Bernardo Kastrup: Brief Peeks Beyond

Critical Essays on Metaphysics, Neuroscience, Free Will, Skepticism and Culture

Iff Books, 2015

Publisher’s Description:

KastrupThis book is a multi-faceted exploration and critique of the human condition as it is presently manifested. It addresses science and philosophy, explores the underlying nature of reality, the state of our society and culture, the influence of the mainstream media, the nature of free will and a number of other topics. Each of these examinations contributes an angle to an emerging idea gestalt that challenges present mainstream views and behaviors and offers a sane alternative. The book is organized as a series of short and self-contained essays, most of which can be read in under one hour.

About the Author:

Bernardo Kastrup has a Ph.D. in computer engineering with specializations in artificial intelligence and reconfigurable computing. He has worked as a scientist in some of the world’s foremost research laboratories, including the European Organization for Nuclear Research (CERN) and the Philips Research Laboratories (where the “Casimir Effect” of Quantum Field Theory was discovered). Bernardo has authored many scientific papers and philosophy books. His three most recent books are: More Than Allegory, Brief Peeks Beyond and Why Materialism Is Baloney. He has also been an entrepreneur and founder of a successful high-tech start-up. Next to a managerial position in the high-tech industry, Bernardo maintains a philosophy blog, a video interview series, and continues to develop his ideas about the nature of reality. He has lived and worked in four different countries across continents, currently residing in the Netherlands.

Wellander och språkvården

Simon Pettersson skriver i Samtiden om Erik Wellanders (1884-1977) insatser för den svenska språkvården, främst i hans på Svenska Akademiens uppdrag skrivna bok Riktig svenska, vars första upplaga utkom 1939. Det är utmärkt att Pettersson, själv liksom Wellander germanist, uppmärksammar denna sida av Wellanders gärning och inte bara hans “akademiska, antiliberala nationakonservatism” och bidrag till tidskriften Svensk Lösen. Förvisso tillhör, som han påpekar, “språkförsvaret” i sig “konservatismens och nationalismens angelägnaste uppgifter”.

Emellertid vill jag ställa några frågor – frågor som jag vet att Pettersson har full förståelse för och vars ställande han med all säkerhet håller med mig om riktigheten av (han påpekar själv att man inte alltid behöver hålla med om Wellanders rekommendationer), men som kanske kan vara av värde för andra läsare. Wellanders råd känns igen, ibland även från vårdare av andra språk vid denna tid och senare. Hans “allmänna riktlinjer är att man bör skriva klart, att man bör skriva kort och att man bör skriva svenska”. Man frågar sig hur allmänna dessa riktlinjer är, eller kanske snarare, i vilken utsträckning Wellander också tillhandahöll särskilda. Jag undrar om inte riktlinjerna även som bara allmänna kanske skulle kunna betecknas som något otillräckliga, i synnerhet om det här verkligen är fråga om blott språkriktighet, “riktig” svenska.

I en mening är de naturligtvis helt okontroversiella. Pettersson gissar att Wellanders engagemang på detta område, eller åtminstone dess innehållsliga karaktär, bestämdes av hans erfarenhet som gymnasielärare, d.v.s. att det var hans egna elevers språkliga fel och brister som motiverade honom och som han huvudsakligen, eller från början, ägnade sin uppmärksamhet. Kanske tyckte han, även om det för mig framstår som något märkligt, åtminstone på det gamla lärdomsgymnasiet där han periodvis var verksam, inte ens på 30-talet att på denna nivå mer specifika riktlinjer var nödvändiga eller motiverade. Men även som blott allmänna riktlinjer för svenska språket som sådant, efterfrågade av Svenska Akademien, undrar jag om de inte är i behov av åtminstone några kompletterande kommentarer, även i en kort framställning av Petterssons typ.

Riktlinjerna förklaras av kritiken mot “det tunga kanslispråket” som “vid denna tid…ännu dominerade så mycket av den svenska prosan”. En sådan prosa fanns förvisso då. Den fanns också senare, med en delvis förändrad, mer radikalt rationalistisk-byråkratisk karaktär. Men för att denna front mot 1930-talets kanslispråk ska vara verkligt meningsfull idag, krävs åtminstone någon grad av förtrogenhet med detta språk och överhuvudtaget med prosan vid denna tid, en förtrogenhet som de flesta saknar. Den alltför tunga kanslisvenskan var inte helt dominerande. Och även i denna prosa fanns, även när den från vår tids vardagsspråks perspektiv förvisso måste betecknas som tung, stora variationer. Vad jag befarar här är att det också finns en risk att åtminstone några viktiga dimensioner av den mer avancerade svenska språkbehandlingens historiska landvinningar kan gå förlorade genom ett alltför enkelt förlitande på klarhet, korthet och svenskhet. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att föreslå att den svenska prosan just vid tiden för den första upplagan av Riktig svenska, eller, säg, den första hälften av 1900-talet, kanske nådde sin fullaste, rikaste generella utveckling, en höjdpunkt även, men inte uteslutande i vad gäller klarhet och relativ svensk självständighet och egenart, präglad av helt andra kvaliteter än alltför stor tyngd, tillkrångladhet och dunkelhet.

Klarhet är förvisso ett oftast entydigt lovvärt, klassicistiskt ideal, och det är sannolikt malplacerat att ta upp det här, i sammanhanget av elementär språkvård. Klarhet i den begränsade betydelsen av formell och syntaktisk korrekthet – språk kan ju verkligen vara oklart i dessa avseenden – är självklart relevant när det gäller “riktig” svenska. Men åtminstone lite mer än detta tycks avses, något som går utöver den rena språkriktigheten. Och då bör möjligen sägas att klarhet i övrigt, allmän stilistisk och sakligt-innehållslig klarhet, är något annat, ett viktigt men ofta ett svårt ideal som inte kan uppnås enbart genom förenkling. Här är ju problemet lika mycket, eller ännu mer, tankemässig oklarhet, något som förhoppningsvis kan bearbetas inom gymnasiets filosofi- och logikundervisning. Är det ett så allvarligt problem när det gäller “riktig” svenska?

Kanske bör rentav nämnas att kravet på klarhet inte bör drivas så långt eller på sådant sätt att den oerfarne och genomsnittlige språkanvändaren (eller språkvarelsen, borde man kanske säga) känner sig tvingad till otillbörlig enkelhet i uttrycket och i det därifrån aldrig helt åtskiljbara sakinnehållet. På högre nivåer gäller ju inte sällan att även prosan måste ge sig in på svåra, tidigare ej beträdda områden, måste tillåtas vara sökande, prövande på ett sätt som gör att fullständig klarhet och genomskinlighet inte omedelbart kan uppnås. Det är inte detsamma som tillkrånglande och fördunkling, utan en nödvändig begränsning given med såväl språkets som verklighetens natur. I fall av det slag jag har i åtanke kan klarhetskravet i själva verket också bli en begränsning, som hindrar användningen eller förverkligandet av språkets utforskande, nyupptäckande potential och otillbörligt inskränker utsägningsfältet. Många gånger är det endast genom att anträda tidigare okända vägar som språket senare kan uppnå klarhet även för det nya. Åtminstone ett mått av tolerans kan väl här vara på sin plats, bortom själva den formella språkriktigheten, även ifråga om elever (och andra) som kanske gör de första försöken att uttrycka sig mer utförligt och sammanhängande i skrift.

Detsamma gäller kortheten som riktlinje. Inte heller här handlar det ju om ren språkriktighet – man får en känsla av att Wellander snarare fokuserar på “god stil” än “riktig” svenska. Och korthetskravet kan ju endast förstås med utgångspunkt från konkreta exempel på otillbörlig, såväl sakligt sin stilistiskt omotiverad längd. Wellander tillhandahåller förvisso just sådana: klumpiga, långa sammansättningar av den typ Pettersson visar att han använder som illustrationer är självklart giltiga exempel, även om de inte är exempel på formella fel. Men för gymnasisten eller den i övrigt oerfarne språkanvändaren – och jag tycker man måste komma ihåg att det här ju handlar om ofta ordkarga, redan korthuggna svenskar – som enbart tar till sig riktlinjen som isolerad abstraktion riskerar kanske dess efterföljande att leda till en vare sig avsedd eller insedd förlust av nyanser, precision, utförlighet och fördjupning. Klarheten befrämjas ju inte alltid av brevilokvens – inte minst hos den otränade kräver den ofta viss utförlighet. Så klart och kort som möjligt givet sakens och skrivaktens övriga krav – detta skulle, inbillar jag mig, vara det minimum en allmän riktlinje måste innehålla.

Men Wellander går givetvis utöver dessa kanske alltför allmänna råd. Den största förtjänsten hos hans bok är enligt Pettersson dess råd i enskilda fall. Pettersson ger ett exempel på en syntaktisk fråga – rörande en mening i hans egen artikel – där han tror att Wellander inte skulle hålla med honom: “Många av de språkfel, som han senare skulle uppmärksamma, hade han nog först sett hos sina egna elever, kan man tänka.” Pettersson menar att Wellander skulle invänt mot att “Många av de språkfel” här brutits ut och placerats först i satsen på ett sätt som inte tar hänsyn till “satsens övriga syntax”. Det skulle föra för långt att här analysera detta i strikt grammatiska termer. Men jag kan inte kan värja mig för intrycket att om Pettersson menar att den placering av “Många av de språkfel” som han medvetet, och med rätta, valt “för att sätta dessa ord i centrum”, hade underkänts av Wellander, den senare tillämpade någon ytterligare och denna gång entydigt problematisk riktlinje i förlängningen av de redan nämnda. Genom att följa den uppnås varken större klarhet, korthet eller ens enkelhet.

Vilken är den satsens övriga syntax som hänsyn här borde tagits till? Det finns ingenting i den som strider mot Petterssons placering av “Många av de språkfel”. Kan Wellander verkligen ha menat att “Han hade nog först sett många av de språkfel, som han senare skulle uppmärksamma, hos sina egna egna elever” var entydigt att föredra, och att sådant var så viktigt för honom att det måste påtalas vid rådgivning? Det påhängda “kan man tänka” berörs ju inte av olikheten mellan dessa konstruktioner, även om det som jag ser det till skillnad från “Han hade nog först sett” rent formellt med fördel hade kunnat sättas först i satsen: “Man kan tänka att många”. Men även det motverkar ju avsikten att sätta “Många av de språkspel” i centrum, och att sätta det före “Han hade nog först sett”, d.v.s. “Man kan tänka att han nog först hade sett”, skulle ju göra det i ännu högre grad.

