Polen, Ungern och SD

Svar till Maja Hagerman

Författaren och journalisten Maja Hagerman sammankopplar i en ledare i Dagens Nyheter i måndags med rubriken ’Kritiska röster tvingas till tystnad’ åtgärderna från regeringarna i Polen och Ungern mot vänsterdominansen inom statliga media och rättsväsendet med SDs åtgärder mot intern kritik. De senare visar, menar hon, att SD i regeringsställning skulle vidta samma åtgärder och i största allmänhet driva samma politik som dessa. När hon bland exemplen på tystande av internkritik kommer in på förra årets strider om partiets Stockholmsdistrikt och SDU anförs även jag som exempel.

”Det är förbjudet”, skriver Hagerman, ”att föra fram internkritik öppet inom SD. Den som bryter mot kommunikationsplanen och kritiserar partiets hantering av utrensningar och meningsmotsättningar löper risk att bli ett ’personärende’ i partiets medlemsutskott.” Det är möjligt att så är fallet. Men detta var inte, som Hagerman tycks mena, vad som hände i mitt fall.

Jag ”blev ett personärende” på grund av tidskriftens Expos grundlösa påhopp på bl.a. mig inför SD Stockholms stads årsmöte förra året. När partiledningen begick det senare åtminstone till hälften erkända misstaget att offentligt sätta tilltro till Expos uppgifter och peka ut mig, och därmed själv bröt mot kommunikationsplanen och ”förbudet” mot ”öppen internkritik”, blev jag tvungen att själv offentligt bemöta anklagelserna. Och när partiledningens ”öppna internkritik” också drabbade andra på ett sätt som nära berörde mig, och enligt mig var sakligt felaktig, riktade jag ytterligare kritik mot den.

Partiledningen har inte bra avstått från att väcka något personärende mot mig p.g.a. detta – den har inte heller på något annat sätt ingripit mot mitt offentliga bemötande mot de offentliga anklagelserna eller min därpå följande, utvidgade kritik. Tvärtom har jag kunnat föra en intern och åtminstone delvis fruktbar dialog med åtminstone några i denna ledning om allt detta. Det visar att det, även om man tycker att takhöjden för intern debatt borde höjas, är att gå för långt att säga att offentlig kritik av partiets hantering av ”utrensningar” och meningsmotsättningar helt enkelt är förbjuden i SD. Men mycket beror självfallet på hur sådan kritik framförs och vilka de bakomliggande motiven, principerna, ståndpunkterna och värderingarna är.

Rätt har Hagerman däremot när hon – utan att ha brytt sig om att notera hur jag stavar mitt namn – fortsätter: ”Partimedlemmen Jan-Olov Bengtsson berättar i sin blogg den 4 december om hur han som anklagad av utskottet hade att försvara sig mot anonyma beskyllningar och ’uppgifter’. Bengtsson fanns med i William Hahnes styrelseförslag för SD Stockholm.”

Hagerman nämner här, liksom DN tidigare minst två gånger gjort, den grundlösa anklagelsen för ”antisemitism”, och hon gör det på ett märkligt dunkelt sätt: ”Enligt citat ur hans blogg hade han även yttrat sig antisemitiskt.” Vilka citat åsyftas? Det finns inga ”antisemitiska” formuleringar i min blogg, om inte detta begrepp definieras på ett helt bisarrt sätt som jag fullständigt förkastar. Däremot finns citat från Expo och DN där de felaktigt beskriver vissa av mina formuleringar på detta sätt, i enlighet med just en sådan oacceptabel definition. Hagermans formulering kan tolkas antingen som att även hon anklagar mig för ”antisemitism”, eller som att hon bara syftar på Expos och DNs av mig återgivna påståenden.

