Olle Bengtsson

Mycket finns att invända mot president Assads regim i Syrien. Min linje har endast varit att han är att föredra framför hans fiender i det långdragna krig som inte endast är ett inbördeskrig, utan där motståndarsidan i lika stor utsträckning är utifrån kommande fundamentalistiska extremister och terrorister. Tragiskt nog har dessa stötts av “väst” i kampen mot den syriska regeringen. Samma pseudo-väst, samma dubiösa intressen, som hetsar mot det Ryssland som skulle vara det sanna västs bästa tänkbara allierade i den nödvändiga kampen mot den radikala islamismen.

Endast Rysslands president Putins ingripande stoppade 2013 en direkt militär intervention av samma typ som i Libyen, en intervention som, på samma sätt som där, skulle ha lämnat landet i terroristernas händer och ytterligare jämnat vägen för dem till Europa (även Irakkrigets katastrofala följder inte minst i detta avseende är ju sedan länge uppenbara). Men fortfarande är detta krig inte avgjort. I detta perspektiv blir den anti-ryska fanatismen än mer uppenbart destruktiv för det sanna väst och i första hand Europa.

“Väst” bär själv en stor del av skulden för ISIS framväxt. När vi idag med än större kraft fördömer ISIS och intensifierar utvecklandet av adekvata strategier mot dem, bör vi inte glömma detta sammanhang. Till de åtgärder som först av allt krävs hör helt enkelt det definitiva upphörandet med allt sådant stöd. Jag instämmer därför fullständigt med George Galloway när han igår på Facebook reagerade på följande sätt på det fruktansvärda terrorattentatet i Paris:

“The terrorist murder of French journalists and police officers in Paris this morning must like all such actions be utterly condemned. Only hypocrites decry some such murders but not others. Hypocrites like among others the French government which has been facilitating exactly such carnage, except daily, in Syria for the last four years. And through the agency of the very same kind of terrorists as murdered the French citizens today.”

Jag riktar ett tack till Jon Kjölstad för uppslag och länkar på Facebook.

Syria

Barbara Walters’s Interview with Bashar al-Assad

Tony Benn’s Interview with Saddam Hussein

RT on Syria

Björn Söder mot sjuklöverns krig

Mikael Jansson mot EUs, NATOs och FNs krig

Voices Against the Libyan War

NATO’s Humanitarian War on Yugoslavia

Amsterdam University Press, 2013     Amazon.com

Description:

This illuminating study describes the genesis of the contemporary doctrine of humanitarian intervention. It is the first comprehensive analysis of Western policy towards the Balkans from the late 1980s on. Previous works have often taken partisan approaches focusing on isolated events rather than the multifaceted conflict of which such events were a part. Though scholarly, the book will also appeal to a wider audience interested in world affairs.

In the late 1990s NATO dropped bombs and supported armed insurgencies in Yugoslavia while insisting that its motives were purely humanitarian and that its only goal was peace. However, George Szamuely argues that NATO interventions actually prolonged conflicts, heightened enmity, increased casualties, and fueled demands for more interventions. Eschewing the one-sided approach adopted by previous works on the Yugoslavian crisis, Szamuely offers a broad overview of the conflict, its role in the rise of NATO’s authority, and its influence on Western policy on the Balkans. His timely, judicious, and accessible study sheds new light on the roots of the contemporary doctrine of humanitarian intervention.

About the Author:

George Szamuely is a senior research fellow in the Global Policy Institute at London Metropolitan University. He has worked as an editor and editorial writer at the Times (UK), the Times Literary Supplement, and the National Law Journal, and contributed to the Daily Telegraph and the Wall Street Journal.

2012

Simon Wiesenthal-centret tillhör, tror jag mig minnas, liksom ADL de organisationer som även tidigare använt för mig obegripliga definitioner av begreppet antisemitism. Nu gör man det igen, när man räknar Björn Söders formuleringar om nationella minoriteter o.s.v. – kort kommenterade av mig i ett tidigare inlägg – som förra årets sjätte värsta antisemitiska incident.

Vad det handlar om är formuleringarna att “Most [people] of Jewish origin who have become Swedes leave their Jewish identity”, och att det är viktigt att skilja mellan “citizenship and nationhood”.

Detta är, enligt centret, hela “incidenten”.

Centret citerar svenska judiska centralrådets ordförande Lena Posner-Körösi, som säger att dessa formuleringar är “exactly like in 1930s Germany” och att de utgör “good old right-wing anti-Semitism”.

Rubriken för avsnittet om Söder i listan med de tio värsta antisemitiska incidenterna lyder: “Deputy Speaker to Jews: Abandon Your Religious Identity”.

Detta är rimligen ett av de mest extrema fallen någonsin av märklig användning av termen antisemitism. Här, i lika hög grad som i den mer allmänna svenska debatten om intervjun med Söder före jul, gäller att jag inte förstår någonting alls, inte det minsta lilla.

Hur är det möjligt att tolka Söders ord som en uppmaning till judar att överge sin religiösa identitet?

Jag vet visserligen inte om det stämmer att de flesta judar som blir svenskar överger sin judiska identitet. Björn Söder menar tydligen att så är fallet. Och jag minns hur journalisten och ordföranden för Svenska kommittén mot antisemitism, Willy Silberstein, i ett TV-program härom året, när han bemötte kritiker av Bonniers mediaimperium som påpekade att familjen Bonnier var judar, hävdade att de för länge sedan upphört att vara det. Meningen var utan tvekan att de i stället blivit svenskar.

Men oavsett hur det förhåller sig med detta, hur är det möjligt att beskriva Söders påstående som antisemitiskt?

Än mer obegriplig framstår denna beskrivning ifråga om det andra uttalandet, och det första i förening med detta andra: att det är viktigt att skilja mellan medborgarskap och nationstillhörighet.

Vad har detta specifikt med 1930-talets Tyskland att göra? Vad har det specifikt med högern att göra? Är det inte en fullständigt självklar distinktion, som görs av alla moderna stater? Det är ju inte minst de nationella minoriteterna själva som, i enlighet med Europarådets konvention för sådana, inskärper betydelsen av den, och därmed av möjligheten till bevarad minoritetsnationell identitet.

Avsnittet i centrets lista avslutas med några rader om ett helt annat ämne: “Swedish Jews have been targets of hate crimes from Muslim extremists, but authorities have rarely, if ever, taken action against the perpetrators. The SWC issued a travel advisory for Malmö, Sweden’s third largest city because city officials have failed to protect their Jewish citizens and leading political figures have often justified anti-Jewish sentiment because of the Israel-Palestinian conflict.”

Detta har naturligtvis inget samband överhuvudtaget med Söders ord. Tvärtom är det väl i Sverige just Söder som mer än några andra, möjligen (det är inte alls säkert) med undantag för judiska centralrådet självt, protesterat mot detta sakernas tillstånd.

De aktuella uttalandena från Söder föranleddes dessutom av eller gjordes i sammanhanget av en diskussion om just den situation som orsakar de missförhållanden centret här beskriver: nyinvandrade muslimers bristande eller obefintliga integration, och problemen med att erkänna alltför många nationella minoriteter.

Vad är syftet med detta agerande från Wiesenthal-centrets sida? Hur tänker man? Urvattnar och underminerar man inte på helt fatalt sätt betydelsen av antisemitism?

Om dessa uttalanden av Söder är 2014 års sjätte värsta antisemitiska incident, då måste väl nästan allt som sägs om judar på något sätt kunna framställas som antisemitism. Det blir omöjligt att på förhand avgöra vad som är antisemitism och vad som inte är det. Begreppet kan användas på helt obegripliga, godtyckliga eller obefintliga grunder.

Och om så sker, har termen blivit meningslös. Då kan den inte längre trovärdigt användas om sådana förhållningssätt gentemot judar som verkligen behöver en egen, distinkt, adekvat beteckning.

Hur ska man förhålla sig till en författare och kulturskribent som Torbjörn Elensky? Å ena sidan kan han, på ett sätt som är ovanligt i Sverige idag, skriva jämförelsevis balanserat och insiktsfullt om stora humanister som Ernst Robert Curtius, och, sägs det (jag har själv inte hunnit läsa detta), till och med om en visserligen på centrala punkter från den huvudsakliga, strikta traditionalistiska skolan problematiskt avvikande men dock på sitt sätt traditionalistisk tänkare som Julius Evola. Å andra sidan kan han plötsligt förfalla till den grövsta politiska propaganda och det mest lättsinniga försvar för den vänsterstödda globalkapitalistiska revolutionen.

Man blir besviken på en skribent som man annars gärna skulle berömma. Så här låter det i det avslutande stycket i en yvig understreckare i SvD i december, där Elensky ger sig in i debatten om statsminister Löfvens beskrivning av Sverigedemokraterna som fascister:

“Går det att avgöra om SD är fascister eller inte? Det beror lite på vilken teoribildning man ansluter sig till. Är det meningsfullt att definiera dem som det? Ja, men bara politiskt, för att omöjliggöra alla kompromisser med dem. Jag betraktar dem snarare som nationellt chauvinistiska och auktoritära reaktionärer. De hyllar en svenskhet som är mer av ett hjärnspöke än någon levd erfarenhet, de vill vrida tiden tillbaka till årtiondena innan globaliseringen bröt ner förutsättningarna för våra traditionella näringar och därmed för de livsstilar som hängde samman med dessa, och de vill göra det genom tankelagar och styrning av kulturlivet, med syfte att göra det svenska svenskare. Fascism? Nja, det är en term som tycks mig överflödig. Att kalla dem fascister tillför inte något väsentligt till förståelsen av dem, snarare hindrar det insikten om deras ideologiska grund. Problemet med SD är snarare just att de bygger på en djupt förankrad traditionell svensk självbild, på en historieskrivning enligt vilken ‘vi byggde landet’. Och det är nog den självbilden som de som vill bemöta dem måste ta itu med på ett konstruktivt sätt.”

Man häpnar. Elensky säger att det är politiskt meningsfullt att definiera SD som fascister i syfte att omöjliggöra kompromisser med dem, trots att han bestrider riktigheten i denna definition. Tydligen ansluter han sig ju inte till den teoribildning, vilken det nu är, som skulle tillåta den.

Och hur kan Elensky, som bevisligen kan skriva på för svenska förhållanden relativt balanserat och nyanserat sätt även om politik, ja till och med om nationalismen och relaterade frågor, plötsligt tillåta sig de vilt svepande, godtyckligt impressionistiska påståenden vi finner här om det snabbt växande tredje största svenska politiska partiet? Kunde man inte förvänta sig att han tog del av och redovisade åtminstone några källor och grunder för sina påståenden, ja bara någon liten enda? Någon av de politiska tänkare eller traditioner partiet hänvisar till? Någon av de till partiet eller dess närstående organ knutna skribenterna inom de aktuella områdena?

“Nationellt chauvinistiska” är ju närmast komiskt, i ljuset av SD:s ytterst måttfulla och begränsade försvar för nationalstatens princip och den nationella variationen av den europeiska kulturen, och i jämförelse med nationalistiska partier, ja till och med vanliga liberala och socialistiska partier, i många andra länder. “Auktoritära reaktionärer” gör på intet sätt rättvisa åt det faktum att en mycket stor del av SD:s försvar för svensk kulturell identitet och krav på assimilation handlar om i vid mening frihetliga och moderna värden (som dock icke är identiska med liberalismen som politisk ideologi). Partiet menar ju att om inte den nuvarande multikulturalistiska massinvandringspolitiken ändras, riskerar den europeiska civilisationen, av vilken Sverige är en del, att kollapsa och dessa värden gå förlorade, till förmån för en distinkt icke-europeisk och problematisk form av auktoritär reaktion.

De frihetliga värden SD försvarar är produkter av en bestämd historisk kultur och dess politiska former – bland annat, och inte minst, den moderna nationalstaten. Försvaret av dessa värden kräver försvaret av denna kultur och dess historiska förutsättningar. Och den meningsfulla friheten kräver också ordningen, politisk såväl som moralisk och estetisk, och även för denna är den historiskt givna kulturen avgörande – givetvis alltid behandlad med urskillning, i den nyskapande traditionalismens anda. Bland annat därför använder SD som huvudsaklig ideologisk beteckning, vid sidan av och till och med framför den “nationalistiska grundsynen”, socialkonservatism, och nämner denna i principprogrammet i direkt anslutning till värdekonservatism. Ett mått av sann auktoritet, något som alltifrån antiken i västerlandet förståtts i motsats till och som nödvändigt komplement till den politiska makten, bejakas förvisso av all konservatism inklusive SD:s höger-vänsterskalan delvis överskridande sociala. Det är inte minst nödvändigt för upprätthållandet och förmedlingen till nya generationer av den levande kulturtraditionen.

I ljuset av dagens i varje större perspektiv i tid och rum sant extrema utveckling i vårt land på en lång rad med varandra sammanhängande områden ligger det naturligtvis nära till hands för många att i en mening bli “reaktionärer”: liksom alla sådana begrepp är det ju relativt i sin användning och till sin betydelse. Ändå är termen “auktoritära reaktionärer” givetvis missvisande, av det skäl jag redan nämnt: SD:s försvar för ett mått av traditionell balans, medels den återaktualiserade, historiskt utvecklade kulturen, syftar bland annat till att värna och bevara väsentliga delsanningar i den västerländska moderniteten, inte minst den verkliga, av individuellt ansvar uppburna, decentrerade friheten och dess förutsättningar.

Elensky försöker i stället måla upp en dyster bild av centraliserad tvångsmakt, “tankelagar och styrning av kulturlivet med syfte att göra det svenska svenskare”. Det sista är en nonsensartad formulering som Elensky knappast närmare tänkt igenom. Men formuleringen om tankelagar och styrning av kulturlivet är onekligen intressant, i beaktande av i vilken utsträckning det är just på detta auktoritära sätt – naturligtvis utan sann auktoritet i traditionell mening – som kulturradikalismen och dess motsatta syfte politiskt genomdrivits och förverkligats.

SD “hyllar en svenskhet som är mer av ett hjärnspöke än någon levd erfarenhet”, heter det. Vad syftar Elensky på? Hur vet han detta? Inte minst eftersom påståendet alltså bland annat gäller mig själv måste jag naturligtvis protestera. Men jag känner många andra i den sverigedemokratiska rörelsen som, om de läst artikeln, utan tvekan vill ha en förklaring – specifik, precis, konkret, med hänvisning till vad vi faktiskt sagt, skrivit eller på annat sätt uttryckt – av Elensky på denna punkt.

I den avslutande formuleringen når Elensky rent sahlinska eller reinfeldtska nivåer av vad många omedelbart ser som ren, kulturlös svenskfientlighet, av ett slag som är helt förbluffande hos en så relativt beläst och insiktsfull humanist: “Problemet med SD är snarare [än den påstådda fascismen] just att de bygger på en djupt förankrad traditionell svensk självbild, på en historieskrivning enligt vilken ‘vi byggde landet’. Och det är nog den självbilden som de som vill bemöta dem måste ta itu med på ett konstruktivt sätt.”

Tillägget “på konstruktivt sätt” är avsett att ge ett resonabelt intryck men är sakligt obegripligt. Det förmår på intet sätt maskera den revolutionära destruktion det här är fråga om, och som tyvärr länge kännetecknat den oberoende moderata kulturavdelning där Elensky nu publicerar detta. Självklart kan det inte analyseras och förstås i termer av några egna meriter, utan endast som uttryck för en av de större globalistiska, ekonomiska och politiska intressena etablerad agenda. Men Elenskys uttryck är, i borgerligt sammanhang, ovanligt naivt och oförblommerat.

Det är viktigt att “ta itu” med en djupt förankrad svensk självbild och historieskrivning. Det påstås inte ens att anledningen till att detta är viktigt är att de är falska. Det är de naturligtvis inte. Givetvis byggde “vi” landet (det står inte i motsättning till att några “de”, några “andra”, också gjorde det). Elensky förnekar det inte. Självbilden och historieskrivningen måste tas itu med trots att de är sanna – för att SD ska kunna bemötas. Liksom i frågan om fascismen är Elensky utan betänkande redo att böja sanningen för att passa de politiska syften han tjänar.

Samma osofistikerade propagandistiska simplism utmärker Elenskys kortfattade signalerande av den Historiskt Nödvändiga utveckling som förklarar varför SD har fel. Här skiljer sig Elensky dock inte i sin ansvarslöshet från den långa rad av skribenter på kultursidan under de senaste årtiondena som levererat enkla och förutsägbara rationaliseringar av globalismen. De har sällan höjt sig över en Johan Norbergs nivå, men med viss cynism bedömts som anpassade till vad den genomsnittlige läsaren är mottaglig för. Idag, i ljuset av en helt annan internationell debatt såväl som en helt ny tillgång till kritiska media i Sverige, fungerar knappast denna typ av material längre.

Desto mer förvånar det därför när även en kvalificerad humanist fortfarande lånar sig till att upprepa det. SD “vill vrida tiden tillbaka till årtiondena innan globaliseringen bröt ner förutsättningarna för våra traditionella näringar och därmed för de livsstilar som hängde samman med dessa”. Vet Elensky överhuvudtaget vad han talar om här? Vilken är hans analys och förståelse av de senaste årtiondenas ekonomiska historia, det internationella ekonomiska systemet, handelns utveckling, orsakerna till och drivkrafterna bakom förändringarna, allt dettas växelverkan med den internationella politiska utvecklingen, de sociala, kulturella och övriga följderna såväl i Sverige som i helt andra delar av världen? Vilken är hans sociologiska, kulturella och moraliska analys av livsstilarnas förändring?

Man kan utan varje tvekan fastslå att en person som uttrycker sig så svepande om dessa stora sammanhang, som med sådan svindlande bekymmerslöshet uppställer dessa förhållanden som det självklara, oundvikliga och goda alternativet till SD:s politik, antingen inte har någon verklig förståelse av dem alls, eller mot bättre vetande avsiktligt kopplat bort sina intellektuella fakulteter för att ställa sig i ett av allt fler genomskådat och avslöjat propagandamaskineris tjänst. Besvikelsen överskuggar tyvärr det förtjänstfulla i Elenskys övriga författarskap.

Celanders förlag, 2014

Utan att Sverige är militärt hotat från något håll har det uppstått en yvig debatt om Sveriges ställning som alliansfritt land. Steg för steg har politiska beslutsfattare och militärer ökat samverkan med den västliga militäralliansen Nato – utan att det finns några militära hot mot Sverige och utan att varje steg prövats mot bakgrund av Sveriges traditionella ställning som neutralt och fredssinnat.

Man har till och med talat om en smyg­anslutning till Nato – att de styrande har velat etablera så många ”fakta på marken” att ett beslut om att söka svenskt Nato-medlemskap bara skulle vara en form­alitet. Men så långt har det inte gått. Folkopinionen är entydigt mot Nato-anslutning – i Sverige, liksom för övrigt i Finland. Det svenska folket vill som tidigare att landet ska hållas utanför krigiska förvecklingar.

Att det fortsatt finns mycket goda skäl för en sådan hållning belyses genom en rad analyserande – och delvis också agiterande – artiklar i denna motskrift till en pågående ”Nato-offensiv” från politiker, militärer och opinionsbildare.

Författarna:

Anders Björnsson och Sven Hirdman har varit redaktörer, förordet har författas av Thage G Peterson och för texterna svarar Mats Bergquist, Carl Björeman, Anders Björnsson, Hans Blix, Hans Corell, Rolf Ekéus, Anders Ferm, Sven Hirdman, Katrine Marçal, Leif Pagrotsky, Pierre Schori, Sören Sommelius, Maj Britt Theorin, Erkki Tuomioja och Lennart Uller.