Det jag mest undrar över är emellertid Wellanders inställning till lånord. Pettersson hävdar att olägenheterna med onödiga lånord ingenstans beskrivs så pedagogiskt som hos Wellander. Möjligen avser han här mer specifikt olägenheterna med det onödiga och ofta helt urskillningslösa engelska inflytandet, som väl dock blev verkligt påtagliga först efter Wellanders tid. Men generellt gäller ju att all tonvikt här måste läggas på det onödiga. Denna fråga aktualiseras åter av det exempel från Wellander – denna gång verkligt och inte bara tänkt – som Pettersson ger: “En bil”, klagar Wellander, “sägs numera efter en sammanstötning vara ramponerad eller spolierad eller demolerad, men den, som känner dessa ords verkliga betydelse, aktar sig noga för att av dessa meddelanden draga någon bestämd slutsats rörande graden och arten av den skada, som egentligen drabbat bilen.” Förvisso kan lånord, som Pettersson säger, ge upphov till svårigheter med inordningen i svenska språket och skapa problem för förståelsen, grammatiken och formläran. Men det enda som illustreras i det valda exemplet är ju problem med förståelsen – orden är helt enkelt felaktiga eller mindre lämpliga i sammanhanget, valda utan kännedom om deras verkliga betydelse eller etymologi. Formellt och grammatiskt är de ju väl inordnade i svenskan, även om deras upptagande på Wellanders tid var nytt och ännu kändes ovant. Det är svårt att se att dessa lånord som sådana är problematiska.

Ja, åtminstone i de två latinska fallen blir, tycker jag, själva termen “lånord” problematisk. Alla europeiska språk bygger ju från ett tidigt stadium i stor utsträckning på en enorm reservoar av gemensamma latinska och grekiska ord, inte bara de som direkt utvecklats ur de klassiska språken. Ingenting i denna reservoar kan rimligen betecknas som lånord. I detta avseende är alla våra språk i verkligheten ett enda gemensamt med lokala variationer. Ändå har bara en liten del upptagits i respektive “modernt” språk, och vad som upptagits är ofta helt godtyckligt. Detsamma gäller ord från andra moderna språk. Även här lånar vi åtminstone ofta, i ljuset av den större släktskapen över gränserna mellan de stora språkförgreningarna, ganska naturligt från varandra. Det finns hur många specifikt germanska tyska ord som helst, exempelvis, som skulle ha kunnat upptas i svenskan i stället för eller utöver de som faktiskt har upptagits, och med samma lätthet inordnas.

Det enda det handlar om är en tillvänjningsprocess och en formell anpassning, och det enda som borde vägleda denna process är ett tillräckligt mått av omdöme, skicklighet och smak i varje enskilt fall och vid varje ny introduktion. Anledningen till att vissa grekiska, latinska, franska, engelska och tyska ord inte blivit en del av svenskan är i stor utsträckning endast att ingen framstående författare ännu assimilerat och försvenskat dem på ett sätt som kunnat bli auktoritativt och anges, med årtal, i akademiens ordbok.

Att Wellander var nationalkonservativ gjorde honom inte till någon ohistorisk, artificiell svensk språkpurist, och detsamma gäller förstås Pettersson. Ändå varken kan eller vill jag riktigt godta som allmän riktlinje rådet att “skriva svenskt” i den mening Wellander avser, såtillvida som den är oundvikligen underordnad en uppenbar historisk relativitet och inte tillhandahåller ens för gymnasister tillräckliga kriterier för den verkliga, levande språktillägnelsen och -utvecklingen. Ramponera, spoliera och demolera är förvisso olämpliga ord för att beskriva skadorna på en bil efter sammanstötning, men de är knappast i sig själva och i allmänhet olämpliga i svenska språket. Just genom sina specifika betydelser och etymologier kan ord som dessa, introducerade på samma sätt och från samma språk som otaliga andra tidigare, ibland tillföra specifika betydelsedimensioner och nyanser som i svenskan redan existerande och tidigare inordnade ord saknar.

Wellander var alltså väl medveten om språkvårdens nära samband med och centrala betydelse för nationaliteten och kulturarvet (en annan av hans böcker heter helt enkelt Språkvård och kulturarv). Vad jag här säger ska naturligtvis inte ses som något samlat omdöme om Wellander och hans gärning; det är endast fråga om några kompletterande marginalanteckningar till Petterssons trevliga introduktion av honom för Samtidens läsare. Wellanders styrka låg alltså enligt Pettersson i hans råd i enskilda fall. Alla sådana kan givetvis inte avgöras enbart utifrån klarhetens, korthetens, enkelhetens och svenskhetens allmänna kriterier, och Pettersson kan förstås bara ge enstaka exempel.

Generellt gäller emellertid för mig att det är en problematisk typ av nationalkonservatism vars “språkförsvar” inte i tillräcklig utsträckning bejakar det gemensamma europeiska språkarvets alltjämt outnyttjade resurser för utveckling och förfining av det svenska språket. Givetvis krävs vaksamhet vid detta arvs fortsatta tillägnelse, så att äldre och specifikt svenska ord inte undanträngs och resultatet därmed blir utarmning i stället för berikning. Men även det europeiska språkarvet är en del av vårt kulturarv, och det behöver på intet sätt stå i motsats till vården av svenskans egenart. Här har de normsättande språkanvändarna (jag begränsar mig nu för enkelhetens skull till denna benämning) ett avgörande inflytande och därmed också ett stort ansvar. Och vilka som blir sådana språkanvändare, vilka som erkänns som betydande författare, det borde i sin tur i större utsträckning bero på kvalificerade kritikers insatser: dessa får inte, exempelvis på grund av problematisk teoretisk inspiration, försumma sitt verkliga uppdrag.

Hans Torwesten: Vedanta

Kern des Hinduismus

Walter-Verlag, 1985

TorwestenDer indische Vedanta, dessen Geist sich in den Upanishaden und der Bhagavad-Gita niedergeschlagen hat, wird vor allem in seinem mystischen Aspekt – unter anderem die Liebe zu einem persönlichen Gott oder zur Göttlichen Mutter – von einem kompetenten Autor erfrischend lebendig, gut verständlich und dennoch differenziert dargestellt.

Der Vedanta stellt das umfassendste und offenste hinduistische System dar, weshalb ihn manche als “universale Religion” verstehen. Er gilt als der egentliche Repräsentant östlicher Mystik und Metaphysik. Aus den ältesten indischen Schriften, den Veden (veda = Wissen) entstanden, will er diese abschließen und übersteigen; beides steckt im Wort: veda-anta = Ende der Veden.

Er umfaßt die Upanishaden, die oft als Geheimlehre aufgefaßst werden. Wahr daran ist lediglich, daß ihr Geheimnis einem nur durch Übung aufgeht. Sie sind Erfahrungsmystik par excellence und bestehen jeweils aus einem Werk-Teil und einem Erkenntnis-Teil. Denn die begrifflichen Vorstellungen von Brahman, Atman usw. sind nur aufgrund persönlicher Erfahrung nachvollziehbar.

Es folgt das Juwel der indischen Literatur, die berühmte, aber Auch umstrittene Bhagavad-Gita. Ist ihr Krishna ein bloßer Kriegsgott, oder fallen in ihm die Gegensätze zusammen? Hier werden auch die verschiedenen Yoga-Wege zur Gottheit beschrieben.

Die Advaita-Lehre (a-dvaita = Nicht-Zweiheit) stellt den philosophischen Höhepunkt des Vedanta dar. Sie faßt den ganzen Kosmos als strenge Einheit auf. Der Mensch ist nur eine Erscheinungsweise Gottes. Alles als nicht-göttlich Erscheinende ist Maya: Schein. Ihr bedeutendster Vertreter var Shankara.

Der Gegenschlag des Pendels bestand im Festhalten an einem persönlichen Gott als Gegenüber des Menschen. So entstanden die verschiedenen Bhakti-Kulte. Im 19. Jahrhundert nahm die Verehrung der Shakti als weiblicher Gottheit und Göttlicher Mutter (siehe Umschlagbild) ein starkes Ausmaß an. Sie wird under anderem als die schöpferische Kraft Gottes aufgefaßt. Bekannte Namen sind damit verbunden: Ramakrishna, Vivekananda, Aurobindo, Maharshi.

Die Beziehung zwischen Westen und Vedanta und die lebendige Ergänzung auf beiden Seiten bilden den Abschluß des Buches. Die Stoßkraft christlicher Nächstenliebe und die Weite vedantischer Mystik müssen sich verbinden.

Inhalt:

Der Geist der Upanishaden

Krishna Pantokrator – die Botschaft der Bhagavad-Gita

Advaita – die Philosophie der Nicht-Zweiheit

Die Verteidigung der Gottesburg – die Liebe zum persönlichen Gott

Die Rückkehr der Shakti – die schöpferische Kraft Gottes

Vedanta und der Westen

Über den Autor:

Hans Torwesten, 1944 in Oberbayern geboren, Gymnasium in Westfalen, 1965-68 Studium an der Kunstakademie Wien, 1968-74 Studium der indischen Philosophie, Meditation, Yoga usw. am Ramakrishna-Vedanta-Center in England. 1974-76 Vorträge und Yoga-Kurse in Innsbruck, seit 1976 freischaffender Maler und Schriftsteller in München, jetzt in Weitersfelden/Österreich.

Publikationen: Ramakrishna. Schauspieler Gottes (1981); Ramakrishna und Christus oder das Paradox der Inkarnation (1982);  Sind wir nur einmal auf Erden? (1983); Gott ist Auch Mutter (1984); Ramakrishna und Christus oder das Paradox der Reinkarnation (1993); Ramakrishna. Ein Leben in Extase (1997); Der Mut auf den Grund zu gehen (2007); Schöpfung. Die Ekstase Gottes (2008); Vivekananda. Ein Brückenbauer zwischen Ost und West (2015).

Polen, Ungern och SD

Svar till Maja Hagerman

Författaren och journalisten Maja Hagerman sammankopplar i en ledare i Dagens Nyheter i måndags med rubriken ‘Kritiska röster tvingas till tystnad’ åtgärderna från regeringarna i Polen och Ungern mot vänsterdominansen inom statliga media och rättsväsendet med SD:s åtgärder mot intern kritik. De senare visar, menar hon, att SD i regeringsställning skulle vidta samma åtgärder och i största allmänhet driva samma politik som dessa. När hon bland exemplen på tystande av internkritik kommer in på förra årets strider om partiets Stockholmsdistrikt och SDU anförs även jag som exempel.

“Det är förbjudet”, skriver Hagerman, “att föra fram internkritik öppet inom SD. Den som bryter mot kommunikationsplanen och kritiserar partiets hantering av utrensningar och meningsmotsättningar löper risk att bli ett ‘personärende’ i partiets medlemsutskott.” Så är fallet. Men detta var inte, som Hagerman tycks mena, vad som hände i mitt fall.

Jag “blev ett personärende” på grund av tidskriftens Expos påhopp på bl.a. mig inför SD Stockholms stads årsmöte förra året. När partiledningen begick det senare åtminstone till hälften erkända misstaget att offentligt sätta tilltro till Expos uppgifter och peka ut mig, och därmed själv bröt mot kommunikationsplanen och “förbudet” mot “öppen internkritik”, blev jag tvungen att själv offentligt bemöta anklagelserna. Och när partiledningens “öppna internkritik” också drabbade andra på ett sätt som nära berörde mig, och enligt mig var sakligt felaktig, riktade jag ytterligare kritik mot den.

Partiledningen har inte bara avstått från att väcka något personärende mot mig p.g.a. detta – den har inte heller på något annat sätt ingripit mot mitt offentliga bemötande av de offentliga anklagelserna eller min därpå följande, utvidgade kritik. Tvärtom har jag kunnat föra en intern och åtminstone delvis fruktbar dialog om dessa ting med åtminstone några i denna ledning. Det visar att det, även om man tycker att takhöjden för intern debatt borde höjas, är att gå för långt att säga att offentlig kritik av partiets hantering av “utrensningar” och meningsmotsättningar helt enkelt är förbjuden i SD. Men mycket beror självfallet på hur sådan kritik framförs och vilka de bakomliggande motiven, principerna, ståndpunkterna och värderingarna är.

Rätt har Hagerman däremot när hon – utan att notera hur jag stavar mitt namn – fortsätter: ”Partimedlemmen Jan-Olov Bengtsson berättar i sin blogg den 4 december om hur han som anklagad av utskottet hade att försvara sig mot anonyma beskyllningar och ‘uppgifter’. Bengtsson fanns med i William Hahnes styrelseförslag för SD Stockholm.”

Hagerman nämner här, liksom DN tidigare minst två gånger gjort, anklagelsen om “antisemitism”, och hon gör det på ett märkligt dunkelt sätt: “Enligt citat ur hans blogg hade han även yttrat sig antisemitiskt.” Vilka citat åsyftas? Det finns inga “antisemitiska” formuleringar i min blogg, om inte detta begrepp definieras på ett helt bisarrt sätt som jag fullständigt förkastar. Däremot finns citat från Expo och DN där de felaktigt beskriver vissa av mina formuleringar på detta sätt, i enlighet med just en sådan oacceptabel definition. Hagermans formulering kan tolkas antingen som att även hon anklagar mig för “antisemitism”, eller som att hon bara syftar på Expos och DN:s av mig återgivna påståenden.

Förvisso fanns jag med i William Hahnes styrelseförslag, och enligt en vanlig tolkning bland partiledningens kritiker var det i själva verket bara av just det skälet som jag efter Expos angrepp på mig och en rad andra blev föremål för en utredning av medlemsutskottet och tvingades besvara anonyma beskyllningar och “uppgifter”. Men som Hagerman noterar: “Utskottet beslutade ändå att inte utesluta honom”. De kom nämligen själva fram till att uppgifterna var grundlösa. Här bör tilläggas att jag inte bara inte uteslöts ur partiet, utan att jag fortfarande är ledamot av vad som, efter uteslutningen av Hahne själv och Anton Stigermark, Adam Bergs försvinnande i samband med avskiljandet av SDU, Urban Lindströms frivilliga avhopp omedelbart efter attackerna strax före årsmötet, och Jonas Malmgrens senare avgång bland annat på grund av missnöje med partiledningens agerande, är återstoden av den inte bara av Hahne föreslagna utan även förra året av medlemmarna faktiskt valda distriktsstyrelsen för SD Stockholms stad (jag ställer dock inte upp för omval på årsmötet nu i mars).

Kritiken mot Hahne och SDU delar jag alltså inte i alla avseenden, även om jag också själv riktade viss kritik mot dem. Och jag stödde inte heller åtgärderna mot dem; resultatet av dem blev inte minst att Stockholmsstyrelsen på allvarligt sätt försvagades. Noteras bör i detta sammanhang att Hagermans ledare är ett exempel på det såvitt jag kunnat se vanliga fenomenet med media som är benägna att ta ställning mot partiledningen och för de uteslutna SDU:arna och andra kritiker. Men den bild Hagerman utmålar av partiledningen som drakoniskt intolerant och ett hot mot demokratin är orättvis.

Mer direkt relevant för jämförelsen mellan SD å ena sidan och Polen och Ungern å den andra är att Hagerman också tar upp att man i stället för att utesluta mig “sköt in sig på att han [jag] skulle följa ’sverigedemokratisk politik’. Medlemsutskottet förmanade honom att även i sin verksamhet som akademiker och vid föreläsningar på universitetet rätta sig efter SD:s partiprogram.”

Detta är riktigt, och den inte minst viktiga delen av den kritik av medlemsutskottet som jag slutligen – när utskottets ordförande Magnus Olsson valdes in i partistyrelsen – blev tvungen att ta upp offentligt handlade om just detta. Att ett parti kräver av egna företrädare som också är verksamma inom akademin att de inte får skilja mellan dessa roller utan att det är partiets politik som gäller även i den senare rollen är givetvis mycket allvarligt. De som fortfarande inte har förstått det, utan efter allt jag sagt och skrivit om detta fortsätter försvara utskottet och dess agerande borde, kan man tycka, snarast förmås att lämna sina uppdrag.

“I Polen och Ungern”, skriver Hagerman, ”har nationalkonservativa regeringar försökt säkra sitt framtida maktinnehav genom att kontrollera medier, domstolar och andra demokratiska institutioner. Nya lagar riktar sig mot rättsväsendets oavhängighet och mediernas frihet och kritiska uppdrag. Demokratins grundpelare har attackerats. Kritiska röster har tvingats eller skrämts till tystnad.”

Det besvärande är att Hagerman utan tvekan har en poäng här. “Det är”, skriver hon, “samma mekanismer som redan verkar vara satta i arbete inom Sverigedemokraterna.” Så skulle åtminstone medlemsutskottets agerande (Hagerman ger också vad hon menar vara andra exempel) kunna förstås. Men samtidigt måste sägas att hennes argumentation även här är överdriven och missvisande. Agerandet stod givetvis inte i överensstämmelse med partiprogrammet eller några andra åsiktsdokument eller officiella uttalanden från partiet. Det berodde med all sannolikhet enbart på en kombination av grov okunnighet, omdömeslöshet och allmän inkompetens hos enskilda personer, vilket i och för sig är illa nog. Den objektiva innebörden av utskottets krav var verkligen den Hagerman beskriver. Men den var inte att icke-partiföreträdare skulle bedriva SD:s politik vid akademin, att akademin i dess helhet skulle partipolitiseras. Kravet var absurt och illavarslande, men det var förstås, sett utifrån partiets egna ståndpunkter, ett misstag. Ett allvarligt misstag, men, allt vägt och mätt, ett misstag av tragikomiskt slag, som nu kan och måste rättas till. Det var inte jämförbart med den beskrivning Hagerman ger av Polen och Ungern.

Frågan inställer sig emellertid också om denna senare beskrivning är riktig. Om man i det senast citerade stycket från Hagermans ledare ovan byter ut ”nationalkonservativa regeringar” mot ”socialistiska och liberala regeringar, radikala vänsterorganisationer och -individer, och privata mediaägare med radikal ideologisk agenda”, och kommer ihåg de många medel utöver lagstiftning, såväl grova som subtila, som också används för upprätthållandet av den ideologiska, kulturradikala och politisk-korrekta hegemonin och indoktrineringen, beskriver det i högre grad situationen i Sverige, andra västeuropeiska länder och USA än den i Polen och Ungern.

Medels ständigt utvidgad lagstiftning och andra åtgärder tvingas och skräms kritiska röster till tystnad. Organiserade intressen trycker oavbrutet på för att obekväma alternativmedia ska bekämpas, “hatbrotts”-lagstiftningen utvidgas, påstådd “rasism”, “extremism”, “antisemitism” o.s.v. förbjudas, internätet censureras. Jag själv har, som man kunde ha förväntat sig att Hagerman uppmärksammat, avstängts från att undervisa vid Lunds universitet på grund av Expos av DN tidigare och nu Hagerman själv upprepade eller åtminstone omnämnda anklagelser.

Över hela västvärlden begås i ständigt växande utsträckning skrämmande, inhumana rättsövergrepp mot kritiska röster. Meningen med rättsväsendets oavhängighet upphävs i stor utsträckning genom själva lagstiftningens politiska styrning. De gamla media har för länge sedan svikit sitt kritiska uppdrag och blivit åsiktsförtryckets främsta instrument. Vårt samhälle befinner sig i ett tragiskt protototalitärt tillstånd, som gör den sverigedemokratiska frihetsrörelsen och dess motsvarigheter i andra länder absolut nödvändiga.

Är inte vad de nationalkonservativa regeringarna i Östeuropa gjort bara att de försökt komma till rätta med eller åtminstone förebygga en situation som är just så oacceptabel som det på detta sätt lästa stycket i Hagermans artikel beskriver? Det har knappast någon avgörande betydelse att Hagerman, trots att hon anför mitt exempel, inte särskilt nämner åtgärder mot universiteten. Mot medlemsutskottets ukas försvarade jag den akademiska frihetens ideal. Och jag nämnde att denna, alltid naturligtvis hotad och ofullkomligt förverkligad, också sedan länge i stor utsträckning redan upphävts och förstörts av den principiellt lika felaktiga politiseringen från vänster.