Förvisso fanns jag med i William Hahnes styrelseförslag, och enligt en vanlig tolkning bland partiledningens kritiker var det i själva verket bara just av det skälet som jag efter Expos angrepp på mig och en rad andra blev föremål för en utredning av medlemsutskottet och tvingades besvara anonyma beskyllningar och ”uppgifter”. Men som Hagerman noterar: ”Utskottet beslutade ändå att inte utesluta honom”. De kom själva fram till att uppgifterna var grundlösa. Det bör här tilläggas att jag inte bara inte uteslöts ur partiet, utan att jag fortfarande är ledamot av vad som, efter uteslutningen av Hahne själv och Anton Stigermark, Adam Bergs försvinnande i samband med avskiljandet av SDU, Urban Lindströms frivilliga avhopp omedelbart efter attackerna strax före årsmötet, och Jonas Malmgrens senare avgång bland annat på grund av missnöje med partiledningens agerande, är återstoden av den inte bara av Hahne föreslagna utan även förra året av medlemmarna faktiskt valda distriktsstyrelsen för SD Stockholms stad (jag ställer dock inte upp för omval på årsmötet nu i mars).

Kritiken mot Hahne och SDU delar jag alltså inte i alla avseeden, även om jag också själv riktade viss kritik mot dem. Och jag stödde inte heller åtgärderna mot dem; resultatet av dem blev inte minst att Stockholmsstyrelsen på allvarligt sätt försvagades. Noteras bör i detta sammanhang att Hagermans ledare är ett exempel på det såvitt jag kunnat se vanliga fenomenet med media som är benägna att ta ställning mot partiledningen och för de uteslutna SDUarna och andra kritiker. Likafullt är den bild Hagerman utmålar av partiledningen som drakoniskt intolerant och ett hot mot demokratin orättvis.

Mer direkt relevant för jämförelsen mellan SD å ena sidan och Polen och Ungern å den andra är att Hagerman också tar upp att man i stället för att utesluta mig ”sköt in sig på att han [d.v.s. jag] skulle följa ’sverigedemokratisk politik’. Medlemsutskottet förmanade honom att även i sin verksamhet som akademiker och vid föreläsningar på universitetet rätta sig efter SDs partiprogram.”

Detta är riktigt, och den inte minst viktiga delen av den kritik av medlemsutskottet som jag slutligen – när utskottets ordförande Magnus Olsson valdes in i partistyrelsen – blev tvungen att ta upp offentligt handlade om just detta. Att ett parti kräver av egna företrädare som också är verksamma inom akademin att de inte får skilja mellan dessa roller utan att det är partiets politik som gäller även i den senare rollen är givetvis mycket allvarligt. De som fortfarande inte har förstått varför det är så, utan efter allt jag sagt och skrivit om detta fortsätter försvara utskottet och dess agerande borde, kan man tycka, snarast förmås att lämna sina uppdrag.

”I Polen och Ungern”, skriver Hagerman, ”har nationalkonservativa regeringar försökt säkra sitt framtida maktinnehav genom att kontrollera medier, domstolar och andra demokratiska institutioner. Nya lagar riktar sig mot rättsväsendets oavhängighet och mediernas frihet och kritiska uppdrag. Demokratins grundpelare har attackerats. Kritiska röster har tvingats eller skrämts till tystnad.”

Det besvärande är att Hagerman utan tvekan har en poäng här. ”Det är”, skriver hon, ”samma mekanismer som redan verkar vara satta i arbete inom Sverigedemokraterna.” Så skulle åtminstone medlemsutskottets agerande (Hagerman ger också vad hon menar vara andra exempel) kunna förstås. Men samtidigt måste sägas att hennes argumentation även här är överdriven och missvisande. Agerandet stod givetvis inte i överensstämmelse med partiprogrammet eller några andra åsiktsdokument eller officiella uttalanden från partiets sida. Det berodde med all sannolikhet enbart på en kombination av grov okunnighet, omdömeslöshet och allmän inkompetens hos enskilda personer, även om detta onekligen är illa nog. Den objektiva innebörden av utskottets krav var verkligen den Hagerman beskriver. Men den var inte att icke-partiföreträdare skulle bedriva SDs politik vid akademin, att akademin i dess helhet skulle partipolitiseras. Kravet var absurt och illavarslande, men det var förstås, sett utifrån partiets egna ståndpunkter, ett misstag. Ett allvarligt misstag, men, allt vägt och mätt, ett misstag av tragikomiskt slag, som nu kan och måste rättas till. Det var inte jämförtbart med den beskrivning Hagerman ger av Polen och Ungern.

Frågan inställer sig emellertid också om denna senare beskrivning är riktig. Om man i det senast citerade stycket från Hagermans ledare ovan byter ut ”nationalkonservativa regeringar” mot ”socialistiska och liberala regeringar, radikala vänsterorganisationer och –individer, och privata mediaägare med radikal ideologisk agenda”, och kommer ihåg de många medel utöver lagstiftning, såväl grova som subtila, som också används för upprätthållandet av den ideologiska, kulturradikala och politisk-korrekta hegemonin och indoktrineringen, beskriver det i högre grad situationen i Sverige, andra västeuropeiska länder och USA än den i Polen och Ungern.

Medels ständigt utvidgad lagstiftning och andra åtgärder tvingas och skräms kritiska röster till tystnad. Organiserade intressen trycker oavbrutet på för att obekväma alternativmedia ska bekämpas, ”hatbrotts”-lagstiftningen utvidgas, påstådd ”rasism”, ”extremism”, ”antisemitism” o.s.v. förbjudas, internätet censureras. Jag själv har, som man kunde ha förväntat sig att Hagerman uppmärksammat, avstängts från att undervisa vid Lunds universitet på grund av Expos av DN tidigare och nu Hagerman själv upprepade eller åtminstone omnämnda falska anklagelser.

Över hela västvärlden begås i ständigt växande utsträckning skrämmande, inhumana rättsövergrepp mot kritiska röster. Meningen med rättsväsendets oavhängighet upphävs i stor utsträckning genom själva lagstiftningens politiska styrning. De gamla media har för länge sedan svikit sitt kritiska uppdrag och blivit åsiktsförtryckets främsta instrument. Vårt samhälle befinner sig i ett tragiskt protototalitärt tillstånd, som gör den sverigedemokratiska frihetsrörelsen och dess motsvarigheter i andra länder absolut nödvändiga.

Är inte vad de nationalkonservativa regeringarna i Östeuropa gjort bara att de försökt komma till rätta med eller åtminstone förebygga en situation som är just så oacceptabel som det på detta sätt lästa stycket i Hagermans artikel beskriver? Det har knappast någon avgörande betydelse att Hagerman, trots att hon anför mitt exempel, inte särskilt nämner åtgärder mot universiteten. Mot medlemsutskottets ukas försvarade jag den akademiska frihetens ideal. Och jag nämnde att denna, alltid naturligtvis hotad och ofullkomligt förverkligad, också sedan länge i stor utsträckning redan upphävts och förstörts av den principiellt lika felaktiga politiseringen från vänster.

Jag kan inte uttala mig med sakkunskap om de polska och ungerska regeringarnas åtgärder. Men det jag hoppas att de i verkligheten inskränker sig till är vad jag anser att även SD i regeringsställning borde göra ifråga om våra egna statliga media och vissa andra institutioner. Innebörden av detta skulle vara rakt motsatt den Hagerman beskriver. Vad jag, även utifrån min socialkonservativa åskådning, försvarar mot Expo, DN, Lunds universitet och SDs medlemsutskott sådant det för närvarande råkar vara sammansatt, men givetvis med mitt parti och dess principprogram, är just de “demokratins grundpelare” som Hagerman nämner.

Problemet med Magnus Olsson

Lunds universitet och min ideologi

Simon O. Pettersson om Lund, DN och mig

0 Responses to “Polen, Ungern och SD”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

Archives

For a Truly European Union

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi