Lunds universitet och min ideologi

Svar till Björn af Kleen

I en artikel i Dagens Nyheter igår med rubriken Den nya högern ett eko från 30-talet återger Björn af Kleen, liksom i våras Expo, min formulering “att ‘judiska vänsterorganisationer och individer’ ligger ‘bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet'”.

Citatet är i sig korrekt. Rent logiskt betyder formuleringen bara att “det finns judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten” o.s.v. Den betyder inte att det uteslutande eller ens huvudsakligen är sådana organisationer och individer som gör det. Men detta intryck förmedlas lätt av att citatet är ryckt ur sitt sammanhang, i synnerhet som Kleen till skillnad från Expo utelämnar de omedelbart föregående orden: “att det i hög grad också” är judiska vänsterorganisationer o.s.v.

Sammanhanget utlämnas av Kleen, liksom Expo, på ett sätt som i våras föranledde Marika Formgren, i sitt vänliga försvar av mig, att tala om “fulcitat”. Och jag kan bara upprepa det jag då, i mitt inlägg Antisemitismen och jag, anförde mot Expos återgivande av formuleringen.

Utan att uttryckligen säga det menar med all sannolikhet Kleen detsamma som Expo, nämligen att formuleringen är ett uttryck för “antisemitism”. Redan i rubriken handlar det ju om att koppla “den nya högern”, som Kleen framställer mig som en del av, till 30-talet, d.v.s. nazismen: den är ett “eko” av detta. Men kan någon som verkligen besökt denna blogg eller tagit del av mina övriga publikationer finna något som ens tillnärmelsevis kan sägas likna ett eko av 30-talet? För var och en som är förmögen att ta sig igenom bara någon enda av mina längre filosofiska, politisk-filosofiska, historiska eller andra texter, eller förstå den konst, musik och arkitektur jag förmedlar, eller uppfatta det minsta lilla av de andliga traditioner jag försvarar, måste det ju vara fullständigt uppenbart att jag inte tillhör någon av de tankeströmningar som dominerade under det 30-tal Kleen frammanar. D.v.s. förutom nazismen och fascismen inte heller den s.k. konservativa revolutionen, och därmed inte heller de strömningar som idag mer eller mindre bygger vidare på den. Detta framgår inte minst av de texter där jag fört en av kritisk urskillning präglad diskussion om de senare. Det är lätt att se vilka traditioner jag tillhör och vilka mina inspirationskällor är.

Den av Kleen citerade formuleringen, hämtad från mitt inlägg Vad invandringsfrågan handlar om från 2010, ingår i ett resonemang där jag bl.a. hänvisar till en ledande konservativ jude som David Horowitz och t.o.m. till den neokonservative nestorn Norman Podhoretz’ och hans då nya bok Why Are Jews Liberals? Båda tog upp det faktum Podhoretz’ titel anger, att de flesta judar i Amerika är liberala i amerikansk mening, och försökte tillhandahålla vidare analyser. Jag har också flera gånger hänvisat till Paul Gottfrieds kritiska artikel om ADL – eller artikel om webbsidan Jewcys kritik av ADL – under dess förre ordförande Abraham Foxman. Liksom jag gjort även på annat håll nämnde jag i det citerade inlägget också SD:s egen Kent Ekeroth, som själv framfört kritik mot svenska vänsterinriktade judar, bl.a. i en uppmärksammad intervju i Judisk Krönika. Här liksom på annat håll har jag alltså helt enkelt instämt med dessa och andra kända kritiker av dominerande judisk liberalism, politisk korrekthet, och allmän vänsterorientering.

Men de judiska vänstergrupperna och -individerna är ju tyvärr verkligen inte ensamma om sina agendor, även andra och icke-judiska sådana ligger i hög grad bakom de uppräknade fenomenen, och det finns judiska individer, grupper och organisationer med andra agendor. Debatt om allt detta förs bland judar såväl som bland andra. Här finns ingenting “antisemitiskt” någonstans. Jag förstår helt enkelt inte hur det kan vara kontroversiellt att påpeka att det finns radikala judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet. Det är ju löjligt. Många judar, både sådana som är för och sådana som är mot, talar själva om det. Vad exakt är det som gör att Björn af Kleen återger min formulering om detta? Menar han att den i sig är ett eko av 30-talet? Vill han bestrida att den är sann? Om så, varför? Det är ju fullständigt uppenbart att det förhåller sig på detta sätt, och det borde väl vara något som han som radikal vänsterindivid enbart välkomnade och hyllade?

Långt viktigare än detta osjälvständiga nonsens i sig är vad Kleen säger om dess betydelse för mitt förhållande till Lunds universitet. Kleen säger att jag “undervisade vid Lunds universitet en gång per termin fram till våren 2015 då [min] ideologi uppdagades, enligt prefekten”. Detta är anmärkningsvärt av flera skäl. Att min “ideologi”, om den nu ska betecknas så, uppdagades 2015, i år, är fullständigt absurt. Den har alltid legat i öppen dag på universitetet såväl som på annat håll, för dem som överhuvudtaget känt till mig. Och med “alltid” menar jag sedan början av 1980-talet. Jag har inte ändrat någon ideologisk eller politisk uppfattning. Som jag förklarade i Tommy Hanssons intervju med mig i SD-Kuriren våren 2011 var mitt medlemskap i SD inte en följd av att jag hade ändrat mig, utan av att det partipolitiska landskapet hade ändrat sig.

Att så förhåller sig vet alla som med någon grad av djup och noggrannhet läst mig, inklusive mina kolleger vid universitetet. Min närmaste omgivning i Lund har alltid utgjort en så kongenial miljö som överhuvudtaget varit möjlig i den svenska universitetsvärlden. Givetvis har det, givet den allmänna, rådande ideologiska regimen i den svenska akademin, alltid funnits kolleger som ogillat min politiska inriktning, men inte ens från sådana har jag faktiskt i Lund hört någon som helst kritik under de många år jag forskat och undervisat där. Och de jag främst haft att göra med har jag alltid kunnat fritt diskutera även kontroversiella politiska frågor och ståndpunkter med – samtidigt som jag, liksom de, som en självklarhet insisterat på nödvändigheten att skilja dem från den vetenskapliga gärningen, i forskning såväl som i undervisning.

Inte minst just under våren uppfattade jag det som helt okontroversiellt för dem att jag omfattade den ideologi jag omfattar. De delar den förvisso inte i allo, och givetvis inte det Kleen och Expo felaktigt tillskriver mig. Men de betraktar det som en självklarhet att jag som medborgare har rätt att omfatta den och att det inte har något att göra med min vetenskapliga verksamhet. Senast satt jag med några av dem på den trevliga österrikiska restaurangen Rauhrackel och talade om att det var där, som en manifestation av solidaritet med Österrike efter att Jörg Haider och det österrikiska frihetspartiet tagit plats i regeringen och sanktioner därför riktades mot landet från EU, som Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof brukade träffas under sin studenttid, och att de där planerade den förnyelse av SD som de genomförde när de tog över ledningen av partiet.

Den citerade prefekten tycks nu tråkigt nog vilja ta avstånd från mig och minimera min koppling till universitetet, bl.a. genom att säga att jag undervisade endast “en gång per termin”. Visserligen undervisade jag ofta flera gånger per termin (förutom deltagande i seminarier, konferenser o.s.v.): i tolv år undervisade jag regelbundet, varje termin, om romantiken, men jag undervisade också vissa terminer utöver detta, på separata kurser, om senantiken och den tidiga medeltiden, komparativ och utomeuropeisk idéhistoria, retorik, förhållandet mellan vetenskap och religion, och om personbegreppet i förhållande till artificiell intelligens m.m. Men det stämmer att jag verkligen inte undervisade mycket, och jag har själv alltid betonat detta faktum – ibland av det i det nu aktuella sammanhanget högst relevanta skälet att det berodde just på min ideologi och att den alltid var känd. Med min grundliga kännedom om den ideologiska regimen har jag i själva verket alltid tagit för givet att en formell akademisk karriär var omöjlig för min del, och av samma skäl har jag inte heller varit särskilt intresserad av en sådan. Man behöver verkligen inte tillhöra 30-talets intellektuella strömningar för att falla utanför det av denna regim godkända.

Jag har inte ens, med två undantag långt tillbaka i tiden, sökt några akademiska tjänster i Sverige, eller insisterat på att undervisa mer än jag gjort. Redan på 80-talet märkte jag att det åtminstone till en viss gräns var möjligt att undgå ideologiska påtryckningar om man konsekvent visade sig oemottaglig för dem, att man i någon mån kunde accepteras om man, med rätta från den ideologiska hegemonernas perspektiv, s.a.s. sågs om ett “hopplöst fall”, och om man var tillräckligt väl förankrad i rika och tunga alternativa intellektuella traditioner. Men utan tvekan har det faktum att jag legat lågt när det gäller tjänster och formella karriäranspråk bidragit till att jag kunnat låtas hållas.

Att prefekten – Monica Libell, som känner mig väl och som jag diskuterade Pat Buchanan med på 90-talet – säger att jag undervisade fram till våren 2015 då min ideologi uppdagades, d.v.s. att jag slutade undervisa efter våren 2015 p.g.a. att min ideologi då uppdagades, är anmärkningsvärt också av ett annat skäl. Den officiella förklaringen till att jag slutade undervisa – som meddelades mig i oktober i år – var att ett beslut fattats att institutionen inte längre skulle använda utomstående lärare, d.v.s. lärare som inte hade någon tjänst vid universitetet. Jag reagerade därför inte på något sätt offentligt mot detta, utan ändrade bara den korta formuleringen om min undervisning i Lund på About-sidan här i bloggen till imperfektum, och “Lund University” på min Facebook-sida till “Past” under “Works at”.

Detta trots att det privat förklarades för mig att det inte var hela sanningen. Efter prefektens uttalande till Kleen finns inte någon anledning för mig att inte ingå på det verkliga förhållandet – prefekten avslöjar det ju själv, och noga taget utgjorde väl inte heller den offentliga förklaringen någon sådan anledning. Klagomål hade visserligen framförts från en person med tjänst på institutionen över att jag fick undervisa i stället för henne. Men anledningen till att man tillmötesgick vederbörandes krav på att få överta min undervisning var i själva verket att man nu plötsligt ville bli av med mig av politiska skäl. Emellertid gick det tydligen inte att bara meddela att jag nu inte längre fick undervisa och att den andra personen skulle göra det i stället för mig. Man kände sig behöva motivera det.

Det är ytterst signifikativt att man inte angav min ideologi, dess förmenta plötsliga uppdagande, eller ens mitt medlemskap i SD som motiv för förändringen. Trots den ofta mycket grundliga kännedomen om min ideologi har aldrig någonsin den minsta lilla kritik riktats mot vare sig min undervisning eller min forskning för att innehålla otillbörliga, utomvetenskapliga politiska inslag – vare sig från kolleger eller studenter. Inte heller har någonsin deras kvalitet ifrågasatts. Tvärtom har den ofta uttryckligen framhävts, och min koppling till universitetet har uppskattats, inte minst när jag representerat det i internationella publikationer och vid internationella konferenser.

För att kunna motivera åtgärden att avsluta min undervisning och ersätta mig med en person med tjänst på institutionen fattades därför ett klumpigt och ogenomtänkt beslut om en ny regel, enligt vilken institutionen inte skulle använda utomstående lärare. Det klumpiga och ogenomtänkta visade sig omedelbart i det att dess tillämpning fick den oförutsedda konsekvensen att institutionens båda mycket prominenta emeriterade professorer, den tidigare institutionschefen Gunnar Broberg och Svante Nordin, inte heller fick undervisa eftersom de inte längre har tjänster vid institutionen. Även i Sverige – om än i mindre utsträckning än i England och USA – är det vanligt att emeriti fortsätter ha kontakt med och viss undervisning vid sina gamla institutioner.

