traditionalismens transcendensorienterade kosmologism. Detta är alltså vad inte bara esoterismen utan även i viss utsträckning kristianismen i sig gör, d.v.s. en av abrahamismens tre huvudgrenar som sådan. Och även i de andra huvudgrenarna förekommer det givetvis, och med samma grad av nödvändighet, om än nödvändigheten delvis s.a.s. är av annan karaktär såtillvida som kristianismens distinkta motiv där saknas – vilket naturligtvis inte innebär att de gemensamma, mer universella motiven saknas i kristianismen. Men inte heller detta är tillräckligt. Såväl detta som omtolkningsförsöken måste kompletteras med en självständig dharmisk-traditionalistisk restauration som utifrån uppställer och tydliggör det nödvändiga alternativet.

1 Response to “Om bibeltolkning”


  1. 1 RB May 16, 2016 at 10:15 pm

    Där fick jag lite att fundera över. Dock kan jag inte släppa tanken på att det kan vara så att en del av våra olika meningar här kan förklaras av att vi pratar förbi varandra. Låt mig därför ännu en gång försöka utvidga och förtydliga vad jag egentligen tror.

    Om vi tar det från början så är det ju så att Steiners kosmologiska skapelseberättelse inte börjar med vår värld, det han kallar “jordtillståndet”. Innan dess fanns tre andra stadier. I det första förbereddes människans fysiska kropp, alltså den del av vårt väsen som vi har gemensamt med mineralriket, djuren och växterna. I det andra förbereddes vad vi kan kalla “livet” (vilket den nutida vetenskapen ännu inte känner till, men som var och en rimligen bör kunna övertyga sig om att det finns), alltså det vi har gemensamt med växterna och djuren, men inte med mineralriket. I det tredje, slutligen förbereddes ett inre liv, vad vi kanske enkelt uttryckt kan kalla själen, alltså det vi har gemensamt med djuren, men inte med de andra. Först i det fjärde – det nuvarande – begåvades människan med de som skiljer oss från de andra, nämligen jaget / individualiteten, och allt som sammanhänger med detta. I min senaste kommentar uttryckte jag mig slarvigt – och jag gör det för enkelhets skull även i beskrivningen ovan -, när jag skrev att ”människan steg ned i materien.” Jag köper din invändning om att det kan vara ett olämpligt uttryckssätt att tala om människor innan utvecklingen (om man alls tror på en sådan förstås) hade gått så lång att vi kan tala om människor på så sätt som vi förstår dem idag. Det jag verkligen menar, och tror, är alltså: innan människor i vanlig mening fanns till så pågick en förberedelse av det som skulle bli människan. Någon gång under ”jordutvecklingens” historia så skedde det en förening av det som förberetts som kropp och det som förberetts som själ / ande, och människor i vår vanliga mening kom till.

    Jag kollade efter vad Steiner verkligen skrev, och kunde då konstatera att han faktiskt verkligen identifierar denna övergång (som naturligtvis var gradvis) från utveckling på ett överjordiskt plan till ett jordiskt plan som det bibliska ”syndafallet”. MEN att han också skriver att det faktiskt fanns två personer – Adam och Eva – som spelade en roll i detta. Att gå in på denna roll här skulle leda för långt, men jag kan göra det om intresse finns. Här är länken dit förresten, det finns på nätet: http://wn.rsarchive.org/Lectures/GA122/English/RSP1982/Gensis_index.html. Hur som helst: här är kanske verkligen ett område där vi till vidare inte kan vara överens. Jag får väl be om överseende med att ifrågasätta det som rimligen inte kan ifrågasättas. Det vore också intressant att höra din personliga åsikt om vad ”syndafallet” var, om det ens fanns. Kanske har du skrivit om det.

    När det gäller den Abrahamitiska världsåskådningen: Detta är ett område som är så pass stort att det för mig ter sig svårt att förhålla mig till på en gång. I princip innefattar det ju allt som gjorts och tänkts inom de tre religionerna Judendom, Kristendom och Islam. Vi får kanske börja med att dela in det hela i Abrahamismen före Kristus och efter Kristus. Det jag verkligen tror är att syftet med den judiska impulsen före Kristus var att ”ta fram” kroppen och det historiska sammanhanget som var nödvändigt för inkarnationen av Kristus. Den så ofta omtalade ”utvaldheten” bestod i just detta, och den tog slut vid Golgota, år 33. Jag tror vidare, som tidigare nämnts, att många med ledande positioner inom det judiska folket, inte nödvändigtvis förstod vad det egentliga syftet med uppgiften var.

    Det som hände efter Kristus är ju som sagt oerhört omfattande. Man kan naturligtvis leta upp de officiella åsikterna för de tre abrahamitiska religionerna, och man kan också ”medelvärdesbilda” över åsikterna hos deras anhängare, och på så sätt få fram något. Nu har jag inte gjort detta, men om det skulle göras så är det möjligt att man skulle komma fram till det som du anser vara de speciella särdragen, och att dessa omöjligen kan sammanfogas till en begriplig enhet. Detta är helt OK för mig. Jag har inga problem med en sådan slutsats, och tror mig dessutom ungefärligen kunna förklara varför det måste vara på det sättet. Kyrkans officiella åsikter och sådana saker kan intressera mig såsom historia eller samhällskunskap, men när det gäller frågan om hur verkligheten egentligen är beskaffad, så är det kanske inte just detta som jag sätter störst tilltro till. Jag är också medveten om processen som ledde fram till nya testamentet, och att man gallrade bort synsätt som påminner just om dem som jag förfäktar. Min poäng är på intet sätt alltså att nödvändigtvis försvara kyrkans position, och hävda att den egentligen är min position, eller nåt i den stilen. Det enda som jag säger är att jag tror att SAKEN själv är på det sätt som jag har beskrivit, och att jag även hittills trott att detta var i överensstämmelse med bibeln.

    Jag läste igenom dina två inlägg om abrahamismen, och tror mig börja förstå vad du egentligen menar. Jag instämmer i att särdragen finns, och förstår – som sagt – att det måste vara omöjligt att få ihop något begripligt av dessa olika utsagor. Jag är imponerad över att du ens försökt. Samtidigt: ligger det inte i sakens natur att det som sägs om hinsides ting måste förstås esoteriskt? Men att det så att säga också ligger i sakens natur att ett sådant uttryckssätt historiskt sett varit omöjligt om det stora flertalet överhuvudtaget skulle förstå någonting. Om något alls skulle bli sagt så fick man nog formulera sig så. Därmed inte sagt att särdragen – eller alla av dem – är relevanta, men det är i alla fall för mig underförstått att om så är fallet, så måste de sättas in i ett sammanhang för att vara begripliga.

    RB


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi