Paul Edward Gottfried: Multiculturalism and the Politics of Guilt

Toward a Secular Theocracy
Front and Back Flaps:
GottfriedMulticulturalism and the Politics of Guilt extends Paul Gottfried’s examination of Western managerial government’s growth in the last third of the twentieth century. Linking multiculturalism to a distinctive political and religious context, the book argues that welfare-state democracy, unlike bourgeois liberalism, has rejected the once conventional distinction between government and civil society.
Gottfried argues that the West’s relentless celebrations of diversity have resulted in the downgrading of the once dominant Western culture. The moral rationale of government has become the consciousness-raising of a presumed majority population. While welfare states continue to provide entitlements and fulfill the other material programs of older welfare regimes, they have ceased to make qualitative leaps in the direction of social democracy. For the new political elite, nationalization and income redistributions have become less significant than controlling the speech and thought of democratic citizens. An escalating hostility toward the bourgeois Christian past, explicit or at least implicit in the policies undertaken by the West and urged by the media, is characteristic of what Gottfried labels an emerging “therapeutic” state.
For Gottfried, acceptance of an intrusive political correctness has transformed the religious consciousness of Western, particularly Protestant, society. The casting of “true” Christianity as a religion of sensitivity only toward victims has created a precondition for extensive social engineering. Gottfried examines late-twentieth-century liberal Christianity as the promoter of the politics of guilt. Metaphysical guilt has been transformed into self-abasement in relation to the “suffering just” identified with racial, cultural, and lifestyle minorities. Unlike earlier proponents of religious liberalism, the therapeutic statists oppose anything, including empirical knowledge, that impedes the expression of social and cultural guilt in an effort to raise the self-esteem of designated victims.
Equally troubling to Gottfried is the growth of an American empire that is influencing European values and fashions. Europeans have begun, he says, to embrace the multicultural movement that originated with American liberal Protestantism’s emphasis on diversity as essential for democracy. He sees Europeans bringing authoritarian zeal to enforcing ideas and behavior imported from the United States.
Multiculturalism and the Politics of Guilt extends the arguments of the author’s earlier After Liberalism. Whether one challenges or supports Gottfried’s conclusions, all will profit from a careful reading of this latest diagnosis of the American condition.
Reviews:
“It is a small, conservative, philosophical gem, and I love it.”  Amos Perlmutter
“Gottfried’s book addresses multicultural ideology and its program: to fashion beliefs and behavior in conformity with the multicultural outlook on the world, which is one of victim and victimizer…His analysis of the situation both in the United States and in western Europe is devastating and brilliant, and in providing a precise analysis of what it is we are up against he has produced a book from which any authentic conservative would benefit.”  The American Conservative

“Gottfried has seen an aspect of multiculturalism and political correctness that previous critics of these doctrines have failed adequately to stress. He uses his insight to develop a brilliant analysis and critique of the modern managerial and therapeutic state…Gottfried has dissected the social effects of the contemporary church better than anyone else of whom I am aware.”  Mises Review

“For those who can handle the truth, Paul Edward Gottfried serves as a fusion of Aristotle, Joseph de Maistre, and Carl Schmitt. What Aristotle did for the Greek polis, Gottfried has done for the nation-states of the West…Gottfried makes a compelling case that political correctness has become a substitute for Christianity.”  Chronicles

About the Author:
Paul Gottfried was Horace Raffensperger Professor of Humanities at Elizabethtown College. He is the author of numerous books, including After Liberalism: Mass Democracy in the Managerial State, The Strange Death of Marxism: The European Left in the New Millennium, and Conservatism in America: Making Sense of the American Right.

Irving Babbitt: Character and Culture

Essays on East and West

With a new introduction by Claes G. Ryn and an index to all of Babbitt’s books

Transaction, 1995 (originally published as Spanish Character and Other Essays in 1940)

Publisher’s Description:

BabbittCharacter and Culture by Irving Babbitt is the latest volume in the Library of Conservative Thought. Babbitt was the leader of the twentieth-century intellectual and cultural movement called American Humanism or the New Humanism. More than half a century after his death his intellectual staying power remains undiminished. The qualities that marked Irving Babbitt as a thinker and cultural critic of the first rank are richly represented in Character and Culture. First published togetherin 1940 (under the misleading title Spanish Character), these essays span his scholarly career and cover a wide range of subjects. The diverse topics discussed here – aesthetics, ethics, religion, politics, literature – are illuminated by the same unifying vision of human existence that informs and structures all of Babbitt’s writing.

Babbitt never took up a subject out of idle curiosity. All of his books and articles grew out of a desire to address certain fundamental questions of life and letters. The essaysin this volume are as worthy of attention now as when they were originally written. Set in then- philosophical and historical context by Claes G. Ryn’s new introduction, they are a good place to start for persons who wish to acquaint themselves not only with Babbitt’s central ideas but with the scope of his mind and interests. Readers familiar with other books by Babbitt may recognize particular ideas and formulations but will also find much new material to ponder.

Ryn’s introduction provides a comprehensive look at Irving Babbitt’s life, career, writings, and influence. He shows how Babbitt has survived and sustained often harsh criticism from representatives of dominant trends. Ryn describes his writing style as having “a kind of rugged American elegance.” The substantial critical introduction also elucidates Babbitt’s central ideas in relation to the volume. Character and Culture will be of interest to scholars of literature, philosophers, historians, theologians, and political theorists. The extensive index to all of Babbitt’s books, including this one, increases the value of the volume.

Contents:

Introduction to the Transaction Edition

–

Lights and Shades of Spanish Character

Are the English Critical?

Matthew Arnold

Croce and the Philosophy of the Flux

Pascal

Racine and the Anti-Romantic Reaction

The Bicentenary of Diderot

George Sand and Flaubert

A Century of Indian Epigrams

Interpreting India to the West

The Problem of Style in a Democracy

Humanist and Specialist

President Eliot and American Education

What I Believe: Rousseau and Religion

–

Bibliography of the Publications of Irving Babbitt

Index to the Collected Works of Irving Babbitt

Irving Babbitt (Author):

Irving Babbitt (1865-1933) was professor of French literature at Harvard University. He is a noted literary critic who helped start the New Humanism movement in the early twentieth century. His numerous books include On Being Creative, The Masters of Modern French Criticism, and Literature and the American College.

Claes G. Ryn (New Introduction by):

Claes G. Ryn is professor of politics at the Catholic University of America where he was chairman of his department. He has taught also at the University of Virginia and Georgetown University. He is chairman of the National Humanities Institute and editor of the journal Humanitas. In 2000 he gave the Distinguished Foreign Scholar Lectures at Beijing University His many books include A Common Human Ground, Will, Imagination, and Reason (2nd., exp. ed. published by Transaction), and Democracy and the Ethical Life.

Peter Viereck: Conservatism Revisited

The Revolt Against Ideology

With a major new study of Peter Viereck and Conservatism by Claes G. Ryn

Transaction, 2005 (1949)

ViereckPeter Viereck, poet and historian, is one of the principle theoreticians of conservatism in modern American political thought. In this classic work, Viereck undertakes a penetrating and unorthodox analysis of that quintessential conservative, Prince Metternich, and offers evidence that cultural and political conservatism may perhaps be best adapted to sustain a free and reasonable society.

According to Viereck’s definition, conservatism is not the enemy of economic reform or social progress, nor is it the oppressive instrument of the privileged few. Although conservatism has been attacked from the left and often discredited by exploitation from the right, it remains the historic name for a point of view vital to contemporary society and culture. Divided into three parts, the book opens with a survey of conservatism in its cultural context of classicism and humanism. Rejecting the blind alley of reaction, Viereck calls for a discriminating set of principles that include preservation through reform, self-expression through self-restraint, a fruitful nostalgia for the permanent beneath the flux, and a preference for historical continuity over violent rupture.

Viereck locates our idea of Western political unity in Metternich’s Concert of Europe whose goal was a cosmopolitan Europe united in peace. This ideal was opposed by both the violent nationalism that resulted in Nazism and the socialist internationalism that became a tool of Soviet Russian expansionism. While not ignoring the extremely negative aspects of Metternich’s legacy, Viereck focuses on his attempts to tame the bellicosity of European nationalism and his little-known efforts to reform and modernize the Hapsburg Empire.

Reviews:

“This work is an excellent contribution to the study of post-WWII conservatism…Summing Up: Recommended. General readers and upper-division undergraduates and above.”  M. Coulter, Choice

“A brilliant essay in historical paradox. Mr. Viereck’s witty vindication of the responsible conservatism of the past opens up new sources of moral strength for the perilous present.”  Arthur M. Schlesinger, Jr.

“Conservatism Revisited is a fine demonstration of historical interpretation.”  James Killian, Massachusetts Institute of Technology

“Brief, meaty and brilliant…It is a thoroughly helpful and constructive book.”  Hans Kohn, historian and author of Force or Reason

About the Authors:

Peter Viereck (1916-2006) was a Pulitzer Prize-winning poet, critic, and historian. He held the Kenan Chair in History at Mount Holyoke College and was known as one of America’s early leaders of conservatism. He was the recipient of Guggenheim fellowships both in history and poetry. In addition to his contributions to Poetry Magazine and the Atlantic Monthly, his many books include Inner Liberty: The Stubborn Grit in the Machine; Metapolitics: From Wagner and the German Romantics to Hitler; and Conservative Thinkers: From John Adams to Winston Churchill.

Claes G. Ryn is professor of politics at the Catholic University of America where he was chairman of his department. He has taught also at the University of Virginia and Georgetown University. He is chairman of the National Humanities Institute and editor of the journal Humanitas. In 2000 he gave the Distinguished Foreign Scholar Lectures at Beijing University His many books include A Common Human Ground, Will, Imagination, and Reason (2nd., exp. ed. published by Transaction), and Democracy and the Ethical Life.

Det finns ingen strid

Det finns ingen strid i Sverigedemokraterna i Stockholm.

Den nye ordföranden William Hahne och många andra ansåg att partiet lyckats för dåligt här och att det fanns brister i den tidigare ordförandens sätt att leda distriktets arbete.

Han ställde därför upp som ordförandekandidat med ett förslag till en ny, mer ambitiös styrelse, som på bättre sätt skulle kunna kommunicera vår socialkonservatism på nationalstatlig grund till just stockholmarna.

Det är allt. Ingenting kunde vara mer normalt i ett stort och vitalt parti.

Vi i den nya styrelsen kan i vissa frågor sägas stå något längre till höger i det särskilda slags mittenparti som SD är – i motsats till den gamla som stod något till vänster.

I ett mittenparti är det självklart ofrånkomligt att vissa vill svänga lite längre till höger och andra lite längre till vänster, liksom det givetvis också är det i alla vänster- och högerpartier: man står mer eller mindre långt till vänster respektive höger.

Att alla partiföreträdare alltid och oavsett bakgrund och lokala omständigheter skulle hålla sig till en absolut, exakt definierad mittpunkt är naturligtvis inte bara en omöjlighet, utan skulle också, om det vore möjligt, vara en svaghet.

Det som nu sker och kommer ske ryms med god marginal inom ramen för SD:s för alla självklart gemensamma principprogram och kommunikationsplan. I verkligheten är det bara fråga om olika tonvikter.

Vad vi i den nya styrelsen framför allt står för är en ny approach, en ny kommunikativ modalitet, som vi menar är nödvändig för att nå stockholmarna med vårt budskap. Här finns i själva verket en enorm mottaglighet och potential.

Därför säger jag: det finns ingen strid, ingen opposition, inga falanger, ingen spricka. SD är ett starkt och enat parti, och nu är det dags för vårt genombrott i huvudstaden.

Rasist, antisemit, fascist?

Groteskt nog har nu inte bara SDs medlemsutskott utan också en del anonyma nätdebattörer (den där heroiska kategorin personer som, hoppas jag ni minns, jag ju haft ett och annat att säga om här tidigare, och som anser sig vara så självständigt tänkande) satt tilltro till Expos påståenden, och sprider nu uppfattningen på olika håll att jag är rasist, antisemit och fascist.

Expos anklagelser är befängda och jag kan punkt för punkt lätt visa varför, för dem som av obegriplig anledning inte kan se det själva.

Alltifrån mitten av 80-talet (eller egentligen slutet av 70-talet, men det dröjde några år innan jag började publicera mig) har jag varit engagerad i försvaret av den centrala västerländska humanistiska traditionen, utgående från ”arvet från Athen, Rom och Jerusalem”, med utblickar till andra kulturer och med särskild tonvikt på den filosofiska personalismen. Utifrån denna humanistiska tradition har jag i en lång rad lätt tillgängliga publikationer, direkt och indirekt, systematiskt kritiserat alla de fenomen jag nu p.g.a. den vänsterextrema tidskriften anklagas för att själv stå för.

Kort om Expo

Sanna Raymans oro

Sanna Rayman brukar vara en av de bättre borgerliga debattörerna, men igår kollapsade hon plötsligt i sin reaktion på SD Stockholms stads årsmötes beslut i söndags: ”Hahnes seger pekar i en oroväckande riktning”, tycker hon.

Rayman påstår i en ledare i SvD att William Hahne inte godtar SD:s ”nolltolerans mot rasism etcetera”. Det är naturligtvis nonsens. Orsaken till att han inte skulle göra det sägs vara att han ”representerar SDU-falangen, som är betydligt mer radikalt och nationalistiskt lagd”. Och exempel på detta är ”en illa dold beundran för Vladimir Putin” och ”ett stöd för regeringens erkännande av Palestina”.

Innebörden av det ”radikala” här är oklar. Självklart finns ingen ”SDU-falang” som representerar rasism. Vad som entydigt kan sägas är att Hahne och ”SDU-falangen” inte godtagit vissa mer radikala liberala tendenser som kunnat iakttagas hos några av moderpartiets framträdande representanter.

Det innebär bl.a. att man betonar nationalitetens betydelse mer än just dessa. Det innebär också att man generellt är mer konservativ eller traditionalistisk än de – på det nyskapande sätt som egentligen är partiets som sådant, och som självklart innefattar ett slags ”liberalism” i vidare och äldre mening: ett bejakande av en central, historisk, frihetlig linje i västerlandet.

Dess verkliga frihet förutsätter, till skillnad från den ideologiska liberalismens, de ständigt nyupptäckta och kreativt nyformulerade traditionella ordnings- och gemenskapsprinciperna och deras moraliska och värdemässiga grunder. Här kan det nyskapande ibland förvisso tillåtas bli ”radikalt”, i synnerhet i syfte att riva ned den kvävande svenska åsiktskorridor som Rayman nu inordnar sig i. Givetvis innebär inget av det nämnda någon avvikelse från partiets linje ifråga om ”rasism etcetera”.

Utöver det beklagliga i Raymans bidrag till den svartvita mediala propaganda där signalen ”Putin” numera ska vara tillräcklig för att framkalla noggrant betingade reflexer av fasa och vilja att bejaka fortsatta sanktioner och framflyttning av NATO-positioner i öst, ställer man sig här frågande till påståendet om ”beundran”. Jag känner många i ”SDU-falangen” men har inte sett något av detta. Kan Rayman ge exempel på denna beundran, och på misslyckade försök att dölja den? Jag tror inte det.

Vad det handlar om är naturligtvis inte en enskild rysk president, eller ens i första hand Ryssland överhuvudtaget, utan ett ifrågasättande också av ”västs” politik gentemot Ryssland alltifrån Berlinmurens fall. Så primitiv är den svenska debatten att detta nu stämplas som ”Putinism”, ”Putin-vurm” o.s.v., med alla möjliga ickedemokratiska och allmänt onda konnotationer. Det är tråkigt att se Rayman sjunka till denna nivå.

När det gäller ”stöd för regeringens erkännande av Palestina” handlar detta såvitt jag förstår om den gamla artikel Hahne tillsammans med Gustav Kasselstrand, på en enig förbundsstyrelses uppdrag och representerande en bred konsensus inom förbundet, skrev som svar på moderpartiets avvikelse från sin traditionella neutrala linje i denna konflikt och, som de uppfattade det, från det därtill hörande försvaret för en tvåstatslösning. Någon upprepning av detta till stöd för den nya regeringens beslut känner jag inte till.

Här finns givetvis ingenting rasistiskt eller radikalt, och det enda nationalistiska är väl idén att en nationalstatlig lösning bör eftersträvas också för palestiniernas del. Jag medger gärna att jag tycker det är en svår fråga hur man bäst går tillväga för att uppnå detta, vid vilken tidpunkt och på vilka villkor erkännande och FN-medlemskap är rimligt o.s.v. Men det finns givetvis ingenting ovanligt eller extremt i ”SDU-falangens” ställningstagande, i den allmänna svenska och internationella opinionens perspektiv.

Och liksom i frågan om de allmänna liberala avvikelserna var det även här, som Hahne och Kasselstrand påpekade i artikeln, enskilda företrädare för moderpartiet som med en egen ”högljudd agenda” förmått förändra allmänhetens bild av partiets linje, så att den kommit att framstå som ensidig och onyanserad. I själva verket har bland andra Jimmie Åkesson långt efter denna artikels publicering fortsatt försvara tvåstatslösningen.

Det mest kuriösa i Raymans ledare finner vi emellertid när hon påstår att detta är ”en falang som rimligen kommer att uppfattas som magstark, inte minst av de borgerliga väljare som gett SD stöd i protest mot övriga partiers oförmåga att hantera migrationsfrågan”.

Här finner vi snarare det förfall inom borgerligheten som SvD:s och andra borgerliga tidningars extrema liberala och neokonservativa agenda representerar och producerar. Rayman gör ett bisarrt försök att identifiera den med borgerligheten som sådan. Att ha invändningar mot den västliga politiska, ekonomiska och kulturella radikalliberalismen och en onyanserad och förenklad ensidighet i frågorna om Mellanöstern och Ryssland blir ”magstarkt” i synnerhet för ”borgerliga väljare”.

En strategi från dessa mediaaktöreres sida här är att utmåla sådana invändningar som något som uteslutande återfinns inom extremvänstern. Om det nu bara är en ohederlig strategi. Det kan hända att vi idag har borgerliga ledarskribenter som helt enkelt tror att det är så, som inte vet bättre. Det är i så fall ytligt och okunnigt.

Den frihetligt konservativa förståelse som återfinns i svensk borgerlighet när den är som bäst har alltid innefattat skepsis mot de enkla liberala slagordsideologin och motstånd mot dess våldsamma genomdrivande i global uniformism. Den är helt enkelt i sig otillräcklig för, ja rentav ett indirekt hot mot just friheten, den verkliga friheten.

Extremvänsterns engagemang i de nämnda frågorna bygger självklart på helt andra ideologiska motiv än SDU:s. Där finner vi den motsatta ensidigheten: om enskilda SD-företrädare driver en onyanserat liberal-västlig och pro-israelisk linje, finner vi där ett lika förenklat och ohållbart stöd för Palestina och ibland ett Ryssland som man trots Putins bevisade antikommunism – som omöjligen kan förnekas, oavsett de invändningar man i övrigt måste ha mot hans regim – inte sällan tycks hoppas ska återuppliva kommunismen.

Båda dessa ensidigheter är naturligtvis främmande för ”SDU-falangen” såväl som för vad som varit och fortfarande åtminstone i vissa sammanhang är moderpartiets huvudlinje.

William Hahne, hans ”falang” och hans nya styrelse för SD:s Stockholmsdistrikt står helt enkelt för hela partiets frihetliga, nyskapande socialkonservatism på nationell grund, och en distinkt svensk och europeisk linje i de internationella frågor Rayman tar upp. Det är Sanna Rayman som är magstark, åtminstone som hon råkade framstå nu. Borgerliga väljare såväl som andra har anledning att oroa sig för henne – inte för oss.