Det finns ingen strid i Sverigedemokraterna i Stockholm.
Den nye ordföranden William Hahne och många andra ansåg att partiet lyckats för dåligt här och att det fanns brister i den tidigare ordförandens sätt att leda distriktets arbete.
Han ställde därför upp som ordförandekandidat med ett förslag till en ny, mer ambitiös styrelse, som på bättre sätt skulle kunna kommunicera vår socialkonservatism på nationalstatlig grund till just stockholmarna.
Det är allt. Ingenting kunde vara mer normalt i ett stort och vitalt parti.
Vi i den nya styrelsen kan i vissa frågor sägas stå något längre till höger i det särskilda slags mittenparti som SD är – i motsats till den gamla som stod något till vänster.
I ett mittenparti är det självklart ofrånkomligt att vissa vill svänga lite längre till höger och andra lite längre till vänster, liksom det givetvis också är det i alla vänster- och högerpartier: man står mer eller mindre långt till vänster respektive höger.
Att alla partiföreträdare alltid och oavsett bakgrund och lokala omständigheter skulle hålla sig till en absolut, exakt definierad mittpunkt är naturligtvis inte bara en omöjlighet, utan skulle också, om det vore möjligt, vara en svaghet.
Det som nu sker och kommer ske ryms med god marginal inom ramen för SD:s för alla självklart gemensamma principprogram och kommunikationsplan. I verkligheten är det bara fråga om olika tonvikter.
Vad vi i den nya styrelsen framför allt står för är en ny approach, en ny kommunikativ modalitet, som vi menar är nödvändig för att nå stockholmarna med vårt budskap. Här finns i själva verket en enorm mottaglighet och potential.
Därför säger jag: det finns ingen strid, ingen opposition, inga falanger, ingen spricka. SD är ett starkt och enat parti, och nu är det dags för vårt genombrott i huvudstaden.
Jan Olof Bengtsson 
Mittenparti? Är det inte snarare så att sd existerar för att övriga partier just klumpar ihop sig i den marknadsliberala ‘mitten’? Därmed finns det öppna marker till höger och vänster där det kan värvas folk med olika intressen. En skicklig partiledning kan balansera det, men kanske inte hur länge som helst (allrahelst om man kan misstänka att partiledningen själv mest består av marknadsliberaler). Det kommer frågor där partiet måste bekänna färg, och en har redan varit uppe: är det viktigare att koncentrera sig på invandring än på förbättringar för pensionärer? Den här gången klarade man sig, men hur går det nästa gång där social rättvisa ställs mot etnonationalism?
Notera att jag talade om ett särskilt slags mittenparti. Allt hänger på det. Se många tidigare inlägg om detta.