Olle Bengtsson

Av språk jag har tillräcklig insikt i tror jag bara det är svenskan och italienskan som använder ordet “nazist”, “nazista”. Formen är märklig.

Tyskans “Nazi” är såvitt jag förstår egentligen en s.k. hypokorism, och en av de många tyska diminutivbildningarna, närmare bestämt ett smeknamn, i detta fall bildat genom en förkortning och avledning av namnet “Ignaz” (Ignatius). Den idag enda betydelsen (“Nationalsozialist”), tycks vara en analogibildning till “Sozi”, “Sozialist”. Först att introducera denna term som beteckning för NSDAP:s anhängare (efter någon enstaka användning som förkortning vid 1900-talets början – ordet “nationalsocialist” är som sådant betydligt äldre) sägs ha varit den i hög grad kritiske Kurt Tucholsky, och det är oklart i vilken utsträckningden den för andra verkligen var en hypokorism och användes smeksamt (“liten gullig nationalsocialist”); diminutivformer kan även ha en nedvärderande betydelse. Bayerska motståndare till NSDAP började tydligen använda “Nazi” därför att hypokorismbildningen av Ignaz (som var ett vanligt namn i Bayern och Österrike) blivit en nedsättande benämning på dåraktiga personer; det senare är en dunkel punkt i denna terminologiska historia. Att termen senare spreds av exiltyska motståndare till Hitlers regim förefaller rimligt.

Hypokorismer av typen “Nazi” för “Ignaz” är vanliga inte bara i tyskan (“Rudi”, “Toni” o.s.v.) utan ju även i engelskan (“Rudy”, “Tony”, “Jimmie”, “Tommy”). Men ord bildade på samma sätt av namn på eller ord för annat än personer är också vanliga i tyskan och inte minst i engelskan (“commie”, “junkie”, “smoothie”, “selfie”), varifrån de ofta övertagits av svenskan. Jag har här bara givit exempel som slutar på samma “i” som “Nazi” och “Sozi”, men på engelska slutar de lika ofta på “y”. Vissa är utpräglat smekartade (“Schnucki”), andra nedvärderande, några mer neutrala. “Commie” har såvitt jag vet uteslutande använts pejorativt, av antikommunister.

Ovanligare är kanske att samma ord använts smeksamt av vissa och nedvärderande av andra. Men i fallen med de tyska politiska formerna kan man kanske anta att så skedde, åtminstone innan NSDAP, som det förefaller efter viss initial tvekan (båda orden förekommer i titeln på Goebbels tidiga pamflett Der Nazi-Sozi från 1926), började undvika “Nazi”; “Sozis” kanske fortsatte acceptera sin beteckning som positiv?

Det finns en skillnad mellan “Nazi” och “Sozi” såtillvida som “Nationalsozialist” till skillnad från “Sozialist” är ett långt ord som med fördel förkortas i de olika språken. Formen “Nazi” inställde sig därför rimligen från början som lämpligt för detta syfte. Om “Nazi” bara hade varit en förkortning av “Nationalist” hade det varit onödigt, eller mer onödigt. Men det faktum att “Sozi” är mer onödigt indikerar kanske att inget av orden uppfattades som en nödvändig förkortning utan enbart var smek- eller skällsord. (Det är för mig något oklart om bokstaven “z” i “Nazi” återger “z” i “sozialist” eller uttalet av “t” i “national”.) På såväl formella som historiska (användningen enligt ovan) grunder kan det även ifrågasättas om “Nazi” är ett bra ord i de olika språken. Men det är i alla fall det vanliga.

Vad som definitivt är ovanligt är att bildningar av detta slag blir beteckningar på “ismer” och erhåller suffixen “-ism” och “-ist”. Svenskans och italienskans former är abnorma. Inga andra sådana har uppstått ur sådana ord: det finns inga libbies, consies, fascies, anarchies eller syndies som har kunnat ge namn till ismer och deras bärare. “Sozis” och “commies” finns, men har någon hört talas om en “socist” eller “kommist”?

Det är svårt att se varför italienskan har accepterat “nazista” när spanskan, franskan och engelskan bara har “nazi(e)”. Kan svårigheten ha legat i att få fram en italiensk feminin form? Det tycks i så fall bara ha varit ett historiskt problem, eftersom man senare, enligt min ordlista, godtagit “hippy” som både maskulint och feminint; detsamma kunde väl utan problem ske med “nazi”. Överhuvudtaget är ju separata femininformer långtifrån alltid nödvändiga i italienskan; “nazista” har ingen.

Det ohämmade sätt på vilket svenskan har lånat engelska, eller amerikanska, ord slutande på “-ie” eller “-y” är kanske ibland problematiskt. Men dessa kortformer, smeksamma eller ej, finns alltså också i andra europeiska språk. Och frekvensen av dessa ord i svenskan gör att det inte finns några som helst svårigheter att lösa vad jag uppfattar som problemet med formen “nazist”: vi övergår helt enkelt, föreslår jag, till att använda “nazie”, med vår invanda engelska stavning, trots att denna i just detta fall p.g.a. det direkta tyska ursprunget och inflytandet inte används i engelskan. Frekvensen av dessa ord i svenskan gör, tror jag, “nazist” idag även mer onaturligt i svenskan än “nazista” i italienskan.

Kvar står frågan vad vi ska göra med “ismen”. Detta är inte bara ett problem för förkortningsbehövare i svenskan och italienskan, utan även i tyskan, franskan, spanskan och engelskan. Även om det är i högre grad förklarligt eller försvarligt p.g.a. förkortningsbehovet är “nazism” egentligen formellt lika märkligt som “socism” och “kommism”. Inte heller ett ord som “hippie” (även, enligt ovan, stavat “hippy”), som mig veterligen inte bildats genom avledning från ett annat ord, har givit upphov till “hippism”.

En lösning kunde här vara att återuppliva den tidiga, icke som hypokorism eller diminutiv skapade, och, p.g.a. vad jag uppfattar som oklarheten rörande vad “z” i “Nazi” återger, bättre tyska förkortningen “Naso”, och tala om “nasoism”. Den som känner sig kunna godta detta kan väl då också antas vara beredd att använda “nasoist” i stället för “nazie”. Än bättre, under förutsättning av denna acceptans, är kanske att direkt ta över “naso”, även om det kan ge associationer till stornästheten i Ovidius’ familjenamn. Men för dem som inte godtar detta tycker jag, i den utsträckning förkortningarna överhuvudtaget är nödvändiga, att “nazie”, som ju förekommer i alla de här behandlade andra språken utom italienskan, är acceptabelt.

Lika litet som de överväganden jag framförde angående ordet “kristen” rör dessa om “nazist” och “nazism” några stora och viktiga språkfrågor. Men det är saker jag har undrat över, och jag känner mig i alla fall kunna ta mig friheten att kort ventilera dem här; kanske finns åtminstone någon läsare som tänkt i liknande banor eller kan ha någon förståelse för synpunkterna.

Ordet “kristen” är litet märkligt. Det sägs komma av fornsvenska och isländska “kristinn”, och i exakt samma form, “kristen”, från lågtyskan. Och Luther talade ju om der Christenmensch.

SAOL anger det enbart som adjektiv. Men som sådant framstår det åtminstone i svenskan som tillhörande den mindre vanliga typen “luden”, “mogen”, “svullen”, “rutten”, “mulen”, “grätten”, ord som idag visserligen framstår som enbart adjektiv, men vars form visar att de har åtminstone avlägsna ursprung som perfektparticipformer av verb.

Dessutom tycks det mig i lika stor utsträckning användas som substantiv. Möjligen anses alla substantiverade perfektparticipformer ha substantiverats via adjektiviseringarna av samma perfektparticipformer och inte vara substantiveringar direkt av de senare. Men under alla omständigheter pekar alltså, förefaller det mig, ordets form direkt på perfektparticipformen, d.v.s. på ett ursprungligt verb, rimligen, i infinitiv, “kristna”, eller, i passiv form, “kristnas” – ett verb som till skillnad från dem som de andra adjektivformerna av samma typ bildats från fortfarande används.

Transitiviteten hos detta verb bidrar kanske i någon mån till det ovanliga i substantiveringen. Men framför allt är väl substantivering – eventuellt över adjektivisering – av detta slag mindre vanlig: en substantivering som skapar en ny kategori som är mer definitiv, entydig och universell än de s.a.s. mer tillfälliga, relativa och situationsbestämda substantiveringarna med samma form som förefaller mig vanligast (“kommen”, “gången”, “vunnen”, “slagen”, “drucken”, “vorden”, “fången”, “vuxen”).

Formell märklighet av detta slag är på intet sätt i sig någon språklig svaghet. Tyskan har också ett – på annat sätt – märkligt ord för samma sak: Christ – alltså inte längre den lågtyska direkta motsvarigheten till det svenska ordet; tidigare har denna form även förekommit i svenskan, varvid “kristen”, med betoning på första stavelsen i stället för båda, väl kunde vara den bestämda formen (i Kristens resa skulle det formellt kunna vara fråga om en sådan, men där är “Kristen” ett personnamn). Det kan finnas ett värde i både den nuvarande svenska och den tyska märkligheten. De kan anses sakligt mycket passande, ja som ägande en skönhet, för de troende, i det att de förmedlar att den kristne, der Christ, har fått del av Kristi egenskaper, Kristi väsen. Det är säkert ett tillräckligt skäl att använda dessa ord.

För andra kan märkligheten dock kanske vara störande. De bör, föreslår jag, inte känna sig förhindrade att, som substantiv, använda formen “kristian”. Denna ursprungliga grekiska och latinska form lever ju inte bara vidare i de andra stora europeiska språken. Den har även använts i svenskan, och av flera betydande författare, inte minst Viktor Rydberg.