Den relativt nye professorn Thomas Kaiserfeld, som jag tyckt mig ha haft den bästa relation till, som på flera sätt var utmärkt behjälplig när jag arrangerade den 12:e International Conference on Persons vid institutionen 2013, och som härom året var en av flera som tyckte att jag borde bli docent (jag underlät att skicka in den för detta syfte erforderliga ansökan), hade såvitt jag förstod under en längre tid varit missnöjd med mina politiska åsikter. Men vad som närmast ska ha föranlett beslutet om den nya regeln var ett meddelande Kaiserfeld under våren mottog från professorn i idé- och lärdomshistoria i Uppsala, Sven Widmalm. Denne fäste Kaiserfelds uppmärksamhet på den ovan nämnda artikeln i Expo, som alltså bl.a. citerar samma mening som Björn af Kleen, och där jag också explicit anklagas för att ge uttryck för en “antisemitisk” uppfattning.

Det är utomordentligt anmärkningsvärt att på detta sätt en professor i idé- och lärdomshistoria okritiskt sätter tilltro till Expo, att han försummar att beakta mitt svar till Expo eller överhuvudtaget sätta sig in i vad jag skrivit, att han sprider Expos uppgifter till en annan professor i samma ämne, och att denne andre professor lika okritiskt sätter tilltro till uppgifterna och på grundval av dem avstänger mig från undervisning. Och helt förbluffande är det att prefekten, Monica Libell, helt öppet och naivt, för Sveriges största dagstidning, avslöjar de verkliga motiv som Kaiserfeld försökte dölja.

Det är en ödets ironi, eller måhända ett försynens pedagogiska arrangemang, att detta sker samtidigt som jag tvingas med alla tillgängliga medel vända mig mot och ta avstånd från den omdömeslöse ignoranten Magnus Olsson, ordförande för SD:s medlemsutskott och numera förskräckande nog invald som ledamot av partistyrelsen, och hans totalitära ukas om att jag inte får skilja min roll som forskare och universitetslärare å ena sidan från min roll som partiföreträdare å den andra. Min ideologi gör mig förvisso inte alltid okritisk mot mitt eget parti. Men på motsvarande sätt förkastar jag nu utifrån samma ideologi, eller rättare, samma politiska och övriga filosofi, Lunds universitets mot vetenskapens och den akademiska frihetens principer stridande politiska agerande.

7 Responses to “Lunds universitet och min ideologi”


  1. 1 Jonathan Nimstedt December 30, 2015 at 3:25 am

    Tyvärr är den allmänna bildningen, specifikt läsförståelse och en rudimentär kunskap om logik, alldeles för låg hos journalistkåren (och allmänheten, beroende på¨det förlorade bildningsidealet) för att rättvist kunna läsa dina texter.

    Det är dock särskilt sorgligt att just journalistkåren, som ju arbetar med ord och borde vara bland de yrkesgrupper med högst läsförståelse, tappat detta. Detta är väl dock bara en del av journalistkårens förfall, den andra den ideologiska likriktningen och känslan att man utkämpar ett krig mot “mörka krafter” och sånt trams.

    Med andra ord, du skriver för blinda ögon, talar för döva öron och kastar pärlor åt svin med dina texter, som de mest erkända journalisterna ofta inte ens har en möjlighet att förstå, om han/hon eventuellt ens vill ge dig den traditionellt erkända generösaste tolkningen av din text…

    Med vänliga hälsningar,
    Jonathan Nimstedt

    • 2 Jan Olof Bengtsson January 3, 2016 at 7:11 pm

      Ja, det är inte utan att man kanske måste ompröva ett och annat rörande sättet att kommunicera, i ljuset av detta sakernas tillstånd.

  2. 3 Sven Olof January 5, 2016 at 3:19 pm

    Som du vet delar jag helt Jonathan Nimstedts analys av ditt skrivande. Jag misstänker att det finns högst ett tiotal personer i Sverige som helt kan tillgodogöra sig dina texter. Men, det här med “judisk vänster”: Finns det sådana rörelser och vad avses? För mig innebär att vara jude att man tillhör ett judiskt trossamfund och/eller att man bekänner sig till den judiska tron. Vad resultatet av att kombinera “vänster” med “judisk” blir, är ett mysterium för mig. Hälsningar från ett snöigt Skåne.

    • 4 Jan Olof Bengtsson January 5, 2016 at 6:46 pm

      T.o.m. om du har rätt om antalet personer som kan tillgodogöra sig mina texter vill jag påstå att till dem verkligen borde höra våra professorer i idé- och lärdomshistoria.

      Ja, givetvis finns det en judisk vänster. Det är ett faktum som mig veterligen ingen förnekar, och jag ger ju i såväl detta som tidigare inlägg exempel på det såväl som på kända personer som diskuterar det – de kunde förstås lätt mångfaldigas. När det gäller din definition av vad det innebär att vara jude anser jag den ofullständig i det att den utelämnar dimensionerna av folk – eller Ethnie som man ibland säger i Tyskland och Frankrike – och kultur, och oriktig såtillvida som det finns många judar som inte bekänner sig till den judiska tron. Men detta är inte något jag diskuterar i det inlägg Kleen citerar. Med dina vaga formuleringar tycks du vilja antyda att vad jag säger, nämligen att det finns judiska vänsterindivider och -grupper av betydelse för det jag tar upp i det inlägget, implicerar en definition av vad det innebär att vara jude. Det är självklart ett felslut.

  3. 5 Viveca Lammers January 15, 2016 at 12:51 am

    Jag tänkte också på det när jag läste texten, nämligen att en lång och komplicerad förklaring av något inte riktigt “går hem” på samma sätt som ett kort och enkelt påstående, eftersom det senare är något som man spontant minns (oberoende av om det är rätt eller fel).

    Inte många skulle köpa en mobiltelefon om den såldes via annonsering i form av långa, övertygande tekniska artiklar om frekvenser, amplituder och nanowatt.

    Apropå journalister så har de ofta inte ens lärt sig svenska ordentligt. Det vimlar av enkla, grammatiska fel och logik är nog överkurs för dem, som inte ens kan skilja på “de” och “dem”.

    Vad beträffar SD så måste folks aversion mot dem komma av att man så ofta använt orden “nazister”, “fascister”, “främlingsfientliga” och “rashatare” om dem. Dessa fraser befästs i sinnet hos massorna, som inte bryr sig om att ta reda på hur det är egentligen (ex. genom att lyssna på deras tal).

    Det är samma metod, som man använder för att sälja mobiler, fast man då i stället använder positiva, enkla, glada, korta utrop. Det räcker med en bild av en snygg, glad tjej och orden “billig” och “design”. Vi reagerar på symboler och enkla ord fungerar också som symboler.

    Det finns i våra instinkter att vi inte vill bli utfrusna ur vår grupp (= den kyckling, som blir utkastad ut boet är snart död) så vi vill ofta hellre “tycka likadant” än att “veta hur det är”. Den som tycker annorlunda blir mobbad.

    Visselblåsarna har väl utvecklat en ny förmåga, som andra ännu inte har. Vaknat, som det heter.

    Apropå judar: Kalergi, som ligger bakom bildandet av EU, ansåg att judarna skulle vara en ny adel och del av framtidens herrefolk, som skulle styra det enade Europa (såvida de inte lät sig korrumperas av pengar).

    • 6 Jan Olof Bengtsson January 19, 2016 at 4:15 pm

      Tack för kommentar Viveca. Roligt att se din blogg!

  4. 7 Viveca Lammers January 22, 2016 at 6:13 pm

    Från ett sekulärt perspektiv kan man välja om man vill vara jude eller inte, men enligt i huvudsak ortodox judisk religiös (halachisk) tradition är en jude någon som fötts av en judisk mor, enligt Wikipedia. Det betyder ju att den, som är född av en judisk mor, kan vara hur mycket vänsterpartist som helst utan att den judiska tillhörigheten går att sudda bort, eftersom den är biologisk/genetisk och “sitter fast”.

    Kanske Marx är ett bra exempel, han måste väl kunna kallas “judisk vänster”? Han var född av två etniskt judiska föräldrar. “Hans kritik av judendomen (On the Jewish Question [Marx 1843/1975]) framställde judendomen som i grund och botten intresserad av egoistiskt penningförvärv; den hade nått världsherravälde genom att göra både människan och naturen till säljbara föremål. Marx såg judendomen som en abstrakt princip för den mänskliga girigheten som skulle upphöra i framtidens kommunistiska samhälle.”


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi