Olle Bengtsson

Foto: Per Åkesson

Mitt i allt larm och kaos under SD Stockholms stads långdragna årsmöte i Alvik igår, när William Hahnes styrelseförslag med stor marginal vann över valberedningens, kunde en rad för distriktets arbete viktiga substansfrågor ändå behandlas, och till och med, med lite god vilja, en del fördjupade diskussioner föras, både i den formella behandlingen av dagordningens punkter och vid sidan av dem.

Mötet, som avslutades först omkring 23.30, var utan tvekan, som Hahne sammanfattade det i sitt tack- och segertal, en stor framgång för vad han kallade interndemokratin inom partiet. Kanske var kvällen i det avseendet historisk. En rad personer med från den gamla styrelsen delvis skild ideologisk inriktning och personlig erfarenhet och bakgrund, men framför allt med en annan allmän approach till partiets verksamhet i Stockholm, är nu tillsammans med Hahne invalda som ledamöter och suppleanter, eller kommer knytas till verksamheten på en lång rad andra poster. Stockholmsdistriktet står inför en nystart.

I sitt korta tal som nyvald ordförande uttryckte Hahne stor erkänsla även för kandidaterna i valberedningens styrelseförslag och de medlemmar som inte röstat på honom. Dessa kompetenta partiföreträdare kommer ju självklart ha en fortsatt viktig plats i verksamheten (flera sitter också i kommun- och landstingsfullmäktige), och det är nu av stor vikt att understryka betydelsen av enhet, samling, och gemensamt arbete för partiets bästa.

Mötet började dock inte bra. Eller rättare sagt, från början till slut var det en hel del i arrangemanget som inte var bra. För det första hade mötet, som lätt hade kunnat förutsägas skulle ta lång tid, förlagts med startpunkt klockan fyra på eftermiddagen. Vidare kom de flesta av de församlade medlemmarna till en början inte ens in i lokalen p.g.a. en mycket långsam registreringsprocess. Därefter visade det sig att lokalen, Alviks medborgarhus, var för liten – något som man också tycker borde ha kunnat förutses. Kontrovers uppstod sedan snabbt om flera personers rätt att närvara, och om röstlängden. Mötet försenades över en timme, varvid majoriteten fick stå i kö ute i kylan.

Allt detta blev för de flesta redan från början ett åskådningsexempel och en bekräftelse på den sittande styrelsens brister, i detta fallet rent organisatoriska, och under kvällen togs det också upp som sådant av Hahne och andra.

Allt eftersom mötet fortskred, och i synnerhet när den aviserade tidpunkten för dess avslutande genom nämnda fel i planeringen oundvikligen överskreds, framfördes ytterligare högljudda protester från golvet såväl som från talarstolen, i synnerhet när vissa föreslog ajournering. Mötet genomdrev med överväldigande majoritet den ”förlängning” som i själva verket bara var ett nödvändigt framflyttande av slutpunkten som konsekvens av förseningen.

Argumentationen för valberedningens styrelseförslag sköttes till övervägande delen av valberedningen själv, inte av de nominerade kandidaterna, med undantag för Kent Ekeroth som i stället för den föreslagna ordföranden Maria Danielsson lancerats som förslagets huvudnamn. Det är naturligtvis nödvändigt att valberedningen försvarar sitt arbete, men det blev något oproportionerligt med denna dominans på dagordningens alla punkter av personer från partitoppen.

Nya medlemmar måste ha fått en mycket oklar bild av själva den föreslagna distriktsstyrelse som de hade att rösta om. Samtidigt hölls det vid upprepade tillfällen mot oss i det alternativa förslaget att vi var “okända”. I flera fall, såsom mitt eget, var det också första gången vi överhuvudtaget talade inför distriktet och vid dess årsmöte (min insats för partiet under de drygt fyra år jag varit medlem har ju bestått endast i mina artiklar och informella möten och samtal). Det föll sig därför naturligt att vi försökte lägga in korta presentationer av oss själva, som tog en del av våra anförandens knappa tid. Detta är dock också helt normalt och ofta helt nödvändigt för nya kandidater i frågor som denna.

Jag tycker det finns anledning att skarpt protestera mot att detta från valberedningens såväl som presidiets sida ifrågasattes, och till och med av någon beskrevs som att vi talade om vår ”egen förträfflighet”, samtidigt som vi kritiserades för bristande insatser för partiet.

Dock vill jag inte uppehålla mig vid alla dessa faktiska märkligheter, och inte heller vid de påstådda märkligheter som förekom mot slutet när en rad för mötesdeltagarna okontrollerbara uppgifter om när lokalen måste utrymmas, huruvida tidpunkten för detta kunde framflyttas, och t.o.m. om att polisen var på väg för att avhysa oss från lokalen, framfördes. Generellt måste sägas att det neutrala presidiet med Pavel Gamov och Paula Bieler gjorde beundransvärda försök att hålla ordning på den bångstyriga församlingen. Det var olyckligt att mötet måste förlöpa på detta sätt, men arrangörerna hade sig själva att skylla.

Jag vill heller inte uppehålla mig vid att en mötesdeltagare faktiskt dristade sig till att tala om ”ideologiska avvikelser”.

I stället vill jag betona vikten av det väsentliga sakinnehåll som dock alltså trots allt också fick plats och kunde dryftas i denna röra. Under kvällens lopp kunde jag föra vad som kanske kan sägas vara under  omständigheterna mer eller mindre ingående diskussioner med valberedningens representanter Oscar Sjöstedt, Linus Bylund och Jonas Åkerlund, såväl som med Kent Ekeroth, Martin Kinnunen, David Lång, de flesta av de avgående styrelsemedlemmarna, och många andra på deras sida.

Såväl i deras formella anföranden och repliker som i dessa diskussioner framförde de vad som trots stridens hetta kunde urskiljas som några betydelsefulla argument, som jag föreslår att vår nyvalda styrelse beaktar och tar med sig under det nya verksamhetsåret. De vederlägger emellertid på intet sätt riktigheten i William Hahnes analys av vad som krävs för Stockholms stad och hans program för att åstadkomma det. Jag ska försöka återkomma till dessa “motståndarsidans” argument i kommande inlägg.

Här vill jag bara avsluta med att rikta ett stort och varmt tack till mina partivänner i Stockholmsdistriktet för deras förtroende. Vi i William Hahnes nya styrelse kommer göra allt vi kan för att motsvara det.

Jag går idag till SD Stockholms stads årsmöte och fullföljer min kandidatur till posten som ledamot i styrelsen. Jag gör det trots att Richard Jomshof i torsdags, som första åtgärd som SDs partisekreterare, genom tidningen Expo lät meddela att partiets medlemsutskott avsåg att öppna personärenden mot bland andra mig, med den motivering jag igår återgav.

Jag fullföljer min kandidatur på grund av det vänliga intresse William Hahne genom sin nominering och övertalning visat för min medverkan i styrelsearbetet, de förväntningar som den senaste tiden uttryckts från såväl SD-företrädare som personer utanför partiet, och min tro på vårt alternativ för distriktet. Hade det inte varit för allt detta skulle jag ha lämnat SD i torsdags.

Medlemsutskottet och övriga ansvariga har haft flera dagar på sig att upptäcka sitt misstag (redan i onsdags skrev man om förestående personärenden på partiets hemsida och i SD-Kuriren, utan att ange vilka som avsågs). Jag tar därför för givet att man i morgon, måndag, kommer meddela att man ändrat sitt beslut och avstått från att öppna personärendet, eller, om man redan öppnat det, lagt ned det.

Personärende

Kort om Expo

När Expo kontaktade mig i förra veckan frågade jag en erfaren företrädare för Sverigedemokraterna om man måste tala med dem. Han svarade att det gick utmärkt att vägra, eftersom de driver ren politisk kampanj mot oss. Jag talade därför inte med dem.

Partistyrelsens Richard Jomshof, helt nytillträdd partisekreterare, tycks dock inte dela denne företrädares uppfattning.

I onsdags publicerade SDs medlemsutskott ett ”viktigt meddelande” på SDs hemsida om ”ytterligare personärenden mot personer i William Hahnes styrelseförslag” för SD-distriktet Stockholms stad, ärenden som kommer väckas ”med anledning av nyligen inkomna uppgifter”.

”Skälet”, hette det, “är starka misstankar om att flera personer i William Hahnes styrelseförslag företräder åsikter som är oförenliga med Sverigedemokraternas grundläggande värderingar.”

Åkessons brev härom året om ”extremister, rasister, rättshaverister eller andra med ett personligt behov av politiska eller privata utsvävningar” m.m. citerades. Det talades om risk för raserat förtroende och vikten av ”tydlig rågång mot radikala grupper”.

”Meddelandet” övergick därefter i ett antal kommentarer från Jomshof, som förklarade att ”om det är så att misstankarna stämmer, då har de här personerna ingenting hos Sverigedemokraterna att göra. Låt mig gärna vara extra tydlig på den här punkten: Vi kan aldrig tillåta att personer med radikala, odemokratiska värderingar får fotfäste i vårt parti.”

Telefonnummer till pressavdelningen tillhandahölls för dem som önskade “vidare information”.

Samma dag publicerades detta också i SD-Kuriren, under samma rubrik, ’Viktigt meddelande från medlemsutskottet’.

Varför var detta ett viktigt meddelande? Medlemsutskottet, hemsidan och SD-Kuriren basunerar ut detta till allmänheten och pressen. Är det inte rent partiskadligt?

Vilka var de ”inkomna uppgifterna” och varifrån hade de inkommit? Hade de ännu icke namngivna personerna i styrelseförslaget kontaktats?

Igår lät sig Jomshof intervjuas om detta – av Expo!

Den fullständiga bilden blev klar. SDs medlemsutskott avser öppna eller har redan öppnat personärenden mot mig och mina vänner i styrelseförslaget, på grundval av uppgifter från det Expo som driver ren politisk kampanj mot partiet.

”Det handlar”, förklarar Jomshof, ”om personärenden mot de som ni uppmärksammat. Att det gått så långt att vi tittar och utreder visar någonstans att vi tar signalerna på största allvar. Det är att gå ganska långt och det ska mycket till innan vi väcker ärenden. När vi öppnar ärenden så är det för att vi tror att det ligger någonting bakom de anklagelserna som läggs fram…det verkar finnas fog för de anklagelser som lagts fram.”

Hur överensstämmer detta med partiets kommunikationsplan?

Jag sammanfattar:

– Medlemsutskottet öppnar personärende mot mig och andra på grundval av Expos uppgifter.

– Det gör det utan att kontakta mig (och därmed sannolikt inte heller någon av de andra).

– SDs hemsida och SD-Kuriren basunerar ut, som ett ”viktigt meddelande”, att personärenden öppnats, och med extremt hårt formulerade ”misstankar”.

– Jomshof säger att ”det gått så långt”, att ”det är att gå ganska långt”, att ”det ska mycket till” innan de väcker ärenden, tittar, utreder.

– Han säger att ”vi tror att det ligger någonting bakom” och att “det verkar finnas fog för de anklagelser som läggs fram” mot de av Expo namngivna partimedlemmarna.

– Och han säger det i en intervju gjord av uppgiftslämnaren Expo.

Jag kan naturligtvis inte under några omständigheter acceptera detta.

Kort om Expo

William Hahne uppger att en person som arbetar med säkerhetsfrågor för SDs partiledning anklagat honom för att otillbörligen ha haft tillgång till partiets medlemsregister för distriktet Stockholms stad, och ha använt detta för en kallelse till ett medlemsmöte. Medlemmar ska ha fått meddelanden från Hahne av en typ han inte haft rätt att och inte borde ha kunnat skicka.

Det visar sig att partiets medlemsutskott öppnat ett personärende mot Hahne för detta påstådda regelbrott. Jag har inte närmare satt mig in i detta, men Hahne har själv bemött anklagelserna, och jag kan bekräfta riktigheten i det han säger om det “medlemsmöte” det här tydligen skulle vara fråga om.

Eftersom jag själv var närvarande kan jag intyga att det inte på något sätt var ett allmänt medlemsmöte. Någon allmän kallelse, av den typ som det krävs ett medlemsregister för att skicka, kan inte ha gått ut. Jag fick ingen sådan kallelse, och ingen annan kan ha fått det heller.

Mötet var uteslutande för en begränsad krets, ett fyrtiotal personer som Hahne nominerat till styrelsen för SD Stockholms stad och andra positioner i distriktet. Det enda som behandlades var specifika frågor rörande styrelsearbetet. Mötet var helt enkelt ett avslutande led i Hahnes utarbetande av sitt styrelseförslag.

Samtliga närvarande var därför naturligtvis sådana som Hahne kände väl och redan stod i kontakt med rörande detta. Att han skulle ha använt registret för samtliga Stockholmsmedlemmar för att kalla till det som ett allmänt medlemsmöte, eller ens för att finna enskilda medlemmar att kalla till det, är såvitt jag kan se omöjligt.

Kommentatorn Markus undrar hur jag bemöter tidskriften Expos påståenden i ett angrepp nyligen på mig och andra i William Hahnes förslag till styrelse för SD Stockholms stad. Expo (och, i mindre omfattning, tyvärr även Markus själv, som tycks tro på Expo) ger naturligtvis en felaktig, förvrängd och missvisande bild av mina ståndpunkter, av vad jag säger i de inlägg som citeras, och av innebörden av mina länkar till de sajter de nämner. Inläggen är lätt tillgängliga här och citaten – eller de citat som är korrekta – är sökbara.

Givetvis ges inga belägg för påståendet att jag “gett uttryck för antisemitiska föreställningen om att judar har en politisk agenda och styr samhällsutvecklingen”. Citatet här tillhör ett resonemang om specifika vänsterorganisationer, med hänvisning till David Horowitz’ och Norman Podhoretz’ analyser och till SDs egen Kent Ekeroth; på annat håll har jag i samma ämne också hänvisat till Paul Gottfried. Den andra formulering om dessa grupper som Expo citerar är hämtad från ett inlägg vars poäng är ett fördömande, med största tänkbara skärpa, av verklig antisemitism.

På min “About”-sida, som nu är under omarbetning, återfanns förklaringar av länkarna som Expo ej läst eller ignorerat. Att jag skulle ha skrivit att just dessa länkar skulle ge en “tydlig bild” av mina intressen och ståndpunkter är absurt. Jag har i ett antal inlägg fört en kontinuerlig, allmänt hållen och av kritisk urskillning präglad diskussion om den franska nya högern, identitarismen, radikalkonservatismen och en avvikande gren av den s.k. traditionalistiska skolan. En genomgående poäng har varit hur dessa trots sina delsanningar skiljer sig, och hur jag finner det problematiskt att de skiljer sig, från de centrala, humanistiska västerländska traditioner jag försvarar i termer av filosofisk idealism, personalism och värdecentrerad historicism.

Var och en kan lätt bilda sig en uppfattning om mina egna ståndpunkter i alla för Expos angrepp relevanta avseenden genom mina många inlägg här i bloggen såväl som mina övriga publikationer alltifrån mitten av 1980-talet.