Jag kan inte uttala mig med sakkunskap om de polska och ungerska regeringarnas åtgärder. Men det jag hoppas att de i verkligheten inskränker sig till är vad jag anser att även SD i regeringsställning borde göra ifråga om våra egna statliga media och vissa andra institutioner. Innebörden av detta skulle vara rakt motsatt den Hagerman beskriver. Vad jag, även utifrån min socialkonservativa åskådning, försvarar mot Expo, DN, Lunds universitet och SD:s medlemsutskott sådant det för närvarande råkar vara sammansatt, men givetvis med mitt parti och dess principprogram, är just de “demokratins grundpelare” som Hagerman nämner.

Problemet med Magnus Olsson

Lunds universitet och min ideologi

Simon O. Pettersson om Lund, DN och mig

In Defence of the Personal Idealist Conception of the Finite Self, 1

In the writing of British idealists on the finite self, there was no terminological uniformity. The same conceptual issues were discussed under different terminologies. But it is important to keep in mind the conceptual differences between self, individual, subject, and person, which, I suggest, must be understood, even for purely philosophical purposes, partly in terms of the process of historical development and definition, i.e., in terms of conceptual history.

Above all, we should keep in mind their conceptual complementarity, the way in which they supplement each other and describe different aspects of the same thing. But it is a fact that the British idealists often did use these different terms – in the sense of words – in a more vague and general manner for the same concept. Hence we find to this day an unnecessary confusion produced by an insufficient conceptual differentiation. The finite self was often used synonymously with the finite individual, the finite person, and the finite subject. Yet the conceptual complementarity is not only necessary for the full articulation and comprehension of the position of the personal idealists in a way they are not always in the case of their non-personal or impersonal idealist opponents. Properly defined, the terms can perhaps even to some extent in themselves be said to contribute to settling the philosophical disputes.

Bosanquet and Seth Pringle-Pattison [Hereinafter: Pringle-Pattison] debated the “finite individual”, a terminological preference that, as William Mander emphasizes in his analysis of their debate, [W. J. Mander, ‘Life and Finite Individuality: The Bosanquet/Pringle-Pattison Debate’, British Journal of the History of Philosophy, 13:1, 2005.] is explained by Bosanquet’s general definition of the individual. Maintaining both the etymological and Aristotelian meanings, the individual is for him that which is indivisibly one, and the primary substance. But this is strictly, according to Bosanquet, “in the ultimate sense” applicable only to the whole, the absolute. [Bernard Bosanquet, The Principle of Individuality and Value (1912), 72.] The true individual cannot be finite since the finite is that which is limited from outside. Yet the totality is for Bosanquet not really unlimited, but limited from within, as it were, as exclusively self-de-fining. When the term infinite is still used in this connection, it thus seems at the very least terminologically infelicitous inasmuch as, etymologically, unlimited and infinite mean the same thing.

The finite individual, as finitized from without, cannot really be accepted as a true individual at all. For Bosanquet, only the individual that is the absolute is ultimately real; the finite individual Bosanquet accepts as individual only in a secondary sense; it has only an “adjectival” mode of existence, it is an “adjective” of the real individual that is the totality. But here we may see merely the misleadingly reductive effects of the terminological preference, which leaves out some distinctive conceptual content of the supplementary terms.

The finite individual does not have to be a self, a subject, a person. If it is not, it is of course more easily reducible to an adjective, a property, a determination of the whole, and the adjectivity constituting its only significant identity, intelligibility and indeed mode of existence. Even the application of this analysis to the kind of finite individual that is also a self, a subject, and a person is certainly valid in itself as far as it goes, although it is incomplete and only one perspective among others that are equally necessary for its full comprehension. Pringle-Pattison says, for instance, that he accepts the adjectival theory inasmuch as its meaning is the “denial of unrelated reals”. [Andrew Seth Pringle-Pattison, The Idea of God in the Light of Recent Philosophy (1920 (1917)), 274.] It is obvious that any individual thing qualifies or characterizes the whole, and it is indeed true that any finite phenomenon can only be properly understood as a part of the whole, in the sense that it is a property, a quality of that whole, part of a scale of parts and partial wholes leading up to the totality. Here, as in the general progress of conscious experience and knowledge, any arrest in its continuously broadened and simultaneously deepened apprehension is certainly merely provisional and conventionally motivated for experientially and epistemologically “modal” purposes in Oakeshott’s sense. [Michael Oakeshott, Experience and Its Modes (1933).]

For this reason, if the basic understanding of the perspectival complementarity is accepted and preserved, and the “individual” perspective as this far discussed is included as one of many – this being of course fully coherent with the most basic assumptions of idealism in general – my impression is that the personal idealist position does not even require the rejection that we find in Pringle-Pattison of Bosanquet’s theory of judgement. In the latter, the totality is said to be the only logical subject: “Reality is such that at or in S it is P” does say more than “S is P”, even in the case where S, or P, is not only an individual but a self, a subject, and a person. Mander uses this as a summary description of Bosanquet’s position regarding his basic understanding of the ultimate nature of judgement; [Mander, op.cit.] but many complementary formulations of it are found in Bosanquet’s works. What I find important here, and in reality congruent with personal idealism, is the general idealist understanding expressed in Bosanquet’s formulation of the importance of the process of thought as approximation of the totality. I am not making any claims about the details of Bosanquet’s specific understanding of judgement, induction, or indeed logic in general; this general understanding is better discussed, in line with Pringle-Pattison’s own earlier practice, in terms of “Hegelianism” in general. [See Andrew Seth Pringle-Pattison, Hegelianism and Personality (1887), published under the name Andrew Seth.]

The general understanding might become problematic, however, when, as in Bosanquet, all finite individuals are said to have their main being and value as mere qualifications of the whole. For then, in line with Bosanquet’s understanding of the totality in terms of individuality, the radical monistic tendency that follows from the definitional emphasis on indivisibility could bring with it contradictions familiar from earlier monist systems. The parts of the whole become merely apparent individuals, reduced to adjectives or properties in a way that makes this more than one perspective among others, that makes it an exclusive one which exhaustively defines them.

Bosanquet’s theory of judgement claims to reveal what judgement really is, but his exposition, regardless of the details of his logic, involves a far-reaching criticism of the non-idealist view in the context of a different understanding of the whole nature of thought. The latter in turn involves what could be called a general idealist conception of the apprehension of the reality or totality that is accepted by him as the logical subject. It is in such general idealistic terms that the singular judgement “S is P” is rightly seen as a superficial, immediate, and, in Hegel’s sense, “abstract” one compared with “reality is such that in S it is P” as a fuller, concrete judgement involving an understanding of “reality” that, in more strictly Hegelian accounts, is reached through a dialectical development.

But the whole point of this development could be distorted if the “being and value” of S, or P, is mainly as adjectives of reality as the whole – and this might be the case even where S, or P, is the kind of finite individual that is not also a self, a subject, a person. For the indivisibility might then begin to conflict with the differentiation within the absolute which Bosanquet must of course accept, as appearance in a distinct British idealist sense. If, as this view of the being and value suggests, the totality qua totality is not just always the only logical subject, if the partial independence, the initial, finite concreteness and the distinctive value, as it were, of the finite individual are denied, if the real dialectical process is slurred over, and if the final synthetic view that makes the judgement “reality is such that in S it is P” in the indicated full meaning important, thus becomes tantamount to an emphasis on the indivisibility as being rather undifferentiated unity, the judgement seems in reality to become another one. It appears it is then reduced to a mere empty propositional affirmation of reality being as it is, the affirmation that it is as it is – saying very little about S and P and exposing the general idealist position to familiar yet otherwise unwarranted criticisms. The incorrect ascent to the totality seems inevitably to deprive the descent to the particulars of its explanatory power.

This warrants Pringle-Pattison’s objections even before the supplementary conceptual meanings of selfhood, subjectivity and personality are brought in. The finite individual can certainly be properly understood as an individual; there is no contradiction in being limited from without and being indivisible. And such individuality is in no way by necessary implication the self-contained unit of strict pluralism. [Pringle-Pattison, The Idea of God, 256-60.] G. F. Stout agreed that the nature of a thing is “nothing” apart from its relatedness. But he also asserted the inverse truth that the relatedness of a thing is nothing apart from its nature. [Mander, op.cit., note 11.]

But here the supplementary perspectives on finite individuality in general could, I suggest, be sufficient to refute the exclusivist claim. And the problem with Bosanquet’s position appears to be compounded when we bring in these fuller definitions of the self, the subject, and the person, which are what the personal idealists are primarily talking about, in contradistinction to Bosanquet, who, although his position too in reality presupposes them, seems not fully to admit or clearly identify their implications.

This leads us to another point on which I think Pringle-Pattison’s position and argument are in need of revision and supplementation. Both Bosanquet’s denial of the unity of the self as experienced and his affirmation of this incomplete self’s achievement of unity through the inclusion of broader “contents of the universe” seem confused simply because no proper distinction is made between the experiencer and the experienced. The unity of selfhood even as immediately experienced is, it seems to me, due to the unity of the experiencer, whereas no phenomenal contents of experience whatsoever, no matter how comprehensive, and quite regardless of its significance for the self in other respects, can, in principle, as phenomenal, allow the self to attain it.

Bosanquet’s view that the self owes its reality to the experienced phenomenal world and possesses itself in proportion to its incorporation seems to imply a simple identification of the self with this phenomenal world or the knowledge of it, clothed in a partly misleading redefinitional language of the self. If the implied, ultimate perspectivelessness is what accounts for the self, if apart from it the self can only be conceived in terms of abstraction, empty form, or degrees of unreality, how is it that, as is also claimed by Mander, Bosanquet does not simply deny the self in the personal idealist sense, but merely reconceives its ultimate reality and value?

The finite self as described by the personal idealists is not what it is for Bosanquet, and it is more than the abstract quality of numerical identity. Moreover, it is possible to admit the validity of almost everything Bosanquet says – and Mander says Bosanqueet says – about its appropriation of the “contents of the universe” and its other possible ways of existing, if this is only reconceived in terms of the phenomenal contents of experience or the self’s knowledge, or the modes of existence of the self in relation to these things. The self could perhaps for some purposes and on some levels be said to identify itself with them, although the distinction between the identifier and that with which it identifies cannot be suspended. The phenomenal existence of the finite self should indeed, from the perspective of knowledge, morality, and other values, comprise many of the dimensions conceived by Bosanquet as parts of its proper identity. But in describing them, Bosanquet is clearly describing something different from selfhood and subjectivity in themselves as properly conceived on this level, or in the personal idealist sense.